Bryssel - sex veckor senare

Så kom vi tillbaka från Alicante till stugan. Vemodet infann sig snabbt med vindar som påminde om att hösten inte är långt borta.

En ny hyresgäst hade dykt upp i stugan när vi kom hem från Alicante. Ett praktexemplar  av en  orädd, fullvuxen, vårtbitare. 

Onsdagen tillbringades i Borås. Jag började dagen med att äta frukost med mina gamla kollegor och fortsatte sedan till frisören. Jag har inte hittat någon lika bra i Bryssel, än så länge. Efter det blev det lunch och fika varvat med lite shopping i favoritbutiker i Borås. Barnen lekte med kompisar. Vi avslutade besöket i Borås med att besöka våra gamla grannar. Det var en dag när jag kände hur mycket jag saknar det gamla, invanda, livet. Samtidigt trivs jag med det nya livet. Kluvet är ordet. Jag får väl konstatera att jag är en lyckligt lottad person som inte flydde från något hemskt, utan lämnade något bra för att pröva något nytt.

I torsdags fick vi besök av mina föräldrar och Pärs pappa. Johan fyllde nio år på fredagen. Då de är upptagna pensionärer passade torsdagen bäst för att fira nioåringen. Pannkakstårta var beställd av födelsedagsbarnet och den bakglada mamman fixade till en. Jubilaren förärades presenter, men den som var mest nyfiken på paketens innehåll var lillebror. Ett schackspel och ett nytt Star Wars lego förgyllde sedan eftermiddagen och kvällen.

Fredag morgon uppvaktade vi Johan. Han är den som  brukar vakna först i vår familj och han hade sovit räv en stund...  Den nya, radiostyrda helikoptern var hel i 15 minuter, efter det hade den kraschlandat utomhus och blev inte som den varit från början. En annorlunda födelsdagspresent denna dag var ett tandläkarbesök. Vi tycker att det är bra om barnen kan prata med och förstå vad tandläkaren säger och därför får de fortsätta hos tandläkaren i Sverige. Där gick allt bra.

För några veckor sedan beställde jag ett nytt pass. Allt gick bra och  när vi var i Alicante fick jag ett sms om att passet var färdigt. När jag kom till polisen i fredags möts jag av en polisman som informerade mig om att de för tillfället inte kunde administrera några passärenden eftersom datasystemet hade havererat... Ångest, i-landsproblem och en massa annat sköljde över mig. När jag berättade att det var min sista vardag i Sverige innan jul och att mitt gamla pass går ut i november lovade han att höra med sina kollegor om man kunde lösa det. Lösningen blev att jag fick ut passet, men de kunde inte kontrollera chipet i det. Det kunde jag göra hos en lördagsöppen passutlämning och det fanns en i Kungsbacka och en i Malmö. Problemet löst, men de där minutrarna som gick innan dess kändes inte så kul...

Eftermiddagen tillbringade jag och Pär med att packa och städa. Barnen väntade på att kompisarna skulle komma hem. Äntligen dök de upp. Planeringen inför dagens event tog fart. Det skulle bli vattenkrig med en av grannarna... Allt var frid och fröjd tills Johan kom hem och skulle hämta sina badbyxor. De låg redan nerpackade i takboxen och cyklarna var monterade bredvid. Varken jag eller Pär hade tid eller lust att ta fram dem. Vi hade redan pratat med kompisarnas mamma och visste att han kunde låna badbyxor, vilket han inte accepterade. Vi försökte att resonera med honom, men han lyssnade inte på oss. Efter en stund ser jag hur han springer uppför kullen mitt emot huset och in i bakom grannens hus. Jag springer efter och hinner ifatt honom. Han är hur arg som helst och springer ifrån mig. Jag inser snabbt att jag inte kommer att få med mig honom hem. Istället springer jag hem och hämtar bilen. Han har hunnit ner i samhället och när jag kommer ifatt honom är han nästan framme vid bensinmacken. Jag lyckas få in honom i bilen genom att påpeka att kompisen kommer att bli besviken om inte vattenkriget blir av. Tillbaka vid stugan väntar kompisen på honom och några minuter senare försvinner den lille rymlingen iväg med kompisen till vattenkriget som om inget hade hänt... På kvällen firade vi Johan och hans kompis som är en dag äldre. Det blev en bra avslutning på ett fantastiskt sommarlov för barnen. De och vi har tur som har så bra grannar vid vår sommarstuga.

Lördagen blev en dag i bilen. Vi körde in i Malmö och mitt passärende var avklarat på mindre än fem minuter. Chipet stämde och jag slipper att fastna med ett ogiltigt pass i en passkontroll nästa gång jag åker utanför Schengen. Bilfärden gick bra, förutom att min käre make retade mig, ännu en gång, med att köra så långt som möjligt i Danmark utan att tanka. Han nekar till att det är medvetet från hans sida. Jag tror inte på honom. När vi körde ombord på färjan i Rödby kunde vi köra 7 km. till. Kvinnan i biljettluckan upplyste oss om att det fanns en mack efter två kilometer i Puttgarden. Den såg vi inte röken av, däremot rök det ur mina öron när färddatorn berättade att vi kunde köra -- km.  Eftersom min make besitter så kallad bondtur kunde vi rulla in på en mack efter 11 km. Där tankades bilen med 4 dl. mer än vad som ska gå i tanken. Antingen har biltillverkaren garderat sig med lite extra tankutrymme, eller körde vi på ångor den sista biten... Den obligatoriska(?) kön förbi Hamburg tog bara en och en halv timme och ca. 15 timmar efter att vi lämnade stugan nådde vi vår slutdestination.

Lägenheten var sig lik, krukväxterna hade överlevt sommaren tack vare våra snälla, belgiska, grannar. Uppenbarligen har det regnat mycket på sistone i Bryssel. I garaget hade det runnit in vatten. Eftersom vi inte kan få in bilen där har vi använt garaget som avställningsplats för våra tomma flyttkartonger och nu får vi anledning att köra till soptippen med dem, då de har blivit vattenskadade. I trappan till vinden låg det en massa döda getingar och uppe på vinden vid takfönstren var det rena rama getingkyrkogården. Jag gissar att getingarna har tagit sig in på vinden genom något hål i isoleringen, något bo har jag inte hittat. Getingarna har sedan inte kunnat hitta ut och har dött av törst och hunger. Otur för dem, men tur för oss. Det goda med detta var att jag fick städa på vinden innan jag kunde ställa upp våra väskor där. Inget ont som inte har något gott med sig...