Plast, kvarnar och Palais Royal

Här var det länge sedan jag skrev och det beror väl på att livet springer fram i en rasande takt för tillfället.

Min väns dotter har blivit bättre och är numera utskriven från sjukhuset och det gläds jag otroligt mycket över. Nu hoppas vi att hon ska bli helt återställd.

Hösten och numera även vintern har gjort ordentlig entre i Bryssel. Det märks på vädret som har varit blött och grått, men för tillfället är kallt och klart. Ett annat säkert tecken på det är att de flesta restaurangerna i Bryssel erbjuder Moules frites på alla upptänkliga sätt. Ostron är ett annat säkert tecken på att det är sen höst eller vinter i det här landet. I de flesta mataffärer kan man köpa ostron. Något som jag inte är van vid att kunna göra i Sverige.

Vi har haf födelsedagskalas för båda barnen de senaste veckorna. Vi var inte hemma så det gick ganska så smärtfritt. Vad som inte är smärtfritt är att varje barn har fått ungefär fyra kilo plast i samband med kalasen. Jag mår lite lätt dåligt av denna överkonsumtion av leksaker. Det mesta blir liggande utan att det leks med mer än någon enstaka gång. Efter ett år sorterar vi bort mer än hälften och det läggs upp på vinden och efter ytterligare något år åker det vidare till tippen, efter att vi har försökt att ge bort det till någon med yngre barn. Ingen vill ha dem eftersom alla tycker att de har för mycket leksaker. Jag tror inte att vi är unika på något sätt, men det får mig ändå att må dåligt av denna överkonsumtion. Att det dessutom är jul om några veckor gör det inte bättre. Nu måste man komma på vad man ska köpa till barnen så att tomten har några paket med sig. I-landsproblem.

Jag önskar mig en granuleringskvarn i julklapp. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är en kvarn man använder för att mala ner gammal plast till småbitar. Dessa småbitar kan man sedan använda till att göra nya plastsaker av. Tänk vad härligt att bara kunna slänga i det man vill bli av med och sedan kunna göra något nytt av det. Tänk vad mycket leksaker vi skulle kunna bli av med...

I söndags hade vi lunch för grannarna. 10 vuxna och 10 barn samlades för att ta farväl av Pamela, som nu antagligen har sålt huset här och börjat finna sig tillrätta i Amsterdam. Det var ett härligt sällskap runt matbordet och franska, engelska och flamländska mixades glatt. Vi tycker alla att det är tråkigt att Pamela flyttat, men är samtidigt nyfikna på vem som kommer att flytta in i huset. Kanske blir det en familj med barn i passande ålder.

Jag befinner mig för tillfället i en av de mer arbetsintensiva perioderna under året. Betygen på hälften av mina undervisningsgrupper skulle vara satta igår kväll. Nu är det klart och nu måste jag ta tag i planeringen inför vårterminen. Det är alltid mycket roligare att påbörja något än att avsluta något...

Idag har jag och Johan varit hos doktorn. Han är inne på sin tredje dag med feber och hosta och då måste man ha ett läkarintyg till skolan, annars får man ogiltig frånvaro. Tillsammans klarade jag och Johan av besöket på enbart franska. Ja, okej då jag upprepade en fras på engelska för att vara helt säker på att jag förstått rätt och det hade jag. Jag tror minsann att jag växte några centimeter i samband med det besöket. Nu hoppas vi på ett snabbt tillfrisknande för på fredag får vi besök från Sverige. Det ska bli så kul!

Nästa vecka ska jag och Pär göra något vi aldrig gjort tidigare och med stor sannolikhet aldrig kommer att få göra om igen. Pär, med madame, har blivit inbjuden av kungen till årets julkonsert på Palais Royal. Även om jag inte är någon större rojalist så tycker jag att det ska bli kul att få chansen att komma in i Palais Royal och se hur arrangemanget runt julkonserten går till. Givetvis är jag osäker på klädsel, hur höga klackar jag klarar av och funderar på om jag måste gå till frisören och blåsa håret. Ännu ett i-landsproblem har kommit upp på min agenda som ni hör.

Konsten att köpa frimärken en söndag

Min väninnas dotter klarade den värsta krisen. Lättnaden över det är stor. En lång konvalescensperiod  väntar, men det är helt klart, i det här fallet, ett mycket bra alternativ...

Efter två år i Belgien finns det fortfarande saker som vi inte förstår alls. Idag, söndag, skulle Pär göra något så simpelt som att köpa frimärken för brev som ska till utlandet. Han går in i vår närmaste lilla tidningsbutik. De säljer frimärken, men de får endast sälja de som är till för brev inom Belgien. Han blir hänvisad till vår närbutik som får sälja frimärken avsedda för brev till utlandet. Jovisst, de har frimärken för utlandet, men de får inte sälja dem på söndagar. Frimärkena ligger där bakom en glasskiva och ser så fina ut, men vi får vänta tills imorgon innan vi kan köpa dem. I det här landet helgar posten med andra ord vilodagen...

Småsaker och viktiga saker

I förrgår körde jag bil till jobbet. Och.... tänker många av er som läser det här. Det är inte ofta jag gör det, då det sällan lönar sig för min del varken ekonomiskt eller tidsmässigt. I tisdags tog jag bilen eftersom jag var tvungen att lämna barnen hos en kompis då det var studiedag för dem, men inte för mig. Allt gick jättebra och jag hittade en enkel parkeringsplats på en tvärgata i närheten av skolan. När jag vid arbetsdagens slut närmade mig bilen såg jag att det satt en lapp på vindrutan. Otur, parkeringsböter var min första tanke. Det visade sig inte vara några böter. Istället har någon kört på min backspegel och varit snäll och satt en lapp med sitt telefonnummer på min bil. Schysst! Det finns hopp för mänskligheten. Trodde jag. Pär fick uppdraget att kontakta personen eftersom han till skillnad från mig kan prata franska, även per telefon. Det visade sig att numret inte hade någon abonnent... Grrr. Som tur var är bara spegelglaset trasigt och det blir ingen stor kostnad, men så irriterande och uträknat... Personen måste ha känt sig iakttagen och därför stannat och skrivit lappen och på något sätt tagit reda på ett nummer utan abonnent.

Annars är bilen den plats som jag tillbringade mest tid i under förra veckan. Ca. 400 mil på sju dagar gör att jag fortfarande idag känner mig stel i kroppen som en gammal tant. Yogamattan får bekänna färg  när jag försöker mjuka upp de stela lederna.

Ovanstående skrev jag tidigare och efter vad som hänt min goda vän J idag så känns det ganska futtigt att gnälla över en söndrig backspegel och att jag är stel i kroppen. Vid lunchtid fick jag via en annan vän veta att J:s dotter är mycket dålig. Efter en ganska enkel operation i tisdags hade hon blivit mycket dålig och drabbats av blodförgiftning. När de öppnade henne upptäckte de att i samband med operationen i tisdags hade de råkat göra hål i tunntarmen. Läget är fortfarande kritiskt, men stabilt och alla mina tankar är hos dem och jag håller alla tummar för att dottern ska klara krisen.

När sådana saker händer undrar man alltid vad man har att gnälla över egentligen. En krossad backspegel går hur enkelt som helst att ersätta, men en älskad dotter... Helst vill jag inte ens behöva tänka sådana tankar. En viktig sak som J har lärt mig är att aldrig lämna någon ensam som befinner sig i en krissituation. Att visa att man finns för den som har det svårt är så viktigt. Idag fick jag finnas där för henne när det var som jobbigast. Tack vare dagens teknik blev avstånden inte så kännbara. Men en kram via cyberspace kan förstås aldrig helt ersätta en som man kan ge irl...

Stockholm, kunglig toalett och Atlantic Wall

I skrivande stund sitter jag och myser framför brasan i stugan och lyssnar på regnets smatter mot fönstren. Det är höstlov och vi befinner oss i Sverige.

Jag och Pär var på kurs i Stockholm måndag-tisdag för att få en uppdatering när det gäller det svenska skolsystemet och även träffa svenska lärare vid de andra Europaskolorna. Det var nyttigt för oss och jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att jobba i den svenska skolan när jag fick höra om de satsningar som görs just nu. Efter det har jag hunnit vara i både Bredaryd och Borås. Idag har jag tillbringat dagen i stugan och den närliggande staden. En uppfriskande promenad i skogen i lätt regn har också stått på programmet. En avkopplande dag som behövdes så väl efter en hel del stress i samband med den senaste veckans myckna resande.

Inläggen på bloggen har inte blivit så många den här hösten och det beror väl på att jag har jobbat ganska mycket och att helgerna har gått åt till att köra barnen kors och tvärs över Bryssel för lek och fotbollsmatcher. Jag antar att vår familj inte är speciellt unik när det gäller helgaktiviteterna. Jag funderar ibland på när jag kommer att prioritera mina egna önskemål om helgaktiviteter. Jag skulle gärna åka till London, Paris eller varför inte Berlin. För tillfället känns det avlägset, tyvärr, och dessutom saknar jag ressällskap, eftersom de flesta jag känner befinner sig i ungefär samma livssituation.

Det mest intressanta som hänt i våra liv på sistone är att Pär har skakat hand med Belgiens kung, Albert II och EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Detta skedde i i samband med att de invigde den nya Europaskolan i Bryssel. Vi har skrattat en del hemma när vi har pratat om denna invigning. Både jag och Pär är väldigt förtjusta i Lars Molins filmer och i detta sammanhang tänkte vi på hans film Kunglig toilette. I den filmen bygger man, i en liten svensk stad, en speciell toalett inför kungens besök i samband med Eriksgatan. På Pärs jobb byggde man ingen ny toalett, men man spärrade av varsin toalett för de högt uppsatta besökarna. I likhet med filmen kan jag meddela att de aldrig använde toaletterna.

Pontus har fyllt sju år och han fick ett armbandsur i present. Han blev överlycklig och att ringa Fröken Ur är helt onödigt eftersom vi har en egen liten Herr Ur som upplyser om vad klockan är titt som tätt.

För några veckor sedan gjorde vi en söndagsutflykt till den belgiska kusten. Tyskarnas Atlantic Wall var målet för dagen. Ett utomhusmuseum som visar hur de tyska försvarsanläggningarna vid atlantkusten såg ut under båda världskrigen. Är man intresserad av krigshistoria är detta ett museum som är väl värt ett besök. Välj gärna en inte alltför blåsig dag eftersom man tillbringar mycket tid utomhus. Efter museibesöket åt vi en god lunch i Oostende. En lagom söndagsutflykt som även tog död på den lappsjuka som jag drabbas av ibland.

Cabin fever, lappsjuka på engelska, hinner jag inte drabbas av den här veckan. Imorgon lämnar vi landet och tar in på badhotell i Danmark. Vid lunch på lördag påbörjar vi resan till Bryssel. Vi hoppas att resan ska gå lika smidigt som den gjorde förra helgen. Under tolv timmar tog det sammanlagt att köra från Bryssel till stugan. Inte en enda liten bilkö, förutom på väg ut från Bryssel. För alla som undrar kan jag meddela att de flesta vägarbetena vid Bremen nu är klara. Det var bara ett kvar i det området, visserligen två mil långt...

Flickors rätt till utbildning och kanelbullar

Egentligen borde jag planera lektioner just nu och det gör jag väl på sätt och vis. Jag söker artiklar på nätet och inser att, idag, den 11 oktober, är den internationella flickdagen. En dag som Plan värnar mycket om. Och vem borde inte värna om denna dag? En dag då vi uppmanas att tänka på de flickor som inte har samma möjligheter och rättigheter som vi svenska kvinnor numera har. Genom att uppmärksamma detta kan vi ge fler flickor möjlighet till en utbildning. Något som borde vara självklart i världen år 2012, men som långt ifrån är det.

Jag slås av att jag inte hittar en enda notis om att det är den internationella flickdagen i någon av de stora svenska dagstidningarna på nätet. På Svenska Dagbladet annonserar Plan, men i övrigt kan jag inte finna någon information. Rätta mig gärna om jag har fel. För en vecka sedan var det kanelbullens dag. Det kunde man läsa om i alla svenska dagstidningar på nätet. Kvällens reflektion från min sida är att det verkar som att det är viktigare att uppmärksamma kanelbullar än flickors rätt till utbildning...

När Muhammed blev Kurt

Gårdagens fotbollsmatch mot Anderlecht slutade med vinst för Pontus lag. 7-2 blev resultatet och vi hade en stolt målskytt ( 1 mål) med oss i bilen hem.

Det är mycket som kretsar kring fotboll i vår blivande 7-årings liv. Han funderar en hel del på lagkompisarna och tränarna. Allt är nytt och allt sker på franska. Pontus har fortfarande ganska begränsade kunskaper i franska och ibland uppstår det komiska situationer. För någon vecka sedan pratade han med Pär om sina tränare, Muhammed och Jeremy heter de. Pontus hade fått för sig att Muhammed heter Kurt och det uppstod ett litet meningsutbyte om detta mellan far och son. Pontus gav sig inte, han har en tränare som heter Kurt, så var det bara. Pär försökte att övertyga honom att han faktiskt heter Muhammed. Pontus stod fast vid sin åsikt och påstod att de andra pojkarna i laget kallade honom för Kurt. Då ramlade poletten ner hos Pär. De andra pojkarna kallar honom för "Coach" och med franskt uttal på det engelska ordet kan man faktiskt uppfatta det som "Kurt". Vi tycker givetvis att detta är ganska gulligt och komiskt och skrattar gott åt det. En annan dimension i det hela är också att Pontus inte har kommit så långt i sina förutfattade meningar som vi. Jag och Pär tycker att det är ganska osannolikt att någon med Muhammeds utseende skulle heta Kurt. För Pontus del spelar inte utseendet, än så länge, någon roll vid valet av namn. Jag hoppas att ni som läser detta  inte tycker att jag och Pär är fördomsfulla när vi anser att det är ganska osannolikt att en man med nordafrikanskt utseende heter Kurt...

Efter matchen igår besökte vi det stora blågula varuhuset för inköp av diverse småsaker. Vi var inte ensamma om att besöka varuhuset igår... Vi åt lunch där. En skillnad mellan Belgien och Sverige är att här serveras det inget potatismos eller kokta potatisar till de obligatoriska köttbullarna, här får man hålla till godo med belgiska pommes frites. En annan rätt som serverades i restaurangen för tillfället var Moules frites, Belgiens "nationalrätt", för €5. Detta ger väl de belgiska krögarna än mer vatten på sin kvarn när IKEA:s restaurang diskuteras.

Idag ligger vår fotbollshjälte i soffan och tittar på film. Han har drabbats av febern som både hans bror och far haft. Jag håller tummarna för att den snabbt går över då jag inte vill vara hemma från jobbet imorgon igen. Alla som jobbar som lärare vet att det aldrig är bra att vara borta från sina klasser den första månaden på ett läsår. Det är då man, till stor del, sätter upp tempot och reglerna som gäller under resten av året.

Det här med att blogga...

Den senaste tiden har jag, ännu en gång, funderat på det här med att blogga. Det blir mycket envägskommunikation och frågan är om det är så många som bryr sig om det jag skriver. Visst kan jag se på statistiken att jag har haft si och så många besökare, men jag vet sällan vem det är som har läst bloggen. Jag kan även se på statistiken hur vilka sökord som har gjort att människor hamnar här. De vanligaste anledningarna är gardinupphängning och blåtira... De som har sökt på de orden måste ha blivit ganska besvikna när de har hamnat i mer eller mindre en återvändsgränd här...

En sak som jag själv har reflekterat över är att jag har blivit ganska tråkig i mina inlägg. Det känns som att det fanns mer berättarglädje i början när jag bloggade. Inte så konstigt i sig eftersom nyhetens behag har lagt sig och att jag inte har så mycket tid till att upptäcka nya delar av Bryssel och Belgien längre. En annan anledning till att jag är lite tråkigare i mina inlägg är att jag jobbar. Dels vet jag om att jag har elever som har hittat bloggen och dels vill jag inte skriva för mycket om mitt jobb här heller. Jag drar gränser för vad jag tycker är lämpligt att jag tar upp här. Ibland händer det saker som jag känner skulle vara ganska lockande att skriva om, men eftersom detta är en öppen blogg kan det ju uppfattas som att jag hänger ut mina elever och kolleger och därför nämner jag inte mitt jobb i någon större utsträckning.

Det jag har kvar att skriva om är min lilla familj och vad som händer i den. För det mesta är det inte så mycket. Vi tjatar på barnen att de ska klä på sig varje morgon, äter mellanmål när vi kommer hem på eftermiddagen, gör läxor och packar väskor. Inte så mycket som är annorlunda mot vad de flesta andra familjer gör runt om i världen.

Idag är det exakt en månad sedan vi kom tillbaka till Bryssel efter sommaren i Sverige. På den tiden har vår familj hunnit med fyra läkarbesök och två tandläkarbesök. Jag tror faktiskt att det är nytt familjerekord i oplanerade vårdkontakter på en månad... Den ende i familjen som inte har varit hos doktorn ännu är Pontus. Peppar, peppar är väl bäst att tillägga. Johan har ju haft en del otur med utslagen tand och misstanke om bruten handled. Dessutom fick jag hämta honom i skolan i torsdags då han fått feber. Pär fick feber i lördags och har varit ganska manligt febrig fram till igår. Själv har jag ojat mig över ett insektsbett. Jag har aldrig tidigare råkat ut för att ett bett har svullnat upp till storleken av en tudelad tennisboll. Nu vet jag hur det känns och jag är tacksam om jag slipper att uppleva det igen.

Johans vänstra framtand är numera mycket snyggt lagad. Vet man inte om att hälften är av plast kan man inte se det. Snyggt jobb av en snygg tandläkare...

En positiv sak har hänt den här veckan. Vi har bokat flygbiljetter inför vårens stora äventyr. Påsklovet kommer vi att tillbringa i Japan. Det ska bli sååå spännande. Besök i Kyoto och några dagar i Tokyo är så långt vi har hunnit i planeringen hittills. Eftersom vi är där på våren kanske vi får se de japanska körsbärsträden blomma i sitt hemland. Vår är det inte i Bryssel, däremot har det blivit väldigt mycket höst de senaste dagarna. Jag har blivit tvungen att använda sockor och att sitta ute i trädgården på kvällarna är det inte längre tal om.

Vi har funnit en, eller två, nya bekantskaper på vår gata i stan. Mopsen Cookie och hans matte, en ensam  äldre dam. Matten och jag kommunicerar på en blandning av tyska, franska och engelska. Det blir roliga små samtal om Cookie, som måste banta tre kilo...

På lördag ska Pontus spela match. Denna gång mot Anderlecht. Pär är mycket uppspelt inför det faktum att någon i hans närmaste familj får spela mot ett lag som är med i CL. Att det handlar om P8 spelar ingen roll. Jag misstänker att det blir en lördag förmiddag i Anderlecht. Det kan bli kul, för där har jag inte varit tidigare.

Livets gång...

Här har det varit tyst under en lång tid.

Sommaren sprang förbi i år också, men av lite andra anledningar än förra året. Jag skulle föredra att sommaren hade flugit förbi av förra årets anledningar. De var bra mycket trevligare än årets.

Det senaste året har mycket hänt i mina föräldrars liv och därmed även i mina bröders och mitt liv. Jag skulle snabbt trötta ut er om jag försökte att ge en kort version av alla vårdkontakter både mamma och pappa har haft de senaste 13 månaderna.

I början av sommaren stod det klart att min älskade mamma inte längre kunde bo hemma. En snabbt utvecklad demens och ett svårläkt lårbensbrott gjorde att hon var tvungen att flytta till ett äldreboende. En stor omställning i både hennes och pappas liv. En omställning som har inneburit stor sorg och smärta för båda två. Efter att ha levt tillsammans i 55 år så ekar det tomt i ett hus när ens livspartner inte bor där längre. Samtidigt är det än mer förvirrande när man inte fullt ut kan ta in varför man inte längre kan bo kvar i sitt hus.

För oss övriga i familjen gäller det nu att försöka att stötta våra föräldrar i deras respektive livssituation. Något vi gärna gör, men något som också är svårt och prövande för oss alla. Men motgångar föder på något sätt alltid något positivt, även om man inte alltid kan känna det när man befinner sig mitt i motgången. För min del handlar det om att jag har lärt känna min älskade pappa på ett nytt sätt. Jag har diskuterat saker med honom som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har även fått ny kontakt med min mammas bästa väninna. Jag har också insett hur oerhört lite jag vet om hur det är att leva med demens och hur jag som anhörig ska bemöta en människa som befinner sig i ett dement tillstånd.

Nog om detta.

När vi kom tillbaka till Bryssel möttes vi av några mindre upplyftande besked. Pamela och Henry, vår amerikanska granne och hennes son, skulle flytta till Amsterdam. Tråkigt för oss, men kul för Pamela, som fått ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Vi hade fått en räkning på € 2500 för städning av vår trappa och trädgårdsmästare. Det kändes inte rättvist med tanke på att jag själv har städat trappan när ingen har varit här på några veckor. När gräset tillåts bli 40 cm. högt kan jag inte påstå att jag känner för att betala för trädgårdsmästare heller... Efter många om och men verkar vi ha nått en uppgörelse med hyresvärden om att betala hälften. Vi får väl se om det står fast.

För att ytterligare spä på detta negativa inlägg så kan jag meddela att sedan vi kom tillbaks för tre veckor sedan har Johan slagit ut en av sina permanenta tänder och varit på akuten och röntgat sin handled efter att han trillat på en rast i skolan. Jag håller tummarna för att oturen är slut. Samtidigt klarade jag av besöket på akuten nästan helt på franska. Som sagt var inget ont som inte har något gott med sig...

Över till något positivt. Jag har börjat jobba igen. Att få träffa mina elever igen får mig på bra humör. De första veckorna är alltid hektiska innan schemat har börjat sätta sig och man hittar rutiner för allt. Det här läsåret kommer jag att jobba nästan heltid. Det kommer säkert att märkas här på bloggfronten.

Vi hann med några dagar i Stockholm i augusti. Förutom besök på Vasamuseet och en avkopplande vistelse i skärgården, besökte vi Birka. På bilden pekar vår duktige guide ut var staden låg en gång i tiden.

Molly - en toypudel.  Sommarens bästa händelse, enligt barnen.  

Saknad

Jag har varit på begravning. En begravning som väckte många starka känslor och minnen. 

Min pappa har under 37 års tid varit förmyndare och god man för ett kusinbarn. Ett kusinbarn som föddes på den småländska landsbygden för exakt 60 år sedan idag. Hennes mamma var annorlunda och hennes pappa var borta ur leken (kärleken?) när hon såg dagens ljus. Hon växte upp på släktens gård och ganska snart stod det klart att hon inte var som alla andra barn. Hon var förståndshandikappad. Hennes liv var inte alltid så lätt och hennes mamma verkar inte ha orkat med sitt barn. Till större delen var det hennes mormor som tog hand om henne. När hon var 10 år gammal dog hennes mamma hastigt och morföräldrarna blev då hennes vårdnadshavare. När de sedan började bli gamla bad de min far att bli förmyndare för dotterdottern och se till att hon fick ett bra liv. 

Beroende på sitt handikapp kunde hon inte gå i en vanlig skola. Det innebar att hon gick på ett särskoleinternat i Eksjö i många år. Hon trivdes bra, men lärde sig aldrig att läsa, skriva eller räkna. Hon klarade av att skriva sitt namn och när hon gick och handlade lämnade hon alltid fram stora sedlar. Så länge hon inte öppnade munnen och började prata var det ingen som kunde misstänka att hon var förståndshandikappad. När hon blev för gammal för att bo kvar på internatet flyttade hon till Horda och ett boende för förståndshandikappade, Tallebo. Hon bodde till en början i en villa tillsammans med fem, sex andra personer med liknande handikapp. 

Det är från tiden i villan jag har mina starkaste minnen. Mina föräldrar och jag åkte dit ungefär en gång i månaden och hälsade på. Varje gång vi kom dit möttes vi av ett antal öppna famnar och vi fick stora och varma kramar. Glädjen som visades vid våra besök var äkta och överväldigande. Det var inte så många som besökte dem, eftersom deras familjer ofta bodde ganska långt bort och ibland inte brydde sig om dem. Jag trivdes som fisken i vattnet. De lekte med mig hela tiden och på somrarna fick jag bada i deras pool. När jag badade hade jag alltid två, tre ”badvakter” med mig som var beredda på att livrädda mig om det skulle behövas. De var stolta och glada över att de kunde hjälpa till på något sätt. 

Efter några år flyttade de till en stor lägenhet. Det var fortfarande samma ”familj” som bodde tillsammans. Efter ytterligare några år bestämdes det att de skulle flyttas ut i eget boende. Var och en skulle få en egen lägenhet. Det var stort för dem, och skrämmande. Min pappa var inte enbart positivt inställd till detta eftersom han tyckte att det fungerade så bra med gruppboendet. Han var också orolig för att de skulle bli isolerade i sina lägenheter. Till en början var det nog också på det sättet. Men med tiden har de integrerats på ett mycket bra sätt i samhället. Det finns flera anledningar till det. Dels kände alla boende i Horda till de förståndhandikappade på Tallebo sedan tidigare. De var redan en del av samhället. Dels fick de behålla samma personal som arbetat på gruppboendet. Det var med andra ord välkända personer som kom och hjälpte dem med det dagliga livet. 

Pappas kusinbarn har klarat sig bra i livet, utifrån sina förutsättningar. Hon har under sitt vuxna liv känt sig trygg i sin vardag. Hon har bott tillsammans med människor som tyckt om henne, haft daglig tillsyn av seriös och kompetent personal och hon har haft ett arbete på Samhall. Hon har älskat sitt arbete och varit duktig på det hon gjort och mycket omtyckt och uppskattad på arbetsplatsen. 

När jag fick veta att hon dött var en av de tankar som slog mig att det kanske var skönt att hon slapp att bli gammal och sitta ensam i sin lägenhet utan några vänner. I samband med begravningen förstod jag hur fel jag hade haft. Jag som trodde att det skulle bli en begravning som endast besöktes av den närmaste släkten blev förvånad när jag så hur mycket folk som kommit till kyrkan. På minnesstunden var det flera personer som höll tal. Alla talen handlade om den värme, omtänksamhet och kärlek som pappas kusinbarn förgyllde vår tillvaro med. Mina farhågor om att hon skulle ha blivit ensam när hon slutade arbetade stämde verkligen inte. Hon visade sig ha ett stort nätverk med vänner. Vänner som hon värnade mycket om och som värnade mycket om henne. Vänner som saknar henne mycket och minns henne med glädje och tacksamhet. 

Nöjd, tacksam, hjälpsam, givmild och glad var de mest frekventa orden i talen som vännerna höll. Vem skulle inte vilja bli ihågkommen av sina vänner på det sättet? Jag anser mig vara mycket lyckligt lottad som fick lära känna denna person. Framför allt för att hon var en underbar person som alltid var glad när man träffade henne. Jag är även mycket tacksam för att jag fick möjligheten att lära känna hennes ”familj” på gruppboendet. Dessa människor, som en del är rädda för, är bland de snällaste, ärligaste och mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. De har berikat mitt liv på många sätt och jag saknar dem. 

När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...

Besök, Parlamentarium (igen...) och In Flanders Fields

Full rulle är det i Bryssel och det gör att det inte händer så mycket här på bloggen... Men här kommer ett lååångt inlägg.

Förra veckan var min brorsdotter och hennes kompis här. Det var kul och jag blev på nära håll påmind om hur det är att vara tonåring och hur det är att ha sådana i huset. Jag jobbade lite under veckan och de fick delvis klara sig på egen hand, vilket jag tror att de var mycket nöjda med. Att ha en 40-årig faster i hasorna hela tiden är nog inte så kul...

Vi besökte ett antal sevärdheter tillsammans och jag blev imponerad av hur intresserade båda var av allt vi tittade på. Jag har ju viss erfarenhet av att vara på studiebesök med ungdomar i den åldern och kunde snabbt konstatera att de var genuint intresserade. De föreslog själva att vi skulle gå in i katedralerna vi passerade på väg till andra sevärdheter.

Atomium var en av sevärdheterna vi besökte. Jag har inte varit inne i denna stora järnatom tidigare och vi hade tur när vi var där att vädret var klart. Vi såg stora delar av Bryssel och stadens omgivningar och fick bra information från audioguiden. På onsdagen tog jag med dem till Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum. Jag var där själv en vecka tidigare i syfte att undersöka om jag skulle kunna ta med mina elever dit. Mitt intryck då var att det var en massa information. Jag ville se hur tonåringarna kan tänkas ta till sig Parlamentarium. Precis som jag misstänkte tyckte de att det var väldigt mycket information i den första delen av utställningen. Den andra delen av utställningen tyckte de var mycket bra. Den delen består av en hel del interaktiva moment och man fick tänka en del själv och inte bara matas full med information. Vi var överens om att vid ett studiebesök där så måste man ha uppgifter att lösa i den första delen, annars kommer man att tappa de mindre intresserade eleverna efter tio minuter. Parlamentarium erbjuder ett rollspel för skolklasser, tyvärr kunde vi inte få se hur det gick till. Nu har jag varit på Parlamentarium två gånger och mina tankar om denna utställning är att den är oerhört informationsspäckad och ambitiöst gjord. Alla medlemsstaternas historia finns på något sätt representerad i utställningen och jag kan tänka mig att det ligger oerhört mycket jobb bakom urvalet av information. Inget land ska ju känna sig åsidosatt... Audioguiderna fungerar bra, men ibland kan man nästan önska att man skulle få lyssna till en livs levande guide. En bra guide kan ge så mycket mer liv åt utställningen.

De små prickarna på Atomium är inga flugor. Det är fönsterputsare som hänger i sina livlinor. Inget jobb för mig...

Jag vinkade av tonåringarna på torsdag eftermiddag och vid midnatt dök våra vänner från Göteborg upp. De var trötta efter att ha fastnat i köer vid Bremen och suttit i stort sett still på Autobahn i ett antal timmar. På fredagen var de ute och tittade på stan, medan jag jobbade några timmar och på kvällen åt vi middag och planerade lördagens utflykt.

Målet för utflykten var staden Ieper eller Ypres, beroende på vilket språk man talar. Eftersom vi gav oss av utan att äta frukost svängde vi in i den lilla staden Merelbeke för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det fanns inget kafé som var öppet vid nio på morgonen. När det började morras väldigt mycket på förarplatsen i vår bil gick jag in på den lokala puben och bad om förslag. De serverade ingen frukost på puben, men det fanns kaffe och te. Jag förklarade att vi var hungriga och då kom de med en annorlunda lösning på vårt problem. Lösningen blev att vi köpte bröd på bageriet på andra sidan gatan och pålägg hos charkuteristen bredvid och sedan åt vi inne på puben. En annorlunda frukost som vi sent kommer att glömma. Den morrande mannen log sedan glatt och lät sig väl smaka av alla läckerheter som vi kunde duka fram.

Vår frukost. Kaffe med äggröra... I det lilla glaset bredvid kaffekoppen är det ägglikör. Inget jag brukar dricka till frukost i vanliga fall.

När vi kom fram till Ieper gick vi in på stadens museum, In Flanders Fields. Det visade sig vara ett nyrenoverat museum som till större delen koncentrerade sig på livet vid Västfronten och skyttegravskriget under första världskriget. Det var ett av de bättre muséer jag besökt de senaste åren. Där fanns alla de vanliga inslagen på ett krigsmuseum som vapen, uniformer och kartor. Det som gjorde detta museum unikt var att de faktiskt gav glimtar av den "lilla" människans liv. Vid ingången till utställningen fick man ett armband. Detta armband fick man sedan aktivera genom att skriva in namn, ålder och vilket land man kom från. På olika platser i utställningen stod det små tittskåp och när man höll sitt armband mot en knapp fick man ta del av en persons levnadsöde. Vems liv man fick veta mer om berodde på vilken ålder, kön osv man programmerat in i armbandet. Man kunde även se en film där två skådespelare gestaltade en brittisk fältläkare och en sjuksköterska som både var verksamma vid ett av fältsjukhusen. Det gav en bra inblick i de förhållanden som rådde vid Västfronten.  Vi var fyra vuxna och fem barn, 6-13 år, som var där och alla hittade något de var intresserade av. Staden Ieper var mysig och välrenoverad och det är svårt att föreställa sig att den var totalt sönderbombad år 1915. Vi hann även med ett besök vid en av de gamla skyttegravarna innan vi körde tillbaka till Bryssel.

Rekonstruktion av skyttegrav. Sandsäckarna på bilden är inte från första världskriget. De är gjutna i betong. För övrigt låg denna skyttegrav mitt inne i ett industriområde utanför Ieper. 

Igår, måndag, vinkade vi adjö till våra vänner som fortsatte till Holland. Jag fick hämta en av sönerna i skolan eftersom han kräkts. I skrivande stund verkar han må alldeles utmärkt och är djupt försjunken i att titta på fotboll på nätet. Jag har två elektriker i källaren som lagar tvättmaskinen. Den bestämde sig för att kortsluta all elektricitet i lägenheten i fredags eftermiddag. Nu visade det sig att det var fel i eluttaget och man får ju vara glad för att jordfelsbrytaren fungerar som den ska... Ikväll välkomnar vi våra gamla grannar från Borås som stannar till här på vägen till Paris. Våra barn väntar ivrigt på att få leka med sina gamla grannar.

Gnäll

Jag har satt mina första betyg på två år. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tycker att det är kul... Hela  min kropp protesterar när jag ska sätta betyg. Jag får ont i ryggen och konsumerar stora mängder med sötsaker för att hålla energinivån på max. När betygen är klara sover jag ut och vaknar som en ny människa. Lugnare och lättad. Några dagar åtminstone...

Gräset har äntligen blivit klippt, efter att Pär skrivit ett inte alltför trevligt mail till de som har hand om lägenheten. Vi trodde ju att allt skulle bli bättre när det blev en ny byrå, men tji verkar vi få. De har i och för sig grävt upp golvet i tvättstugan för att få ordning på avloppet och efter en vecka är de ännu inte klara. Vi har nu ett 2x1 m stort hål inramat av jord och lera precis framför vår tvättmaskin. Känns inte så fräscht. I garaget, som vi inte kan ställa bilen i, har vi haft översvämning tre gånger den senaste veckan. Det luktar inte fräscht där. Vi påpekade problemet i augusti när vi kom tillbaka efter sommaren. I december lovade de att de skulle rensa takrännorna för att se om det kunde få bukt med de ständiga översvämningarna, men ännu har inget hänt. Det enda positiva i detta sammanhang är att jag inte äger fastigheten med tanke på bristen på underhållsarbete.

Så här rent och fint har vi det i vår tvättstuga för tillfället. Jag hoppas innerligt att de verkligen får ordning på avloppet så att våra grannar slipper att få upp smutsigt vatten i sin dusch i fortsättningen...

Usch vad gnälligt det här inlägget blir. Det beror nog på att jag glömde min "bitchbanan" hemma när jag åkte ner på stan idag. För er som inte vet vad en "bitchbanan"är kan jag berätta att för de personer som, liksom jag, får snabba blodsockerfall så är en banan en ständig följeslagare. Om man känner att blodsockerfallet är på gång så äter man snabbt sin banan och helt plötsligt känns livet mycket bättre. Får man inte i sig bananen vid rätt tidpunkt så kommer bitchen i en fram och den vill varken man själv eller någon i ens omgivning stifta bekantskap med. Idag missade jag banantidpunkten och resten av dagen har gått i stressens tecken, trots att jag försökte kompensera bananen med en chokladbit...

Måndag till torsdag den här veckan har jag conseil de classe, dvs konferenser som beslutar om eleverna ska bli uppflyttade till nästa år, eller om de måste gå om. Man ska vara med på alla konferenser i de klasser man har elever som man undervisar. Jag har en elev från en fransk klass och satt därför med på en helt franskspråkig konferens idag. Det var en ny erfarenhet. Jag behövde inte säga något och tur var väl det för de pratade mycket snabbare än på mina hörövningar och dem får man lyssna på minst två gånger för att förstå...

Förra veckan var min bror här och förgyllde vår tillvaro och de närmaste veckorna kommer att gå i besökens tecken. På söndag tar vi emot min brorsdotter med vän, därefter goda vänner från Göteborg och efter dem dyker våra före detta grannar upp. Vi ser väldigt mycket fram emot dessa besök och barnen är mycket ivriga eftersom det nu är barn som kommer och hälsar på. Innan alla besök drar igång ska vi fira svensk midsommar med allt vad det innebär. Det enda jag antagligen inte kommer att kunna fixa är väl sju sorters blommor, eller går det lika bra med de blommor man köper i affären?

Städer, kor och gräs

Är inne i en period när jag börjar skriva inlägg som jag inte skriver klart och publicerar. När jag sedan kommer ihåg det känns det inte aktuellt längre och jag bryr mig inte om att publicera det jag skrivit.

De senaste veckorna har vi bland annat besökt Dinant i Vallonien. En gammal stad, som varit strategiskt betydelsefull under långa tider. Den ligger vid floden Meuse, en viktig transportled, och vid staden fanns en av få broar över den mäktiga floden. Söt stad med fint citadell som varit i olika länders ägo under olika tider. Enligt mig är staden väl värd ett besök.

Vy över staden Dinant. Bilden är tagen uppe vid citadellet. 

En annan stad som är väl värd ett besök är De Haan, vid kusten. En liten pittoresk stad där husen inte får byggas högre än fyra våningar. Vi tillbringade pingstdagen på stranden där och fick än en gång bekräftat att vi inte är skapta för att ligga på stranden. Jag, som är en nitisk användare av solkräm, missade att smörja in fötter och ben ordentligt och brände mig värre än på säkert 20 år. Lika illa var det för Johan och Pär. Pontus har begåvats med ett bättre pigment och var den enda i familjen som inte var paprikaröd på någon del av kroppen. Hur som helst var det en fin strand och barnen tyckte att det var kul att bada i havet. Jag badade inte...

I samband med båda utflykterna har vi sett mycket kor. Framför allt har vi sett många Belgian Blue. Det är verkligen stora kossor. Det blir väldigt uppenbart när de går och betar i samma hage som "vanliga" kor. Jag tycker att de ser ganska groteska ut och svensk som jag är undrar jag om de verkligen är rätt att avla fram ett djur med så mycket muskelmassa.

Gräset blommar för fullt, liksom flädern. Jag nyser och förbannar än en gång hyresvärden som inte har klippt gräset. Nu tänker någon säkert att jag kan klippa gräset själv. Det skulle jag gärna göra om vi hade en fungerande gräsklippare i källaren. Enligt vårt hyreskontrakt ska det ingå trädgårdsmästare i priset som vi betalar. Tidigare har det kommit några män då och då som har klippt gräset och häckarna med maskiner som de har haft med sig på en släpkärra. Dessa män, och därmed även maskinerna,  har lyst med sin frånvaro hela våren. Det innebär att gräset numera är 40 cm högt på de fläckar som Pontus inte spelar fotboll på.

På tal om Pontus och fotboll så är han nu anmäld till en klubb inför hösten. En fransktalande sådan. Nu blir det en seriösare satsning med träning två dagar i veckan och matcher en dag i veckan. Förhoppningsvis utvecklas hans spel och hans språk parallellt. Det ska bli spännande att se vad han tycker om att spela i en "riktig" klubb.

Johan är en inbiten bokslukare och fick han välja skulle han ligga i sängen och läsa hela dagarna. På kvällarna måste jag lägga undan boken han läser, om jag inte gör det läser han i smyg så länge han orkar. Hans favoritböcker för tillfället är serien Beast Quest och nu försöker han att läsa en av dem på engelska. Den finns inte på svenska på skolbiblioteket, men Henry har lånat ut sin böcker till honom. Jag undrar hur mycket han förstår och är imponerad av att han försöker att läsa böcker på engelska. Det är ju ingen engelskspråkig skola han går i, men de har en lektion engelska varje dag med en lärare som måste vara "native speaker".

Johan läser allt han kommer över. Jag hittade honom liggande på golvet på stormarknaden, han var försvunnen när vi skulle betala. Han låg och läste en faktabok för barn - på franska och hade helt glömt bort tid och rum. 

Jag kämpar vidare med att försöka lära mig franska. Det går upp och ner. För det mesta känns det som mest ner. För tillfället sitter jag och funderar på om jag inte borde åka på en språkresa i sommar på franska rivieran. Fast språkresa känns väldigt mycket som något man gör som tonåring och det kan jag ju inte påstå att jag är längre... Men om några veckor ska jag umgås med två tonåringar i några dagar. Min brorsdotter och hennes kompis kommer hit. Det ska bli kul!

Grevinnan

Igår var jag med om något som jag aldrig varit med om förr.  Jag, maken och ett annat svenskt par var bjudna på middag hemma hos en 92-årig, belgisk, grevinna.

Anledningen till inbjudan var vår lärare i franska. Vår lärares mor var konstnär och grevinnan hade varit mecenat för henne. I detta fall innebar det att grevinnan utnyttjade sitt stora kontaktnät och på det sättet hjälpte franskfrökens mor att sälja tavlor. Konstnärsmodern har gått ur tiden, men vår lärarinna och grevinnan har tät kontakt med varandra och för tillfället hjälps de åt att skriva grevinnans släktkrönika.

När vi anlände till angiven adress igår kväll bjöds vi på champagne med tilltugg i trädgården. Vi fick en liten guidad tur i trädgården, som delades med ett annat hus. Det visade sig vara den gamla bostaden för chauffören. För tillfället bodde en släkting till grevinnans bror i det huset. Tidigare ägde släkten även tre hus till som gränsade till grevinnans, men de var nu sålda. Förr i tiden hade man haft en gigantisk trädgård att tillgå, den nuvarande var, med Brysselmått, väldig stor. Bland annat fick man plats med en egen tennisbana. Huset i sig var också stort och för tillfället bodde grevinnan där tillsammans med ett barnbarnsbarn och en avlägsen, ung släkting från Polen.

Vi bjöds på middag inne i matsalen som var möblerad med möbler från en svunnen tid. Vi fick ett smakprov på hur ett välbärgat belgiskt hem, med en lång historia kan möbleras och dekoreras. Ombonat, trevligt och väldigt långt från modern, svensk minimalism. Många små statyetter och religiöst influerad konst prydde väggarna. Och besticken pryddes med släktens sigill.

Vår värdinna, som till min stora lycka talar engelska, har levt ett långt och innehållsrikt liv. Hon hjälpte sin man i hans olika verksamheter och födde åtta barn på tolv år, varav sex fortfarande är i livet.
När hon inte tog hand om barnen var hon under lång tid engagerad i scoutrörelsen för flickor i Belgien, även på styrelsenivå för hela landet. Grevinnan hade även varit politiskt engagerad, för vilket parti vågade jag inte fråga... Med tanke på hennes bakgrund finns det nog inte så många att välja på... Hon hade varit med och kämpat för att kvinnor skulle kunna bli parlamentsledamöter. Den första kvinnan i det belgiska parlamentet valdes in i mitten på 1960-talet. När det målet var uppnått kämpade man vidare för att kvinnor skulle kunna bli ministrar. Hon var väl insatt i att vi i Sverige hade kommit långt när det gäller jämställdhet och föräldraförsäkring jämfört med Belgien och hon sade sig vara imponerad av det svenska systemet som uppmuntrade att kvinnor kunde jobba efter att de fått barn.

Religion är ett annat ämne som ligger grevinnan varmt om hjärtat. Hon har en djup gudstro och är väl påläst när det gäller helgon i norra delen av Europa. Över huvudtaget är hon fantastiskt allmänbildad och helt klar i huvudet, trots sin höga ålder. Familjen är viktig för henne och hon berättade om släktträffarna de brukade ha på slottet, som släkten äger, i Frankrike. Enbart hennes gren av släkten är  numera 75 personer och senast de träffades var över 60 personer på plats. Släkten är spridd i olika europeiska länder och bland dem finns bl a  diplomater och formgivare. Som jag skrev tidigare talar hon engelska med en härlig fransk brytning, däremot talar hon inte flamländska. När jag frågade varför hon inte talar flamländska berättade hon att det inte hade varit nödvändigt när hon var ung, på den tiden talade alla franska även i Flandern. Jag sa inget om det, men jag tvivlar lite på den uppgiften, eller åtminstone vad som menas med "alla" i detta sammanhang.

Tiden gick mycket fort, som den gör när man har trevligt och helt plötsligt var klockan nästan tolv. För vår värdinna var detta inget problem. enligt hennes polska släkting, som var med på middagen. En vanlig vecka var hon iväg på middag eller hade besök åtminstone tre dagar/kvällar. Hon gick sällan och lade sig för midnatt, men var alltid vaken vid sju på morgonen. Den polska kvinnan log och konstaterade att grevinnan var mer på fest än hon själv, som är i 25-årsåldern. Jag hoppas att jag kommer att vara lika pigg och nyfiken på livet när jag är 92 år.

Rom

På den här bloggen händer det inte så mycket för tillfället. När jag började skriva för lite mer än 1,5 år sedan var det upptäckarlusten och behovet att kommunicera med gamla vänner som drev min skrivlust. Upptäckarlusten har jag kvar, men eftersom vårt liv alltmer normaliseras här så upplever jag att jag inte har så mycket att skriva om. En del av det som händer i mitt liv är också av sådan karaktär att det känns som att jag hänger ut andra människor om jag berättar om det och det vill jag inte. Behovet att kommunicera har jag fortfarande, men en blogg blir trots allt ganska mycket envägskommunikation.   Jag kommer att fortsätta att skriva, men för tillfället inte lika ofta som förut.

En bra sak med flytten till Bryssel för vår del var att vi fick en veckas lov i samband med Kristi Himmelfärdsdagen. Förra året åkte vi till Paris några dagar och i år åkte hela familjen till Rom. Vi fick tag på billiga flygbiljetter och hyrde en liten lägenhet i de gamla delarna av staden. Boendet låg så bra till att vi hade gångavstånd till de sevärdheter som vi ville besöka.

Vi kom fram till Rom i söndags kväll och lämnade väskorna i lägenheten och gick ut och köpte lite att äta. Det var ljummet och skönt ute även att klockan passerat nio. Det har vi saknat i Bryssel. Vi somnade ganska tidigt på kvällen och före nio i måndags morse satt vi på ett kafé och åt frukost. Vi smorde kråset med färskpressad apelsinjuice, italienskt kaffe och nybakade croissanter med lufttorkad skinka. Mätta och belåtna styrde vi stegen mot Peterskyrkan som var dagens första stopp. Efter en stunds köande kom vi in i denna gigantiska katolska kyrka. En imponerande byggnad med all konst och andra utsmyckningar. En annan sak som var imponerande var hur tyst och lugnt det var inne i kyrkan trots att det var mycket människor där. Vi gick ut och upptäckte, för sent, att vi kommit utanför avspärrningarna som gjorde att vi hade kunnat komma in i Sixtinska kapellet också. Kön var mycket längre än när vi stod i den tidigare så vi bestämde oss för att strunta i kapellet då och gå dit en annan dag. De två yngsta i sällskapet hade mycket spring i benen och vi drog oss till Trastevere där en god lunch avnjöts och fotbollströja inhandlades. Vi tog oss sedan därifrån via ett stort antal vindlande gator till Pantheon och förundrades över ännu ett mäktigt byggnadsverk. Jag skulle nog vilja påstå att det var än mer imponerande än Peterskyrka, med tanke på att det är så mycket äldre. Romarna var fantastiska med sin byggnadskonst. Efter att ha sett Fontana di Trevi och druckit resans dyraste läsk var vi trötta i fötterna efter dagens långa promenader.

I Peterskyrkan tittade man mycket i taket. Vilka fantastiska målningar!

Schweizergardet var på plats och vaktade Vatikanstaten. Jag gillar deras färgglada uniformer. 

Vilken mäktig kupol Pantheon har. 

Tisdag morgon inledde vi med att bege oss till Forum Romanum. När vi kom dit var det stängt och vi tyckte att det var lite synd att vi inte skulle få chansen att besöka denna historiska plats. Vi begav oss med bestämda steg mot Colosseum, som  även det var stängt. Där fick vi dock veta att det skulle öppna om en timme och vi ställde oss i den redan långa kön. Jag tycker inte om att stå i kö, men det det visade sig vara ett smart drag att ställa sig i kön. Vi kom in efter en timme och då var kön dubbelt så lång som när vi ställde oss i den. Ännu ett gigantiskt byggnadsverk bredde ut sig framför oss. Den yngste i sällskapet fick dock ett sammanbrott eftersom han inte fick köpa en gladiator i museishopen och vi köpte en hög med böcker och lämnade Colosseum för att äta lunch. Efter lunchen var galdiatorn i stort sett glömd och vi bestämde oss för att titta på lämningarna av Cirkus Maximus. Det visade sig att det inte fanns så mycket kvar att se av denna, en gång i tiden storslagna, arena. En bonus i detta sammanhang var dock att vi kunde komma in på Forum Romanum. Två trötta barn grät på vägen hem och ett nödvändigt stopp för en glass gav de unga herrarna krafterna tillbaka igen. Kokosglass var favoriten denna semester och det fanns ett avtal som följdes, minst två glassar om dagen om solen sken. Och solen sken varje dag, till barnens och föräldrarnas stora glädje.

Forum Romanum. 

Colosseum på utsidan...

...och insidan.

Onsdagen var barnens dag. Vi hade varit duktiga och betat av i stort sett alla de sevärdheter vi tänkt oss på måndag och tisdag. Dagens första mål blev, efter noggrant övervägande, en biograf med 4D. Eftersom jag blir åksjuk väldigt lätt hoppade jag över biobesöket och shoppade en stund istället. Det visade sig vara ett bra drag eftersom Johan hade mått lite illa under filmen. Dagens andra mål var parken vid Villa Borghese. Picknick skulle vi ha i parken. Maten fick vi dock njuta av på en kyrktrappa istället för i parken då den enda regnskuren under vår vistelse inträffade just när vi skulle äta. Efter att det slutat regna gick vi till parken. På plats där hyrde vi en fyrhjulig cykel och cyklade runt den stora parken. Efter avslutat parkbesök bar det av hemåt. Vi passade på att shoppa lite på vägen. Bland annat inköptes ett par nya fotbollsskor till Pontus i en av Romas sportaffärer. Lyckan var gjord. Kvällen tillbringade vi på en uteservering i Trastevere med god mat och barnen hittade en ny kompis, en taxvalp.

Villa Borghese i bakgrunden. Den fyrhjuliga cykeln var uppskattad av både vuxna och barn.

Med stor sannolikhet kommer vi att återvända till Rom när barnen blivit lite äldre. Jag hann aldrig tillbaka till Sixtinska kapellet och det vill jag gärna besöka. Barnen tyckte om staden och var duktiga på att gå och tyckte att det var spännande med alla gamla "stenhögar" vi tittade på. De uppskattade också menyn på restaurangerna och jag vet inte hur många pizzor de åt på tre dagar. Den italienska glassen fick toppbetyg och även kyparna på restaurangerna. Barnvänligt var ordet.

Med Luther på axeln...

Nu får det vara slut på det här grå och kalla vädret. Jag blir totalt oinspirerad och längtar efter att plocka fram lite tunnare kläder ur garderoben. Jag tror faktiskt att vi har haft sämre väder än i Sverige för vi har fortfarande inte grillat ute i trädgården. Förra året hade vi grillpremiär i början av april. Ge mig sol och värme nu!

Ett och ett halvt år, lite drygt, tog det för mig att överlista den lille Luther som sitter på min axel...
I torsdags inledde jag en ny era i mitt hemmafruliv. Jag och en vän tittade på en hel film mitt på dagen. Det finns säkert de som tycker att det inte är något speciellt alls, men för mig och min vän var det det. Det var första gången som vi tillät oss att göra det. Egentligen ville vi gå på bio, men eftersom de filmer vi ville se började kl.13.15 var det inte möjligt om jag skulle vara säker på att vara hemma när barnen kom med bussen. Luther, som sitter ganska hårt fast på min axel, har tidigare kämpat emot när jag har tänkt tanken. Varför kan man egentligen undra? Men för min del känns det mer korrekt att läsa en bok eller en tidning jämfört med att "slötitta" på en film. Jag antar att det har med min uppväxt i bibelbältet och med gnosjöandan att göra... De där tankarna om att man ska visa sig produktiv på något sätt varje dag. I min värld är det mer "produktivt" att läsa en bok eller ett antal artiklar. Film mitt på dagen gav mersmak och jag kommer att göra det igen. Luther -Eva: 0-1...

I fredags anser jag att jag var ganska produktiv. Footfest är ett evenemang som går av stapeln på skolan varje vår. Evenemanget, som består av allt från fotbollsturnering och hoppborgar till modevisning och talangjakt, är till för att samla in pengar till olika välgörenhetsprojekt. Alla länder som finns representerade på skolan brukar också ha var sitt stånd där man säljer mat och godsaker som är specifika för landet. Förra året var Sverige inte representerade eftersom eldsjälen som organsierat det hade flyttat. En av mina kollegor tyckte att det var synd och tog tag i det hela. Hon organiserade så att eleverna i år 1 och 2 på sekundär hjälpte till med att baka och även sålde det de producerat. När hon kom med förslaget ställde en del av dem upp motvilligt, men den attityden byttes snabbt ut när de hjälpte till i fredags. De var så duktiga och de flesta verkade tycka att det var jättekul. Jag och min kollega höll oss i bakgrunden och servade med att koka kaffe, göra saft och koka korv. Det var härligt att se hur eleverna växte med uppgiften. Jag har lovat att jag ställer upp och hjälper till nästa år också.

Så över till en nyhet, som inte är någon nyhet för mig. Det är inte bara jag som kommunicerar på engelska med mina grannar. Både bra och dåligt. Bra för att kunna göra sig förstådd. Dåligt för integrationen i det belgiska samhället. Ämnet integration ska jag försöka att blogga om någon gång när solen har börjat skina över den belgiska huvudstaden.

Utmanad

Jag fick en utmaning av Brysselkakan och ska försöka att svara så ärligt som möjligt på frågorna.


1. Är du nöjd med din vikt?
Jag tror det. Faktum är att jag inte är säker på vad jag väger. Jag väger mig inte så ofta, men ibland känner jag i kroppen att jag borde leva lite sundare och då försöker jag att göra det. 

2. Vilket rum i ditt hem gillar du bäst?
Jag gillar vår matsal. Det låter kanske stelt och tråkigt, men jag tycker att vi har lyckats få till en bra harmoni i det rummet och det lämpar sig bra för långa måltider med intressanta samtal omkring det långa bordet. 

3. Och vilket gillar du sämst?
Jag tycker sämst om vårt bibliotek. Mattan och soffan passar inte ihop och jag ska försöka få tag på en ny matta. Jag måste bara övertyga mannen jag är gift med att det behövs. Han har en speciell anknytning till mattan.
 4. Jobbar du med det du vill?
Både ja och nej. Jag har gått en lång utbildning för att kunna jobba som behörig gymnasielärare. Jag har haft turen att få jobba med bra elever och duktiga, inspirerande kollegor. När vi flyttade hit tänkte jag att jag skulle byta yrke, men kunde inte komma på vad jag ville bli, nu när jag faktiskt måste vara stor på riktigt. Av de jobb jag har provat på i mitt liv är mitt nuvarande yrke det som jag känner är mest givande. Jag har dock inte släppt tanken på att göra något annat. Jag har lite funderingar, men jag tänker inte avslöja dem i detta forum. 

5. Absoluta favoriten när det gäller skräpmat?
Kebabrulle UTAN pommes frites i. 

6. Lånar du ut din bil om en vän behöver låna den?
Ja, men jag är alltid lite orolig att något ska hända...

7. Har du någon ovana du håller på med när du kör bil?
Nej. 

8. Ljuger du för din partner om pris på saker du köpt?
Nej, han bryr sig inte, så länge det finns pengar kvar på kontot. 

9. Om du får en present du inte gillar, säger du då det eller tackar du snällt för den ”fina” presenten?
För det mesta blir jag glad över det jag får. Skulle det vara något jag inte gillar så beter jag mig lite på olika sätt beroende på vem som har gett mig presenten. För det mesta tackar jag snällt, men kommer den från mannen i mitt liv så talar jag om det. 

10. Vågar du fisa så din älskling hör det?
Ja.
 11. Kan du fickparkera utan att svettas floder?
Jag fickparkerar mycket sällan... Jag går hellre en kilometer från en lätt parkering och svettas på grund av promenaden. 


Egentligen ska man skicka utmaningen vidare. Det verkar som att de bloggar jag brukar läsa nyss har deltagit i denna utmaning. Jag har därför ingen att skicka den vidare till. Om någon känner sig förbisedd så får ni gärna höra av er så ska jag ge er 11 frågor att svara på. 

Sjukvård här och där

Mitt knäproblem vill inte ge med sig och efter att ha fått resultatet från min magnetröntgen kontaktade jag en ortoped. I lördags träffade jag honom på ett av sjukhusen här i staden. Den här gången var jag också ute i god tid och hittade direkt till angiven adress. Doktorn hämtade mig i väntrummet och allt var i sin ordning. Jag lämnade över det papper jag fått av allmänläkaren med resultatet av magnetröntgen. Doktorn tittade på mig och frågade efter CD:n. Magnetröntgen spelades in och sedan kan man få en CD med hela undersökningen på. Något att titta på en fredagkväll tillsammans med familjen, eller kanske inte... Nu hade jag inte någon CD. Jag frågade efter en i samband med röntgen och de skakade på huvudet och fick det att framstå som lika osannolikt som att jag skulle få audiens hos påven, att jag skulle få en CD i min hand.

Nåväl, doktorn i lördags undersökte mitt knä, men kunde inte säga så mycket utan att ha studerat CD:n. Konversationen mellan oss var ganska komisk. Han talade inte engelska, men förstod och jag har ju samma utgångsläge på franska, kan inte prata så mycket, men förstår en del. Vi kom fram till att hans sekreterare skulle kontakta sjukhuset för att få tag på CD:n och jag skulle ringa idag för att få vidare instruktioner om vad som gällde. Idag på förmiddagen fick jag tag på sekreteraren. Nu visade det sig att det var jag som talade om för henne att hon skulle kontakta sjukhuset, fastän att jag är säker på att det var han som skulle sagt till henne det. Hon har lovat att göra det och efter det ska de återkomma med närmare instruktioner. Jag blir inte riktigt klok på det här, men får väl lägga det i kategorin "This is Belgium" och le och skaka lite lätt på huvudet.

När vi var i Sverige vid påsk hade jag viss kontakt med svenska myndigheter och sjukvården. För min del känns det svenska systemet ganska enkelt. Givetvis beroende på att jag "kan" det och att vi talar samma språk. Sjukvården i Sverige ordnar en tid för röntgen åt dig och slussar dig vidare till en specialist om det behövs. Informationen du och de behöver finns på plats i samband med besöket. Nu vet jag att det inte alltid fungerar på det här sättet men grundtanken är i sig god.  Här är jag som patient ansvarig för att ha med mig det som behövs till respektive läkare. Jag väljer vilken läkare jag vill gå till själv och är ansvarig för att boka tid hos de eventuella specialister jag behöver. Det positiva här är att jag kan träffa en specialist omgående för att reda ut min medicinska status. I Sverige är jag garanterad att träffa en specialist inom 90 dagar. Mycket kan hända på 90 dagar. Med andra ord tycker jag att det finns för- och nackdelar i båda systemen. I Sverige har man rätt till tolk i samband med sjukvårdsbesök. Jag undrar om det finns i Belgien? Jag skulle nog faktiskt behöva en...

Jag försöker att orientera rätt i sjukvården och får mig och börjar förstå hur jobbigt det måste vara för de som invandrar till Sverige. 

Bryssel tur och retur

Som vanligt när vi besöker fädernelandet tenderar det till att bli en aning hektiskt. Man vill träffa så många som möjligt och tänker inte på att man borde ta det lugnt någon gång också. Denna gång skilde sig inte från tidigare.

Resan till Sverige gick relativt bra. Kö ut ur Bryssel, men efter det var det lugnt på vägarna. Vi övernattade i den tyska metropolen Visbek och fortsatte resan norrut på lördag morgon. När vi nådde Puttgarden vid lunch kom det snöblandat regn på tvären och det blåste mycket. Vi hade otrolig otur och missade den första färjan. Det var vi och en bil till som vinkats fram som inte kom med. Det gjorde att vi tillbringade över en timme i färjeläget vilket aldrig inträffat tidigare. Vi fortsatte resan genom allt gråare landskap. Det var stor skillnad på hur långt våren hade kommit i Bryssel jämfört med södra Sverige. Vi körde till Hallandsåsen, där barnen överlämnades till barnvakterna och vi vände tillbaka till Malmö. Målet var en födelsedagsmiddag hos min barndomsvän. Efter ett snabbt ombyte på hotellet och en taxiresa genom staden kom vi fram i tid. Kvällen var fantastiskt rolig och strax efter fyra på morgonen hoppade vi ur taxin vid hotellet. Trötta och glada.

Korten blir lätt suddiga om man dansar samtidigt som man fotograferar

Vi lämnade Malmö vid lunch på söndagen och styrde bilen mot stugan. På plats i stugan gjorde vi inte många knop resten av dagen. Måndagen tillbringade jag och barnen med mina föräldrar och på kvällen packade jag om väskorna.

Tisdag lunch lämnade vi stugan och programmerade GPS:en till Trysil. Förra våren bestämde vi att vi skulle genomföra ett socialt experiment med vår mammagrupp. 12 vuxna och 12 barn skulle tillbringa fyra, fem dagar i ett hus i Trysil och åka skidor. Nu var det dags att genomföra experimentet. Huset var stort, fint och fräscht och till både vuxnas och barns stora glädje fanns det en bubbelpool utomhus. Skidor åktes på dagarna och goda middagar avnjöts tillsammans på kvällarna. Många olika samtalsämnen kom och gick och eftersom vi hade hängt med i hen-debatten var även det uppe till diskussion. Jag säger bara HILF, ni som var med vet vad jag menar... Dagarna sprang iväg och nästan allt var bra. Förutom att Johan fick öroninflammation och att en av kvinnorna brände ena armen med kokhett vatten. Pär påpekar att han var förkyld, stackars man... Söndag morgon vinkade vi adjö till varandra med löften om att ses igen. Det sociala experimentet avlöpte med bra resultat, tycker jag.

Årets påskägg från van Dender. Det var inte lika god choklad som vanligt från van Dender meddelar chokladspecialisten Johan. Näbben var gjord av marsipan och resten av ägget i ljus choklad. Oavsett om det var gott eller inte var det ett kul initiativ.

Vi kunde konstatera att de norska fjällen inte var lika spetsiga som de franska alperna. 

Tillbaka i södra Sverige igen möttes vi av regn och rusk. De få dagar vi tillbringade i stugan var tanken att vi skulle fixa med trädgården. Vuxna som vi är tänkte vi vertikalskära och gödsla gräsmattan. Planerna fick skrinläggas beroende på regn på tvären... Jag tillbringade mycket tid på vägarna. På måndag kväll var jag och firade en för detta kollega som passat på att fylla 50 år. En fantastiskt god middag och trevligt sällskap med många skratt förgyllde min kväll.

På tisdagen var vi hos doktorn med Johan och fick medicin mot öroninflammationen. Han skötte sig exemplariskt och svarade på doktorns frågor på ett lillgammalt sätt. Han fick mycket beröm av doktorn, som imponerades av hans sätt att förklara hur det kändes. Pontus besökte tandläkaren och drog ut en tand som inte ville lossna av sig själv, trots att den nya kommit upp. Bilen fick sommardäck och jag fick stödköpa lite kläder. För en gångs skull hade jag tagit för lite kläder med mig, eller rättare sagt gjorde det fuktiga vädret att tvätten inte torkade så snabbt. Sent på eftermiddagen for jag till Småland för att förbereda mina föräldrar inför onsdagen.

Onsdag innebar begravning av min farbror. Det blev ett vackert avslut på en gammal mans liv. Min pappa, som fortfarande är svag efter de senaste operationerna, orkade att vara med i kyrkan och under större delen av samlingen efteråt. Det var viktigt för honom och även kul att han fick träffa släkten. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag träffade mina kusiner för första gången på flera år. Vi bestämde att det var dags att träffas någon gång när orsaken inte var att någon hade dött. Förhoppningsvis kan detta ske till sommaren. När jag kom tillbaka till stugan stod middagen på bordet och den avnjöts i sällskap med våra grannar. Jag somnade som en stock på kvällen.

Torsdag innebar att vi började att förbereda oss för återfärden till Bryssel. Vi packade och var i stan och köpte varor som vi inte hittat bra substitut för i Belgein, än så länge. Jag köpte bland annat grön såpa. En produkt som vår städhjälp gillar mycket. Enligt henne finns det inte att köpa i det här landet och hon gillar den för att den känns så mild. Jag har förklarat att det även är en miljövänlig produkt, på min allra bästa franska. Barnen köpte plockgodis, något som är sällsynt i Bryssel. På kvällen åkte Pär till Borås för att träffa en del av sina vänner. Jag stannade i stugan och tog det lugnt.

Fredag förmiddag packade vi bilen och städade huset ordentligt. När städningen var klar var det uppehåll och jag gick ner till havet för att ta några djupa andetag havsluft innan vi satte oss i bilen. Vi lämnade Sverige på eftermiddagen och fastnade i en bilkö i Danmark. Den enda bilkön på den färden. Tillbakaresan tog 13 timmar, inklusive fyra stopp på vägen och en himla massa vägarbetsområden runt Bremen. Lite trafik, Autobahn och trötta barn underlättade resan. Och nej, vi träffade inga nya poliser den här gången...

Om ni har orkat att läsa ända till slutet förstår ni nog varför jag tyckte att påsklovet var kul, men hektiskt...