Jag har varit på begravning. En begravning som väckte många starka känslor och minnen.
Min pappa har under 37 års tid varit förmyndare och god man för ett kusinbarn. Ett kusinbarn som föddes på den småländska landsbygden för exakt 60 år sedan idag. Hennes mamma var annorlunda och hennes pappa var borta ur leken (kärleken?) när hon såg dagens ljus. Hon växte upp på släktens gård och ganska snart stod det klart att hon inte var som alla andra barn. Hon var förståndshandikappad. Hennes liv var inte alltid så lätt och hennes mamma verkar inte ha orkat med sitt barn. Till större delen var det hennes mormor som tog hand om henne. När hon var 10 år gammal dog hennes mamma hastigt och morföräldrarna blev då hennes vårdnadshavare. När de sedan började bli gamla bad de min far att bli förmyndare för dotterdottern och se till att hon fick ett bra liv.
Beroende på sitt handikapp kunde hon inte gå i en vanlig skola. Det innebar att hon gick på ett särskoleinternat i Eksjö i många år. Hon trivdes bra, men lärde sig aldrig att läsa, skriva eller räkna. Hon klarade av att skriva sitt namn och när hon gick och handlade lämnade hon alltid fram stora sedlar. Så länge hon inte öppnade munnen och började prata var det ingen som kunde misstänka att hon var förståndshandikappad. När hon blev för gammal för att bo kvar på internatet flyttade hon till Horda och ett boende för förståndshandikappade, Tallebo. Hon bodde till en början i en villa tillsammans med fem, sex andra personer med liknande handikapp.
Det är från tiden i villan jag har mina starkaste minnen. Mina föräldrar och jag åkte dit ungefär en gång i månaden och hälsade på. Varje gång vi kom dit möttes vi av ett antal öppna famnar och vi fick stora och varma kramar. Glädjen som visades vid våra besök var äkta och överväldigande. Det var inte så många som besökte dem, eftersom deras familjer ofta bodde ganska långt bort och ibland inte brydde sig om dem. Jag trivdes som fisken i vattnet. De lekte med mig hela tiden och på somrarna fick jag bada i deras pool. När jag badade hade jag alltid två, tre ”badvakter” med mig som var beredda på att livrädda mig om det skulle behövas. De var stolta och glada över att de kunde hjälpa till på något sätt.
Efter några år flyttade de till en stor lägenhet. Det var fortfarande samma ”familj” som bodde tillsammans. Efter ytterligare några år bestämdes det att de skulle flyttas ut i eget boende. Var och en skulle få en egen lägenhet. Det var stort för dem, och skrämmande. Min pappa var inte enbart positivt inställd till detta eftersom han tyckte att det fungerade så bra med gruppboendet. Han var också orolig för att de skulle bli isolerade i sina lägenheter. Till en början var det nog också på det sättet. Men med tiden har de integrerats på ett mycket bra sätt i samhället. Det finns flera anledningar till det. Dels kände alla boende i Horda till de förståndhandikappade på Tallebo sedan tidigare. De var redan en del av samhället. Dels fick de behålla samma personal som arbetat på gruppboendet. Det var med andra ord välkända personer som kom och hjälpte dem med det dagliga livet.
Pappas kusinbarn har klarat sig bra i livet, utifrån sina förutsättningar. Hon har under sitt vuxna liv känt sig trygg i sin vardag. Hon har bott tillsammans med människor som tyckt om henne, haft daglig tillsyn av seriös och kompetent personal och hon har haft ett arbete på Samhall. Hon har älskat sitt arbete och varit duktig på det hon gjort och mycket omtyckt och uppskattad på arbetsplatsen.
När jag fick veta att hon dött var en av de tankar som slog mig att det kanske var skönt att hon slapp att bli gammal och sitta ensam i sin lägenhet utan några vänner. I samband med begravningen förstod jag hur fel jag hade haft. Jag som trodde att det skulle bli en begravning som endast besöktes av den närmaste släkten blev förvånad när jag så hur mycket folk som kommit till kyrkan. På minnesstunden var det flera personer som höll tal. Alla talen handlade om den värme, omtänksamhet och kärlek som pappas kusinbarn förgyllde vår tillvaro med. Mina farhågor om att hon skulle ha blivit ensam när hon slutade arbetade stämde verkligen inte. Hon visade sig ha ett stort nätverk med vänner. Vänner som hon värnade mycket om och som värnade mycket om henne. Vänner som saknar henne mycket och minns henne med glädje och tacksamhet.
Nöjd, tacksam, hjälpsam, givmild och glad var de mest frekventa orden i talen som vännerna höll. Vem skulle inte vilja bli ihågkommen av sina vänner på det sättet? Jag anser mig vara mycket lyckligt lottad som fick lära känna denna person. Framför allt för att hon var en underbar person som alltid var glad när man träffade henne. Jag är även mycket tacksam för att jag fick möjligheten att lära känna hennes ”familj” på gruppboendet. Dessa människor, som en del är rädda för, är bland de snällaste, ärligaste och mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. De har berikat mitt liv på många sätt och jag saknar dem.
