Hur Schweiz blev Frankrike...

Det har varit dålig uppdatering här på sistone. Sportlov i internetfri miljö är orsaken.

Förra fredagen vid halv sex kom jag och barnen hem från karaten och fotbollen. Vi gick in i slutfasen på packlistan inför sportlovet. Pär tog fram bokningsbekräftelsen för lägenheten vi hyrt, gav den till mig och gick sedan iväg för att hämta hem mat. Jag läste igenom bokningen en gång, två gånger och tre gånger. Jag trodde nämligen att jag hade läst fel, men det hade jag inte. Lägenheten var bokad lördag 19 till lördag 26 mars, inte februari… Desperat ringde jag på Pärs mobil - som ringde så fint i vårt bibliotek. 

När Pär kommer hem ringde han till bokningskontoret och försökte boka om lägenheten. Det visade sig vara omöjligt. Den snälla kvinnan på bokningen mailade över de få alternativ som fanns kvar den 19 till 26 februari. Halv åtta på kvällen hade vi bokat om vårt boende och istället för att åka till Schweiz skulle vi åka till Frankrike och Les Deux Alpes. Ett ställe som vi aldrig hört talas om, men klockan tre på morgonen programmerades gps:en och vår färd mot Grenoble tog sin början. Beräknad ankomst var klockan elva på förmiddagen och vi såg fram emot att kunna åka skidor halva lördagen. Bilfärden gick bra och den nya bilen är mycket bekväm att åka långt i. Det var ju tanken med den… Vid tio på förmiddagen hade vi passerat Lyon och vi hade sluppit bilköer, men man ska aldrig ropa hej förrän man kommit fram till alperna… Utanför Grenoble kom köerna och först klockan två var vi framme vid vårt mål. 

Vägen till och från vårt resmål bjöd på fantastiska vyer.  En nationalpark ligger i det område som vi kom till.

Vi tyckte inte att det var lönt att åka skidor två timmat på lördagen. När vi fick tillträde till lägenheten varnade Pär mig och sa att vi bott på bättre ställen innan jag gick in. Jag kunde bara hålla med honom, men barnen tyckte att det var supermysigt och vi bestämde oss för att tycka likadant.( Vid närmare eftertanke så hade vi faktiskt bott på många sämre ställen också... Till exempel i Malaysia, Vietnam och Norge när man letade efter billigast möjliga boende för att spara pengar.) Lägenheten låg dessutom nära liftarna och det tog mindre än tre minuter att ta sig dit på morgonen. Trötta efter den långa resan lade vi oss tidigt och vaknade tidigt på söndag morgon. 

Söndagens skidåkning blev i backen närmast lägenheten. Den var mycket barnvänlig och liftkön var inte speciellt lång förrän framåt halv tre på eftermiddagen. Då bestämde vi oss för att ge upp för dagen,  eftersom vi var ute när liftarna öppnade klockan nio. Vi tog oss en liten tupplur och gick sedan och åt en tidig middag på en italiensk restaurang. Vi är förmodligen en av få barnfamlijer som tycker att det är billigt att äta på restaurang  i en alpby. Vi har dock vant oss vid restaurangpriserna i Bryssel och att de här erbjuder barnmenyer för under 10€ är i våra ögon rena rama kapet… Våra referensramar har uppenbarligen förändrats det senaste halvåret. 

Pizza, läsk, glass och klubba för 8,50 € uppskattades av barn och föräldrar.

Resten av veckan flöt på i ett bra tempo. Vi var i backen mellan nio och halv tre. Mellan tolv och två var det lite folk i backarna och därmed inga liftköer. De flesta andra äter lunch vid den tiden och det passade oss utmärkt. Vi fick pröva på det mesta då det gäller väder som strålande sol, tätt snöfall och piskande vind, men större delen av tiden var det sol. Vi bjöds på fantastiska vyer, speciellt de dagarna då vi trotsade vind och kyla och tog liften upp till 3200 m. Barnen känns ganska säkra i backen numera och klarar av att svänga undan för snabbt uppkomna hinder utan att köra på någon eller trilla.

I stolliften på väg mot ett nytt åk i favoritbacken. Varför har inte Pär hjälm när vi andra har det?

På 3 200 m höjd är det ganska kallt, men vilken utsikt man har .

"After ski" nere i byn. 

Vi lämnade byn på fredag eftermiddag klockan tre och kom hem till Bryssel tio timmar senare. Tyvärr med en magsjuk familjemedlem, som uppenbarligen hade lyckats att smitta två av de andra familjemedlemmarna... Resten av helgen och måndagen tillbringades av förklarliga skäl i hemmets lugna vrå. 

Jag måste bara kommentera att det går bra att klara sig utan internet när man är borta. Det jobbigaste för min del är att jag inte får någon bra koll på nyheterna utan internet numera. Visst kan man titta på nyheterna på TV, men när nyheterna presenteras på snabb franska är det tur att det finns bilder som kan förklara vad de säger... Jag har kommit fram till att jag antagligen kommer att börja plugga franska (igen...) någon gång under våren. 

Bil, Brügge och strejk

I helgen åkte vi bil. På lördagen uträttade vi ärenden som vi har väntat med ett tag för att det skulle vara enklare att uträtta dem med hjälp av bil. Dessutom klurade vi en del över hur vi skulle kunna backa ner bilen i garaget. Spår i garagenerfarten gör att vår nya bil skrapar i sitt underrede... Vi skulle köpt en stadsjeep så hade vi inte behövt bekymra oss;) Dagen gick i ett lugnt tempo och barnen var ganska slitna. De frågade inte efter några kompisar på hela dagen. På kvällen tittade vi på andra deltävlingen av melodifestivalen och jag kan konstatera att jag är ganska mätt på dessa deltävlingar redan.

Söndag morgon satte vi oss i bilen vid nio på morgonen. Målet för dagen var Brügge. Staden är en gammal handelsstad med anor från 800-talet och vi hade fått veta att den skulle vara mycket vacker. Vi blev inte besvikna. I höstas var vi i Gent och tyckte att det var en vacker, liten, stad. Nu kom vi till en vacker, större, stad. Mycket gamla byggnader från olika århundraden och kanaler genomkorsade staden. Det enda som inte var så bra var vädret. Det blåste snålt och det gjorde att man försökte att söka skydd för vinden hela tiden. Båttur på kanalen lockade oss inte den här gången, men när det blir varmare ute återvänder vi och njuter av detta gamla kommersiella centrum för lyxvaror.

Hus från olika tidsepoker kantar kanalerna i Brügge. Observera huset/lägenheten som ligger precis i vattenlinjen. De måste kunna reglera vattenmängden bra för att de inte ska drabbas av översvämning. 

Vi försökte att värma upp oss med en våffla efter en promenad i snålblåsten.

Vi befinner oss i pommes fritens hemland...

När vi återvände från Brügge körde jag den nya bilen för första gången. Pär blev nog lite besviken på mig när jag sa att jag kände mig som en gammal farbror. Stor, tung, bil med automatlåda förknippar jag med några av de gamla fabrikörerna i den by i Småland där jag växte upp... Premiärturen gick bra och jag gillar "parkeringshjälpen" skarpt redan. Som många andra kvinnor tycker jag genuint illa om att fickparkera och går hellre en längre sträcka om jag hittar en "enkel" parkering. Detta hjälpmedel kan kanske hjälpa mig att övervinna min aversion mot fickparkering... Bilen är för övrigt mycket bekväm att åka i och det finns mycket finesser som man kan utnyttja. Barnen gillar takluckan mest och det är skönt att få in dagsljus, men också att ha möjlighet att titta upp på byggnader som man kör förbi.

Sen eftermiddag gav jag mig ut och försökte jogga. Jag har ägnat mig åt raska promenader sedan vi kom tillbaka efter jul och tyckte att det kändes om att det var dags att jogga lite lätt. Där hade jag fel... Mina knän började värka efter tio minuter, trots att jag värmde upp innan jag började jogga. Mina knän är nog helt enkelt inte skapta för att jogga eller är det kanske åldern som börjar ta ut sin rätt... Jag hoppas att knäna gillar skidåkning bättre än jogging, annars har jag inte så mycket att göra nästa vecka när barnen har sportlov.

I måndags morse åkte jag till svenska ambassaden och hämtade ut Pontus nya pass. Jag lyckades att sätta mig på tunnelbanan i riktning mot barnens skola först och kom inte på det förrän efter tre stationer. Tala om tankspridd! Efter att jag hämtat ut passet introducerades jag för "out let"-affärerna i Bryssel. Shoppinggeisten var inte på topp så jag hade alla pengar kvar och åt en god lunch på ett kafé. Jag försökte sedan att köpa ett presentkort på fotvård till Pär i alla-hjärtans-dagpresent. Jag lyckades på tredje stället, men det var så billigt så jag misstänker att det bara är en lätt pedikyr med målning av tånaglar. Men det är tanken som räknas och jag tror att hans tånaglar kan bli fina med lita snyggt lack.

Igår var det strejk i kollektivtrafiken. I måndags kväll hade en tunnelbaneförare misshandlats av en man och nu krävde fackföreningarna att man ska höja säkerheten för denna yrkesgrupp. Om jag inte minns helt fel var det en liknanade strejk i Stockholm för några år sedan. Det märks snabbt när kollektivtrafiken inte fungerar i denna stad. Om jag har förstått rätt var det 1500 bussar, spårvagnar och tunnelbanetåg som stod stilla igår. Det finns 1250 taxibilar som skulle försöka kompensera bortfallet. En omöjlig uppgift. På kollektivtrafikens hemsida kunde man under dagen skriva ut ett intyg om att man inte kunnat ta sig till sin arbetsplats/skola beroende på strejken. Intyget skulle lämnas till arbetsgivaren/skolledningen. Undrar hur många som utnyttjade det i ett oärligt syfte... Pär fick ta bilen till jobbet och jag blev tvungen att tacka nej till att jobba. Jag kunde inte lösa det rent logistiskt. Barnens skolbuss gick som vanligt - till Johans stora besvikelse... Besviken eller snarare lite ledsen var Pär när han kom hem på kvällen. I köerna genom staden på väg hem rullade en annan bil på vår nya bil. Ingen stor skada, men det känns lite tråkigt när bilen har rullat sex dagar på vägarna. Men värre saker händer i ens liv och ingen människa kom till skada och det är huvudsaken.

Jobb och bil

Nehej, det blev inget Europaparlament den här veckan heller...

Måndag och tisdag jobbade jag hela dagarna i en fyra på skolan. Barnen var söta och det märks att de är lite mognare än de som går i tvåan. det är dock fortfarande långt kvar till de elever jag är van vid att undervisa...

I onsdags kom jag äntligen iväg till tandläkaren igen. Jag bet sönder en tand i december och den lagades, men till och från har jag haft värk i tanden sedan dess. Jag fick tid hos ett skandinaviskt tandläkarteam och de var jätteduktiga. Jag fick en mycket pedagogisk genomgång om vad som har hänt med min tand. Efter det gav tandläkaren mig två alternativ att välja mellan och sin rekommendation om vad han skulle ha gjort. Hans rekommendation var inte det dyraste alternativet, det gillar jag! Efter en genomgång av min övriga tandstatus kunde jag något fattigare, lättad och nöjd cykla därifrån. Det var fint väder och strejk bland spårvagnsförarna i Bryssel. De är lite mer "hetlevrade" i detta land. De strejkar mer och uttrycker sina åsikter mer direkt än i Sverige. Det är min personliga iakttagelse, så här långt. På hemvägen besökte jag Van Dender, den chokladtillverkare som jag håller högst för tillfället. Deras praliner är fantastiska och chokladbakelsen gick inte av för hackor den heller. Belgarna är bra på choklad, Marabou står sig ganska slätt, men är bra mycket billigare.  På eftermiddagen hade barnen varsin kompis med sig hem. De var ute i stort sett hela eftermiddagen, då det var 12 grader varmt och solsken.

Våren har nog kommit till Bryssel... Tusenskönor  blommar  i gräsmattan och  Forsythian har börjat slå ut. 

En milstolpe passerades i torsdags. Den hett efterlängtade bilen kunde hämtas ut. Jag jobbade på maternelle hela dagen och efter det var det en mycket stolt man som hämtade sin familj utanför skolan. När vi satte oss i bilen för premiärturen mötes vi av glada tillrop från en del av de andra svenskarna som följt vår historia med nummerplåtarna på plats här i Bryssel. Maken betedde sig som en artonåring som just fått körkort och ska imponera på sin flickvän. Alla finesser skulle visas på en gång. Han möttes av en trött, glasartad blick från sin fru som jobbat på maternelle hela dagen. Jag var hur trött som helst och somnade före kl. 21.

 Det här är vår bil. Med nummerskyltar... Nu blir det åka av!

Idag, fredag, har jag jobbat halva dagen på maternelle och många tankar virvlar runt i mitt huvud. Mycket handlar om barnens skolgång och mitt framtida yrkesliv. Efter att ha tillbringat ett antal dagar på skolan är jag full av beundran för det arbete som utförs där med tanke på förutsättningarna. Det är en överbefolkad skola och med det följer en tuff arbetsmiljö för barnen och lärarna. Lugnet lyser med sin frånvaro på raster och i matsalen och att få en lugn stund bland de små barnen kan också vara svårt med tanke på lokalernas förutsättningar.  Jag har trots allt något att jämföra med, vilket de flesta andra föräldrar inte har. Frågorna som virvlar i mitt huvud är om vi har gjort rätt mot våra barn genom att flytta hit. Vi tror att vi ger dem bra förutsättningar med utbildning och språk när vi är här. Samtidigt tar vi bort en del av deras frihet, som att kunna gå själva till skolan och att ha nära till sina kompisar. Nära till kompisar kan vi till viss del kompensera på somrarna. Lugnet i skolan kan vi inte kompensera dem med. Men mår då barnen dåligt av detta? Det verkar faktiskt inte så, men barn är också väldigt anpassningsbara...

En annan fråga som snurrat runt i mitt huvud är om jag har gått tillbaka i min "karriär" (om man nu kan tala om en sådan för en gymnasielärare...) genom att arbeta på primärsektionen. Mitt svar på detta är ett rungande NEJ! Tvärtom. Det här är faktiskt något som jag har velat göra tidigare, få chansen att uppleva hur det är att arbeta med barn i olika åldrar. Då har det främst kretsat kring att få bekanta sig med högstadiet, eftersom det var därifrån mina elever kom. Den möjligheten har aldrig givits och det blir alltid svårt att koordinera när man har egen undervisning att hålla ordning på. De veckor jag jobbat här hittills har varit så otroligt nyttiga för mig. Jag har fått en inblick i hur det är att jobba på motsvarande förskolan och lågstadiet och jag är, som jag skrivit tidigare, full av beundran för dessa pedagoger. Detta har berikat mitt liv. Jag har fått lära mig en massa nytt. Vilken möjlighet jag fått. Mer kompetensutveckling än vad jag fått på flera år...

Denna kväll går mina tankar till en god vän som blivit svårt sjuk. Jag hoppas innerligt att prognoserna visar sig vara goda för henne. Det är min högsta önskan för tillfället.

Veckan som gick

Förra veckan skrev jag att jag skulle besöka Europaparlamentet denna vecka. Måndagen fick jag stryka det från schemat eftersom jag jobbade på eftermiddagen.

I tisdags lämnade jag barnen vid bussen och gick hem och plockade undan och upptäckte att Johans mellanmål stod kvar i köket. Jag insåg då att jag inte skulle hinna ut till skolan först och sedan in till stan för att kunna vara med på den guidade visningen kl. 10 på Europaparlamentet. Det blev ändrade planer och istället blev det en liten shoppingtur på en gata jag inte varit förut och en lång fika med en vän. När vi satt där och fikade kände vi oss som riktiga lyxfruar. Shopping och en lång fika en tisdag förmiddag. Man kan ha det sämre...

Onsdag morgon planerade jag att ta en promenad efter att jag lämnat barnen. Halv åtta ringde telefonen och istället vikarierade jag hela onsdagen i en av tvåorna på skolan. Som jag skrivit tidigare är det mycket att hålla ordning på under en dag. Det jag tycker är det mest ansträngande är att se till att alla barn hamnar rätt när de ska åka hem. Givetvis finns det listor över vilket barn som ska hämtas, åka buss, gå på garderie (motsvarande "fritids" i Sverige) eller ska iväg på någon aktivitet. Men barnen vill leka med kompisar och ska då hämtas istället för att åka buss osv. Mardrömmen är att något barn inte hamnar rätt beroende på att jag gjort fel. Det verkar dock som att allt har fungerat, än så länge har jag inte fått några samtal från upprörda föräldrar.

Torsdag morgon ringde de från skolan och frågade om jag kunde arbeta både torsdag och fredag i samma klass som jag varit på onsdagen. Jag tackade ja till fredagens arbete, men nej till torsdagens. Anledningen var en planerad lunch och ett besök på det stora blågula varuhuset. Jag behövde åka dit för att proviantera inför lördagens stora begivenhet, Pontus försenade födelsedagskalas. Lov, besök och december har gjort att vi inte kommit till skott förrän denna helg. Korv med bröd och glasstrut skulle kalasmenyn vara enligt födelsedagsbarnet. Smidigt. I Belgien är inte korv med bröd så vanligt, därför var ett besök i en affär med svenska varor nödvändig. Hade vi haft bil skulle jag ha tagit barnen med mig efter skolan, men tanken på att ta med sig dem med allmänna kommunikationer i rusningstid på eftermiddagen var inte lockande.  Nåväl jag fick tag på korv med bröd och förköpte mig på deras sortiment av svenskt godis till de obligatoriska godispåsarna... Jag hittade också min hett efterlängtade dramaten. Nu blir mina inköpsrundor utan bil förhoppningsvis lite smidigare.

Dramaten...

Fredagen var jag återigen vikarie och efter en hel dag med en tvåa kände jag mig totalt utmattad när jag kom hem. Jag kände mig på samma sätt som jag brukar göra vid läsårsstarten. Helt tom i huvudet efter allt nytt som ska fungera och alla nya namn man ska lära sig. Jag lyckades dock att ta mig samman och tränade en halvtimme och det var helt rätt medicin. Jag blev mycket piggare och var inte den som somnade först i familjen på kvällen.

Lördag förmiddag gick åt till att förbereda kalaset. Klockan två anlände 15 förväntansfulla 5-6-åringar och kalaset kunde börja. Det blev mest fri lek och vår planering med lekar och musikinspelning blev snabbt överflödig. När föräldrarna dök upp vid halv fem verkade barnen vara ganska belåtna med kalaset och godispåsen. Familjen Fäldt pustade ut och föräldrarna lovade att det nog var sista gången som de hade kalas för så många barn på hemmaplan. Vi gick ut i friska luften en stund och hade tänkt oss en tur i parken, men den var avspärrad och där pågick polisjakt. Spännande! Antagligen var det några haschrökande ungdomar som greps i en liten konstgjord grotta. Den där grottan är som gjord för att göra förbjudna saker i... Vi gick hem och korkade upp en flaska champagne och ringde och beställde pizza. Kvällen fortsatte sedan med första deltävlingen av melodifestivalen via svt play. Den var sådär tyckte de vuxna i familjen och Pär satte sig vid datorn och komponerade egen musik och jag somnade när jag hört alla låtarna och missade röstningskaoset och pausunderhållningen. Vad jag har förstått är det inget jag behöver sörja...

Söndag förmiddag tillbringade vi i ishallen. Här råkade vi än en gång ut för den belgiska logiken. Jag behövde slipa mina gamla skridskor och vi köpte därför denna tjänst för 5€ i kassan när vi gick in. Stolt över att jag kom ihåg att göra det ställde jag mig sedan och väntade vid slipningdisken med mitt kvitto på att jag hade betalat. Nu visade det sig att det inte var så enkelt... De kunde inte slipa mina skridskor medan jag snällt stod och väntade... Istället skulle jag lämna in dem och komma och hämta dem efter en dag. Skämtade hon med mig? Nej. Alltså fick jag åka på mina oslipade skridskor och lämna in dem innan vi gick hem. Nämnas bör också att det inte var kö till uthyrningen och de var tre som arbetade där. På eftermiddagen bakade jag semlor och tränade. Pontus lekte med bästisen O och Johan läste Harry Potter. En vanlig söndag i Bryssel.

Bildbevis på att semlor bakats. De blev goda. 

Europaparlamentet hann jag inte besöka, men det kommer fler veckor...

Kalashelg

Helgen som gick hade vi fullt upp. Tre barnkalas och en middag klarade vi av från fredag kväll halv åtta till söndag eftermiddag halv fem. Det gäller att hålla tempot uppe.

Jag "arbetstränade" i Pontus klass hela fredagen. Än en gång konstaterade jag att de som arbetar med barn i förskoleåldern är riktiga hjältar. Jag beundrar deras tålamod med alla de "kringelikrokar" som en del av barnen försöker sig på hela tiden. På fredag eftermiddag är det endast en person som ska ta hand om fler än 20 barn. Jag undrar om jag kommer att våga mig på att vikariera en fredag eftermiddag på maternelle...

På fredag kväll inledde vi vår kalashelg hemma hos Henry och hans mamma. Henry uppnådde den åtråvärda åldern nio år för en vecka sedan. Ett antal grannar med barn var samlade och njöt av hans mammas fantastiska hemmagjorda pizza. Barnen drack saft och de vuxna drack vin. Det var en riktigt bra kväll och det bjöds på många skratt. Det var en intressant blandning av människor från USA, Frankrike, Storbritannien, Belgien och Sverige. Tröttheten jag kände efter min dag på maternelle försvann efter en kort stund i sällskapet. Barnen tittade på film och trivdes bra de också.

Lördag förmiddag innebar städdag. Efter en del raseriutbrott från barnens sida var deras rum så småningom städade och det kunde börja lekas. Jag och Pontus åkte iväg på kalas nummer två för helgen.   Det var maskeradkalas och han var utklädd till gepard. En mycket fin sådan.

Efter avklarat maskeradkalas fick vi skjuts hem till bästisen O och hans familj. Vi var bjudna på middag där. Ännu en kväll avnjöts i gott sällskap och med god mat och dryck. TV-spelet gick varmt och vi vuxna kunde före ett hyfsat sammanhängande samtal trots att det fanns fyra barn och en bebis i sällskapet.

Eftersom vi är dåligt tränade i socialt liv här var vi ganska trötta när vi vaknade i söndags morse. Efter en sen frukost gav sig Pär och Johan iväg till kalas nummer tre. Pontus och jag stannade hemma och tog det lugnt. Vi var ute en sväng i det fina, men råkalla, vädret. Större delen av dagen kurade vi mest inomhus och njöt av lugnet.

Två timmar arbetade jag i måndags eftermiddag. Jag var vikarie för en engelsk lärare under det som kallas European Hours. Det innebär att elever blandas från de olika språksektionerna utifrån vilket andraspråk de läser. Under dessa timmar ska de arbeta tillsammans med något europeiskt tema. Enligt vad eleverna sa höll de på med medeltidshistoria för tillfället. Slaget vid Hastings hade varit på tapeten förra veckan. Jag hade anförtrotts uppgiften att visa en film för gruppen. Enkel match, tänkte jag... Jag rullade in TV:n i salen och satte in filmen i videon. Ja, ni läste rätt, det var en videofilm inte en DVD. Givetvis fungerade inte TV:n... Jag antog att det var jag som inte visste vilken kanal videon var på och hämtade en annan lärare för att få hjälp. Jag kände mig som den klassiska vikarien som inte vet var något finns och inte förstår sig på tekniken. Efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop hämtade vi en annan TV och då gick filmen igång direkt, men den var givetvis inte tillbakaspolad. Efter nästan 30 minuter kunde vi börja titta på filmen och då ringde det ut till rast... Tala om att känna sig misslyckad. Ännu mer misslyckad kände jag mig då jag försökte att kommunicera med de fransktalande eleverna. Några av dem förstod inte ett ord av vad jag sa till dem och då har de läst engelska fyra dagar i veckan under snart fyra års tid. Sämre än så här kan det knappast bli när man vikarierar. Jag biter ihop, glömmer det hela och kommer tillbaka med nya tag! Jag är också glad över att jag inte hade Stavros Louca eller Gunilla Hammar Säfström på besök i klassrummet...

Geparden på spårvagnen med sin gröna "vinterpäls". Geparddräkten gör det svårt att kissa utomhus.  Det är också mycket kallt just nu. Det fick denne lille gepard erfara i lördags eftermiddag när vi fick ta av pälsen utomhus...