Hundar och fotboll

Här i Bryssel finns ett fenomen som inte är speciellt vanligt i Sverige. Det är hundtoaletter. Med ojämna mellanrum i staden har man byggt små inhängnade områden där det är meningen att hundarna ska göra sina behov på en liten yta täckt med grus. Dessa utnyttjas av en del hundar, tyvärr inte alla märker man under skorna ibland.... och av en och annan människa, bland annat min yngste son. I stort sett varje dag på väg hem från skolbussen stannar vi vid hundtoaletten och kissar vår egen lilla chihuahua...Frågan är om det är för att det är spännande eller om det är för att han verkligen behöver... Jag har även sett äldre herrar utan hundar besöka dessa rastplatser, aldrig äldre damer...

Den yngste sonen vill börja spela fotboll. Vi traskade därför till planen som ligger 200 m. från vårt hem och tänkte att allt skulle lösa sig snabbt och lätt. Där hade vi fel. Vi är välkomna tillbaka i april. Då ska han få "spela upp" och efter det bestäms det om han får vara med. Hur många klubbar i Sverige behandlar en femåring så? I och för sig har jag förstått att det ganska ofta finns en "hidden agenda" i de svenska klubbarna, där man alltid ringer de "bästa" först inför matcher... Frågan är vilket som är bäst? 1. Inte ens få chansen att vara med och träna,  eller 2. Få vara med och träna men aldrig plats i laguppställningen... Det är sådant man kan roa sig med att fundera över på tunnelbanan en onsdag.

Skridskor

Sju veckor har gått sedan jag och barnen kom till Bryssel. Tiden springer iväg och att få tiden att gå är det minsta problemet i våra liv...

Vi hade en lugn helg, jämfört med förra helgen.  I lördags åkte jag och Johan och köpte födelsedagspresenter till Pontus. Vi får väl se om Johan lyckas att hålla tyst om vad det är i paketen. På eftermiddagen var en klasskompis till Johan hemma hos oss och lekte. Det tyckte både Pontus och Johan var kul.

Söndagsförmiddagen tillbringade vi i ishallen i Woluwe. Johan tycker att det är kul att åka skridskor och på ett av barnkalasen förra söndagen visade det sig att många i klassen träffas i ishallen på söndagar. Vi åkte dit och träffade ett antal av både Johans och Pontus klasskompisar. Johan gav sig snabbt ut på isen tillsammans med Pär. Pontus och jag stod bredvid. Vi försökte att få Pontus att åka skridskor hela förra säsongen, men han totalvägrade. Samma sak i söndags, till en början, men helt plötsligt ändrade han sig och ville åka. Snabbt hyrde vi skridskor och fick ut honom på isen. Det fanns en liten "Kindergarten" med saker att hålla sig i och leka med. Där höll Pontus till i ungefär en halvtimme, sedan ville han åka med oss andra. Det gick riktigt bra för honom, en och annan vurpa blev det, men han klarade av att åka utan att hålla sig i något/någon efter en timme. Jag själv fick på mig ett par konståkningsskridskor för första gången på 24 år. Det kändes väldigt annorlunda om man som jag är van vid att åka på ishockeyrör. Det gick ganska bra, trots taggarna...

Pontus lär sig åka skridskor i Woluwe.

På skridskobanan var det väldigt enkelt att känna igen de svenska barnen. Det berodde inte på att de åkte bättre eller annorlunda än de andra barnen. De svenska barnen var de enda som hade hjälm på huvudet... Trygghetsnarkomanerna flyttar utomlands... Eller är det så att vi är realisterna?

Johan åker tryggt med hjälmen på...

Vi åkte spårvagn och tunnelbana till skridskobanan. Det tog ungefär en kvart. Vi har varit utan bil i tre veckor och vi klarar oss ganska bra. Det kan vara lite knepigt ibland när barnen ska iväg på kalas och när man ska handla. Vi får handla lite oftare och det är ganska bra eftersom vi varken har stor kyl/frys eller mycket skåp/lådor att förvara andra matvaror i köket. Tack vare att vi har så pass nära till buss och spårvagn är behovet av bil minimalt under veckorna.

På eftermiddagen gick barnen och jag till bageriet och köpte fika och bröd. Brödet här är så mycket bättre än det som säljs i svenska butiker. I stort sett alla affärer erbjuder flera olika sorters färskt bröd varje dag och det finns gott om små bagerier i grannskapet. Jag gillar det mycket. Här möglar faktiskt brödet om det har legat i skåpet en vecka, vilket inte alltid är fallet i Sverige...

En vanlig fredag

Idag har varit en intensiv dag. Jag började med att åka ut till barnens skola, än en gång... Där lämnade jag över och förklarade vad som stod på pappren om Johans tidigare skolgång. Nöjd åkte jag därifrån. Om jag inte hade åkt ut till skolan hade de antagligen inte förstått pappren och bett oss att göra om än en gång. Victory!

Dagen fortsatte med franskkursen och faktum är att det går bättre och bättre. Om en månad är det dags för det första testet och jag har en hel del att plugga. Den lugna hemmafrutillvaron lyser med sin frånvaro. Lunch intogs i EU-kvarteren och på restaurangen lunchade även vår svenska EU-kommissionär, Cecilia Malmström. Vi hejade glatt på henne och fnissade sedan lite förläget. Varför är det så att man hejar på en egentligen okänd människa enbart för att man känner igen den från media?

Delar av lunchsällskapet drog sedan vidare till en butik som säljer svenska livsmedel och tidningar. Jag handlade saker som jag antagligen hade kunnat hitta belgiska substitut för. Först på tunnelbanan hem började vi att reflektera över och skratta åt vad vi hade betalat för våra varor. Frågan vi ställde oss då är: Vilket pris får svenskheten ha?

Mina inköp idag. Jag betalade 7 € för dessa varor...

Nu ropar familjen på mig. Det är dags för fredagsmys på en restaurang nära oss.

Bussar

Det känns att man bor i en ganska stor stad på morgnarna. När vi väntar på bussen ringlar sig bilkön sakta förbi oss och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver köra barnen. Det går ca. 60 bussar till skolan varje morgon och det är föräldraföreningen som ansvarar för denna service. Jag tycker att det är ett bra system. Mitt ansvar ligger i att lämna och hämta barnen i tid vid bussen på morgon och eftermiddag. Ombord på bussen finns chauffören och på eftermiddagen dessutom en person som är ansvarig för att barnen går av vid rätt hållplats. Barnen släpps inte av om det inte finns någon som hämtar dem. Om de inte blir hämtade får de åka med bussen tillbaka till skolan och så får föräldrarna hämta barnen där. Denna service finns för att minska trafiken vid skolan.

Precis som i Sverige är det många barn som blir skjutsade till skolan, trots att de inte har lång väg att gå eller cykla... Detta har jag länge ställt mig undrande till. Varför måste man skjutsa sina barn till skolan om de har mindre än en kvart att promenera och gatorna inte är speciellt hårt trafikerade? Vi lever i en värld där vi i väst oroas över att barn har en tendens att bli överviktiga, samtidigt som vi plockar bort mycket av den vardagsmotion som vi fick när ni var barn. Jag kan inte påminna mig om att det var speciellt många av mina klasskompisar som fick åka bil till skolan när jag gick i låg- och mellanstadiet. Trafiken nuförtiden är tätare och bilarna kör snabbare, kommer en del att tänka, men varför är trafiken tätare nu än för trettio år sedan? Jobbar fler människor? Har vi blivit bekvämare? Är kollektivtrafiken sämre än för trettio år sedan? Är det farligare att gå till skolan nuförtiden? Jag bara undrar...

Barnen åker skolbuss och det beror på att vi bor några kilometer från skolan och hade vi bott kvar i Borås hade de haft rätt att åka skolbuss med det avståndet. Det som skiljer Borås och Bryssel åt är att här får vi betala ur egen ficka för denna service. Det kostar ca. 9000 SEK/barn och år. Idag tycker jag att det är värt varenda krona/euro. Jag var tvungen att ta mig ut till barnens skola på morgonen för att lämna några papper. Jag hade 40 minuter på mig att ta mig dit för att vara där i god tid innan besökstiden tar slut. Spårvagnen kom på utsatt tid, men den anslutande bussen, som ska gå var åttonde minut, kom 17 minuter för sent. Det gjorde att jag kom två minuter efter besökstiden och fick vända och åka hem igen utan att kunna lämna mina papper. Jag skulle kunna åka kollektivtrafik med barnen till skolan varje morgon och betala ca. 5000 SEK/ år. Problemet i det fallet är att jag är ansvarig för att barnen kommer i tid till skolan och det kan bli nog så svårt med opålitliga busstider. När jag har sett till att barnen har kommit på skolbussen på morgonen ligger ansvaret hos busschauffören att se till att de kommer i tid. Det är värt ganska mycket pengar och framför allt tid och att vi slipper känna stress på morgonen.

Barnkalas

Fyra barnkalas på en helg är i mesta laget...

I helgen som gick var barnen bjudna på var sitt kalas både lördag och söndag. Med andra ord fyra kalas på två dagar. Det kräver en noggrann planering, om man som vi lever utan bil för tillfället. På lördagen hade vi tur, då firades kalasen i samma del av staden med en paus på två timmar. Precis lagom för att hinna äta lunch och förflytta sig till nästa kalas med kollektivtrafiken... Båda barnen fick därför vara med på två kalas den dagen... De var trötta när vi kom till kalas nummer två och det var jag också... Det var trevligt att träffa de andra barnens föräldrar. Jag fick svar på en hel del praktiska frågor som vilka ytterkläder som är bra att ha under vintern i Belgien och om det finns svenska scouter i Bryssel bland annat. Det är ganska många av dem som jag har träffat hittills som har bott här i 10-15 år och därmed kan de hur allt fungerar. En guldgruva för en rookie som jag.

Lunch på kinakrog mellan kalasen på lördagen. Man kan inte enbart leva på tårta och godis.

På söndagen krävde logistiken att båda föräldrarna involverades. Två kalas i två  skilda delar av stan. Pär och Johan hade turen att få skjuts med en av Johans klasskamrater, medan jag och Pontus fick lösa logistiken med hjälp av cykeln. Kalaset gick av stapeln på ett ställe som låg en bit från närmaste busshållplats och dessutom var det söndag och bussarna dit gick en gång i timmen. För min del innebar det mer än en och en halv timme på cykel. Det var skönt att få "lite" vardagsmotion. 

Söndag kväll innebar två trötta barn och en trött man. Tre slagna kalashjältar... Fast slagna på olika sätt...

Överraskning

För två månader sedan fick jag ett mail med en fråga om vi var hemma i Bryssel helgen den 15-17 oktober. Männen i vår föräldragrupp ville nämligen "hämnas" på kvinnorna, som var en tur i Barcelona i början av september. Deras plan var att de skulle komma hit och överraska Pär. Med andra ord fick jag inte säga något till honom om det förestående besöket. Givetvis nappade jag på förslaget och har varit fantastiskt duktig på att inte säga något som har gjort att Pär har anat vad som var i görningen.

Halv tre i fredags eftermiddag dök de fem männen från Borås upp. Det var så kul att träffa människor som man känner sedan förr. Den fas jag är inne i för tillfället innebär att man träffar nya människor hela tiden. Det är roligt, men samtidigt ganska psykiskt tröttande. Därför extra kul att få se välkända ansikten. Vi började planera hur vi skulle få hem Pär lite tidigare än klockan sju och hur han skulle tas emot. En av planerna var att jag skulle komma utrusande från sovrummet iförd morgonrock och rufsig i håret och att minst en av de gästande männen skulle komma efter mig. Den planen fick skrinläggas eftersom barnen skulle vara hemma vid tidpunkten för Pärs hemkomst och de skulle ha avslöjat oss när Pär öppnade ytterdörren... Vi bestämde oss för att helt enkelt sitta och vänta i TV-rummet när han kom hem med en flaska champagne redo att öppnas.

Pärs min när han öppnade dörren och tittade in var obetalbar. Den gångna veckan har han vid flera tillfällen föreslagit att vi ska bjuda hem folk. Jag har hela tiden fått avstyra det hela, bland annat med hjälp av de fyra barnkalasen barnen var bjudna på i helgen. Jag hade sagt till honom att jag ville att han kom hem tidigt på fredagen, eftersom jag hade en överraskning till honom. Det hade satt ordentliga griller i huvudet på honom. Var jag gravid eller varför var jag så bestämd med att han skulle komma hem tidigt? Att vi skulle få besök hade han aldrig ens haft i tankarna. Visst hade jag tjatat en del om att jag ville få det klart i lägenheten, men inte mer än tidigare...

Efter att ha druckit en del champagne styrde vi stegen till en av restaurangerna i grannskapet. Där åt vi god mat och drack gott öl och vin. Barnen fick mer läsk än vad de är vana vid och tyckte att vi borde ha besök från Sverige varje dag. De flesta fortsatte sedan ner till centrum för att utforska Bryssels nattliv. Jag gick hem med barnen och laddade inför två barnkalas på lördagen.

Lördagen var en lång dag för männen och tomma blickar präglade ansiktsuttrycken vid frukosten på söndagmorgonen.  Men vad roligt de har haft!

Fem slagna hjältar? Den sjätte fick gå på barnkalas...
Tack för en kul helg!

Eva Montazami

Det här blir ett inlägg i bästa hemmafruanda...

Eftersom vi äntligen har packat upp och stuvat undan resterande flyttkartonger kan jag äntligen få sätta tänderna i att börja fixa i lägenheten...

Gårdagens projekt var att sätta upp gardiner. Något som inte visade sig vara så lätt som jag hade trott. Det finns gardinstänger vid alla fönster i lägenheten. Dominerande är en vit modell i trä. Det här blir lätt tänkte jag och letade fram några gamla gardiner som var tillräckligt långa. Jag klättrade upp och skulle ta ner stången och dra på gardinerna. Då upptäcker jag att de inte bara har skruvat fast stången ordentligt i väggen utan även i fästena som håller den på plats. Det gick med andra ord inte att rubba gardinstången. Det här skapade problem för min del... Jag blev tvungen att sova på saken och fortsatte projektet idag, när jag hade kommit på en lösning. Jag fick upp gardiner i tre rum. Det blev inte jättesnyggt, men bättre än innan...Summan av kardemumman är att jag ska köpa nya gardiner när vi åker till Sverige i början av november. Jag funderar på om det inte skulle sitta fint med några tofsar i den här lägenheten. Kanske ska ta och konsultera Maria Montazami...

En otroligt avancerad gardinupphängning. Vad tror ni om en liten tofs på den?

När jag ändå är inne på det här med detaljer kan jag inte undanhålla er hur fästena för taklampor ser ut i lägenheten. Vi måste ta hit en elektriker så att vi kan sätta upp lamporna vi hade med från huset i Sverige...

Något för arga snickaren att gå igång på?

Under tiden får vi nöja oss med de fina rispapperslamporna som hängde här ni vi kom hit för fem veckor sedan.

Den här är på fel håll, men jag orkar inte vända på den igen. Det ska jag lära mig imorgon. 

När jag inte har ägnat mig åt avancerade gardinuppsättningar har jag pluggat franska idag.

Mina franskböcker, ett franskt månadsmagasin och facebook. Elevbeteende...

Nya kompisar?

Idag, söndag, hade vi inget speciellt på schemat, förutom det gamla vanliga plockandet i lägenheten...

Eftersom Bryssel bjöd på klarblå himmel och strålande sol, men även en del blåst, bestämde vi oss för att upptäcka staden. Klassikern sightseeing med buss blev dagens äventyr. Till Pontus stora lycka fick vi åka en dubbeldäckare. Det har varit hans högsta dröm i flera veckor att få åka dubbeldäckare. Bussrundturen var väl inte någon riktig höjdare. Innerstaden är backig och består av ganska trånga gator och därför får man inte några snygga vyer genom att åka buss. Informationen om vad vi passerade var ganska sparsam och min käre make tyckte att vi nog lika gärna hade kunnat åka med en stadsbuss till ett betydligt humanare pris... Till viss del är jag villig att hålla med. Men fortfarande hävdar jag att dylika bussar är ett bra sätt att snabbt lära sig att hitta i en stad. Barnen fick välja var vi skulle äta söndagsmiddag. Valet föll, föga överraskande, på en hamburgerrestaurang. Om "katten" själv hade fått välja hade måltiden både varit delikatare och tre gånger så dyr... När vi åt våra hamburgare fick vi sällskap av delar av en gymnasieklass från Lund. De var på studieresa i Bryssel och gjorde research inför sina projektarbeten. När jag träffade dem förstod jag att jag nog saknar mitt gamla jobb, trots allt...

När vi kom hem på eftermiddagen var två barn ute och lekte på andra sidan gatan. De såg ut att vara i våra barns ålder. Det var de också. Henry, är åtta år, precis som Johan och Basil, är sju år. Henry talar engelska och franska, eftersom han har en mamma från USA och Basil talar enbart franska. Det var fascinerande att se hur barnen försöker att kommunicera med varandra. Johan utnyttjade hela sitt lilla engelska ordförråd och kom och frågade efter nya ord hela tiden. Vi hoppas att Henry kan bli en lekkompis. Det vore så bra för Johans del. Han har tyckt att det har varit jobbigt att flytta hit och längtar tillbaka till Borås varje dag. Extra kul att det finns en engelskspråkig kille här, eftersom Johan har börjat läsa engelska i skolan. Henrys mamma, var en lättpratad person som har bott i området i mer än tio år. En källa att använda sig av när det gäller att hitta lekkompisar, fritidsaktiviteter och annat smått och gott. När hon kom för att hämta Henry och Basil hade hon med sig en egenodlad pumpa till oss. Undrar vad jag ska göra med den soppa eller paj?

Nyvunna vänner? Observera vårt välstädade TV-rum;) 

Besannade farhågor

Mina farhågor besannades... Skogsutflykten fick ställas in, efter en stundtals sömnlös natt. Barnen sjukanmäldes, även Pontus eftersom han fortfarande totalvägrar att åka skolbuss utan Johan. Johans öra värkte och han hade lite feber och dagen förflöt med lugn blandat med slagsmål. Framåt eftermiddagen fick han mer ont och vi gick till polikliniken för att försöka få en läkare att titta på hans öra. Tyvärr fanns det ingen öron-näsa-hals-läkare där då. Alternativet i det läget var att ta spårvagnen till närmsta akutmottagning och sitta där och vänta. Varken jag eller Johan var speciellt sugna på ett sådant "äventyr" och framför allt inte tillsammans med en hyperaktiv lillebror. Vi kom överens om att han nog kunde stå ut till fredagens planerade läkarbesök. Vi gick hem och åt glass som tröst och tittade på film. Det var en lat dag och jag började inse att min fredagslektion var i farozonen.

Ännu en gång besannades farhågorna. Efter en natt varvad med lätt slummer, svt play och godisätande för att mildra smärtan i det onda örat, fick jag stanna hemma från skolan och mitt planerade lunchmöte. Fredagen 8 oktober verkade dock vara "sjuka-barn-dagen" (med hänvisning till alla speciella dagar i Sverige, typ kanelbullens dag...) De jag tog kontakt med hade nämligen också sjuka barn...

På eftermiddagen var det så dags att bekanta sig med den belgiska sjukvården. Johan var lite nervös för hur en belgisk doktor skulle vara och om jag skulle kunna prata med honom. Som ni har förstått vid det här laget så hatar jag att inte kunna göra mig förstådd. För att klara av läkarbesöket hade jag därför pluggat in franska ord som hänger ihop med öroninflammation. Väl förberedda, med ett antal fina franska meningar ihopknåpade i mitt huvud, träffade vi doktorn - som pratade engelska. Han konstaterade snabbt att det var en öroninflammation och skrev ut pencilin och örondroppar. Jag betalade 50€ för läkarbesöket. Egentligen kostar det inte så mycket, men vi har inte fått våra bevis på belgisk sjukförsäkring ännu. Besöket på apoteket klarades av och där fick jag ny kunskap om hur det fungerar med sjukvården här. Medicinerna Johan skulle ha kostade sammanlagt 22€. Ungefär som i Sverige tyckte jag, som hade tagit med den stora plånboken. Apotekaren log mot mig och förklarade att om vi hade haft vårt sjukförsäkringsbevis skulle vi ha betalat ca. 5€ för medicinerna. I Belgien är summan man får betala hos doktorn och på apoteket beroende av vilken sjukförsäkring man har. Vi är försäkrade via Pärs arbetsgivare, men jag undrar hur det är för arbetslösa. Något att ta reda på.

Lördagen inleddes med en promenad till ett gym som jag hade fått ett tips om. Jag hade beräknat promenaden till ca. 30 minuter och drog på i ett ganska högt tempo. Det visade sig bli en promenad på över en timme... Men vad gör väl det när det är strålande sol och klarblå himmel och man får en chans att se nya delar av rannskapet. Jag stannade vid ett bageri och köpte baguette och croissanter, till övriga familjemedlemmars stora glädje. Resten av dagen tillbringades i hemmet och trädgården. Pär och Pontus var och köpte en ny kamera. Vi letar fortfarande efter den gamla. Det var shortsväder och på kvällen grillade vi och satt ute tills mörkret föll vid halv åtta.

Passé composé

I måndags var jag i skolan och efter det sprang jag ner i centrum och kollade på stolar till matsalen. Jag insåg ganska snabbt att de stolar som vi hade som förstahandsval inte riktigt var kompatibla med vår plånbok. Därför tröstköpte jag snygga handdukar till ett av badrummen... Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt väder och jag och barnen gick till parken. Det kändes nästan som att komma till en zoologisk trädgård. Mycket fågelkvitter, som i mina öron lät exotiskt, och när vi så småningom traskade hem fick vi chansen att studera papegojor på mindre än fem meters avstånd.

Tisdagsmorgonen inleddes med en snabb promenad i parken. Välgörande. Efter det röjde jag lite i lägenheten och lekte "riktig" hemmafru genom att baka banankaka på de gamla bananerna. Sedan var det dags att slå upp läxböckerna. Jag tragglade mig igenom övningarna och läste sedan grammatikboken och, ta mig sjutton, mitt i all passé composé trillade en liten pollett ner. Jag började förstå en del av det franska språket. Oh, vad kul det kändes. Jag fick ändå mer "blodad tand" när jag lyckades att konversera med männen som kom med leveransen från IKEA på eftermiddagen. Jag kände mig ungefär lika stolt som ett litet barn som har lärt sig att klättra upp på en stol. Kvällen tillbringade jag på föräldramöte. Givetvis kunde jag inte hålla tyst när det skulle väljas klassrepresentanter... Finns det någon värre tystnad än när frågan om det finns några frivilliga har ställts? Alla sitter och skruvar på sig och hoppas att någon ska säga "ja". På vägen hem kommer jag på mig själv med att sitta och skratta. Åt Jimmie Åkesson i folkdräkt... Om man tycker  att den politiska situationen känns olustig och komplicerad i Sverige är det ingenting jämfört med Belgien. Här har man för tillfället inte ens en lyckats att bilda regering... Likheten med Sverige är att det även här finns främlingsfientliga partier i parlamentet, men här är de större... Hur vanligt det är med folkdräkt vid parlamentets öppnande ska jag försöka att ta reda på.

Mina nyvunna kunskaper i franska imponerade på mina kurskamrater. På stapplande franska kunde jag idag, onsdag, förklara vissa grammatiska regler för min amerikanska kurskamrat. Lycka!!!
Jag och barnen skulle egentligen ha åkt till Svenska kyrkan och ätit kanelbullar, men Johan har fått ont i örat. Därför har jag fått bekanta mig med det belgiska sjukvårdssystemet, till viss del. Jag är inte helt säker på hur det fungerar, men jag lyckades att beställa en tid hos en doktor på fredag. Med tanke på den klagosång som har hörts från ovanvåningen ikväll tror jag dock att jag måste försöka få en tid redan imorgon... Det medför i sin tur att jag inte kan följa  med Pontus klass på skogsutflykt. På föräldramötet igår berättade förskolläraren att det hade upprättats en polisanmälan mot skolan förra året efter skogsutflykten. När man åker iväg med en skolklass till skogen måste man rapportera det till polisen. Man ska ange varför man åker och vad man ska göra. I rapporten till polisen hade de skrivit att de hade lekt i skogen. Det får man inte i alla belgiska skogar... Exportera allemansrätten till Belgien nu!

Växlande molnighet

De senaste dagarna har vi bjudits på ett mycket växlande väder.

Fredagen bjöd på en underbar eftermiddag. Strålande solsken och 17 grader varmt. Inte illa för att vara 1 oktober. Jag och barnen gick på upptäcktsfärd i våra kvarter. Vi hade sett skyltar om att det skulle ligga ett badhus i närheten och vi promenerade dit. På vägen upptäckte vi en fin lekpark och det var många barn som var där med sina föräldrar. Vi stannade där en bra stund och kom till slut fram till simhallen. På vägen hem stannade vi till på ett glasscafé och nöjda nådde vi så småningom hemmet. I Sverige lyser glasscaféerna verkligen med sin frånvaro. Är det för kallt för att det ska gå runt? Fredagsmyset denna kväll bestod av färska belgiska jordgubbar och till det fick föräldrarna champagne. Man måste hålla skenet av lyxliv uppe på något sätt...

På lördagen vaknade vi av att regnet piskade mot rutorna. Vi ställde snabbt in den planerade helgutflykten till Ardennerna och styrde kosan mot stadens centrum. Våra barn älskar hotellfrukost och som dagens "happening" gick vi in på ett av de stora hotellen och åt frukost. Fantastiskt prisvärt tycker en som är född i Småland och som sedan bott i Borås i åtta år. Barn under 12 år åt frukost gratis i föräldrarnas sällskap och våra barn åt som fullvuxna karlar... Efter det försökte vi att titta på möbler tillsammans, men fick snart ge upp, då de två yngsta i familjen fick för sig att börja reta varandra och var inte  lämpliga att ha i möblerade rum (läs: möbelaffärer). Resten av dagen tillbringades därför i hemmet och det skruvades och städades.

Söndag morgon var himlen klarblå, solen sken och termometern visade på 19 grader, när vi lämnade Bryssel strax efter tio. Pär och jag hade bestämt att Ardennerna krävde en utflykt med övernattning, så istället åkte vi till Gent. Det visade sig vara ett lyckokast. En välbevarad medeltida stadskärna som genomkorsades av kanaler tilltalade hela familjen. Staden hade dessutom klarat sig bra genom de två världskrigen, så mycket av de byggnader vi såg var original och varsamt renoverade. Gent var verkligen en mysig stad och dit kommer vi med säkerhet att återvända. Om inte annat kommer de yngre familjemedlemmarna att kräva det. "Riddarborgen" från 1180-talet verkade väldigt spännande, men tyvärr kom vi för sent, de skulle stänga inom en halvtimme. Den såg nästan exakt ut som riddarborgen i en av Pontus favoritböcker för tillfället. Vi hann med en tur med båt på kanalerna. Båtarna var mindre än Paddan i Göteborg och skepparn både körde och guidade.

Tyvärr kunde vi inte ta några bilder i Gent. Kameran är borta för tillfället. Den yngste familjemedlemmen brukar roa sig med att ta kort på köksluckor, skorna i hallen o.dyl och har nu lyckats att lägga kameran på ett "hemligt ställe".  Så hemligt att han inte kommer ihåg det själv...