Konsten att köpa frimärken en söndag

Min väninnas dotter klarade den värsta krisen. Lättnaden över det är stor. En lång konvalescensperiod  väntar, men det är helt klart, i det här fallet, ett mycket bra alternativ...

Efter två år i Belgien finns det fortfarande saker som vi inte förstår alls. Idag, söndag, skulle Pär göra något så simpelt som att köpa frimärken för brev som ska till utlandet. Han går in i vår närmaste lilla tidningsbutik. De säljer frimärken, men de får endast sälja de som är till för brev inom Belgien. Han blir hänvisad till vår närbutik som får sälja frimärken avsedda för brev till utlandet. Jovisst, de har frimärken för utlandet, men de får inte sälja dem på söndagar. Frimärkena ligger där bakom en glasskiva och ser så fina ut, men vi får vänta tills imorgon innan vi kan köpa dem. I det här landet helgar posten med andra ord vilodagen...

Småsaker och viktiga saker

I förrgår körde jag bil till jobbet. Och.... tänker många av er som läser det här. Det är inte ofta jag gör det, då det sällan lönar sig för min del varken ekonomiskt eller tidsmässigt. I tisdags tog jag bilen eftersom jag var tvungen att lämna barnen hos en kompis då det var studiedag för dem, men inte för mig. Allt gick jättebra och jag hittade en enkel parkeringsplats på en tvärgata i närheten av skolan. När jag vid arbetsdagens slut närmade mig bilen såg jag att det satt en lapp på vindrutan. Otur, parkeringsböter var min första tanke. Det visade sig inte vara några böter. Istället har någon kört på min backspegel och varit snäll och satt en lapp med sitt telefonnummer på min bil. Schysst! Det finns hopp för mänskligheten. Trodde jag. Pär fick uppdraget att kontakta personen eftersom han till skillnad från mig kan prata franska, även per telefon. Det visade sig att numret inte hade någon abonnent... Grrr. Som tur var är bara spegelglaset trasigt och det blir ingen stor kostnad, men så irriterande och uträknat... Personen måste ha känt sig iakttagen och därför stannat och skrivit lappen och på något sätt tagit reda på ett nummer utan abonnent.

Annars är bilen den plats som jag tillbringade mest tid i under förra veckan. Ca. 400 mil på sju dagar gör att jag fortfarande idag känner mig stel i kroppen som en gammal tant. Yogamattan får bekänna färg  när jag försöker mjuka upp de stela lederna.

Ovanstående skrev jag tidigare och efter vad som hänt min goda vän J idag så känns det ganska futtigt att gnälla över en söndrig backspegel och att jag är stel i kroppen. Vid lunchtid fick jag via en annan vän veta att J:s dotter är mycket dålig. Efter en ganska enkel operation i tisdags hade hon blivit mycket dålig och drabbats av blodförgiftning. När de öppnade henne upptäckte de att i samband med operationen i tisdags hade de råkat göra hål i tunntarmen. Läget är fortfarande kritiskt, men stabilt och alla mina tankar är hos dem och jag håller alla tummar för att dottern ska klara krisen.

När sådana saker händer undrar man alltid vad man har att gnälla över egentligen. En krossad backspegel går hur enkelt som helst att ersätta, men en älskad dotter... Helst vill jag inte ens behöva tänka sådana tankar. En viktig sak som J har lärt mig är att aldrig lämna någon ensam som befinner sig i en krissituation. Att visa att man finns för den som har det svårt är så viktigt. Idag fick jag finnas där för henne när det var som jobbigast. Tack vare dagens teknik blev avstånden inte så kännbara. Men en kram via cyberspace kan förstås aldrig helt ersätta en som man kan ge irl...

Stockholm, kunglig toalett och Atlantic Wall

I skrivande stund sitter jag och myser framför brasan i stugan och lyssnar på regnets smatter mot fönstren. Det är höstlov och vi befinner oss i Sverige.

Jag och Pär var på kurs i Stockholm måndag-tisdag för att få en uppdatering när det gäller det svenska skolsystemet och även träffa svenska lärare vid de andra Europaskolorna. Det var nyttigt för oss och jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att jobba i den svenska skolan när jag fick höra om de satsningar som görs just nu. Efter det har jag hunnit vara i både Bredaryd och Borås. Idag har jag tillbringat dagen i stugan och den närliggande staden. En uppfriskande promenad i skogen i lätt regn har också stått på programmet. En avkopplande dag som behövdes så väl efter en hel del stress i samband med den senaste veckans myckna resande.

Inläggen på bloggen har inte blivit så många den här hösten och det beror väl på att jag har jobbat ganska mycket och att helgerna har gått åt till att köra barnen kors och tvärs över Bryssel för lek och fotbollsmatcher. Jag antar att vår familj inte är speciellt unik när det gäller helgaktiviteterna. Jag funderar ibland på när jag kommer att prioritera mina egna önskemål om helgaktiviteter. Jag skulle gärna åka till London, Paris eller varför inte Berlin. För tillfället känns det avlägset, tyvärr, och dessutom saknar jag ressällskap, eftersom de flesta jag känner befinner sig i ungefär samma livssituation.

Det mest intressanta som hänt i våra liv på sistone är att Pär har skakat hand med Belgiens kung, Albert II och EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Detta skedde i i samband med att de invigde den nya Europaskolan i Bryssel. Vi har skrattat en del hemma när vi har pratat om denna invigning. Både jag och Pär är väldigt förtjusta i Lars Molins filmer och i detta sammanhang tänkte vi på hans film Kunglig toilette. I den filmen bygger man, i en liten svensk stad, en speciell toalett inför kungens besök i samband med Eriksgatan. På Pärs jobb byggde man ingen ny toalett, men man spärrade av varsin toalett för de högt uppsatta besökarna. I likhet med filmen kan jag meddela att de aldrig använde toaletterna.

Pontus har fyllt sju år och han fick ett armbandsur i present. Han blev överlycklig och att ringa Fröken Ur är helt onödigt eftersom vi har en egen liten Herr Ur som upplyser om vad klockan är titt som tätt.

För några veckor sedan gjorde vi en söndagsutflykt till den belgiska kusten. Tyskarnas Atlantic Wall var målet för dagen. Ett utomhusmuseum som visar hur de tyska försvarsanläggningarna vid atlantkusten såg ut under båda världskrigen. Är man intresserad av krigshistoria är detta ett museum som är väl värt ett besök. Välj gärna en inte alltför blåsig dag eftersom man tillbringar mycket tid utomhus. Efter museibesöket åt vi en god lunch i Oostende. En lagom söndagsutflykt som även tog död på den lappsjuka som jag drabbas av ibland.

Cabin fever, lappsjuka på engelska, hinner jag inte drabbas av den här veckan. Imorgon lämnar vi landet och tar in på badhotell i Danmark. Vid lunch på lördag påbörjar vi resan till Bryssel. Vi hoppas att resan ska gå lika smidigt som den gjorde förra helgen. Under tolv timmar tog det sammanlagt att köra från Bryssel till stugan. Inte en enda liten bilkö, förutom på väg ut från Bryssel. För alla som undrar kan jag meddela att de flesta vägarbetena vid Bremen nu är klara. Det var bara ett kvar i det området, visserligen två mil långt...