torsdag 29 mars 2012

Vår och lyxbutik

Våren har exploderat i Bryssel. De få björkarna har löv stora som musöron och om jag hade haft några rosor skulle jag med andra ord ha beskurit dem nu. Vitsipporna i parken har nästan blommat över. Magnoliorna blommar för fullt just de här dagarna. Det är vackert och varmt. På eftermiddagarna kan man gå utan jacka, men för en frusen typ som jag är det för kallt att gå i shorts. Sitter man i lä är shorts helt rätt. Nu verkar det som att det ska bli kallare de närmaste dagarna och en och annan polenallergiker jublar säkert åt det.
Magnolian blommar för fullt i parken och sköldpaddorna solar sig på stenarna i dammarna. 
I lördags var det karneval här i Schaerbeek. Vår gata var helt avstängd beroende på att de olika ekipagen samlas här. Halv tio satte de igång discomusiken, som till största delen bestod av belgiska covers på musik från 80- och 90-talen. I takt med att allt fler ekipage anslöt sig blev musiken högre och andelen småberusade karnevalsdeltagare allt större. Nu låter det som att jag inte gillar karnevalen. Det gör jag. Jag tycker att det är imponerande att det är 83:e gången den anordnas och att så många människor engagerar sig. Tyvärr får vi se baksidan av arrangemanget med berusade, kissande män i trädgårdarna och discomusik i ostämd kanon halva dagen. Eftersom det bara inträffar en gång om året är det inget att haka upp sig på. I år hade vi inte möjlighet att se tåget eftersom det var kalas i en annan del av staden när det startade. Det ser ut som att det var ganska likt förra årets tåg på dessa bilder.

I tisdags hamnade jag, än en gång, i ett sammanhang som kändes mer eller mindre surrealistiskt. På kvällen gick jag och provianterade på lågprisbutiken Aldi. På väg hem bestämde jag mig för att gå in i en butik som öppnade i våra kvarter för några månader sedan. Jag hade sett damkläder i skylten och just där och då drog det till i shoppingtarmen. .Jag gick in och stoppades av en kostymklädd vakt som ville vakta min prickiga dramaten. Inget ovanligt. Jag styrde stegen mot skoavdelningen och såg direkt minst fyra skor jag kunde tänka mig köpa. Jag lyfte på  en sko och tittade på prislappen.  510€. Jag tittade igen, men det stämde. Då tittade jag i skon, Manolo Blahnik stod det. Jag skrattade för mig själv och konstaterade att butiken verkade vara av det lite dyrare slaget. När jag gick upp på andra våningen för att inspektera kläderna var det första märke jag träffade på Givenchy. Sedan radades idel exklusiva designermärken upp. Om jag hade haft en jättestor plånbok hade jag kunnat handla hur mycket som helst. Det fanns så mycket snyggt och min dyrhetsdetektor gick på högvarv... På nedre botten köpte jag ett nytt nagellack och pratade med expediten.

Smets, som butiken heter, är en butikskedja som ägs av en familj från Luxemburg, där de har flera butiker. De äger även andra butiker, t ex Superdry. Butiken jag var inne i är den första Smets i Belgien. Anledningen till att den ligger där den gör är att de ville bygga en helt ny butik och den plats som fanns i Bryssel var i våra kvarter. I mina ögon känns det som en något annorlunda placering av en butik för lyxvaror i Schaerbeek, men jag hoppas att det går bra för dem, även om jag inte har råd att handla där.

Idag har jag varit på  konstmuseet. För en vecka sedan öppnades en utställning med fokus på Stanley Kubricks stillbildsfotografier. Snygga foton med motiv på människor från New York. Utställningen var ganska så omfattande. Vi var där i över en timme, men hann inte att se allt.

I morgon ska jag jobba. Efter det väntar två veckor påsklov. Vi styr bilen mot Sverige på eftermiddagen. På lördag ska vi fira min barndomsväns födelsedag i Malmö. Något jag verkligen ser fram emot. Jag ser även fram emot att inspektera om vitsipporna blommar i vår trädgård, träffa släkt och vänner och njuta av tystnaden.

torsdag 22 mars 2012

En Kafkadag?

Den senaste tiden har varit ganska så intensiv. Jag har inte jobbat mer än vanligt, men jag har varit mer social än vad jag är van vid. Det tillsammans med att oron för min far har släppt lite har gjort att jag känt mig ganska trött och sliten. Jag gnäller inte, men jag är van vid att känna mig hyfsat utvilad på morgonen när jag sovit "rätt" antal timmar. För tillfället skulle jag kunna sova dubbelt så mycket. Bussolyckan förra veckan, där 22 barn och 6 vuxna från Belgien dog i Schweiz, har också påverkat mig och många i min omgivning. Det är lätt att känna med föräldrarna som väntade på att deras älskade barn skulle komma hem efter skidresan. Samtidigt får vi lite dåligt samvete för vi vet om att liknande olyckor händer i andra delar av världen ofta, utan att vi uppmärksammar det eller påverkas av det. Ännu en gång blir det tydligt att det kulturella och geografiska avståndet är viktigt när det gäller vad som blir en nyhet och hur man berörs av den.

På tal om geografiskt avstånd har jag varit ute på ett litet äventyr idag. Jag har magnetröntgat mitt ena knä som inte vill sluta att göra ont. Det började egentligen redan innan vi åkte till alperna, men på plats där låste sig knäet så fort jag försökte mig på att åka de långa härliga pisterna från toppen av berget. Det gjorde rejält ont även när jag inte åkte skidor. Det gick över efter någon vecka, men dök upp igen när vi gick upp i klocktornet i Mechelen. Eftersom vi ska åka skidor vid påsk tyckte jag att det var bäst att gå till doktorn. Doktorn rekommenderade en magnetröntgen av knät och knappt två veckor senare fick jag en tid för det på ett sjukhus på andra sidan staden. Jag vågar inte tänka på hur många veckor jag hade fått vänta om detta varit i Sverige...

Som vanligt när jag ska till okända delar av staden konsulterade jag Google Maps. Jag skrev ut en färdbeskrivning och satte mig och läste på spårvagnen. Jag gick av på angiven hållplats och började ana oråd... Det fanns inga vägskyltar någonstans som indikerade att jag var på rätt väg och jag gick in i en blomsteraffär och frågade. Floristen visade åt vilket håll jag skulle gå och jag tänkte att det kanske tar lite längre tid än de angivna fem minuterna. Det visade sig ta 35 minuter och under den tiden hann jag tro att jag gått vilse flera gånger. Till slut kändes det som när man drömmer en mardröm. Jag gick och gick och alla jag frågade pekade åt samma håll och sa att det inte var så långt bort, men jag kom aldrig fram. Att vägen gick svagt uppför gjorde ju inte saken bättre och till slut trodde jag nästan att jag drömde och höll på att få panik. Jag som hade haft en halvtimme till godo på min bokade tid kom fram till sjukhuset två minuter efter min bokade tid. Med panik i blicken frågade jag efter rätt väg i informationen och fem minuter försenad kom jag till rätt avdelning. När receptionisten sa att hon inte kunde hitta någon bokning i mitt namn höll jag på att börja gråta. Som vanligt i det här landet var det "bara"mina två efternamn som ställde till problem.

Jag blev insläppt i det lilla omklädningsrummet så fort jag visade mig i väntrummet. Jag instruerades att ta av mig byxor och skor och allt som var gjort av metall. Jag funderade en stund på om jag var tvungen att ta av mig behån, men det behövdes inte. Sedan fick jag lägga mig på en brits och de låste fast mitt knä  och jag fick sätta på mig hörselskydd. Det skulle dåna ganska mycket, sa mannen som låste fast mig. Jag fick inte röra på mig på 20 minuter. Hur lång tid tar 20 minuter när man inte har en klocka att titta på och man inte får röra på sig? Det blir väldigt abstrakt kan jag meddela. När jag började känna att jag MÅSTE ändra ställning snart annars blir det outhärdligt kom en räddande ängel och meddelade att tiden hade gått. Utan att överdriva påstår jag att hela sjukhusbesöket gav mig sorts Kafkakänsla. Besöket avslutades dessutom med att jag hade svårigheter med att hitta ut då de höll på med en stor ombyggnation och hade stängt av en del av korridorerna som ledde ut från röntgenavdelningen.

Vad har jag då lärt mig idag? Att jag aldrig mer ska lita på en vägbeskrivning från Google Maps, eller åtminstone se till att kritiskt granska både kartan och vägbeskrivningen. Att alltid vara ute i god tid, hade jag inte varit det idag kunde jag ha sett mig om i månen efter min magnetröntgen den här veckan. Ha alltid nödproviant i väskan och bekväma skor om man blir tvungen att promenera 40 minuter beroende på felaktiga vägbeskrivningar. Se till att bara ha ett efternamn när man bor i Belgien...

Av det jag skrivit ovan får man kanske intrycket av att hela dagen var Kafkaliknande. Det fanns ljusglimtar även denna dag. Dagen började med en cykeltur fram och tillbaka till skolan. Denna vecka är det konstutställning där och alla klasserna i primär har bidragit med något som kan tolkas in under begreppet "step". Många fina konstverk visades upp av stolta barn. Vädret idag har varit fantastiskt. På eftermiddagen klättrade temperaturen upp till över 20 grader och magnolian börjar blomma runt om i staden. Ett vårtecken så gott som något.
Fruktstilleben inspirerade av Frida Kahlo. 

Färgglada skulpturer med inspiration av Miro. 

En av många fantastiska villor som finns i Bryssel.  Stora hus med vildvuxna trädgårdar och jag bara väntar på att Tintin ska titta fram bakom någon buske. 

Jag hittade den ryskortodoxa kyrkan utmed min oväntade promenadväg. 

Så här kände jag att jag hade velat lägga mig en stund  idag när jag aldrig trodde att jag skulle komma fram till mitt mål.  Jag hade dock gärna haft kläder på mig, även om det var ganska varmt idag. Statyn hittade jag på en bakgård vid Avenue Louise. 

tisdag 13 mars 2012

Klocktorn och besök

Det slår mig att jag varit ganska kulturellt aktiv den senaste tiden. Efter besöket i stenåldern blev jag lite krasslig. Jag drog väl på mig någon bisonfeber eller noshörningssnuva. Inget allvarligt, men orkeslös var mitt tillstånd fredag till söndag.

Förra söndagen hade vi bestämt att vi skulle besöka någon ny stad eller plats i Belgien. Det var ett tag sedan vi gjorde en utflykt. Eftersom jag kände mig orkeslös fick det bli en utflykt som inte skulle innebära så lång restid. Vi hamnade i Mechelen. Staden ligger mitt emellan Bryssel och Antwerpen och den mest kända sevärdheten i staden är St. Rumboldstornet på katedralen som är 97 meter högt och byggt under senmedeltiden. Trots protester från sönerna bestämde vi att familjen skulle gå de 500 trappstegen upp till toppen av tornet. Protesterna byttes mot förtjusta utrop när vi började gå i den smala, vindlande trappan upp. Fascinationen blev än större när vi kom upp på den första avsatsen och kunde se rakt ner i kyrkorgeln och den pågående katolska mässan. Vi klättrade vidare och nådde avsatserna med kyrkklockorna och förundrades över deras storlek. Vi såg urverket till klockan som sitter på utsidan till tornet och till slut nådde vi toppen och beundrade utsikten över staden och de små människorna på marken. När vi kom ner från tornet gick vi en promenad i staden och kunde konstatera att detta var ännu en belgisk stad med en liten, mysig stadskärna med många specialaffärer. Att vi befann oss i Belgien kunde vi även se på en annan typisk företeelse för detta land, cyklisterna. Att cykla är ett stort folknöje på söndagarna. Många klär sig i sina åtsmitande cykelbyxor med tillhörande tröja och hjälm och ger sig ut på sina exklusiva velocipeder på landsvägarna. Efter några mils trampande stannar man på en bar i en liten stad beställer in en stor öl och röker en, eller flera, cigaretter för att sedan hoppa upp på cykeln och fortsätta motionsrundan. Belgisk träning verkar vara ganska trevlig. Tyvärr har jag inte lyckats fånga dessa öldrickande motionärer på bild...
Detta är kyrkorgelns pipor, ovanifrån. Bilden är tagen genom det hål i tornet som man använde för att hissa upp kyrkklockorna, för länge sedan.

Jag vet att barn och tobak inte hör ihop och detta är ingen tobaksreklam heller. Skyltfönstret är ett exempel på alla de små specialbutikerna som låg på samma gata i Mechelen. 

Förra veckan flöt på i rask takt med jobb, lek och shopping. Jag förberedde gästrummet för en besökare från Sverige. I fredags anlände en före detta sambo till mig. Vi gick till marknaden och åt grillade musslor och köpte med goda ostar och pratade sedan till långt in på natten. På lördagen var vi ganska sega, men vid lunchtid åkte vi in till centrum. Ett besök på Musikinstrumentmuseumet fick stå för lördagens kulturella inslag. Är man intresserad av musikinstrument och hur de låter är det här det rätta besöksmålet i Bryssel. Att det sedan ligger i en av de vackraste och mest kända byggnaderna i staden gör inte saken sämre. Vi stillade vår hunger i Zablon, drack ett glas vin vid St. Katrin och avslutade med lite shopping. Tanken var att vi skulle testa nattlivet i Bryssel, men vi orkade inte ge oss av igen när vi ätit middag i hemmets lugna vrå. Ålderstecken? Vem vet?

Vi fick gå upp ganska tidigt i söndags eftersom vi skulle skjutsa Pär och besökaren till Charleroiflygplatsen. Incheckning klockan nio innebar att vi gav oss av strax efter åtta. Eftermiddagen tillbringade vi till stor del i parken med en annan familj. Fantastiskt vårväder lockade många att tillbringa dagen utomhus.

På söndagen nåddes jag av en mycket tråkig nyhet. Min farbror lämnade jordelivet. Vila i frid älskade farbror.

lördag 3 mars 2012

Ett besök i stenåldern

I torsdags följde jag med Johans klass på utflykt. Målet var Musée de la Préhistore en Wallonie, ett museum om livet på stenåldern, beläget i närheten av Liege.

Kvart i nio satt vi i bussen. Alla flickorna i klassen påstod sig vara åksjuka och var tvungna att sitta längst fram i bussen. Hur sant det var är svårt att veta, men ingen av dem sa att de mådde illa under de nittio minuter som vi åkte buss. När vi kom fram till museet åt vi mellanmål och lämnade sedan våra ryggsäckar i ett litet hus.

Vi fick en halvtimmes genomgång om hur man levde på stenåldern. Guiden talade både engelska och franska, men en del av barnen tyckte att det var svårt att förstå allt. Det började klia i de små benen och att sitta stilla blev allt svårare för dem. Då tog guiden fram sitt ess ur rockärmen och tände en eld på samma sätt som en bonde gjorde på stenåldern. Hon slog två stenar mot varandra och gnistorna som bildades landade på lite fnöske. Fnösket lade hon sedan i lite hö och blåste försiktigt på det och efter några minuter brann det ordentligt i höet. Spännande!
Ingen rök utan eld. Guiden lyckades att tända eld på stenåldersvis. Barnen, och jag, blev imponerade. 
När vi lärt oss att tända eld var det dags för oss att jaga. Vi fick en bra genomgång av hur man jagade med spjut. Man använde sig av ett spjut och en kastpinne för att få mer kraft i kasten. Under glada tillrop fick alla i gruppen prova att skjuta på en noshörning och en mammutunge. Hade vi levt på stenåldern hade vi kunnat ha en ordentlig fest på kvällen eftersom många av barnen träffade bytesdjuren. Det gjorde inte jag och den lärare som var med i gruppen. Jakt med pilbåge stod sedan på programmet. Bisonoxe och häst var träfftavlorna då och det fälldes många bisonoxar. Barnen ville fortsätta att skjuta, men vi var tvungna att bege oss till nästa uppdrag.
Mammutjägarna in action. 
Flinta var ett begärligt material för stenåldersmänniskan. När jag nu har haft chansen att försöka tillverka något av detta åtråvärda material är jag mycket imponerad av de verktyg man tillverkade av denna hårda sten. Det var svårt att få loss en bit. Det såg så enkelt ut när guiden måttade till sina slag och fick loss den ena skärvan efter den andra. Jag slog och slog och inget hände. Jag fick se mig besegrad av en bit sten och guiden slog en gång på "min" sten och fick bort en bra bit. Övning ger färdighet, men jag har nog ingen framtid som stenhuggare, fast de tankarna har jag nog aldrig haft heller... Barnen tillverkade halsband och var stolta som små tuppar över dem.
Här slås det flinta för fullt. Skyddsglasögonen är inte från stenåldern.
Vi avslutade vårt besök som vi började det, vi åt. Den medhavda matsäcken smakade gott efter jakten. Barnen var inte det minsta trötta när vi satt i bussen på vägen hem. Det var jag...