Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Förra veckan frågade en vän om jag hade lust att följa med på Dutch Design Week i Eindhoven, www.ddw.nl. Jag var inte sen att tacka ja. Jag vet inte mycket om holländsk design, men vill gärna lära mig mer. Jag ordnade så att barnen kunde följa med kompisar hem efter skolan, om vi skulle fastna i trafiken på vägen tillbaka till Bryssel.

Fastnade i trafiken gjorde vi idag på morgonen när vi kört tre kilometer. Eller egentligen så fastnade vi inte i trafiken, men polisen stoppade oss innan vi ens hunnit ut på motorvägen. De vinkade in oss till kanten och lät oss sedan sitta och vänta i bilen i fem minuter innan de kom fram till oss. Tre poliser stod och stirrade på oss under tiden och en fjärde stod och rökte en fet cigarr. Min vän fick visa registreringspappren och sitt körkort och sedan fick vi åka, utan att ha förstått varför de stannat oss. Resan till Eindhoven gick förvånansvärt lätt och min väns ettåring sov sött i baksätet hela vägen.

Vi hittade snabbt fram till mässområdet och var där i så god tid att vi hann ta en fika innan de öppnade mässområdet.  Det kändes som att det skulle bli en bra dag. Vi hann att titta på lite olika saker som väskor och snygga lampor innan ettåringen gav hals efter en halvtimme. Då var han hes och rosslade lite när han andades och ville bara bli buren. Efter en kvart till började han väsa när han andades och vi tyckte att det var bäst att ta ut honom. Ute i friska luften kvicknade han till lite grann, men vi bestämde oss för att lämna Eindhoven och se till att komma tillbaka in i Belgien. Jag körde och de båda andra satt i baksätet. När vi nådde Antwerpen tyckte vi att det var bäst att uppsöka ett sjukhus eftersom han andades tungt igen. Nu var klockan närmare två och när jag förvissat mig om att min vän var inne på akuten och att hon hade pengar och mat, satte jag mig på bussen ner till Antwerpen för att ta tåget till Bryssel och hämta barnen.

De här stolarna är tillverkade i någon sorts gummi. Jag tycker att de ser ganska bekväma ut, men samtidigt ganska groteska. 

När jag hade hämtat barnen pratade jag med min vän, som då hade hunnit tillbaka hem till sitt hus. Sonen hade kommit under behandling omedelbart när hon kom till akutmottagningen. Han hade fått inhalera vidgande medicin och till en början ville de lägga in honom för observation. Han reagerade dock så pass bra på medicinen att de inte tyckte att han behövde stanna.

Dagen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men huvudsaken är att den lille blir frisk. Man blir lite omskakad när något sådant händer och man känner sig ganska maktlös. Ännu en gång tackar man sin lyckliga stjärna för att man är privilegierad och bor i ett land med en akutvård som fungerar väldigt bra.

Dagens reflektion om Belgien och Nederländerna gäller kvalitén på motorvägarna. Motorvägarna i Nederländerna är i mycket bra skick och man har bullerskydd som är snyggt utformade. I Belgien är vägarna som ett lapptäcke och avsaknaden av utsmyckningar är mycket tydlig, men de har belysning utmed motorvägarna. Kan det vara det höga elpriset som gör att de inte har råd att laga vägarna på ett vettigt sätt?

På tu man hand med scouterna

Idag inträffade något annorlunda i vårt liv. Båda barnen var bjudna på kalas. Samtidigt. En av Johans klasskompisar hade även bjudit in några av syskonen på sitt kalas. Det innebar att jag och Pär var barnlösa mellan tio och halv ett. Något som inträffat mycket sällan sedan vi flyttade hit.

Eftersom det var ett fantastiskt höstväder drog vi på oss träningskläderna och gav oss ut på en lång och snabb promenad i skogen vid Röda klostret. Ett av många fina rekreationsområden runt staden. Vi kom dit strax efter tio och när vi åkte därifrån vid halv tolv var det fullt på alla parkeringsplatser. Inte konstigt med tanke på den klarblå himlen och träden som börjar skifta i färg. Vi såg även ett av de stora söndagssfenomenen i Bryssel - scouter. Scoutrörelsen är mycket aktiv i denna stad och i många av bostadskvarteren finns det en scoutklubb. Söndagarna är deras stora mötesdag och de större parkerna i staden och skogsområdena, som man når med kollektivtrafiken, kryllar av barn och ungdomar i shorts, gymnastikskor och blå eller gröna skjortor. Vi ska försöka hitta en klubb till Johan. Han vill prova och jag tror att han skulle tycka att det är kul, med tanke på hans stora intresse för djur och natur. Dessutom skulle det vara bra för honom att komma in i ett sammanhang där han blir tvungen att använda sig av det franska språket.

En vacker söndagsmorgon i slutet av oktober.  

Man vet att man inte bor i ett svenskspråkigt land när man ser en registreringsskylt som den här...

Eftermiddagen tillbringade barnen hemma hos kompisar och jag och Pär satt i var sitt rum och arbetade, mer eller mindre intensivt, med att förbereda den kommande veckan. Den sista veckan innan novemberlovet. Och den sista veckan med en femåring i familjen, vilket vi påminns om flera gånger varje dag sedan ett antal veckor tillbaka. Att fylla sex år är en stor händelse.

Mammagruppen

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror på att jag har haft fullt upp. Dels med jobb och dels med fint besök från Sverige.

Äntligen börjar den värsta nybörjarångesten att släppa angående jobbet. Jag kan namnen på de flesta eleverna och börjar få ihop planeringen för klasserna. Jag undervisar sju olika grupper och det kräver ganska mycket planering, eftersom det handlar om sju årskullar elever, 12-18 år gamla. Som jag skrivit tidigare har jag drabbats av viss prestationsångest, min vana trogen... Det har i sin tur resulterat i att jag har sovit dåligt. Den dåliga sömnen kan även kopplas till viss oro för min mamma, som nu ligger på sjukhus igen, och till att Johan har varit på sin första skolresa med övernattning. Tre dagar var de borta och under den tiden fick man inte kontakta barnen. Det var första gången han sov borta utan att vi har kunnat ringa till honom eller han till oss. Lätt ångestframkallande, men allt som inte dödar härdar... Han hade haft jättekul. 

I torsdags drabbades vi av svår i-landsproblematik. Städerskan dök inte upp, för tredje veckan i rad. Jag kan städa själv, men min planering för torsdagen gick ut på att jag skulle jobba och planera fredagens lektioner medan lägenheten blev städad. Istället fick jag städa lägenheten själv och planeringen gjordes samtidigt i huvudet för att sedan nedtecknas sent på kvällen. Inte optimalt, men allt löser sig på något sätt. 

Anledningen till min städiver var att vi skulle få besök. Det var "mammagruppen" som äntligen skulle komma hit. Från början var vi åtta som hamnade i samma grupp efter att vi fött våra första barn för nio år sedan. Två har vi tappat på vägen, men vi är sex familjer som träffas några gånger om året. Vid en del av tillfällena är det med barn och ibland utan barn. Den här gången utan barn. Fem kvinnor/tjejer/mammor/ vänninor dök upp här i torsdags kväll. Givetvis välkomnades de med ett glas champagne och belgisk choklad. Vi planerade vad de skulle göra på fredagen, eftersom jag jobbade då, och sedan var vi tvungna att gå och lägga oss. Efter en orolig natt fick de lyssna på familjen Fäldts morgonbestyr, och de log igenkännande åt uppmaningarna om att äta upp frukosten, ta på sig skorna och skynda, skynda annars kommer vi för sent...

Självklart fick vi en gris den här gången också. Denna verkar var lite mer lätthanterlig än den maken fick i våras. 

Efter att de hade varit vid Grand Place, kissepojken, ätit moules frites och testat shoppingen i Bryssel  kom de tillbaks hit. Då drog vi med dem till marknaden. Där åt vi tapas och köpte med oss en massa goda ostar, korvar och oliver och parkerade hemma i vår matsal och pratade och skrattade i flera timmar. Det behövde jag! Vad det är härligt att träffa sina gamla vänner emellanåt och prata av sig om allt och inget.

Lördagen ägnades åt shopping och promenader. Vi gick genom stora delar av centrala Bryssel och provade på shoppingen i flera olika områden. Ett antal kassar släpade vi runt på och en del bra inköp blev det. Bland annat fick jag med mig den här jackan hem.Redan en favorit! God lunch intogs och lite kaffe hann vi också med. På kvällen gick vi på restaurang, tyvärr var servicen inte speciellt bra och jag var ganska besviken på maten. Jag rekommenderar därför inte restaurang Bonsoir Clara, nere vid Dansaert. Sällskapet förgyllde kvällen och vi hann med att dricka några drinkar innan vi tog en taxi hem vid tre på natten.

Söndag morgon ringde väckarklockorna redan vid åtta. Ingen av oss var speciellt utvilad. Vi skrattade åt varandras trötta ansikten och åt frukost tillsammans och konstaterade att ingen av oss är tjugofem längre... Vid halv tio kom taxin och jag vinkade av fem underbara kvinnor. Tack allesammans för att ni kom hit och förgyllde vår vardag och såg till att lufta mig ordentligt på stan. Kom hit igen!

Kaffe

I tisdags var jag hemma hela dagen. För en gångs skull tog jag det lugnt, utan att ha alltför dåligt samvete. Jag passade på och läste både facklitteratur (religion...) och skönlitteraur. På förmiddagen tog jag hand om vår granne. Hon ringde mig, lätt chockad, och berättade att hon blivit av med sin plånbok på spårvagnen. Eftersom jag varit med om samma sak ville hon prata med mig. Jag erbjöd henne att låna pengar eftersom hon spärrat sina kort. Hon kom hit och det första jag frågade var om hon ville ha en kopp kaffe. Då började hon skratta. Anledningen till munterheten var att hon för tillfället läser Stieg Larssons böcker. En av de saker hon noterat var att det verkar som att svenskar verkar dricka väldigt mycket kaffe. De dricker kaffe hela tiden i böckerna, tycker hon. Stämmer det?

Det blev ett intressant samtal. Jag upplyste henne om att svenskarna, så vitt jag vet, ligger på andra plats i världen när det gäller kaffedrickande. Bäst i världen på att dricka kaffe lär vara finländarna. Vi funderade vad det kan bero på. Är det mörkret som gör att nordborna behöver dricka en massa kaffe för att hålla sig vakna. Hon undrade om man dricker kaffe till maten. Jag berättade att man oftast tar en kopp kaffe efter maten och att till dagens lunch ingår det för det mesta kaffe. Jag fick då lära mig att på ett litet lunchställe i Minnesota där hon jobbat så drack man kaffe som måltidsdryck. Inte efter maten utan till den, i obegränsade mängder. Det tyckte jag lät annorlunda och jag känner ingen som dricker kaffe på det viset, inte ens de mest kaffeälskande lärarna på min gamla arbetsplats.

När det gäller lärare och kaffedrickande verkar det som att dricka kaffe är ganska utbrett i de nio europeiska länder som finns representerade på skolan. Mina helt ovetenskapliga observationer tyder på det. Det dricks ganska mycket kaffe under rasterna vid alla borden i personalrummet, oavsett vilken/vilka nationaliteter som sitter där för tillfället. Det är kanske så, som alla elever tycker, att lärare alltid dricker kaffe på sina raster. Däremot kan jag slå hål på myten om att lärare alltid äter tårta. Det är alldeles för sällan som lärare äter tårta när de dricker kaffe.

Fête de pommes

I söndags var det dags att lämna Bryssel för att vidga våra vyer och öka på våra kunskaper om Belgien. Efter ett tips från Johans fröken åkte vi söderut.

Målet för vår resa var den lilla staden Rongy, nära den franska gränsen. Fête de pommes stod på programmet och det var som en liten mässa som hade äpplen som huvudattraktion. Stora fina äpplen och päron låg i lastpallar och man kunde köpa två kilo för 2€. Dessutom fanns det andra lokalt producerade varor och lotterier och åkattraktioner för de yngsta gästerna. I inträdet ingick ett äpple, ett glas färskpressade äppeljuice och en åktur med traktor eller häst och vagn genom fruktodlingarna. Vi såg till att ta del av allt. I det gassande solskenet åkte vi efter en traktor och tittade på stora äpplen och päron. Vi tror att de hade samma sorts päron som vi har på vårt stora träd på landet. Våra är nästan lika stora som de proffsodlade.

Likadana päron som på trädet vid stugan. Vi hoppas att ni som bor i närheten av stugan går dit och plockar päron.

Pontus åker karusell. Stridsvagnen hette "Patton". Farfar, den gamle militären, blir antagligen stolt över valet av åkdon. 

Långa rader med äppel- och päronträd.

När vi hade tillbringat närmare två timmar på mässan och köpt med oss lite lokala delikatesser bestämde vi oss för att åka därifrån och äta lunch. Efter att ha kört en kvart hamnade vi i staden Tournai. Jag kände igen stadsnamnet, men kunde inte redogöra för varför. Guideboken låg kvar i bokhyllan i lägenheten. När vi kom hem kunde vi konstatera att vi varit i en stad som hade anor tillbaka till 600-talet fvt. då romarna grundade den. I och med kristendomens framväxt i romarriket blev Tournai en av de viktigaste städerna för den nya religionen och ett biskopsäte växte tidigt upp i staden. Det förklarade en hel del för mig som funderade på varför de hade en vääääldigt stor katedral i staden. Vi åt en sen, mycket god lunch, vid stora torget i Tournai och passade på att handla mat i en stor, söndagsöppen(!) mataffär. Två trötta killar somnade i bilen på vägen hem.

I måndags var det Tysklands nationaldag. Det innebar att lärarna på den tyska sektionen bjöd på lunchbuffé. Det vankades allehanda godsaker som Sauerkraut, Brezel, Apfelschorle och Schwarzwaldtorte. Jag inriktade mig framför allt på bakverken och desserten och fick en rejäl sockerchock före min sista lektion för dagen. Frågan för dagen var om man kan vara germanofil. Man kan ju vara frankofil och anglofil, de uttrycken används relativt frekvent, men används ordet germanofil?