Årets julklappar

Igår kom de äntligen, elektrikerna som skulle laga porttelefonen. Att de hade sagt att de skulle komma klockan tolv, men dök upp kvart över tre var inte så farligt. De kom ju rätt dag och med tanke på våra tidigare erfarenheter är det riktigt bra... Porttelefonen fungerar numera, men uppenbarligen var det svårt att få dem att fungera i alla lägenheterna samtidigt. Det verkar som att vår försvunna lur och sladd är en del av problematiken... I vilket fall som helst var väl detta en sorts julklapp till oss. Vi får väl se om den fungerar efter jullovet.

Porttelefonen är lagad med hjälp av silvertejp. Man ska alltid ha en rulle silvertejp hemma . En ovärderlig hjälp för alla inklusive hemmafruar, bilmekaniker och elektriker.

I morgon slutar de flesta skolor här inför julen och vad händer då? Jo, man bestämmer sig för att gå ut i generalstrejk för bland annat alla allmänna transporter. Lokaltrafik, tåg och bussar och eventuellt även flyget ska strejka. Som jag skrev i samband med förra strejken förstår jag fullt och fast varför de bestämmer sig för att strejka just nu. Men det blir svårare och svårare att acceptera. På det här sättet kan säkert en del av de strejkande få lite mer julledighet, men de ställer till besvär för oerhört många andra människor. Givetvis är det meningen att det ska vara så. Jag tycker synd om de som har bokat flyg eller tåg för att kunna besöka sin familj och som kanske inte kommer hem till jul det här året heller. Förra året var det många som inte kom hem beroende på snöoväder och i år kan det bli en strejk som sätter käppar i hjulet för julfirandet. Tack för den julklappen...

Det här året tillhör jag förhoppningsvis inte de som drabbas av strejken. Vi ska köra till Sverige med start i morgon eftermiddag. Vi kör en bit upp i Tyskland och övernattar och satsar på att fortsätta färden tidigt på fredag morgon. Målet är att ha kommit förbi flaskhalsen Hamburg före lunchtid. Vi inbillar oss att om vår plan håller kan vi komma nå vårt mål sent på fredag eftermiddag. Om vi slipper bilköerna i Tyskland så slipper vi väl knappast kön i mataffären i Varberg på fredag kväll. Julklapparna är redan köpta, men en del väntar på att bli inslagna. Och årets julklapp i den här familjen är föga överraskande böcker...

På sätt och vis kan jag påstå att jag blev drabbad av generalstrejken ändå idag. Min dagsplanering gick ut på att jag skulle förbereda mig inför mitt sista seminarium på min Kinakurs under förmiddagen. Istället fick jag hasta ut och köpa de sista klapparna, då man aldrig vet vilka affärer som kan hålla öppet under en generalstrejk. Seminariet i kväll gick, trots de ändrade planerna, bra och nu väntar en bok på att bli läst och recenserad under julen. Det blir årets julklapp till mig själv.

GOD JUL!

Carema made in Belgium?

Huset vi bor i har en intressant historia. En typ av Caremahistoria, för att anknyta till ett hyfsat aktuellt ämne i svensk media...

Igår kom jag hem glad i hågen eftersom vår porttelefon skulle vara lagad. Det var den inte. Jag sa några väl vald ord utom hörhåll för barnen. Jag har som sagt var börjat tröttna på att inte ha en fungerande porttelefon och jag är väl medveten om att det är ett i-landsproblem, men trots det är jag småsur. Elektrikern skulle komma igår och jag förutsatte att problemet skulle vara löst. Naivt kan man tycka. This is Belgium...

Idag fick jag veta varför den inte var lagad. Elektrikern hade mycket riktigt varit här, men i vår grannes lägenhet fanns så mycket att ordna till att han inte hann med porttelefonen. Han ska komma tillbaka på tisdag. Personen som talade om detta för mig var ägaren till huset, som nu har kommit till Bryssel från Qatar för julledighet. Hon besiktigade lägenheten tillsammans med den nye agenten för uthyrningen. De gick igenom och kollade på allt, inklusive vår ostädade vind... En trevlig kvinna som visade sig vara lärare i franska på en amerikansk skola i Qatar. Hon berättade även en del av husets historia.

Huset vi bor i fungerade fram till 2004 som ett äldreboende. I hela fastigheten bodde det 25 åldringar. De som bodde på övervåningen i vår lägenhet kunde inte ta sig nerför trappan och två gamla människor bodde i garaget... De som ägde äldreboendet på den tiden var tre legitimerade läkare. 2004 hände något som gjorde att de evakuerade huset på grund av sanitära orsaker. Det var väldigt nergånget och att ta hand om 25 äldre människor kräver, även i Belgien, tillgång till ändamålsenliga lokaler. Huset hade uppenbarligen evakuerats snabbt och ingen hade återvänt för att ta hand om det som lämnats kvar. Skor hade stått kvar i hallen. Sängarna stod obäddade med smutsiga lakan. I köket var kaffet kvar i kaffebryggaren och kylskåpet var inte tömt tre månader senare. Det var då det var visning av fastigheten. Det luktade inte gott i huset... Man kan verkligen fundera över hur åldringarna som bodde här mådde. Det  tre läkarna som ägde äldreboendet är verksamma som läkare idag. Det är med andra ord inte enbart i  Sverige som man kan sko sig på dålig äldrevård. Tråkigt men sant.

Den här trappan är inte helt lätt att gå i för en hyfsat ung människa. Om man är gammal och sjuk är det nog nästintill omöjligt. Jag tycker synd om åldringarna som bodde på vår övervåning. 

I det här mysiga garaget, utan fönster, ska det ha bott två människor år 2004. Jag ryser när jag tänker på hur fuktigt det måste ha varit och på de stora spindlarna de var tvungna att dela utrymme med. 

Det här badrummet fanns inte i äldreboendet, men det hade behövts...

Priset på fastigheten hade varit väldigt lågt och ägarna insåg varför när de fick tillträde till huset. Renoveringen av fastigheten kostade mer än vad inköpspriset var. De fick göra om allt från taket till att dra ny elektricitet. Under tiden som renoveringen pågick träffade man på nya fel hela tiden. Ägarna som vid den tiden bodde i Thailand flög hem fem gånger på ett år för att fatta beslut om hur renoveringen skulle fortlöpa. De blev nöjda med resultatet och lägenheterna är verkligen fina. De har aldrig bott här själva och en inte alltför avancerad gissning är att fastigheten är köpt i rent spekulationssyfte. Året som gått har det dock varit en hel del problem. Inte för vår del, men för vår granne och de som har haft hand om fastigheten har inte skött sitt uppdrag. De verkar dessutom ha hyrt in en del svart arbetskraft, för enligt ägaren, har de inte kunnat visa kvitton på arbeten de sagt att de låtit göra.

Nu ser vi fram emot det nya året och hoppas att vi ska slippa krypa genom häcken till äldreboendet fler gånger. Det verkar till och med som att vi ska kunna börja använda garaget.  De har lovat att göra nya inställningar på garageporten så att de inte stängs innan man hunnit köra ut hela bilen. Vi fick nämligen vita "stripes" på bakdörrarna då porten stängdes innan vi hunnit köra ut när bilen var helt ny... Vi ropar inte hej riktigt ännu, men jag är optimist och tror verkligen att det blir bättre. Ett nytt år och nya utmaningar väntar.

Fem saker ni (kanske) inte visste om mig och lucia

Häromdagen fick jag en utmaning från Brysselkakan. Jag ska berätta fem saker som ni (kanske) inte vet om mig.

Jag tål inte knottbett.
Moules frites är ingen maträtt för mig. Jag tycker om musslor, men blir dålig om jag äter det i större mängder.
Jag gillar att köra bil fort, när omständigheterna är bra som raka, torra vägar.
Jag och min man har mutat ryska tjänstemän med en flaska vodka på flygplatsen i Moskva.
Jag är bra på att koka knäck.

Förra torsdagen väntade jag hemma hela dagen på att "någon" skulle komma och laga vår porttelefon. Den har inte fungerat den senaste månaden och nu börjar jag bli mer än måttligt irriterad på detta. Givetvis kom det ingen och lagade den, trots att ägaren till huset nu gått in och agerar istället för agenten de anlitat för att fixa sådana här saker...

I fredags skulle vi ha gäster och mitt uppdrag efter jobbet var att köpa bröd. Jag lämnade av barnen hemma och även min mobiltelefon, eftersom det är den folk brukar ringa på när de vill bli insläppta genom porten. Jag gick till bageriet och de hade det bröd jag ville ha, allt var frid och fröjd. Jag känner efter om nycklarna ligger i jackfickan, det gör de inte. Jag har väl lagt dem i väskan tänker jag, men det har jag inte. Jag kan med andra ord inte komma in genom porten. Jag fnissar lite åt det hela och går hem. Jag tänker att jag kan ringa på hos någon av grannarna som jag brukar prata med. Ingen av dem är hemma. Jag funderar på hur jag ska komma in. Klättra är inget bra alternativ. Vänta tills gästerna kommer är heller inget bra alternativ. Ska jag bli tvungen att ringa på hos äldreboendet ännu en gång? De talar ju bara franska där... Jag drar på det någon minut, men bestämmer mig för att bita i det sura äpplet. Jag funderar ut hur jag ska förklara min situation, på franska i deras porttelefon. Mannen som svarar förstår min situation och öppnar för mig. Han har ficklampa med sig och hjälper mig att hitta hålet i buskaget där jag kan komma in i vår trädgård. Nu har de ännu en historia att berätta om den mystiska svenska grannfamiljen som kryper genom hålet i häcken.

Lördagen var en dag fylld med aktivitet. Knäck skulle lämnas på julmarknaden, födelsedagspresent inhandlas, hjälpa till med försäljningen på julmarknaden och avslutningsvis glöggmingel. Allt flöt på bra, men jag somnade innan huvudet låg på kudden på kvällen.

Söndag förmiddag inleddes med bak av lussekatter och tidigt på eftermiddagen stekte vi 2,5 kg. köttbullar. Lussekatterna tog vi med på kakbytardagen med grannarna på vår gata. En trevlig tillställning där man tar med sig ett bakverk och får smaka på andras kakor, samtidigt som man pratar med de som bor i området. Det hela avslutas med att vi går till äldreboendet och sjunger julsånger och bjuder på kakor. Mycket uppskattat. Ett av de roligare samtalsämnena det här året blev om lucia. Vi förklarade hur man var klädd i ett luciatåg. När vi berättade om stjärngossarna och deras vita hattar såg våra brittiska grannar lite konfunderade ut. Sedan kommer frågan om det har någon koppling till ku kluxklan. Jag har aldrig ens tänkt den tanken tidigare att det kunde uppfattas på det sättet. Fast det klart att män iförda vita klänningar med konformade vita hattar på huvudet kan ge sådana associationer.

I tisdags lyssnade och tittade vi på skolans luciatåg. Vår egen stjärngosse sjöng vackert tillsammans med sin klasskompis och efteråt fikade vi med Pontus klass. Samtidigt åts våra 2,5 kg. köttbullar på mitt jobb. Där är det tradition att svenska sektionen bjuder på ett litet julbord i samband med lucia.

Världens finaste stjärngosse som fortfarande inte vet att man kan tro att han är en del av ku kluxklan...

Men hör och häpna! Elektrikern som skulle kommit förra torsdagen ringde just och berättade att han kommer imorgon förmiddag. Bara åtta dagar senare än det var bestämt och fem veckor efter vi felanmälde porttelefonen första gången...

Strejk och frukost

I början av förra veckan slog det mig att det var länge sedan de strejkade i Bryssel. Hela hösten har det varit lugnt. Nu skulle jag väl inte ha tänkt så för dagen efter annonserades en stor strejk som bland annat skulle påverka lokaltrafiken. Som vanligt tänkte de strejka en fredag. Den dag som det alltid är mest kaos i trafiken i den här staden. Eftersom jag arbetar på fredagar och tar med mig barnen hem på bussen krävdes en viss planering av logistiken i vår familj den dagen. Jag bestämde mig för att cykla och Pär skulle försöka komma med bilen och hämta barnen. Vi var väl förberedda inför det väntade kaoset i trafiken. Antagligen var det många som hade planerat att jobba hemifrån på fredagen eftersom det väntade kaoset uteblev. En del av mina elever planerade också in en ledig dag, trots att en hel del av kollektivtrafiken gick, om än i minskad omfattning... I måndags skulle allt flyta på som vanligt, men det gjorde det inte. En vild strejk i kollektivtrafiken gjorde att jag kom för sent till jobbet. Anledningen till den vilda strejken var att någon/några under helgen hade uppträtt hotfullt mot spårvagnsförare. Det är inte ok, men samtidigt så blir det en form av kollektiv bestraffning när denna yrkesgrupp går ut i vild strejk och det kan jag inte heller tycka är ok. Dessutom så för det med sig problem på flera nivåer, då mina elever står utan lärare (vilket de i och för sig inte tycker är något problem...) och då får någon annan gå in och försöka hålla ordning på dem. Ännu värre blir det för andra yrkesgrupper. Vår städerska konstaterade att hon kan bli av med en hel dags inkomst om inte kollektivtrafiken fungerar. Jag förstår att de anställda i kollektivtrafiken vill visa hur viktiga de är för att samhället ska fungera. När jag nu har upplevt detta ett antal gånger på ett år så börjar jag faktiskt tröttna på det och om det händer för ofta tappar man förståelsen för det.

När jag väl kom på tunnelbanan i måndags så började jag fundera på frukostvanor. Jag har svårt för att äta tidigt på morgonen. Trots min egen oförmåga att äta frukost försöker jag att få mina barn att göra det. Med skilda resultat. Den gång de har ätit mest var när de fick flingor med chokladsmak. Något jag en gång svurit på att aldrig skull ge dem till frukost... För det mesta äter de en smörgås och dricker mjölk, juice och/eller äter youghurt. På tunnelbanan i fredags stod jag bredvid två barn i Pontus ålder. Att frukostvanor dök upp i mitt huvud berodde på att barnen bredvid mig på tunnelbanan åt varsitt pain au chocolat Det här är inte första gången jag ser barn äta sin frukost på väg till skolan på morgonen. Det som  har slagit mig är att de alltid äter något som innehåller mycket socker eller dricker saft till. Otänkbart i min frukostvärld.  En ovetenskaplig undersökning gjord av mig och min äldre bror tyder på att i norra Europa äter vi frukost som innehåller mindre socker än vad man gör längre söderut. Detta bekräftades även av en spanjor i fredags, som hade gjort samma iakttagelse.  Vid middagen i fredags konstaterade vi även hur konservativa många är när de äter frukost. De flesta väljer att äta detsamma varje dag till frukost, medan man är noga med att variera sin kost i övrigt. Nu kom jag att tänka på vad man äter i Kina och Vietnam till frukost. Det får avhandlas en annan gång.

Förra veckan pratade jag med min mamma. Hon riktigt sprudlade av liv, jämfört med hur det har varit under det senaste halvåret. De har äntligen kommit ett steg närmare en diagnos för hennes del. Med stor sannolikhet lider hon av Parkinson och för tillfället håller de på att pröva ut medicin till henne. Sedan de började medicinera har hon blivit så mycket piggare både fysiskt och psykiskt. För hela familjen är det så skönt att se att hon med ens har blivit så mycket bättre. Vi har fått en förklaring till den snabba försämring av hennes fysik och det som vi har uppfattat som en personlighetsförändring Vi förstår varför hon har varit så trött, haft svårt för att röra sig och verkat deprimerad. Vi vet om att det är en kronisk sjukdom och vad det innebär, men just vetskapen om vad man kan förvänta sig gör att allt känns mycket lättare. Ovisshet är alltid värst.

Julstressen börjar göra sig påmind. Förra onsdagen bakade vi pepparkakor. Jag gjorde egen deg och den blev superbra och barnen var fullt sysselsatta i två timmar. Igår var det julkonsert på skolan och Johan var med i luciatåget, det var fint. På lördag är det julmarknad på skolan och idag har jag kokat två omgångar knäck som ska säljas där. På luciadagen ska Johan sjunga duett med en klasskompis för hela skolan. Det stolta modershjärtat svämmar över... Innan det är dags för lucia ska vi även baka lussekatter och steka en massa köttbullar till olika evenemang som vi ska delta i.

Besök på flera sätt

Det finns flera anledningar till att det inte har uppdaterats här på lite mer än en vecka. Jag har haft fullt upp med jobb, plugg och besök.

Förra söndagen kom min före detta kollega och vän, E, hit. Hon var beordrad att ta ledigt beroende på för stor kompbank. Hon valde att besöka mig och det uppskattar jag mycket.

I måndags följde hon med mig till jobbet på förmiddagen. När vi kom till personalrummet möttes vi av ett hav av människor. Något mycket tragiskt hade inträffat under helgen. En av de anställda hade mördats av sin man. För min del har det varit sådant som jag hittills bara har läst om i tidningarna. Trots att jag aldrig hade talat med personen i fråga eller ens hälsat på henne grips man av att någon ska behöva sluta sitt liv på det sättet. Tankarna hamnar snabbt hos hennes barn som nu har mist sin mamma och sin pappa. För E:s del innebar det att hon fick följa med på mina lektioner istället för de lektioner jag hade planerat tillsammans med mina kollegor.

I tisdags åkte vi ner på stan efter frukost och hann med att se kisspojken och Grand Place bland annat. Jag försökte att få tag på legokalender till barnen, men misslyckades, än en gång... Jag lyckades att dock att köpa choklad av olika fabrikat och den har vi ätit av under resten av veckan. Vi åt en god lunch och strosade runt lite innan det var dags att åka hem för att hämta upp barnen.

Onsdag innebar ännu ett välkommet besök för vår del. Rörmokaren kom hit. Vi har väntat på honom i sex veckor... Nu var det inga akuta problem, men två av tre duschar har kalkat igen och vi har bara haft en dusch, i gästrummet, som fungerat. De fixade duscharna och kranarna till handfaten. Nu väntar vi bara på att någon ska laga porttelefonen. Sedan tre veckor tillbaka finns det ingen risk att vi får oväntade besök eftersom det inte fungerar att ringa på porttelefonen. Man kan väl utan att överdriva påstå att huset vi bor i inte är direkt prioriterat av ägarna. Ett annat hus som var prioriterat av ägarna var arkitekten Hortas . Det besökte vi i onsdags eftermiddag och det var ett fint exempel på art nouveau här i Bryssel, men lite tråkigt om man har besökt Barcelona och Gaudís hus.

Torsdag förmiddag tog vi spårvagnen ut till Tervuren. En väldigt mysig spårvagnstur som till viss del går genom lövskogen. Målet för dagen var Afrikamuséet. Ett stort gammalt naturhistoriskt och etnografiskt museum byggt i början av 1900-talet. Ett monument över den belgiska kolonialtiden, som man idag försöker att ge en nyanserad bild av. Eftersom det snart ska stängas för renovering har man även öppnat upp magasinen i källaren. Därnere bland alla uppstoppade djur, och med en inte så angenäm doft i näsan, dementerar man det gamla ryktet om att det tidigare skulle ha funnits uppstoppade afrikaner på muséet. Man påstår att ryktet kunde härledas till två mumier som funnits (finns?) i samlingarna. En sak som vi speciellt lade märke till var att de har tagit bort hornen från alla noshörningar som visas på muséet. Det beror på de stölder av noshörningshorn som förekommit på olika platser.

Några skallar i källaren på Afrikamuséet. 

I fredags morse vinkade jag av E och fortsatte sedan till jobbet. Efter ännu en dag på jobbet/ i skolan kom vi hem och fick träffa Henry för första gången på länge, ett kärt återseende för alla tre pojkarna, de leker väldigt bra tillsammans.

Igår fortsatte jag min jakt på legokalender, men får nog se mig besegrad. Det får bli en annan lösning på årets julkalender. Vi fick upp några av stjärnorna och ljusstakarna igår, men upptäckte att vi måste komplettera vårt glödlampeförråd lite för sent. De inköpen får vänta till måndag eller tisdag, eftersom affärerna är stängda på söndagar. Vi var bjudna på middag igår, men fick lämna återbud då Pontus är lite krasslig. Istället fick vi skypea med våra vänner som hade julfest. Vilken fantastisk uppfinning det är med skype. Det är så kul att se sina vänner ibland och igår kände vi oss nästan delaktiga i julfesten.

Vi tände det första ljuset idag, åt några pepparkakor och kände lite julstämning, trots att löven fortfarande sitter kvar på en del av träden och att det idag var tio grader varmt ute.

Parlamentarium och provsmakning

Den senaste veckan har varit fullspäckad, ur mitt hemmafruperspektiv. Jobb måndag och fredag och obligatorisk seminariediskussion i onsdags kväll har sett till att jag har varit fullt upptagen varje dag. Det var min första digitala seminariediskussion någonsin och jag hade förberett mig väldigt väl, tycker jag själv. Jag hade dock lite problem med att förstå hur diskussionen skulle gå till, men efter 20 minuter förstod jag principen. Det var en ny erfarenhet och jag tycker att det fungerade ganska bra, men givetvis är en diskussion där man kan se deltagarna mer givande. Kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck är, enligt mitt tycke, en viktig del i en diskussion. För tillfället är dock de digitala diskussionerna suveräna med tanke på kostnaden som skulle ha blivit om jag hade varit tvungen att ta mig till Växjö eller Kalmar tre gånger under november och december.

I torsdags var jag otroligt seg när jag vaknade. Ett litet elakt förkylningsvirus irriterar min kropp. Jag träffade en vän och gick en liten promenad och vi hamnade på det nyöppande Parlamentarium. Enligt Europaparlamentets informationskontor i Sverige har Parlamentarium en yta på ca. 6 000 m2 och beräknas ta emot ca. 400 000 besökare om året. Ett besök ska ta ca. 1,5 timme och man guidas genom EU:s historia med hjälp av en audioguide. Vi stannade inte i 1,5 timme, det var jag för seg för. Vad jag reagerade på var hur otroligt stora lokaler man har till sitt förfogande mitt i centrala Bryssel. I onsdags var det inte speciellt mycket folk där och det kändes ödsligt. Jag undrar vad det kostar att driva detta besökscentrum och hur populärt det kommer att bli. Självklart anser jag att man måste få EU-medborgarna att få upp ögonen för vad EU gör och hur EU fungerar, men frågan är om det är värt så mycket pengar som det här uppenbarligen måste kosta. Jag ska ta mig dit vid ett senare tillfälle och ge det en ärlig chans.

Hösten det här året har varit väldigt varm och vacker. Under träden i parken ligger en matta av löv i olika kulörer. Det är så vackert. Jag skulle vilja gå i löven, men vågar inte riskera att få en massa hundskit på skorna...

I min lilla serie om skillnader mellan Sverige och Belgien har jag en ny upptäckt då det gäller att handla mat. För det mesta undviker jag att handla mat på lördagar, eftersom det ofta är väldigt mycket folk i affärerna. Idag var ett undantag och tidig eftermiddag tillbringades på en stormarknad. Där kan man köpa allt man kan tänkas behöva, inklusive alkohol. På lördagar har de alltid provsmakning av en massa olika varor. Idag kunde man bl.a  få prova kakor, pommes frites för mikron, glass, kakor, kaffe och vin. Nu var det inte bara vin man kunde få prova utan även öl och vodka. För mig känns det väldigt konstigt då alla kör bil till denna stormarknad. Givetvis är det inga större mängder som serveras, men går man runt och provsmakar tre olika viner, två öl och lite vodka på det så skulle åtminstone jag känna mig lite påverkad. Efter det ska man hämta sin bil i parkeringshuset och köra hem. Kanske inte så konstigt att många bilar har bucklor på både det ena och andra stället...

Barnen kan lämna sina önskelistor till St. Nikolaus på stormarknaden. 

Armistice

I fredags var det helgdag i Belgien. Liksom i många andra europeiska länder minns man den 11 november vapenstilleståndet efter första världskriget. För mig som svensk var det en liten aha-upplevelse förra året. I Sverige uppmärksammas inte den 11 november, eftersom vi inte deltog i det första världskriget.  Jag hade inte en tanke på att man fortfarande uppmärksammade denna dag i de krigshärjade länderna. Kanske något naivt för en lärare i historia... Det är inte helgdag för de som arbetar inom EU. Som den polska mamman vid bussen konstaterade skulle det inte vara "så snällt mot tyskarna"... I vilket fall som helst har jag nu upplevt två 11 november i Belgien och det är verkligen en lugn dag. Affärerna är stängda och trafiken är inte alls så intensiv som den är en vanlig dag, trots att alla belgare är lediga.

För övrigt känns det inte som att jag har så mycket nytt att berätta. Min plan var att vi skulle åkt till Amsterdam helgen som gick, men det fanns inga lediga hotellrum. Anledningen till det var med stor sannolikhet att många hade långhelg beroende på helgdagen i fredags. Med facit på hand var det väl dessutom bra att vi inte kom iväg eftersom Pär hade feber och låg i sängen fredag och stora delar av lördag. Amsterdam ligger kvar, men frågan är om vi hinner att åka dit i år. Helgerna fram till jul börjar bli uppbokade av kalas och andra festligheter.

Min mamma är än en gång inlagd på sjukhus och vi hoppas att de den här gången ska kunna komma fram till en diagnos. Det verkar som att de har ringat in problematiken, men man ska inte ropa hej...

Jo, något nytt händer faktiskt! I morgon ska jag delta i min första seminariediskussion på nätet för kursen i kinesisk historia som jag har börjat läsa. Det antika Kina ska avhandlas och just nu är det mycket Shang, Zhou, Qin och Han som snurrar runt i mitt huvud.

Tjock engelska

Idag var det en stor dag för Pontus. Han hade sin första lektion i engelska. Nu ska han varje dag ha ett 30-minuterspass i sitt andraspråk. Lite tufft kan man tycka för någon som just har lärt sig att läsa på sitt modersmål. Jag har skrivit en del kritiska ord om skolsystemet, men när det gäller språkundervisningen tycker jag att den är mycket bra. De två första åren är det mycket lek inblandat och det är först i tredje klass som de får läxor. Vilken möjlighet att få lära sig ett andraspråk med sådan kontinuitet redan från första klass.

Anledningen till att de lär sig ett andraspråk redan i första klass är att de så småningom ska ta sin studentexamen, European Bacculerate, på det språket. På Europaskolan kan man välja mellan att ta sin BAC på engelska, franska eller tyska. Ingen omtanke utan baktanke med andra ord när det gäller språkundervisningen. Anledningen till att vi har valt engelska som andraspråk för barnen är att vi inte är säkra på hur länge vi kommer att stanna i Bryssel. Återvänder vi till Sverige inom några år så skulle våra barn ligga långt efter sina svenska klasskamrater i engelska om de hade ett annat andraspråk. En annan anledning är att vi ska kunna hjälpa dem med läxor o.dyl så småningom. Det kan jag inte om de är på franska, åtminstone inte i dagsläget...

Johan var nyfiken på vilken lärare Pontus hade i engelska idag. Pontus visste inte säkert vad hon hette. Johan bad honom att beskriva henne. Pontus säger följande, med stort allvar:
-Hon är ganska tjock. Hon har stora tuttar och rött hår.
Med hjälp av denna beskrivning kunde Johan tala om det rätta namnet på läraren. Johan log åt mig i smyg när Pontus gav sin beskrivning. Han är så stor att han förstår att det inte var någon "rumsren" beskrivning som Pontus gav. Tänk om en vuxen man hade beskrivit en överordnad på det sättet, då hade vi inte lett mot varandra i smyg....

Motorvägar

Om jag ska fortsätta där jag slutade förra gången får jag haka på temat motorväg. I förra inlägget skrev jag om skillnaderna på motorvägar i Belgien och Nederländerna och nu har jag haft möjlighet att utvärdera de tyska, danska och svenska motorvägarna också. I den lilla jämförelsen kan jag konstatera att de belgiska är de som är gropigast och att de nederländska är de tystaste och jämnaste. Givetvis har jag inte åkt alla sträckor som är motorväg i de inblandade länderna, men om man utgår från Bryssel och kör via Hannover och Rödby till den halländska kusten så är detta ett helt subjektivt och empiriskt resultat.

Det är höstlov och eftersom min mamma har legat på sjukhus stora delar av hösten kände jag att jag ville åka till Sverige. Min pappa och mina bröder sköter om allt som måste göras på ett bra sätt, men jag vill också vara delaktig i mammas liv och ge henne mitt stöd på plats. Som jag har skrivit tidigare tycker jag att det är påfrestande att inte kunna åka och hälsa på lite oftare. Mitt hjärta känns lite lättare efter att ha varit på plats och pratat med mina föräldrar och syskon. Det finns ingen säker diagnos på vad mamma lider av ännu och vi inväntar fortsatt utredning av henne. Mina föräldrar är ganska gamla och har varit mycket friska väldigt länge och det är jag tacksam för. Med det i minnet kan man tycka att man skulle vara förberedd på att de kommer att bli sjuka någon gång, men det är jag inte, trots att det har hänt en hel del med dem de senaste två åren. Det är jobbigt när någon i ens närhet är sjuk och ledsen.

Veckan präglades av sjukdom. När vi satte oss i bilen förra fredag eftermiddag hade Johan hög feber. Han piggnade till under resans gång och i söndags var han frisk igen. Söndag eftermiddag fick Pontus feber och helt frisk var han först igår. Då kände jag mig hängig och febrig och idag är det Pär som har feber. Förhoppningsvis är alla friska till på måndag.

Vistelsen i Sverige kändes både lång och kort på ett konstigt sätt. Beroende på det allmänna sjukdomstillståndet i familjen träffade vi inte så många vänner. Jag prioriterade också att kunna hälsa på hos mina föräldrar och ville därför inte boka upp för mycket under veckan. Jag hann ändå med att klippa mig, ansiktsbehandling och ett läkarbesök. Utöver det sysselsatte jag mig med en "Blitzshopping" i Borås, det vill säga snabb och oerhört effektiv. Vi köpte en del vinterkläder, framför allt till barnen. Frågan är när de kommer att använda dem...  Ikväll var det 15 grader varmt  i Bryssel och inte ett dugg lockande att börja använda underställ och täckjacka. Även bilen har förberetts för vintern - vi satte på vinterdäcken innan vi lämnade Sverige.

En nybliven sexåring möttes av ett spökpyntat hus  förra lördagen.  Våra grannar hade hängt upp spindelväv och lagt läskiga djur lite varstans i vårt hus, bland annat fanns det maskar i vår müsli... Det tyckte vi var kul. 

Barnarbete. Belöningen var att se Tintin i 3D.  Det är viktigt att barnen får bekanta sig med den belgiska kulturen på sitt modersmål...

Då Pär varit hängig har jag fått köra nästan hela vägen mellan Sverige och Bryssel idag. Det var bra för min del som, vid ett flertal tillfällen, har skrivit att jag tycker att vår bil är lite för stor... Den är fantastisk att köra långt med. Det är ju en tysk bil och den går oerhört bra på Autobahn, både när man kör snabbt och när man måste snigla sig fram i köerna. Därmed slutar jag detta inlägg där jag började, på motorvägen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Förra veckan frågade en vän om jag hade lust att följa med på Dutch Design Week i Eindhoven, www.ddw.nl. Jag var inte sen att tacka ja. Jag vet inte mycket om holländsk design, men vill gärna lära mig mer. Jag ordnade så att barnen kunde följa med kompisar hem efter skolan, om vi skulle fastna i trafiken på vägen tillbaka till Bryssel.

Fastnade i trafiken gjorde vi idag på morgonen när vi kört tre kilometer. Eller egentligen så fastnade vi inte i trafiken, men polisen stoppade oss innan vi ens hunnit ut på motorvägen. De vinkade in oss till kanten och lät oss sedan sitta och vänta i bilen i fem minuter innan de kom fram till oss. Tre poliser stod och stirrade på oss under tiden och en fjärde stod och rökte en fet cigarr. Min vän fick visa registreringspappren och sitt körkort och sedan fick vi åka, utan att ha förstått varför de stannat oss. Resan till Eindhoven gick förvånansvärt lätt och min väns ettåring sov sött i baksätet hela vägen.

Vi hittade snabbt fram till mässområdet och var där i så god tid att vi hann ta en fika innan de öppnade mässområdet.  Det kändes som att det skulle bli en bra dag. Vi hann att titta på lite olika saker som väskor och snygga lampor innan ettåringen gav hals efter en halvtimme. Då var han hes och rosslade lite när han andades och ville bara bli buren. Efter en kvart till började han väsa när han andades och vi tyckte att det var bäst att ta ut honom. Ute i friska luften kvicknade han till lite grann, men vi bestämde oss för att lämna Eindhoven och se till att komma tillbaka in i Belgien. Jag körde och de båda andra satt i baksätet. När vi nådde Antwerpen tyckte vi att det var bäst att uppsöka ett sjukhus eftersom han andades tungt igen. Nu var klockan närmare två och när jag förvissat mig om att min vän var inne på akuten och att hon hade pengar och mat, satte jag mig på bussen ner till Antwerpen för att ta tåget till Bryssel och hämta barnen.

De här stolarna är tillverkade i någon sorts gummi. Jag tycker att de ser ganska bekväma ut, men samtidigt ganska groteska. 

När jag hade hämtat barnen pratade jag med min vän, som då hade hunnit tillbaka hem till sitt hus. Sonen hade kommit under behandling omedelbart när hon kom till akutmottagningen. Han hade fått inhalera vidgande medicin och till en början ville de lägga in honom för observation. Han reagerade dock så pass bra på medicinen att de inte tyckte att han behövde stanna.

Dagen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men huvudsaken är att den lille blir frisk. Man blir lite omskakad när något sådant händer och man känner sig ganska maktlös. Ännu en gång tackar man sin lyckliga stjärna för att man är privilegierad och bor i ett land med en akutvård som fungerar väldigt bra.

Dagens reflektion om Belgien och Nederländerna gäller kvalitén på motorvägarna. Motorvägarna i Nederländerna är i mycket bra skick och man har bullerskydd som är snyggt utformade. I Belgien är vägarna som ett lapptäcke och avsaknaden av utsmyckningar är mycket tydlig, men de har belysning utmed motorvägarna. Kan det vara det höga elpriset som gör att de inte har råd att laga vägarna på ett vettigt sätt?

På tu man hand med scouterna

Idag inträffade något annorlunda i vårt liv. Båda barnen var bjudna på kalas. Samtidigt. En av Johans klasskompisar hade även bjudit in några av syskonen på sitt kalas. Det innebar att jag och Pär var barnlösa mellan tio och halv ett. Något som inträffat mycket sällan sedan vi flyttade hit.

Eftersom det var ett fantastiskt höstväder drog vi på oss träningskläderna och gav oss ut på en lång och snabb promenad i skogen vid Röda klostret. Ett av många fina rekreationsområden runt staden. Vi kom dit strax efter tio och när vi åkte därifrån vid halv tolv var det fullt på alla parkeringsplatser. Inte konstigt med tanke på den klarblå himlen och träden som börjar skifta i färg. Vi såg även ett av de stora söndagssfenomenen i Bryssel - scouter. Scoutrörelsen är mycket aktiv i denna stad och i många av bostadskvarteren finns det en scoutklubb. Söndagarna är deras stora mötesdag och de större parkerna i staden och skogsområdena, som man når med kollektivtrafiken, kryllar av barn och ungdomar i shorts, gymnastikskor och blå eller gröna skjortor. Vi ska försöka hitta en klubb till Johan. Han vill prova och jag tror att han skulle tycka att det är kul, med tanke på hans stora intresse för djur och natur. Dessutom skulle det vara bra för honom att komma in i ett sammanhang där han blir tvungen att använda sig av det franska språket.

En vacker söndagsmorgon i slutet av oktober.  

Man vet att man inte bor i ett svenskspråkigt land när man ser en registreringsskylt som den här...

Eftermiddagen tillbringade barnen hemma hos kompisar och jag och Pär satt i var sitt rum och arbetade, mer eller mindre intensivt, med att förbereda den kommande veckan. Den sista veckan innan novemberlovet. Och den sista veckan med en femåring i familjen, vilket vi påminns om flera gånger varje dag sedan ett antal veckor tillbaka. Att fylla sex år är en stor händelse.

Mammagruppen

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror på att jag har haft fullt upp. Dels med jobb och dels med fint besök från Sverige.

Äntligen börjar den värsta nybörjarångesten att släppa angående jobbet. Jag kan namnen på de flesta eleverna och börjar få ihop planeringen för klasserna. Jag undervisar sju olika grupper och det kräver ganska mycket planering, eftersom det handlar om sju årskullar elever, 12-18 år gamla. Som jag skrivit tidigare har jag drabbats av viss prestationsångest, min vana trogen... Det har i sin tur resulterat i att jag har sovit dåligt. Den dåliga sömnen kan även kopplas till viss oro för min mamma, som nu ligger på sjukhus igen, och till att Johan har varit på sin första skolresa med övernattning. Tre dagar var de borta och under den tiden fick man inte kontakta barnen. Det var första gången han sov borta utan att vi har kunnat ringa till honom eller han till oss. Lätt ångestframkallande, men allt som inte dödar härdar... Han hade haft jättekul. 

I torsdags drabbades vi av svår i-landsproblematik. Städerskan dök inte upp, för tredje veckan i rad. Jag kan städa själv, men min planering för torsdagen gick ut på att jag skulle jobba och planera fredagens lektioner medan lägenheten blev städad. Istället fick jag städa lägenheten själv och planeringen gjordes samtidigt i huvudet för att sedan nedtecknas sent på kvällen. Inte optimalt, men allt löser sig på något sätt. 

Anledningen till min städiver var att vi skulle få besök. Det var "mammagruppen" som äntligen skulle komma hit. Från början var vi åtta som hamnade i samma grupp efter att vi fött våra första barn för nio år sedan. Två har vi tappat på vägen, men vi är sex familjer som träffas några gånger om året. Vid en del av tillfällena är det med barn och ibland utan barn. Den här gången utan barn. Fem kvinnor/tjejer/mammor/ vänninor dök upp här i torsdags kväll. Givetvis välkomnades de med ett glas champagne och belgisk choklad. Vi planerade vad de skulle göra på fredagen, eftersom jag jobbade då, och sedan var vi tvungna att gå och lägga oss. Efter en orolig natt fick de lyssna på familjen Fäldts morgonbestyr, och de log igenkännande åt uppmaningarna om att äta upp frukosten, ta på sig skorna och skynda, skynda annars kommer vi för sent...

Självklart fick vi en gris den här gången också. Denna verkar var lite mer lätthanterlig än den maken fick i våras. 

Efter att de hade varit vid Grand Place, kissepojken, ätit moules frites och testat shoppingen i Bryssel  kom de tillbaks hit. Då drog vi med dem till marknaden. Där åt vi tapas och köpte med oss en massa goda ostar, korvar och oliver och parkerade hemma i vår matsal och pratade och skrattade i flera timmar. Det behövde jag! Vad det är härligt att träffa sina gamla vänner emellanåt och prata av sig om allt och inget.

Lördagen ägnades åt shopping och promenader. Vi gick genom stora delar av centrala Bryssel och provade på shoppingen i flera olika områden. Ett antal kassar släpade vi runt på och en del bra inköp blev det. Bland annat fick jag med mig den här jackan hem.Redan en favorit! God lunch intogs och lite kaffe hann vi också med. På kvällen gick vi på restaurang, tyvärr var servicen inte speciellt bra och jag var ganska besviken på maten. Jag rekommenderar därför inte restaurang Bonsoir Clara, nere vid Dansaert. Sällskapet förgyllde kvällen och vi hann med att dricka några drinkar innan vi tog en taxi hem vid tre på natten.

Söndag morgon ringde väckarklockorna redan vid åtta. Ingen av oss var speciellt utvilad. Vi skrattade åt varandras trötta ansikten och åt frukost tillsammans och konstaterade att ingen av oss är tjugofem längre... Vid halv tio kom taxin och jag vinkade av fem underbara kvinnor. Tack allesammans för att ni kom hit och förgyllde vår vardag och såg till att lufta mig ordentligt på stan. Kom hit igen!

Kaffe

I tisdags var jag hemma hela dagen. För en gångs skull tog jag det lugnt, utan att ha alltför dåligt samvete. Jag passade på och läste både facklitteratur (religion...) och skönlitteraur. På förmiddagen tog jag hand om vår granne. Hon ringde mig, lätt chockad, och berättade att hon blivit av med sin plånbok på spårvagnen. Eftersom jag varit med om samma sak ville hon prata med mig. Jag erbjöd henne att låna pengar eftersom hon spärrat sina kort. Hon kom hit och det första jag frågade var om hon ville ha en kopp kaffe. Då började hon skratta. Anledningen till munterheten var att hon för tillfället läser Stieg Larssons böcker. En av de saker hon noterat var att det verkar som att svenskar verkar dricka väldigt mycket kaffe. De dricker kaffe hela tiden i böckerna, tycker hon. Stämmer det?

Det blev ett intressant samtal. Jag upplyste henne om att svenskarna, så vitt jag vet, ligger på andra plats i världen när det gäller kaffedrickande. Bäst i världen på att dricka kaffe lär vara finländarna. Vi funderade vad det kan bero på. Är det mörkret som gör att nordborna behöver dricka en massa kaffe för att hålla sig vakna. Hon undrade om man dricker kaffe till maten. Jag berättade att man oftast tar en kopp kaffe efter maten och att till dagens lunch ingår det för det mesta kaffe. Jag fick då lära mig att på ett litet lunchställe i Minnesota där hon jobbat så drack man kaffe som måltidsdryck. Inte efter maten utan till den, i obegränsade mängder. Det tyckte jag lät annorlunda och jag känner ingen som dricker kaffe på det viset, inte ens de mest kaffeälskande lärarna på min gamla arbetsplats.

När det gäller lärare och kaffedrickande verkar det som att dricka kaffe är ganska utbrett i de nio europeiska länder som finns representerade på skolan. Mina helt ovetenskapliga observationer tyder på det. Det dricks ganska mycket kaffe under rasterna vid alla borden i personalrummet, oavsett vilken/vilka nationaliteter som sitter där för tillfället. Det är kanske så, som alla elever tycker, att lärare alltid dricker kaffe på sina raster. Däremot kan jag slå hål på myten om att lärare alltid äter tårta. Det är alldeles för sällan som lärare äter tårta när de dricker kaffe.

Fête de pommes

I söndags var det dags att lämna Bryssel för att vidga våra vyer och öka på våra kunskaper om Belgien. Efter ett tips från Johans fröken åkte vi söderut.

Målet för vår resa var den lilla staden Rongy, nära den franska gränsen. Fête de pommes stod på programmet och det var som en liten mässa som hade äpplen som huvudattraktion. Stora fina äpplen och päron låg i lastpallar och man kunde köpa två kilo för 2€. Dessutom fanns det andra lokalt producerade varor och lotterier och åkattraktioner för de yngsta gästerna. I inträdet ingick ett äpple, ett glas färskpressade äppeljuice och en åktur med traktor eller häst och vagn genom fruktodlingarna. Vi såg till att ta del av allt. I det gassande solskenet åkte vi efter en traktor och tittade på stora äpplen och päron. Vi tror att de hade samma sorts päron som vi har på vårt stora träd på landet. Våra är nästan lika stora som de proffsodlade.

Likadana päron som på trädet vid stugan. Vi hoppas att ni som bor i närheten av stugan går dit och plockar päron.

Pontus åker karusell. Stridsvagnen hette "Patton". Farfar, den gamle militären, blir antagligen stolt över valet av åkdon. 

Långa rader med äppel- och päronträd.

När vi hade tillbringat närmare två timmar på mässan och köpt med oss lite lokala delikatesser bestämde vi oss för att åka därifrån och äta lunch. Efter att ha kört en kvart hamnade vi i staden Tournai. Jag kände igen stadsnamnet, men kunde inte redogöra för varför. Guideboken låg kvar i bokhyllan i lägenheten. När vi kom hem kunde vi konstatera att vi varit i en stad som hade anor tillbaka till 600-talet fvt. då romarna grundade den. I och med kristendomens framväxt i romarriket blev Tournai en av de viktigaste städerna för den nya religionen och ett biskopsäte växte tidigt upp i staden. Det förklarade en hel del för mig som funderade på varför de hade en vääääldigt stor katedral i staden. Vi åt en sen, mycket god lunch, vid stora torget i Tournai och passade på att handla mat i en stor, söndagsöppen(!) mataffär. Två trötta killar somnade i bilen på vägen hem.

I måndags var det Tysklands nationaldag. Det innebar att lärarna på den tyska sektionen bjöd på lunchbuffé. Det vankades allehanda godsaker som Sauerkraut, Brezel, Apfelschorle och Schwarzwaldtorte. Jag inriktade mig framför allt på bakverken och desserten och fick en rejäl sockerchock före min sista lektion för dagen. Frågan för dagen var om man kan vara germanofil. Man kan ju vara frankofil och anglofil, de uttrycken används relativt frekvent, men används ordet germanofil?

Att bita den hand som föder en

I måndags fick jag mig en ordentlig tankeställare när jag var på jobbet. Det jag skriver nu kan säkert uppfattas som att jag biter den hand som föder mig...

Jag är anställd för att undervisa i religion. Närmare bestämt i protestantism, eftersom man i Europaskolan bedriver konfessionell religionsundervisning. Barnen på skolan undervisas i religion eller moral under minst ett lektionstillfälle i veckan från första klass till sista året på gymnasiet. So far so good. De blir med andra ord väl informerade och utbildade inom den religion de har valt att läsa eller inom moral.

En av punkterna som finns med för de äldsta eleverna i den protestantiska undervisningen är staten och kyrkan. Jag och eleverna har gemensamt beslutat att det ska vi ägna en del av den här terminen åt. Kan bli hur intressant som helst. Jag hade i måndags med mig en artikel om förhållandet mellan kyrkan och staten i Sverige, från det att Sverige kristnades fram till 2000-talet. Det var en ganska akademisk text och jag bestämde att vi skulle läsa den gemensamt och ta upp de ord de inte förstod. Vi hann två stycken i texten innan vi fastnade i begreppet "övernationell stat". Det framkom snabbt att eleverna aldrig hade behandlat begreppet övernationell. Vid närmare efterforskningar hade de inte heller begrepp om stat och nation. De hade läst om monarki och republik i historia i samband med studier av franska revolutionen. Anledningen till kunskapsluckorna var att de aldrig har läst samhällskunskap under sina år på sekundär,  dvs från tolv års ålder. Dessa ungdomar är alla svenska medborgare och har således rösträtt i svenska riksdagsval. De har bott större delen av sina liv i Belgien, men har aldrig fått lära sig något om det belgiska statsskicket. De bor i EU:s huvudstad, men har aldrig studerat hur EU fungerar och då har alla någon förälder som jobbar inom EU, annars hade de inte gått på skolan.  Statsskicket och hur EU fungerar studerar alla elever på gymnasiet i Sverige.

Jag blir fascinerad över att man i detta skolsystem tycker att det är viktigare att barnen lär sig om religion och moral än om hur det samhället de lever i är uppbyggt. Nu menar jag inte att det är fel att lära sig religion och moral, men det ena borde inte utesluta det andra i ett sekulariserat samhälle. Att vara förberedd inför livet utanför skolan innebär att veta hur samhället fungerar, man kommer inte så långt på att enbart veta hur kyrkan fungerar. Jag har nu, tillsammans med eleverna, kommit fram till att vi ska läsa statsskick och efter det kan det vara läge att ge sig på förhållandet mellan staten och kyrkan över tid. På det sättet följer vi kursplanen och ökar deras allmänbildning inom fler områden. Jag hoppas att jag inte får en hop med arga föräldrar eller representanter för religionsundervisningen efter mig. Jag står dock för min åsikt om att skolsystemet skulle må bra av att reformeras. Samtidigt kan jag förstå att man inte gör det. Tanken på de diskussioner som skulle föras när 27 länder ska enas om reformer i ett skolsystem känns ganska avskräckande.

Underligt

Här händer det underliga saker må jag lova!

I onsdags morse när jag följde barnen till bussen hörde vi en ordentlig smäll. Det lät inte som en krock, vi hörde inte det karakteristiska ljudet av krossad plåt och glas. Det var en dovare knall, ungefär som när man släpper ner tungt byggmaterial i en container. När vi kom fram till hållplatsen pekade de som redan stod där på en bil som låg på sidan på gatan. Föraren kunde inte komma ut först eftersom hans dörr låg nertryckt mot vägen. Han fick hjälp att klättra ur bilen och ställde sig och betraktade förödelsen. Hur gick detta till? Det vet vi inte säkert. Mannen backade ut sin bil från garageinfarten och då exploderade däcket. Antagligen blev det en sådan kraft att bilen välte.  Det är den enda teori vi tycker verkar rimlig.

En suddig bild på bilen som välte i vårt kvarter.  Ingen blev skadad, förutom bilen. 

Igår kväll fick vi finbesök. Pärs släktingar från Stockholm kom hit. Vi drack ett glas vin och skulle sedan gå till en restaurang i grannskapet. När vi skulle öppna porten ut mot gatan gick det inte. Vi försökte på alla möjliga sätt och ringde på och engagerade våra stackars grannar i vårt försök att ta oss ut på gatan. Alla försök att forcera porten var lönlösa. Så småningom visade det sig att strömmen gått i hela källaren. Huvudströmbrytaren gick inte att sätta igång och med andra ord fanns det ingen ström till den elektriska porten. Vi fick istället klättra genom ett litet hål i häcken och ringa på i huset bredvid och be dem att släppa ut oss på gatan. När vi sedan kom tillbaka fick vi klättra genom häcken igen. Ett litet äventyr... Tanken hade slagit mig tidigare hur porten skulle fungera vid ett eventuellt strömavbrott. Man kan öppna den med nyckel utifrån gatan, men nyckeln aktiverar den elektriska motorn som öppnar porten. Det är alltså omöjligt att ta sig in eller ut när strömmen gått. Vi har skojat och sagt att vi mer eller mindre lever i Fort Knox. Det är omöjligt att ta sig in om vi inte är hemma. Nu visade det sig att det var omöjligt att ta sig ut. Något som inte känns lika önskvärt.

Port nr. 1 som inte gick att öppna.

Port nr.2 som inte gick att öppna.

Vägen till frihet...

Idag på morgonen fick jag ett sms från vår granne. Hon berättade att hon lyckats att få ström till porten. Jag gick ner och pratade med henne och de hade inte haft någon värme i sin lägenhet, eftersom värmeaggregatet sitter i källaren. På måndag ska hon ha ett möte med det företag som sköter fastigheten. Förhoppningsvis kan vi då få svar på hur vi tar oss ut om strömmen går.

Idag har vi turistat och njutit av det fina vädret. Stora mängder moules frites har ätits och den belgiska ölen har provsmakats, Grand Place har besökts och ikväll ska grillen tändas i trädgården. En bra lördag!

Maneken Pis, dagen till ära iförd någon sorts vallonsk uniform. 

Lärande

Att lära sig nya saker är inte alltid lätt..

Maken har precis fått ta över den yngste sonens uppgivenhet och gråt för att han inte kan rita trianglar och cirklar tillräckligt bra. Läxan i matematikboken bestod av de uppgifterna. Till saken hör att varken vi eller någon av hans förskollärare någonsin har lyckats att få honom intresserad av att rita och pyssla. Det är det som visar sig nu. Finmotoriken är för dåligt tränad för att rita cirklar och trianglar. Att han är vänsterhänt gör inte det hela lättare. Nu hinner verkligheten ifatt honom. Det är en sak att vara bra på fotboll och att göra mål på sin första rugbyträning, som han gjorde i lördags. Men det är en annan sak att kunna rita och skriva. Vi får se var detta slutar. Eftersom han är född sent på året var vi till en början inställda på att han kanske skulle gå kvar på maternelle, förskolan, ett år till. Nu bedömdes han under våren vara mogen att börja i första klass. Idag känns det som att han borde ha varit kvar på maternelle ett år till.

Jag har också haft en viss tendens till att vilja ge upp idag. Att hålla igång sju olika grupper i skolan är ganska mycket. I varje fall innan man har kommit igång med något ordentligt och känner att man vet vart man är på väg. Jag läser, funderar och famlar runt med mina olika planeringar och får inte något ur händerna. Lätt frustrerande. Ni som träffat mig när jag är inne i dessa perioder vet att jag inte är någon kul typ för tillfället. En lätt rynka mellan ögonbrynen och korta svar kännetecknar min sinnesstämning. Samtidigt vet ni att om ett tag kommer jag att ha kommit ut ur min bubbla och då kommer jag att vara lika pratglad som vanligt. Min make säger att man måste jobba sig ur krisen och det håller jag på med för tillfället.

Idag har vi för första gången haft en fransklärare på besök här. Hela familjen ska bli bättre på franska och den här terminen testar vi att ha en privatlärare som kommer hit två timmar på tisdagar. En timme för barn och en timme för vuxna. Johan imponerade både på sin far och lärarinnan idag. Han kan mycket mer än vi har förstått. Antagligen beror det, till viss del, på att de bara får titta på franska barnprogram på TV. Pontus var inte lika koncentrerad som Johan, men han kan en del han också. Till skillnad från min förra fransklärare skrattade denna kvinna inte när jag försökte att prata. Tvärtom tyckte hon att jag hade bra uttal. Jag tackar mina småländska tungrots-r för det. Någon gång ska man väl ha nytta av sitt ursprung.

1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag gjorde mitt första inlägg på denna blogg. Då visste jag inte vad jag skulle komma att skriva här och med facit på handen har det handlat mycket om vardagen i vårt nya hemland.

Ett år har gått fort och när vi kom tillbaka efter semestern i Sverige var det till en känd miljö. Det var annorlunda för ett år sedan. Det är alltid jobbigt och stressande att flytta och byta miljö och det får ännu en dimension när man lämnar det land man är född och uppväxt i. Vi har lärt oss mycket nytt det gångna året. Både om oss själva och om vårt nya hemland. Både positiva och negativa erfarenheter har vi fått och gjort. Vi ångrar oss inte att vi tog steget och lämnade Sverige och Borås. Samtidigt kan vi fortfarande sakna vårt gamla liv och alla kära vänner. Å andra sidan har vi nu börjat få ett större kontaktnät och nya vänner i Bryssel. Det gör att vi känner oss rika och lyckligt lottade med vänner på flera ställen.

Jag har funderat på om jag ska fortsätta blogga. Mitt beslut blir att jag kommer att göra det. För mig fungerar bloggen lite som en form av terapi. Det är skönt att få skriva av sig ibland.  Jag vet att en del av mina gamla vänner ibland har funderat på om jag berättar sanningen om vårt nya liv. Självklart är det min version av vårt nya liv ni får ta del av och lika självklart är det för mig att jag utelämnar saker som jag uppfattar som alltför känsliga för de andra familjemedlemmarna.

Veckan som har gått har präglats av att jag varit förkyld. Ett litet virus har hoppat runt i min kropp och gjort att jag har känt mig ganska hängig. Inte så hängig att jag inte har kunnat jobba, men tillräckligt för att min energinivå har varit ganska låg och att inte så mycket har blivit gjort. Mina tankar har också flugit iväg till Sverige och mina föräldrar, då min mamma har varit inlagd på sjukhus. Det är vid sådana tillfällen som det känns jobbigt att bo en bit bort. Samtidigt som jag inte hade varit till någon vidare hjälp om vi hade bott kvar i Borås. Men jag hade åtminstone kunnat besöka henne på helgen.

Imorgon är det bilfri dag i Bryssel. Det här året låter vi bilen stå hela dagen. Hela familjen ser fram emot det och vi ska gå mitt i gatorna och tänker inte flytta på oss om det kommer några vilsna nykomlingar och kör bil.

Loppmarknad

Så var denna helg snart till ända och imorgon är det dags att träffa eleverna igen. Det innebär också att jag måste jobba en liten stund ikväll.

För ovanlighetens skull gick jag upp tidigt en söndag. Kvart över åtta var jag en fyra passagerare på spårvagnen. Jag bytte spårvagn mot metro och steg av vid Louise. Därifrån promenerade vi, två rödblonda svenskor. Vi fick oss ett gott skratt när två killar i 25-årsåldern tutade på oss när de körde förbi i sin cabriolet. Vi undrade om de drev med oss eller om de såg dåligt. Det här har jag uppfattat som en skillnad mot Sverige. Man får fler komplimanger av okända människor. På väg till bloggträffen igår gav en man på gatan mig en komplimang för färgen på min klänning. Inget man, spontant, brukar göra i Sverige.

Efter en kort promenad och en kort hissfärd kom vi fram till Vossplein. De har en loppmarknad med en hel del antika saker där. Har man inget bättre för sig en söndagsmorgon kan man gå runt där och förundras över alla saker som söker en ny ägare.

Allt mellan antika möbler och nytillverkade, afrikanska, Manneken  Pis kunde man köpa på loppmarknaden vid Vossplein. 

En ny tennservis för kaffe och te köpte jag inte även, om jag tyckte att kannorna var snygga.

Krokodilskinn i modell större och mindre var till salu. Jag kanske skulle slagit till och låtit tillverka ett par stövlar...

Passande namn på en klocka, Urtyp. Vi prutade på denna, men de blev inte nöjda med de 15 € som vi erbjöd. Det var nog tur för den hade varit ganska tung att släpa runt på. 

Om man ville få huvudvärk kunde man köpa denna fantastiska lampa. 

Efter loppmarknaden styrde vi stegen mot Sablon. På vägen dit var vi inne i en några mysiga antikvitets- och inredningsaffärer. Framme vid Sablon åt vi en god frukost på Le Pain Quotidien.

Naturell youghurt med färska bär smakade härligt till frukost.

Vi inspekterade även utbudet på antikmarknaden i Sablon. Jämfört med loppmarknaden var det dyrare, men objekten såg i många fall mycket fräschare ut.

Resten av dagen har jag försökt att kurera en ömmande hals. Jag får alltid ont i halsen i samband med skolstart och hoppas nu att det inte ska bli värre. En stor kopp te med citron och lite alvedon ska nog kunna få min kropp gladare.

Fösta dagen på jobbet och bloggträff

Igår började min nya vardag... Jag träffade mina elever för första gången. Det var kul, men nervöst. Natten mot fredag vaknade jag två gånger mitt i natten med hjärtklappning. Det var svårt att somna om. När väckarklockan ringde kände jag mig allt annat än utsövd. Jag hade bestämt mig för att cykla och när jag skulle trampa iväg öppnade sig himlen. Jag hann i tid och kunde ta det lugnt en stund. Jag träffade en del av mina nya kollegor och de tog väl hand om mig. Jag fick se mina klasslistor för första gången och kunde konstatera att den största gruppen jag har består av 13 elever. Jag som är van vid grupper på 30-32 st. tycker att det känns lyxigt. Jag träffade 5 av 7 grupper under fredagen och det kändes bra. De yngsta är 11 år och jag är inte van vid att undervisa så unga. Fördelen är att jag känner dem lite eftersom jag träffade dem ganska mycket i våras. Alla grupper var trevliga och vi hjälptes åt med att komma fram till vilket ämne vi ska börja läsåret med. Söndagen ska därför ägnas åt planering. Jag måste medge att jag var trött på kvällen...

Idag har jag varit på bloggträff. För ett tag sedan fick jag en inbjudan om att träffa några andra svenskar som bloggar från Bryssel. Kul ide! Givetvis ville jag vara med. Det var trevligt att få träffa lite nya människor och också få ett ansikte på några av de bloggare som jag har läst ibland. Jag hoppas att vi kan ses igen!

Imorgon ska jag få gå på antikmarknad. Jag ska försöka att komma ihåg kameran så att jag kan visa lite bilder från marknaden en annan dag.

Idiotförklarad - två gånger

Idag har jag fått en del saker uträttade. Samtidigt har jag blivit mer eller mindre idiotförklarad på två ställen.

De senaste tre dagarna har jag ägnat mycket tid åt att försöka få alla praktiska delar kring mitt nya jobb att falla på plats. I måndags infann jag mig före kl. 13, enligt uppmaning, för att skriva på mitt kontrakt, få mitt schema och lite annat som kan vara bra att ha innan jag ska börja undervisa. Kontraktet var inte klart, det skulle jag få på tisdagen. Schemat fick jag senare på eftermiddagen och det stämde inte... Rektorn glömde att ta upp mig som nyanställd i sin presentation av alla nya lärare och jag fick istället själv presentera mig inför alla kollegor. På det allmänna mötet fick jag veta att jag skulle vara med på en intern it-utbildning på tisdag eftermiddag, omöjligt för min del eftersom jag inte kan trolla fram en barnvakt med knäna på mindre än ett dygn. Bättre välkomnande på en ny arbetsplats har jag varit med om.

Igår fick jag mitt kontrakt och schemat rättades. Jag fick tag på ansvarig för it-utbildningen och han konstaterade att jag inte kunde vara med, då jag inte hade fått en egen area eller log in. Det skulle jag komma tillbaka och hämta idag. Efter det försökte jag att få tag på vakmästarna som har hand om nycklarna. Omöjligt, givetvis. Idag åkte jag för tredje dagen till skolan och hade tur. It-ansvarig hade ordnat min area. Vaktmästarna fick jag tag på via telefon. När vi pratade om nycklarna ställde jag frågan om hur länge skolan var öppen på kvällarna och om man kunde få passerkort om man ville komma in efter skolan låsts. (Jag brukade passa på att kopiera på kvällar och helger på min gamla arbetsplats för att få vara i fred och kunna använda flera kopiatorer.) Uppenbarligen var det den dummaste fråga de hade fått på flera år. Hur skulle det se ut om så många lärare skulle börja springa omkring på skolan utanför öppettiderna. Jag rodnade lite klädsamt och bad om ursäkt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det måste väl fungera om det  kan fungera på många andra arbetsplatser. Jag skyller på kulturskillnader, men funderar även på om man inte litar på sina anställda.

På vägen hem stannade jag till för att titta på nya glasögonbågar hos en optikkedja. Ett av biträdena erbjöd sin hjälp. Jag förklarade att i Sverige får man möjligheten att låna hem bågar för att prova i lugn och ro, gick det för sig här också? Han skrattade mig rakt i ansiktet och undrade om jag trodde att han var dum. Om jag ville ta bågarna med mig hem fick jag minsann betala dem och sedan komma tillbaka med och få pengarna tillbaka. Om jag ville kunde jag ju ta kort på mig själv i butiken med de nya bågarna på. Jag tittade på några bågar och tog kort på mig själv och bestämde mig för att han minsann inte skulle få några pengar av mig. Istället gick jag till den "lokala" optikern. Nu visste jag att man inte fick låna hem bågarna. Denne optiker engagerade sig mycket och plockade fram flera bågar som passade mig bra. Dessutom fotograferade han mig med min mobil. Nu vet jag var jag kommer att köpa mina nya glasögon även om det kostar några hundralappar mer. Det ska inte löna sig att vara otrevlig och arrogant.

Multikultihelg

Bryssel är Europas huvudstad. Det märker vi varje dag. Här kommer ett exempel på hur en ganska vanlig helg kan gestalta sig.

I fredags kväll gick vi till marknaden. Det var varmt och skönt ute och vi satte oss på en av kvartersrestaurangerna och svalkade oss med en öl. Vid borden runt oss talades det franska, flamländska och finska. Efter en stund dök vår amerikanska granne upp och en stund var även vår franske granne på plats. När hungern började göra sig påmind, bestämde vi oss för att köpa med mat hem och sitta i vår trädgård i lugn och ro. Marokansk mat och grillad kyckling åts med god aptit. Det var en fantastisk, ljummen, kväll och vi satt ut till efter midnatt. Då hade vårt sällskap utökats med en brittisk granne. Många skratt blev det när hon undrade hur det egentligen var med den där grisen vi hade i trädgården... Speciellt roligt var det att vår amerikanska granne hade förklarat för henne att det var "a Swedish tradition". Brittiskan hade därför frågat en svensk på sitt arbete om denna tradition. Hennes kollega hade sett mycket frågande ut...

Även lördagen bjöd på varmt och skönt väder. Vi var bjudna på knytkalas hos en av Pärs kollegor. Pär hade skrivit upp att vi skulle ta med kakor. Eftersom han själv var tvungen att jobba på förmiddagen fick jag baka. Tycker ni att vi har en traditionell könsrollsfördelning i vårt hem så stämmer det, till viss del. Knytkalaset var trevligt. Jag har inte träffat så många av Pärs kollegor förut, så det var mest nya ansikten.  Jag fick chansen att bekanta mig med tyskar, irländare, italienare, britter, bulgarer och rumäner denna kväll. Jag fick dessutom bekanta mig med belgisk korpfotboll. Paret vi var hemma hos hade en fotbollsklubb som närmsta granne. När vi kom dit pågick en match. Pontus är tokig i fotboll och tjatade om att vi skulle gå dit. Jag följde med och det visade sig vara en match för män i 40-årsåldern. Pontus var övertygad om att det var Milan som spelade, eftersom de hade svart- och rödrandiga tröjor. Tyvärr var det ju inte Milan och jag jublade tyst när det var dags för halvleksvila efter en kvart...

Johan var tveksam till att knytkalaset skulle vara kul för honom.  När det visade sig att familjen vi var hos  hade två kaniner, som han fick leka med, tyckte han att det var ett bra kalas. 

Under natten bjöds vi på ett hejdundrande åskväder. Jag har sällan upplevt sådana oväder i Sverige. Vet någon om det blir kraftigare åskväder i dessa delar av Europa än i Sverige?

Jobbångest och nya ord

Jag är trött på att mina barn har sommarlov. En del av er tycker att jag inte är klok som kan tycka på det sättet. Låt mig få förklara. Vi har varit lediga i åtta veckor tillsammans, det är få förunnat det vet jag. Jag och mina barn trivs bäst när vi kan varva lek med kompisar med lugna sköna dagar med bara familjen. Mixen krävs och den här veckan har det inte varit så mycket mix. Två dagar har de lekt med kompisar och resten av tiden har vi umgåtts. Då vill jag att det ska hända lite och det vill de också. Problemet är bara det att jag måste tjata på dem hela tiden för att de ska klä på sig, äta frukost, städa undan det de har lekt med osv. Jag är trött på att behöva säga till tio gånger att de ska ta på sig rena kläder på morgonen så att vi kan komma iväg ut. Jag ser med andra ord fram emot att skolan börjar på tisdag så att vi får in rutiner. Skoldagar vet de om att bussen går om de inte klär på sig i tid och de vill inte åka kollektivtrafik på morgonen. Det har de lärt sig den hårda vägen...

Jag har inte världens bästa humör för tillfället. Om en vecka ska jag börja undervisa och med båda barnen hemma är det svårt att hitta tid för att kunna sitta i lugn och ro och planera. Jobbångesten har kommit krypande den senaste veckan och nu har den mig ordentligt i sitt grepp. Det brukar vara ganska bra, för jag tillhör den typen av människor som producerar bäst med en viss påverkan av stress. Nu ser jag fram emot tisdag, då jag får några timmar för mig själv medan barnen är i skolan. En annan sak som stressar mig lite är att jag fortfarande inte har fått mitt schema eller fått veta hur många undervisningsgrupper jag kommer ha. På måndag får jag veta det och då vet jag om vi måste ha någon som hjälper oss med barnen någon morgon eller eftermiddag. Kontrollfreak som jag är stressar detta mig också.

Tur för Pär att det dröjer några år innan hans söner får köra den själva....

Allt är inte negativt. Vi har denna vecka upptäckt att det finns stora gröna grodor och sköldpaddor i dammen i vår park. Skolmaterial har köpts och skolväskorna ska snart packas med alla nya böcker, pennor och kontaktböcker. Pär har köpt en vespa för att kunna ta sig till och från jobbet snabbare än med bilen och jag har kört bil i Bryssel en vardag på förmiddagen. Barnen och jag har besökt leksaksmuseet, http://www.museedujouet.eu, som visade sig vara fullt med gamla leksaker och man fick leka med allt som inte var inlåst i montrarna. Det var ganska rörigt, men barnen tyckte att det var kul och vill gå dit igen.

Leksaksmuseet ligger i ett gammalt hus. Jag roade mig med att titta på den gamla inredningen, medan barnen lekte.  

Vi har skrattat ordentligt några gånger den här veckan. När vi var ute och åkte bil i onsdags stod det en afrikansk man vid ett övergångsställe. Mannen var helt klädd i bruna, lite blanka, skinnkläder i samma färg som mjölkchoklad. Pontus tittar på honom och utbrister: Han ser ut som han är gjord helt i choklad....Jag kunde inte hålla mig för skratt den gången. Mannen såg faktiskt ut som en chokladbit.

Johan har kommit över en katalog från Teknikmagasinet. Där finns det mesta. Bland annat väckarklockan Orgasm. Vad är det undrade han... Jag försökte att ge en så barnvänlig förklaring som möjligt. Man behöver väl ändå inte veta allt när man nyss fyllt nio år? Nu är det bäst bäst att jag försöker att få honom att göra något annat. Han meddelade just att han har kommit in på avdelningen för vuxenleksaker....

Trevlig helg!

Bryssel - sex veckor senare

Så kom vi tillbaka från Alicante till stugan. Vemodet infann sig snabbt med vindar som påminde om att hösten inte är långt borta.

En ny hyresgäst hade dykt upp i stugan när vi kom hem från Alicante. Ett praktexemplar  av en  orädd, fullvuxen, vårtbitare. 

Onsdagen tillbringades i Borås. Jag började dagen med att äta frukost med mina gamla kollegor och fortsatte sedan till frisören. Jag har inte hittat någon lika bra i Bryssel, än så länge. Efter det blev det lunch och fika varvat med lite shopping i favoritbutiker i Borås. Barnen lekte med kompisar. Vi avslutade besöket i Borås med att besöka våra gamla grannar. Det var en dag när jag kände hur mycket jag saknar det gamla, invanda, livet. Samtidigt trivs jag med det nya livet. Kluvet är ordet. Jag får väl konstatera att jag är en lyckligt lottad person som inte flydde från något hemskt, utan lämnade något bra för att pröva något nytt.

I torsdags fick vi besök av mina föräldrar och Pärs pappa. Johan fyllde nio år på fredagen. Då de är upptagna pensionärer passade torsdagen bäst för att fira nioåringen. Pannkakstårta var beställd av födelsedagsbarnet och den bakglada mamman fixade till en. Jubilaren förärades presenter, men den som var mest nyfiken på paketens innehåll var lillebror. Ett schackspel och ett nytt Star Wars lego förgyllde sedan eftermiddagen och kvällen.

Fredag morgon uppvaktade vi Johan. Han är den som  brukar vakna först i vår familj och han hade sovit räv en stund...  Den nya, radiostyrda helikoptern var hel i 15 minuter, efter det hade den kraschlandat utomhus och blev inte som den varit från början. En annorlunda födelsdagspresent denna dag var ett tandläkarbesök. Vi tycker att det är bra om barnen kan prata med och förstå vad tandläkaren säger och därför får de fortsätta hos tandläkaren i Sverige. Där gick allt bra.

För några veckor sedan beställde jag ett nytt pass. Allt gick bra och  när vi var i Alicante fick jag ett sms om att passet var färdigt. När jag kom till polisen i fredags möts jag av en polisman som informerade mig om att de för tillfället inte kunde administrera några passärenden eftersom datasystemet hade havererat... Ångest, i-landsproblem och en massa annat sköljde över mig. När jag berättade att det var min sista vardag i Sverige innan jul och att mitt gamla pass går ut i november lovade han att höra med sina kollegor om man kunde lösa det. Lösningen blev att jag fick ut passet, men de kunde inte kontrollera chipet i det. Det kunde jag göra hos en lördagsöppen passutlämning och det fanns en i Kungsbacka och en i Malmö. Problemet löst, men de där minutrarna som gick innan dess kändes inte så kul...

Eftermiddagen tillbringade jag och Pär med att packa och städa. Barnen väntade på att kompisarna skulle komma hem. Äntligen dök de upp. Planeringen inför dagens event tog fart. Det skulle bli vattenkrig med en av grannarna... Allt var frid och fröjd tills Johan kom hem och skulle hämta sina badbyxor. De låg redan nerpackade i takboxen och cyklarna var monterade bredvid. Varken jag eller Pär hade tid eller lust att ta fram dem. Vi hade redan pratat med kompisarnas mamma och visste att han kunde låna badbyxor, vilket han inte accepterade. Vi försökte att resonera med honom, men han lyssnade inte på oss. Efter en stund ser jag hur han springer uppför kullen mitt emot huset och in i bakom grannens hus. Jag springer efter och hinner ifatt honom. Han är hur arg som helst och springer ifrån mig. Jag inser snabbt att jag inte kommer att få med mig honom hem. Istället springer jag hem och hämtar bilen. Han har hunnit ner i samhället och när jag kommer ifatt honom är han nästan framme vid bensinmacken. Jag lyckas få in honom i bilen genom att påpeka att kompisen kommer att bli besviken om inte vattenkriget blir av. Tillbaka vid stugan väntar kompisen på honom och några minuter senare försvinner den lille rymlingen iväg med kompisen till vattenkriget som om inget hade hänt... På kvällen firade vi Johan och hans kompis som är en dag äldre. Det blev en bra avslutning på ett fantastiskt sommarlov för barnen. De och vi har tur som har så bra grannar vid vår sommarstuga.

Lördagen blev en dag i bilen. Vi körde in i Malmö och mitt passärende var avklarat på mindre än fem minuter. Chipet stämde och jag slipper att fastna med ett ogiltigt pass i en passkontroll nästa gång jag åker utanför Schengen. Bilfärden gick bra, förutom att min käre make retade mig, ännu en gång, med att köra så långt som möjligt i Danmark utan att tanka. Han nekar till att det är medvetet från hans sida. Jag tror inte på honom. När vi körde ombord på färjan i Rödby kunde vi köra 7 km. till. Kvinnan i biljettluckan upplyste oss om att det fanns en mack efter två kilometer i Puttgarden. Den såg vi inte röken av, däremot rök det ur mina öron när färddatorn berättade att vi kunde köra -- km.  Eftersom min make besitter så kallad bondtur kunde vi rulla in på en mack efter 11 km. Där tankades bilen med 4 dl. mer än vad som ska gå i tanken. Antingen har biltillverkaren garderat sig med lite extra tankutrymme, eller körde vi på ångor den sista biten... Den obligatoriska(?) kön förbi Hamburg tog bara en och en halv timme och ca. 15 timmar efter att vi lämnade stugan nådde vi vår slutdestination.

Lägenheten var sig lik, krukväxterna hade överlevt sommaren tack vare våra snälla, belgiska, grannar. Uppenbarligen har det regnat mycket på sistone i Bryssel. I garaget hade det runnit in vatten. Eftersom vi inte kan få in bilen där har vi använt garaget som avställningsplats för våra tomma flyttkartonger och nu får vi anledning att köra till soptippen med dem, då de har blivit vattenskadade. I trappan till vinden låg det en massa döda getingar och uppe på vinden vid takfönstren var det rena rama getingkyrkogården. Jag gissar att getingarna har tagit sig in på vinden genom något hål i isoleringen, något bo har jag inte hittat. Getingarna har sedan inte kunnat hitta ut och har dött av törst och hunger. Otur för dem, men tur för oss. Det goda med detta var att jag fick städa på vinden innan jag kunde ställa upp våra väskor där. Inget ont som inte har något gott med sig...