tisdag 31 maj 2011

Den franska huvudstaden

Vi har lov. Efter många om och men bestämde vi oss för att åka till Paris i några dagar. Här kommer några bilder från barnens första besök i den franska huvudstaden.

Ett stort ögonblick... På en parkeringsplats vid den franska gränsen tappade han sin andra tand!
Det bästa med Paris, enligt barnen: Pool på hotellet...

Åka upp i Eiffeltornet måste man göra när man besöker Paris första gången. Både barn och föräldrar lät sig imponeras av teknikens under.
Pär påstår att det här är porten till lägenheten han bodde i när han studerade på Sorbonne.
Lunch en måndag i slutet av maj... Skaldjursplatå vid Boulevard St. Germain.  God, nyttig och dryg...
Louvren, Centre Pompidou och alla andra muséer är stängda i Paris på tisdagar. Det fick vi lära oss den hårda vägen. De gratis "Star Wars-toaletterna" var dock öppna. Tur för små nödiga herrar i sällskapet.
Place des Vosges är ett av de bästa ställen i Paris, tycker Pär.  Det tycker även barnen. Fyra fontäner där man kan se vem som klarar sig längst utan att bli genomblöt. I fontänen vid Place de la Sorbonne badade de...

Det trådlösa nätverket är ganska segt och jag orkar inte vänta på att fler bilder ska laddas upp. Att besöka Paris med barnen ger ett nytt perspektiv på staden. Vi har bland annat fått lära oss att det finns en liten djurpark i Jardin des Plantes och att det går att hitta pinnar även på gatorna i centrala Paris... Imorgon åker vi från den franska huvudstaden ut på den franska landsbygden. 

fredag 27 maj 2011

Modeblogg?

Att man blir så trött av att jobba...

De senaste tre veckorna har jag arbetat i stort sett heltid. Det har gjort att jag känner mig helt slut på kvällarna. Den senaste veckan har jag även planerat en del lektioner, eftersom läraren jag vikarierat för har varit sjukskriven så pass länge att hon inte längre har full koll på vad som ska göras i de olika ämnena. Nog om detta.

Brysselfrun, lyxhustrun, passar på att leva det goda livet när hon är ledig. Den här lyxhustrun blir bättre på lyx när hon själv jobbar. Beslut om shopping och restaurangbesök måste fattas snabbare.

Förra torsdagen började vi planera helgen. Jag sms:ade med några vänner och först var tanken att vi skulle slappa på fredagen och göra något kul tillsammans på lördagen. Mitt huvud kändes som Fukushima, mental härdsmälta, och på torsdagen ville jag gå och lägga mig tidigt och samma sak på fredagen. I ett av sms:en dök det helt plötsligt upp ett erbjudande vi inte kunde motstå. Middag på restaurang utan barn. Våra vänner har en au-pair som hade erbjudit sig att sitta barnvakt en fredag kväll. Dessutom kunde barnen få sova över. Det radioaktiva molnet över mitt huvud blåste snabbt bort.

Fredagen var dessutom en lugn dag på jobbet för min del. En tradition på skolan är att man varje år anordnar Footfest. Från början var det en fotbollsturnering, men med åren har det växt till att bli en form av marknad/tivoli/fotbollsturnering. Barnen älskar det. De flesta vuxna som jag talat med är måttligt imponerade. För att kunna frakta runt alla barn på detta spektakel kommer det föräldrar och hjälper till. Mycket bra för de hårt arbetande lärarna. Jag hade en exceptionellt lugn dag då jag var med de lite större barnen, som fick lov att gå utan vuxnas sällskap. Jag fanns tillgänglig i klassrummet tio minuter varje timme. Det gjorde att jag faktiskt kände mig ganska pigg när det var dags att åka hem, till skillnad från de föräldrar som hade gått runt med de yngre barnen hela dagen...

Barnen lämnades med sina kompisar och vi tog oss in till de mer centrala delarna av staden. Målet för kvällen var en japansk restaurang. Inredningsmässigt har jag varit på snyggare japanska restauranger, men maten var himmelskt god. Maten kryddades lite extra av att restaurangen var välbesökt av äkta japaner. En del av dem mindre snygga toupéer. I källaren fanns en riktig karaokebar där våra västerländska ansikten inte var vidare välkomna. Efterrätt intogs hemma hos våra vänner och natten blev sen.

På lördagen köpte vi med oss god frukost och åkte för att hämta barnen. Jag och kvinnan i den andra familjen begav oss sedan in till centrum på en shoppingrunda och barnen lekte vidare med varandra hemma hos oss. En bra lördag för alla inblandade.

Har detta blivit en modeblogg? Knappast, men alla andra bilder jag har från den senaste tiden är med personer som jag inte har frågat om jag får visa i bloggen. Sandalerna på bilden inhandlades i lördags och de är hur sköna som helst!

I söndags lekte Johan med en ny kompis. De verkade ha väldigt roligt tillsammans. Johan tyckte att de hade många gemensamma intressen och med tanke på hur mycket de två pojkarna fnissade stämmer det säkert.

Veckan som passerat har sprungit iväg. Det mest intressanta som hänt är väl att vår diskmaskin har gått sönder. Igen. Reparatören som kom hit dömde ut den och sa att vi måste få en ny. Det tackar vi för! Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Vi väntar fortfarande på att få nyckel till rätt postfack. Det har vi gjort sedan vi flyttade in. Vi väntar även på att få en nyckel till ytterdörren. Det har vi gjort i sex veckor. Givetvis har vi utövat en del påtryckningar. De som äger lägenheten bor i en annan världsdel och allt gällande lägenheten sker via en av de större mäklarfirmorna i Bryssel.  Men, men vi bor i Belgien och börjar vänja oss vid att ringa och vänta...

söndag 22 maj 2011

Vikarien

Nu jobbar jag så det står härliga till. Förra veckan tre av fyra dagar. Denna vecka alla dagar och nästa vecka blir det också hela veckan. Skönt tycker jag. Jag blir mycket effektivare när jag vet att jag inte har all tid i världen på mig...

Vikariesamordnaren på barnens skola har inget lätt jobb. Hon är minst sagt stressad. Enbart på den svenska sektionen saknas det två vikarier i slutet av nästa vecka. Och då finns det åtta sektioner till på skolan och många sitter i samma sits som den svenska sektionen. Detta gäller för primär, dvs år ett till fem. På sekundär, år sex till gymnasiet, ska lärarna själva ordna vikarier den första veckan de är borta. Av förståeliga skäl är det mycket svårt och det gör att elever på sekundär ibland kan ha fyra håltimmar på en dag i de värsta influensaperioderna.

För att få vara vikarie på Europaskolan måste man ha en pedagogisk utbildning. Det kan man tycka är väldigt bra till en början. När man sedan inser hur få svenskar det finns i Bryssel med lärarutbildning, som inte har ett fast jobb, tycker man att det är ganska dåligt.

Jag tycker som sagt var att tanken är bra att man som vikarie ska ha en pedagogisk utbildning. Problemet är bara när vikarier med de kvalifikationerna inte finns att få tag på. Hur löser man situationen då? På maternelle får en pedagog vara ensam med 25 barn. Hur lätt blir det att genomföra någon vettig verksamhet och hur slitigt blir det inte för den som är där? På resten av primär löser man det genom att ibland sätta in fransk- eller engelsktalande vikarier. Det innebär i sin tur att en sjuåring kan bli tvungen att översätta vad vikarien säger då alla i klassen inte förstår franska eller engelska... Ibland har man löst det genom att en lärare får ha två klasser - i samma klassrum. Man får nämligen inte lämna barnen ensamma i ett klassrum. Om man ska ha två klasser samtidigt slutar det ofta med att man tittar på film. Det blir med andra ord förvaring istället för pedagogisk verksamhet. Vilka signaler sänds då till barnen? Skulle det kanske inte vara bättre att i den situationen ta in en vikarie utan pedagogisk utbildning, någon som kan kommunicera med alla barnen och se till att uppgifter blir gjorda? I den svenska sektionen finns det inget större motstånd mot en sådan lösning. I andra sektioner finns det ett motstånd från lärarna som då anser att deras professionalitet som lärare hotas. Dessutom är regelverket sådant att försäkringar inte gäller om en vikarie saknar pedagogisk utbildning. Smidigt system...

Som ni märker är jag ganska upprörd över vikariesituationen och hela arbetssituationen. Det var när jag insåg hur det fungerade jag anmälde mig som vikarie. Min plan var ju från början att jag skulle vara lyxhustru och läsa franska det första året här. Jag skulle unna mig ett "friår". När jag insåg den pressade situationen kunde jag inte stå bredvid och titta på. Det absurda i sammanhanget är att jag förvisso har en pedagogisk utbildning, men ingen som helst erfarenhet av att arbeta med barn i åldern 4-11 år. Min pedagogiska utbildning riktar sig mot äldre tonåringar. I detta sammanhang spelar det ingen roll. Det är examensbeviset från lärarutbildningen som är det viktigaste, inte vilka erfarenheter man har.

Jag skojar med lärarna på Europaskolan och säger att jag är deras lärarkandidat. Och ett visst allvar finns det i detta skämt. Varje dag analyserar jag vad som har hänt i klassrummet och funderar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. För det mesta fungerar det bra, men ibland trampar jag ordentligt i klaveret och ventilerar det då med mina duktiga "handledare", dvs de ordinarie lärarna. Nya erfarenheter görs varje dag och för det mesta är det kul att jobba. Att jobba som låg- och mellanstadielärare på heltid känns dock inte aktuellt.

onsdag 11 maj 2011

Bloggtorka

Jag har drabbats av bloggtorka...

Detta hänger antagligen ihop med att jag varit lite deppig den senaste veckan. Jag hade sökt ett jobb, som jag tyckte att jag hade goda chanser att få. Efter att ha talat med de som var ansvariga för tjänsten tyckte jag att det kändes som att jag åtminstone borde ha goda chanser att få komma på intervju. Sista ansökningsdagen var 31 mars och nu tyckte jag att det började bli hög tid för dem att höra av sig. Men inte ett ord varken via mail eller telefon. I måndags stod inte Pär ut längre utan tvingade mig att ringa och fråga. Svaret var att de hade delvis löst den utannonserade tjänsten och nu sökte de en person med en profil som gjorde att jag inte längre kunde anses vara aktuell. Det höll jag med om. Jag kan ändå tycka att det kunde ha kommunicerats till oss som sökt den från början utannonserade tjänsten. Det skulle nog ha besparat dem tid att slippa svara på alla som ringer och frågar om hur det går. Det var skönt att äntligen kunna lägga den senaste tidens grubbel bakom sig. Nya jobb ska sökas!

Den senaste veckan har jag varit ganska aktiv. Det började med utställningen om Tuthankamon och hans grav förra tisdagen. Jag fick lära mig mycket nytt om denne farao och de skatter som hittades i hans grav. Jag blir oerhört imponerad av att se hur otroligt duktiga de var på hantverk på den tiden och fascineras över vilka otroliga rikedomar som man begravde med denne unge farao. Han var 18 år när han dog och han blev den siste i sin släkt. Kommer ni till Bryssel före november och är det minsta intresserade av det forna Egypten så är utställningen väl värd ett besök.

Jag jobbade torsdag och fredag. Det var välbehövligt. Jag kan än en gång konstatera att jag behöver ett socialt sammanhang. Fredag kväll hade vi gäster. Vi gick först till marknaden och grillade sedan i trädgården. Efter det provsatt vi de nya stolarna i matsalen och pratade långt in på småtimmarna. Härligt! Lördagen blev en lugn dag och det största som hände var att en ny TV inköptes. Den andra slutade att fungera före påsklovet. Vårt TV-tittande är minimalt och jag har inte saknat TV:n. Det har barnen gjort, eftersom de inta har kunnat spela TV-spel på flera veckor. På gränsen till barnmisshandel tycker de om man frågar dem...

Söndagen, som var Mors dag i Belgien, bjöd på en resa till Gent. Vi hade lovat barnen att vi skulle besöka borgen där. Det var ett givande besök. Borgen hade börjat byggas på 1100-talet och användes under flera hundra år som fängelse med allt var det innebar i tortyrväg och avrättning. Det fanns till och med en giljotin. Borgen som ligger mitt i staden hade integrerats med resten av stadsbebyggelsen på 1800-talet och delar av den hade varit maskinhall i ett bomullsspinneri. Det var först på 1900-talet som man började intressera sig för att renovera denna kulturskatt.
Mitt i Gent ligger den medeltida borgen. Den bjuder på en del överraskningar.

En del av borgen har inte restaurerats.

I måndags var det Europadagen och därför var både make och barn lediga. Tack för den långhelgen EU! Vi åkte till Antwerpen och besökte Aquatopia, ett akvarium. Det mest spännande där var när de matade s hajarna. Nu har vi varit i Antwerpen två gånger utan att besöka den vackra stadskärnan. Nästa gång vi åker dit är det jag som bestämmer vad vi ska göra. Ett besök i en diamantbutik borde väl vara det rätta för en Brysselfru?. Helst ska butiken drivas av en jude med korkskruvspolisonger. Anledningen till det är att båda gångerna vi besökt Antwerpen har jag sett dessa män cykla genom staden och traditionellt sett har det varit judar som bedrivit diamanthandel i staden. Dessutom "Diamonds are for ever" och "Diamonds are a girl´s best friend"...
En sådan här skulle gärna få bo hemma hos oss om vår äldste son fick bestämma... Elak som jag är säger jag att han får välja mellan mig och en ödla. Hittills har han valt mig. 

Bloggtorka

Jag har drabbats av bloggtorka...

Detta hänger antagligen ihop med att jag varit lite deppig den senaste veckan. Jag hade sökt ett jobb, som jag tyckte att jag hade goda chanser att få. Efter att ha talat med de som var ansvariga för tjänsten tyckte jag att det kändes som att jag åtminstone borde ha goda chanser att få komma på intervju. Sista ansökningsdagen var 31 mars och nu tyckte jag att det började bli hög tid för dem att höra av sig. Men inte ett ord varken via mail eller telefon. I måndags stod inte Pär ut längre utan tvingade mig att ringa och fråga. Svaret var att de hade delvis löst den utannonserade tjänsten och nu sökte de en person med en profil som gjorde att jag inte längre kunde anses vara aktuell. Det höll jag med om. Jag kan ändå tycka att det kunde ha kommunicerats till oss som sökt den från början utannonserade tjänsten. Jag var nämligen inte ensam om att ha sökt den. Det skulle dessutom ha besparat dem tid att slippa svara på alla som ringer och frågar om hur det går. Jag är faktiskt inte bitter, det är sant. Det var skönt att äntligen kunna lägga den senaste tidens grubbel bakom sig. Nu är det bara att fortsätta söka jobb.

Den senaste veckan har jag varit ganska aktiv. Det började med utställningen om Tuthankamon och hans grav förra tisdagen. Jag fick lära mig mycket nytt om denne farao och de skatter som hittades i hans grav. Jag blir oerhört imponerad av att se hur otroligt duktiga de var på hantverk på den tiden och fascineras över vilka otroliga rikedomar som man begravde med denne unge farao. Han var 18 år när han dog och han blev den siste i sin släkt. I hans grav fanns två foster begravda som antagligen var hans barn. Kommer ni till Bryssel före november och är det minsta intresserade av det forna Egypten så är utställningen väl värd ett besök.

Jag jobbade torsdag och fredag. Det var välbehövligt. Jag kan än en gång konstatera att jag behöver ett socialt sammanhang. Fredag kväll hade vi gäster. Vi gick först till marknaden och grillade sedan i trädgården. Efter det provsatt vi de nya stolarna i matsalen och pratade långt in på småtimmarna. Härligt! Lördagen blev en lugn dag och det största som hände var att en ny TV inköptes. Den andra slutade att fungera före påsklovet

onsdag 4 maj 2011

Tillbaka i stan igen...

Efter en två veckor lång semester i Sverige kom vi tillbaks till Bryssel i lördags morse. Min käre make hade en idé om att skona barnen från långtråkig bilåkning genom att köra på natten när de sov. Tanken var god för barnens del. De sov i stort sett hela vägen. För de vuxna visade detta sig vara ett dåligt koncept. Ingen av oss fick någon sammanhängande sömn och det innebar att när vi kommit fram till vårt mål var vi mer eller mindre jetlaggade och längtade bara efter att få sova. Hur kul som förälder är man då? En del av er tycker säkert att vi är riktiga idioter som inte kan fundera ut det här i förväg och det får ni gärna tycka... Det är som med allt annat i livet: planera, genomföra och utvärdera....

Veckorna i Sverige kändes som en sommarsemester. Vädret var varmt. Vi träffade vänner som vi brukar träffa vid midsommar. Vi åt sill och färskpotatis. Vi gick i shorts. Åkte ut till Balgö med grannarna. Grillade och drack vin - många kvällar. Underbart. Vi avslutade ledigheten med att storstäda huset eftersom vi ska hyra ut det. Detta brukar vara det sista vi gör på sommaren, men nu kan vi nog påstå att det blev det första vi gjorde på sommaren. Tyvärr hann fruktträden i trädgården inte att slå ut, men vi hoppas att våra långväga hyresgäster får se körsbärs- och päronträden och mitt lilla äppelträd stå i blom.
Med åldern blir man klokare? Johan kavlade upp byxorna och tog av sig den långärmade tröjan innan han började plocka upp stenar i vattenbrynet. Pontus gick rakt ut i vattnet och stoppade ner armarna och plockade upp stenar... Han blev blöt...
Förlåt att vi störde dig mamma ejder! 
Vardagsfotografen Pontus fångade sin mor på bild när hon putsade fönster.  Pontus älskar att fotografera och motiven är mycket annorlunda. Till exempel har vi kort på alla golv i lägenheten. De kommer säkert till användning en vacker dag.
Tillbaks i Bryssel möttes vi av flädern som börjat slå ut. Lördagen gick åt till att packa upp och vila efter den långa bilfärden. I söndags gjorde vi en liten utflykt till Leuven. En liten universitetsstad en knapp halvtimmes färd från vårt hem. Staden var mysig med mycket gammal bebyggelse. Vi åt en fantastiskt god lunch på Stortorget. Vår bilfärd förde oss in i Flandern och våra försök att tala franska med servitrisen accepterades inte. Engelska talade hon gärna... Det är fascinerande att man inom ett så begränsat geografiskt område som Belgien är, kan ha så olika uppfattningar om vilket språk som ska/bör talas. När man har upplevt detta kanske det blir lite lättare att förstå att vi bor i ett land som i över ett års tid har saknat regering. Det var val i april förra året och sedan dess har man inte lyckats att bilda en gemensam regering för landet. Belgien innehar, det föga smickrande, världsrekordet i antal dagar som en stat har saknat regering. Det tidigare rekordet innehades av Irak.


Gamla torget i Leuven.   


Söndag eftermiddag tillbringade vi i trädgården med våra grannar. Ett trevligt belgiskt par som vi fick lära oss ett och annat nytt om landet av. De förklarade historiens betydelse för dagens politiska situation. Hur det tidigare rika Vallonien har satt mycket av spelreglerna i landet och att dagens rika Flandern nu revolterar mot det. En av flera förklaringar, men väldigt intressant att få höra två belgare förklara. De är fransktalande, men kan även flamländska, som de flesta i Bryssel. Det är inte självklart att det är så i resten av landet. Det är väldigt sällan som vi pratar med belgare. Vi beter som de flesta invandrare gör när de är nyss kommit till ett land. Vi umgås mest med våra landsmän...