Vädrets makter

Vi moderna människor vill kunna påverka allt. Många lever ett välplanerat liv med dagar som utnyttjas maximalt då det gäller tiden. Det jobbas och pluggas, fritidsintressen och att träffa vänner är viktigt. I mångas liv finns det lite utrymme för spontanitet, framför allt hos flerbarnsfamiljer med barn med flera olika fritidsaktiviteter. Livet rullar på och det är få saker som kan stoppa vår vardag. De enda saker som stoppar oss är sjukdom och vädret.

Innevarande julhelg är det många som har blivit tvungna att ändra eller ställa in sitt planerade julfirande beroende på vädret. Vår lilla familj är en av dem. Som jag skrivit om tidigare uppstod det en del problem med vår julresa. Vi tyckte till slut att vi fick ihop en väldigt bra lösning. Men så var det vädret...

Halv nio på julaftons morgon hade vi stuvat in vår packning i en taxi och färden mot Charleroi påbörjades i snömodden. Det hade snöat 6-7 centimeter på natten och många hade problem med att ta sig fram. På flera ställen utmed motorvägen stod övergivna bilar. Vår taxichaufför var inte rädd för väglaget utan körde oss snabbt till flygplatsen. Det tog lite mer än en timme. När vi kom in på flygplatsen var det tjockt med folk. Det visade sig, i motsats till vad Ryan air visade på sin hemsida klockan halv åtta på morgonen, att det inte hade gått att få iväg några plan från flygplatsen de senaste 15 timmarna. Med andra ord var det folk som hade övernattat på flygplatsen och det hade fortsatt och fortsatte att strömma folk till flygplatsen. Det var trångt. Vi lyckades att hitta en plats där vi inte behövde stå som packade sillar, vilket var fallet på en del andra ställen. Vår väntan inleddes. En väntan som innebar att vi inte fick någon som helst information om vad som pågick på flygplatsen eller om vårt plan var försenat eller inställt. Några plan släpptes iväg under tiden, men det kom hela tiden mer folk.

Familjen Fäldts "hörna" på flygplatsen. 

Under vår väntan var det ganska intressant att se hur olika människor hanterar en sådan här situation.
Det fanns de som tog tillfället i akt och gnällde och skällde på allt och alla som kom i deras väg. Det gick så långt att polisen tillkallades när det uppstod lynchstämning i samband med att flygplatspersonal försökte att få fram information.
Många grät uppgivet när deras plan uppdaterades som försenade eller inställda. De såg chansen att träffa nära och kära under julen raderas ut.
Den största kategorin höll sig dock lugna och väntade tålmodigt sittandes på sina resväskor.
Jag tillhörde den sista kategorin. I sådana här lägen är det bara att "gilla läget". Jag/Vi har gjort vad som står i vår makt för att resan ska kunna genomföras. Vädret kan vi inte påverka. Däremot kan vi ha en massa åsikter om hur flygplatsen och flygbolaget hanterar vädersituationen.

Efter fem timmars väntan kom så beskedet att vårt plan var inställt. Samtidigt som tre andra plan också bekräftades inställda. Ungefär vid samma tidpunkt landade två plan. Nu kom dagens största utmaning, att ta sig tillbaka hem till Bryssel. Vi som hade fått inställda flyg fick åka buss gratis till Bryssel. Det fanns dock ingen organisation runt detta så det var de med vassast armbågar som vann. Efter att ha missat en buss var jag beredd att betala 150 € för en taxi hem. Problemet var att det inte fanns några taxibilar ute vid flygplasten. Det hela resulterade i att vi fick vänta nästan en och en halv timme till innan vi slog oss in på en buss. Klockan fem kom vi innanför dörren till lägenheten och pustade ut.

På annandagen gör vi ett nytt försök att ta oss till Sverige. Vi ger upp Ryan air-alternativet. Vi har också lovat varandra att inte åka från Charleroi någon mer gång. Tur och retur med taxi dit lägger på 300 € på biljettpriset. Då är vi uppe i samma pris som vi normalt sett betalar för att åka med andra bolag från Zaventem, en kvarts bilväg härifrån. Det jag irriterar mig på mest med Ryan air är att de inte går ut med rätt information på sin hemsida. Flyg som inte hade kommit iväg kvällen innan var märkta "on time" och det var även vårt flyg en timme efter att det skulle ha lyft när min bror var inne på hemsidan för att se om vi kommit iväg. Att de dessutom inte hade någon personal på plats på flygplatsen en stor resdag är under all kritik. Eller också värnar de om sin personal och ser till att inte utsätta dem för en stor besviken folkmassa... Men som vi och många andra har konstaterat förut när det gäller Ryan air - man får det man betalar för. Det är väl bäst att tillägga i detta sammanhang att jag är medveten om att vi är ekonomiskt gynnade och att jag tycker att det är bra att lågprisflyget finns.

Vi fick en annorlunda julafton som vi sent kommer att glömma. Barnen är självklart lite besvikna, men de var väldigt tålmodiga hela dagen igår. Som kompensation fick de välja i stort sett hur mycket godis och annat gott de ville ha att äta. Tala om julafton för dem!

Vädrets makter kan vi inte påverka och tur är väl det... Jag tycker samtidigt att extrema vädersituationer, som en ordentlig storm eller ett skyfall kan vara lite häftigt,  förutsatt att ingen kommer till skada förstås.

God fortsättning på julhelgen!

Vinterväder

Efter att ha levt på hoppet om att kunna få ut bilen innan jul blev vi tvungna att se oss besegrade igår. Vi fick istället sätta plan B och senare även plan C i verket. Plan B gick ut på att vi skulle hyra en bil och köra till Sverige med start mycket tidigt på torsdagen, typ kl. 04. Då vi hade konsulterat x hyrbilsfirmor och insett att de inte kunde erbjuda vinterdäck eller allrounddäck, skrinlade vi dessa planer med tanke på vädersituationen i norra Europa för tillfället. Plan C sattes då i verket, att köpa flygbiljetter och skaffa hyrbil i Sverige. Tack gode gud för internet! Efter två timmar hade vi köpt flygbiljetter och bokat hyrbil och kände oss otroligt nöjda med vårt beslut. Förvisso får vi flyga med Ryan air och det är inte mitt favoritflygbolag, men samtidigt ser statistiken hittills bra ut för deras del då det gäller genomförda flygningar de senaste dagarna. Att det dessutom skilde nästa 1500 € i pris för att flyga till Sverige över julen jämfört med andra flygbolag avgjorde saken. Det finns ganska mycket kul man kan göra för 1500 €... Till exempel hyra en bil med vinterdäck i Sverige.

Vinterdäck skulle de behöva även i det här landet i år. Många vill uppenbarligen ha det också eftersom det står 8000 i kö för att köpa vinterdäck. Vi är en av de 8000 och vi står inte överst på listan... I söndags snöade det ganska mycket här och bilarna hade klara problem med att köra i den svaga uppförsbacken nere vid fotbollsplanen. Snöandet och halkan gjorde att alla skolbussar ställdes in i måndags. För en svensk kan det te sig en smula löjeväckande, men med tanke på de problem folk uppenbarligen hade i söndags var det säkert ett helt riktigt beslut.

Brysselborna är inte bra på att köra bil när det är snö. Bygga snögubbar är de bra på.  Under söndagens promenad i parken såg vi minst tio praktfulla exemplar.

Barnen och jag gjorde julgodis i måndags. Det blev marsipangodis och knäck. Knäcken blev helt perfekta och marsipangodiset blev annorlunda. Jag lät de yngre i familjen sköta det på egen hand och kreativiteten flödade, åtminstone på Johans del av bordet. Pontus konstaterade att silverkulorna var väldigt hårda att bita i...

På eftermiddagen tog vi med oss två sopsäckar och gick ner till parken för att åka lite i backarna. När vi flyttade hit lämnade vi pulkor och snowracer i Sverige, eftersom vi trodde att de inte skulle komma till användning. Vad fel man kan ha! När vi kom in i parken körde en kille på snowboard förbi oss. Det kändes på gränsen till absurt att någon åker snowboard inne i en park i Bryssel. Jag fick då en flashback till snöovädret i Göteborg 17 november 1995. Då var folk ute och åkte snowboard i backarna inne i centrala staden. Det är mysigt med snö...

Det finns gott om bra pulkabackar i vår park. 

Tisdagen tillbringade jag och Pär i sängen. Låter kanske romantiskt, men det kan jag snabbt slå hål på. Vi har antagligen drabbats av någon influensa med elak hosta och feber. Johan hostade mycket natten mot tisdagen så han och Pontus fick stanna hemma från skolan. De hade en jättebra dag fylld med film och TV-spel och önskar antagligen att deras föräldrar är sjukare lite oftare.

Vikten av ett nummer

Det här inlägget kommer att handla om hur viktigt det kan vara att få ett nummer...

I Sverige får man ett personnummer när man föds. Det är det man "heter" innan föräldrarna har rapporterat ens egentliga namn till skattemyndigheten. Personnumret följer sedan med en genom livet och det är i myndighetskontakterna överordnat ens namn. Knappa in ditt personnummer så får du snabbare hjälp i telefonköer, inför ett läkarbesök är det personnumret som du ska uppge, skattemyndigheten vill veta ditt personnummer när du lämnar in din deklaration osv.

Man kan konstatera att nummer är viktiga i vår tillvaro med telefonnummer, registreringsnummer, passnummer, anställningsnummer och kontonummer och alla koder till bankkort, ja siffrornas betydelse är stort.

Veckan som har gått har jag blivit mycket uppmärksammad på hur viktiga nummer är i detta land också... I första hand är det i samband med våra nummerplåtar till bilen som fortfarande inte har blivit klara. Det beror på att vi inte har fått något nummer ännu i det belgiska registreringssystemet för bilar. Det har de haft två veckor på sig att "klura ut", men inte klarat av än. Det är ett nytt system skyller man på, men så många nya registreringsnummer kan man väl ändå inte ha i slutet av året. Nu växer osäkerheten om vi kan åka till Sverige med bil över jul för varje dag som går. Jag gillar inte det! De kan inte ens tala om för oss om de kommer före jul eller inte. Dåligt!

Ett annat viktigt nummer i detta land är id-kortsnumret. Varje person som uppehåller sig på mer eller mindre permanent basis ska ha ett id-kort. Det ska kunna visas upp i alla möjliga sammanhang. Ett sådant sammanhang är när man söker jobb. Igår var jag och träffade de som är ansvariga för vikarierna på Europaskolan. Två nummer behövde de: kontonummer och id-kortsnummer. Jag har inte något av dem än så länge. Kontonumret är mitt eget fel, jag har inte haft något behov av det eftersom jag inte har haft någon egen inkomst. Id-kortet beställde vi för mer än två månader sedan och det har fortfarande inte kommit. Nu löser det sig ändå men, men... Det tar tid i det här landet. De som har bott här länge ler åt oss frustrerade nykomlingar och säger att det bara är att vänja sig vid "belgisk logik". De flesta uppmanar oss att  ringa och stöta på processen och utnyttja titlar i samband med dessa telefonsamtal. Vi måste helt enkelt ta till oss en ny kultur. Och lära oss att vänta och ringa och ringa och ringa, många olika nummer helst...

När jag blev av med plånboken försvann även mitt svenska körkort. Jag skickade iväg pappren i slutet av november och i början av denna vecka fick jag besked om att jag kan hämta ut mitt nya körkort på ambassaden här i Bryssel. Det tog mindre än tre veckor och då skickades det hit från Sverige på den tiden... Svensk effektivitet, me like!

För att avsluta ett negativt inlägg med något positivt så kan jag berätta att barnen har klätt julgranen. Den blev fin. Och de enda nummer som krävdes i denna grans sammanhang var när man skulle montera ihop den. Ja, jag köpte en konstgjord gran efter att förgäves ha letat efter en julgransfot i affärerna igår. Jag har samlat på mig en hel hög med bra argument om denna grans förträfflighet. Vi ser fram emot en trevlig helg i Bryssel.

Granen står så grön och grann i stugan och tomten rider på sin halmgris...

När det lider mot jul

I lördags var det dags för julmarknad på barnens skola. En tradition som elevernas föräldrar upprätthåller. Alla språksektioner var representerade och det såldes delikatesser från länderna i de olika stånden. Fransmännen serverade champagne och gåslever, svenskarna glögg och pepparkakor. Tänk er det på en svensk skola...Trevligt arrangemang, men vad mycket folk. Det bjöds även på traditionella uppträdanden som de olika länderna har i samband med julen. Den svenska sektionens bidrag var, inte så svårt att gissa..., ett luciatåg. Johan var stjärngosse och skötte sig strålande. Tyvärr har vi inga bilder från. Pär, som hade kameran, missade luciatåget beroende på strul med spårvagnstrafiken. Vi var där nästan tre timmar. Vi skrattade mycket åt vårt i-landsproblem med bilen och åt andra familjers i-landsproblem i samband med försök att få tag på vinterdäck i Bryssel. Vi skojade friskt om att vi skulle öppna däckfirma och kanske även en Clas Ohlson-butik i staden för att råda bot på våra problem.

Söndag förmiddag satte jag igång med förberedelserna inför maternelles luciatåg. Jag hade lovat att baka 35 lussekatter. Den första omgången blev inte bra, varmluftsugnen visade sig vara värdelös. Jag satte en ny deg och fick till 35 st. riktigt snygga lussekatter. De snyggaste av den första omgången tog vi med oss på "kakbytardagen". Våra grannar på gatan träffas en eftermiddag före jul och har med sig julkakor som man bjuder de andra på. Detta arrangemang var mycket uppskattat från vår sida. Nu fick vi chans att säga hej till en hel del av de som bor här i närheten. Jag fick också möjlighet att praktisera min franska, med blandat resultat... Som avslutning på denna sammankomst gick vi in till hemmet för handikappade som ligger granne med oss. Hos dem bjöd vi på kakor och sjöng tre franska julsånger. Mycket uppskattat. Jag fick nästan lite Karl-Bertil Jonsson-känsla...

På måndagen var det dags för Pontus luciatåg. Eftersom jag är klassförälder innebar det vissa åtaganden, som att baka lussekatter, köpa present till pedagogerna och städa efter kalaset. Allt gick bra och barnen var duktiga och lussekatterna verkade smaka bra. Sedan kan man alltid undra för vem man gör luciatågen. Läste den här artikeln i Svenska Dagbladet och den innehåller nog en del sanningar. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/barnens-roll-ar-att-tindra-i-jul_5800591.svd

Det är mörkt i midvintertid, även i Bryssel. Pontus, håll i hatten! Bra!

Föräldramöte, tand och bil

Förra måndagen var jag på möte med föräldrarepresentanterna för svenska sektionen på skolan. Jag kunde inte annat än skratta lite åt det. I stort sett alla frågor som togs upp var för mig välkända områden. Det jag själv "gick igång på" var när jag fick veta att de två sista veckorna på året har de flesta barn ingen undervisning på skolan eftersom avgångseleverna har sina exams och de måste ha tillgång till en massa salar. Det gör att de 180 skoldagarna i verkligheten bara är 170 st. Man kan ju tycka att det här inte är något större problem eftersom de andra barnen får två veckor längre sommarlov. Men för min del handlar det om att de ska få sina garanterade skoldagar. Kan man inte lösa det på något bättre sätt får man väl göra om antalet skoldagar och anpassa det till hur verkligheten ser ut. Läraren i mig reagerar i ryggmärgen.

Andra föräldrar drog upp det kända fenomenet att barnen slutar den 22 december och att det när alldeles för tätt inpå julen, speciellt om man ska resa, vilket de flesta gör. Här handlar det till viss del om att det är EU-anpassat. Det är väl bara svenskar och finländare som firar julafton, på barnens skola. Den här diskussionen känner jag väl till sedan tidigare. Skillnaden här är att det inte accepteras att man ger barnen ledigt en eller två dagar tidigare, vilket ofta kan vara fallet i svenska skolor. Överhuvudtaget är det mycket svårare att få ledigt här jämfört med i Sverige. Här tillåts inga ledigheter utöver loven. Man håller hårt på det regelverket och det anser jag är bra. Som det har blivit i Sverige känns det ibland som att vissa föräldrar och elever ser det som en mänsklig rättighet att kunna lägga in semesterresor utanför loven. Att barnen ska få sin undervisning är underordnat två veckor i Thailand. Har man tänkt på det när man gör Pisaundersökningen?

Vi satte ihop ett pepparkakshus i veckan. Pontus frågar varje dag när vi ska äta upp det...

Jag sov knappt något natten till tisdag eftersom jag har tagit över Johans hosta. Tisdagen tillbringade jag till stor del under duntäcket. På eftermiddagen hade Johan en kompis med sig hem. Lycka!

I onsdags var det tänkt att vi skulle baka pepparkakor, men jag kände mig krasslig och det blev istället en eftermiddag med den svenska julkalendern på svt-play. När vi åt middag på kvällen trodde jag att jag fått en sten i maten. Det visade sig vara en bit av en kindtand. Plomben från sent 70-tal hade gett med sig och tagit en del av tanden med sig i "fallet". Ett ålderstecken? 40-årskrisen knackar på dörren.

Torsdagens förmiddag frilades för tandläkarbesök. Utrustad med min trogna följeslagare, den svensk-franska ordboken, traskade jag iväg till en tandläkarmottagning i närheten av vårt hem. Jag var inställd på en lång väntetid, men fick komma in till tandläkaren med det samma. En timme senare promenerade jag därifrån med en lagad tand och en halvt bedövad tunga. Det är inte lätt att prata franska i vanliga fall och med en halvt bedövad tunga blir det inte lättare. Som tur var kunde den snygge tandläkaren bra engelska och man kan ju inte prata speciellt mycket när man är hos tandläkaren. Efter tandläkarbesöket fick jag hämta Johan i skolan. Han var ledsen och mådde illa. När vi kom hem blev han glad och mådde bra. Vi låg i soffan och läste Harry Potter och hade det mysigt.

Torsdag eftermiddag innebar en besvikelse för de vuxna i familjen. Vår bil har kommit till Bryssel och står hos bilhandlaren ett par kilometer härifrån. Meningen var att vi skulle hämta den i fredags. Vi har förberett allt väl och sett till att betala den, innan vi sett den, skaffa försäkring och beställa registreringsskyltar. Det var det sista ledet som skrinlade våra planer. I detta land följer inte registreringsskyltarna med bilen utan med ägaren. Det innebär att när man köper bil i Belgien första gången ska det tillverkas en ny skylt. Denna skylt levereras till beställaren när den är klar. Vår skulle vara klar i fredags och den skulle budas hem till oss någon gång mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen. En nätt specificerad leveranstid... När vi fick veta att bilen inte skulle komma kändes det ungefär som  att någon hade sagt till ett barn den 23 december att man flyttar julafton en vecka framåt... Vi fick tillbringa ännu en helg utan bil. Miljövänliga är vi i alla fall!

Ryan air eller inte?

Tiden flyger iväg och jag har varit lite krasslig...

Lördagen inleddes med en tunnelbanefärd in till centralstationen. Därifrån gick vi ner till Grand Place  och tittade på de vackra byggnaderna från sent 1600-tal. Vi stannade inte där speciellt länge eftersom det blåste riktigt kallt. Vi tog oss in i gränderna och hittade snabbt Manneken Pis. Denne ständigt kissande lille nakne pojke var denna dag varken naken eller kissande. Han hade fått på sig en av sina 800 dräkter och såg ut som en renhållningsarbetare.

Vi flydde snålblåsten och gick in på ett kafé och drack vin chaud och åt våfflor. När vi sedan kom ut hade det börjat att snöa ordentligt. Bryssel visade sig verkligen från en av sina mindre charmiga sidor. Snöfallet tilltog och efter en kort promenad bestämde vi oss för att äta lunch. Barnen ville gå till tapasrestaurangen vi var på förra lördagen. Vi var inte svårövertalade. Efter restaurangbesöket åkte Pär och barnen hem och jag och svärfar med särbo gick och tittade på katedralen. Kvällen tillbringade vi i hemmets lugna vrå med god mat och dryck.

Tidigt på söndagen gav sig våra gäster iväg hemåt. Flyget med Ryan air skulle lyfta kl. 12. Visa av erfarenhet sedan ankomsten på fredagen åkte de ut till Charleroi i god tid. Och verkligt god tid blev det,  eftersom flyget var mer än tre timmar försenat. När de skulle landa på Säve gick inte det. Istället fick de landa på Landvetter och åka buss till Säve för att hämta bilen. Det blev en låååång resa för de stackarna. Om ni vill komma hit och hälsa på oss rekommenderar jag inte fredagsflyget från Säve. Det landar vid fyra på eftermiddagen och det är alltid kö på motorvägen till Bryssel vid den tiden. Bussen ska ta ca. 45 minuter in till staden, men tog nästan två timmar i fredags. Efter det tar det ca 40 minuter att ta sig hit med kollektivtrafiken. Om man flyger till Zaventem, "vanliga" flygplatsen, tar det ca 20-30 minuter att ta sig hit med flygbuss och spårvagn. Självklart skiljer det i pris, men vi lovar att ni inte behöver svälta under tiden ni är hos oss...

Vår söndag var lat, än en gång... Det var två grader varmt ute och ösregn i stort sett hela dagen. Vi kurade mest inne, men på eftermiddagen tog vi oss en uppfriskande promenad i parken. Vi behövde inte trängas med så många andra. Snön som föll på lördagen regnade snabbt bort.

Ordentligt påklädda i parken. Minuten efter kortet togs testade Pontus hur vattentäta stövlarna var.  Det kvittar om man har Gore Tex-stövlar när vattnet rinner i ovanifrån... Det blev en rask promenad hem!

Bakdags

Jaha, så är det helg igen.

I måndags fick jag hämta Johan i skolan eftersom han hostade så mycket. Det gjorde att han var hemma med mig i tisdags. Vi myste och läste Harry Potter. Så mycket annat hände inte den dagen. Jo, förresten, Pontus åkte skolbuss själv för första gången och det var en mycket stolt femåring som klev på bussen på morgonen.

På onsdagen skolkade jag och var med och bakade pepparkakor på maternelle, Pontus förskola. Tio föräldrar hade slutit upp för att hjälpa till. Jag blev smått imponerad eftersom de flesta av dem arbetar och hade lyckats att göra sig fria en förmiddag. Föräldrarna här är väldigt engagerade i barnens skolgång. Det är positivt, för det mesta... Vi var i vilket fall som helst många föräldrar där och det gjorde att det inte blev speciellt jobbigt. Barnen var söta. Jag hjälpte en av pojkarna att kavla, men när han gjort en kaka tyckte han att det räckte och ville istället äta degen. Min egen son var misstänkt grön i mungiporna när han dekorerade kakorna. På eftermiddagen bakade jag och barnen lussekatter. De blev lätt brända, men ok i smaken. Johan bakade en jättestor lussekatt av sin deg, Jag har i ett svagt ögonblick lovat att jag ska baka lussekatter till barnens luciafirande. Vad jag tänkte på när jag gjorde det vet jag inte. Jag tror att jag har bakat dessa säsongsbetonade vetebullar en gång tidigare i mitt liv. Det blir nog till att provbaka en gång till. Man vill ju inte visa upp sig som en misslyckad hemmafru i samband med luciafirandet. Eller också är det det man vill;)

Här bakas det lussekatter. Det gick åt mycket russin. Varför bara ha två på varje när man kan ha tjugotvå?

På kvällen provade Pontus sin pepparkaksdräkt. Jag blev pandamamma. Funderar på att börja använda den som mössa utomhus. Det är fruktansvärt kallt i Bryssel för tillfället. Minus tolv grader och fuktigt i luften gör att man fryser oavsett klädsel.

Det snöade på kvällen och barnen satte sig på byrån i vårt sovrum och tittade på snöfallet. Pontus var väldigt fascinerad över att snön glittrade, han hade aldrig tänkt på det tidigare. 

Torsdagen förflöt utan att något speciellt hände. Internet slutade att fungera och jag lyckades att radera vårt nätverk. Just nu har vi en uppkoppling som datainspektionen antagligen inte skulle beskriva som den mest säkra lösningen... Pontus var lycklig. På eftermiddagen följde bästisen från maternelle med honom hem. De lekte och hade kul här i några timmar.

Igår, fredag, var jag på min kurs igen. Jag drabbades av ett anfall av flams och pratade svenska med mina  svenska kurskamrater. Jag kände mig tvungen att be läraren om ursäkt innan jag gick därifrån... Efter kursen var jag på dramatenjakt. Inte några biljetter till någon finkulturell teaterföreställning i Stockholm utan en väska på hjul att använda vid inköp av mat. Pensionärsvarning!!! På kvällen dök svärfar och hans särbo upp här och helgen kommer att ägnas åt turistande.

Så här ser vårt kök ut. Rymligt, som resten av rummen i lägenheten. 

Turist i Bryssel

Att har gäster är bra på många sätt... Jag städar extra mycket, plockar undan och försöker att få vårt hem att bli så fördelaktigt det kan bli utifrån förutsättningarna som finns. En annan positiv effekt av att ha besök är att vi åker till ställen som vi inte har hunnit att besöka ännu...

I fredags eftermiddag gick jag och barnen med Henry och hans mamma på marknad en bit från vårt hem. Det var kallt, men mysigt att handla livsmedel utomhus och känna lukten av vin chaud och nygräddade våfflor. På kvällen var barnen hos Henry och åt pizza och tittade på film. Jag, Pär, Staffan och Mia kunde därför avnjuta god mat på restaurang utan barnen i sällskap. Det var första gången på väldigt länge som vi träffades utan barn och vad kul det var!

På lördagen fick Pär (och Staffan...) ta hand om barnen. Jag och Mia smet in på konstmuséet och beroende på några missförstånd fick vi se en del konst utan att betala en cent i inträde... Vi begav oss sedan till Sablon. Det är konstnärskvarteren i staden. Så mysig stadsdel!!! Små butiker med specialvaror, den mest udda var en butik för promenadkäppar. Vi hittade en fantastisk blomsteraffär och ett inredningsmagasin som föll oss i smaken. Det var inte sista gången jag var där.

Blomsteraffären i Sablon. Deras  färgsorterade "kyldisk" för blommorna var nog den snyggaste jag någonsin sett.   Ljuskronan i taket var gjord av horn av något hjortdjur. 

Vi träffade de andra nere i centrum och vi uppfyllde ett löfte vi givit barnen. Vi gick på tapasrestaurang med löpande band á la sushirestaurang. Mycket uppskattat, framför allt av de två yngsta i sällskapet.

Tapas på löpande band. Kul. Johan gav restaurangen fyra "toasters"...

Stärkta av tapas åkte jag och Mia vidare för att beskåda Art Nouveau-faderns, Victor Hortas, hem. En dålig karta och en mycket luddig vägbeskrivning i guideboken gjorde att vi efter närmare en timmes letande gav upp. Vi tog oss in till en av de stora handelsgatorna och fönstershoppade bl.a Gucci och Dior.  Innan vi åkte tillbaka hem stärkte vi oss med en öl och förundrades över att det fortfarande verkar vara okej att röka på barerna i det här landet.

Söndagen var, precis som en söndag ska vara, en lat dag. Vi tog spårvagnen ut till Tervuren och besökte Afrikamuséet. Belgien har en kolonialhistoria som man inte är stolta över idag.  På detta museum, byggt 1910, visade man upp mycket av det man hade tagit med sig från kolonin i form av växter, djur och konst. De hade även en utställning om de afrikanska staternas historia och en fotoutställning med bilder från kolonialtiden. Tyvärr hann jag inte att fördjupa mig på det sätt som jag hade velat beroende på de två yngsta i sällskapet... Precis som Sablonkvarteren är detta ett ställe som jag kommer att återvända till.

Ett misslyckat försök att visa hur stort Afrikamuséet i Tervuren är.  Vi fick bråttom till spårvagnen och jag tog bilden mer eller mindre springande. Huset är byggt för exakt hundra år sedan och är gigantiskt. Ett riktigt gammeldags museum.

Tyvärr gör sig vardagen påmind och våra vänner bytte den bitande kylan i Bryssel mot kylan i Sverige. I skrivande stund pudras hustaken med snö. Vi får väl se om det blir någon skola för barnen imorgon. Förra året stängde de skolan några gånger eftersom det hade snöat ca. 10 centimeter. I detta land har man inga vinterdäck och folk skakar på huvudet åt det trafikkaos som snön här orsakade. Känns det igen?

Polisen och choklad

En hektisk vecka börjar lida mot sitt slut. Första advent knackar på dörren och ett av mina i-landsproblem är att jag inte har fått tag på någon mossa till adventsljusstaken. Hur ska detta sluta?

Under veckan som gått har jag stiftat bekantskap med samhällsnödvändiga inrättningar, polisen och posten. Förra fredagen blev jag av med plånboken på spårvagnen. I den låg bl a mitt körkort. I måndags var jag hos polisen för att göra en polisanmälan. Jag och(den flirtande) belgiske polismannen hjälptes åt att fylla i min anmälan på frengelska, dvs på en blandning mellan franska och engelska. Han var ungefär lika duktig på engelska som jag är på franska... Jag förundrades än en gång över byråkratin i detta land och undrade varför inte jag kunde fylla i blanketten själv via nätet, men det finns säkert någon mening med det.  Nåväl polisanmälan blev gjord och jag har nu beställt mitt nya körkort från Sverige. I samband med detta gjorde jag även upptäckten att man i detta land tömmer många av postlådorna väldigt tidigt, kl. 14.00. Till min stora lycka fanns det en utanför postkontoret som tömdes först kl. 19.00.

I samband med min utflykt till postkontoret stiftade jag en trevlig bekantskap. Jag hittade ett litet konditori med egen chokladtillverkning. Ljuvliga praliner inhandlades och de har fått en ny stamkund. Den som kommer hit får smaka.

I torsdags fick vi besök av goda vänner från Göteborg. De stannade hela helgen och jag återkommer med en rapport från helgens begivenheter så småningom. Jag vill ha mer besök!

RIP hemmafrun?

Två månader stod jag ut med att vara hemmafru... De två senaste veckorna har jag börjat klättra på väggarna i lägenheten. Det beror inte enbart på att jag syr nya gardiner... Framför allt beror det på att jag börjar bli otroligt rastlös. Ni som känner mig väl blir väl inte ett dugg förvånade över att läsa detta. Nu ska jag leta fram mitt examensbevis, översätta CV:n till engelska och skicka det till Europaskolan... Därefter får jag se om de accepterar mig som vikarie. Här måste man ha lärarexamen för att få vara vikarie. Annorlunda mot Sverige där man i princip kan ta studenten och sedan börja vikariera i skolan.

Två månader... Starkt jobbat, eller?

Resultat, ficktjuvar och champagne

Igår fick jag veta resultatet på mitt test. Jag fick 75 av 100, gränsen för godkänt var 60. Jag är mer än nöjd. Jag klarade läs- och hörförståelse bäst och det sämsta resultatet var på det mail jag fick i uppgift att skriva till en vän. Jag är inte ett dugg förvånad över det...

Efter kursen åt jag lunch med en vän och shoppade lite kläder till barnen. Jag fick en bukett blommor. Det är en av de saker jag gillar med detta land. Blommorna här är billigare och finare än i Sverige. Förklaringen till det ligger i att de odlar mycket i växthus för export och en del hamnar på den inhemska marknaden.

Ett exempel på de vackra blommorna i Belgien. Jag fick betala 10 €, billigt! 

När jag hämtat barnen åkte vi in til centralstationen. Henrys mamma var ansvarig för ett event om fattigdom inom EU och det bjöds på foton, soppa och dans. Småtrevligt kan man väl sammanfatta det med.

På vägen hem vände den trevliga dagen till att bli otrevlig. Vi åkte spårvagn den sista biten och det var mycket folk och trångt. Jag stod nästan längst fram och de tre barnen stod också upp och jag försökte att hålla koll på dem. Samtidigt försökte jag att hålla koll på min väska. Det gick bra ända fram till stationen innan vi skulle gå av. Då blev det riktigt trångt när de skulle byta chaufför, därför öppnades dörren till föraren och det blev om möjligt ännu trängre. När dörren stängdes skingrades folkmassan och jag tittade ner på min väska och upptäckte att den var öppen... Plånboken var borta... Jag hade råkat ut för en pick pocket på exakt samma sätt som en av de brasilianska kvinnorna som hämtar barn vid bussen. Jag både sa och tänkte många fula ord... Frustration! Jag skyndade hem och ringde och spärrade mina kontokort. Det här kommer att bli en mycket billig helg, eftersom Pär är på konferens och jag har ca. 2€ att spendera...

Tur i oturen i detta sammanhang är att i stort sett allt i plånboken är sådant som man enbart kan utnyttja i Sverige. Jag hade ca. 50 € i kontanter och det är klart att det är irriterande att bli av med pengar. Det låter kanske lite konstigt, men jag tycker att det var tur att jag blev av med pengarna på detta sätt och inte behövde konfrontera någon som hotat mig för att få min plånbok. Nu blev det hela odramatiskt för både mig och barnen. Det enda jag funderar över är hur jag ska kunna hitta en "säker" väska. Jag tyckte nämligen att jag hade hittat ett bra alternativ. Men, men det är alltid ögonblicket som gör tjuven...

För att vända det negativa bjöd jag in Henrys mamma att dela en flaska champagne med mig när hon kom för att hämta sin son vid halv åtta. Det var det bästa jag kunde göra. Hon hade haft en vecka med mycket jobb och behövde slappna av och jag behövde få prata av mig lite. Det blev en bra avslutning på veckan. Även för barnen som fick spela wii ostört några timmar...

St. Nikolaus och tunnelbanekort

Jaha, så var det gjort! Det första provet i franska som jag någonsin haft. Det gick nog över förväntan, men man ska inte ropa hej... På fredag kommer resultatet. Det känns skönt att det är över och jag tror att jag har hittat en hyfsat bra studieteknik nu.

Idag skulle vi åka till hamnen för att hälsa sant Nikolaus välkommen tillbaka efter en lång resa. St Nikolaus är, enligt en artikel i DN 20091204, bland annat barnens skyddshelgon. Den 6 december firas hans dag i många katolska länder, Belgien inkluderat. Då får barnen godis och presenter av st. Nikolaus och hans medhjälpare "Zwarte Piet". Nikolaus sägs vara en föregångare till vår jultomte och precis som denne man sägs han anteckna vilka barn som varit snälla respektive elaka under årets gång. Hans medhjälpare "Zwarte Piet" bär med sig ett ris för att kunna slå de elaka barnen. "Zwarte Piet" är för övrigt en omtvistad figur vars ursprung det finns många olika förklaringar till. Den snällaste är väl att han skulle vara ett moriskt barn som st. Nikolaus en gång i tiden har räddat från ett dödsstraff. Utöver den finns det en hel del förklaringar som antagligen Sverigedemokraterna skulle gilla. Nog om st. Nikolaus.

Som sagt var åkte jag och barnen till den angivna tunnelbanestationen. Där uppdagades dock ett problem. Stationen låg en bit från den plats vi skulle till och jag hade glömt den angivna adressen och den annons som jag hade fått angående evenemanget. Personer i min närhet som skulle kunna ha hjälpt mig med att hitta adressen svarade inte i telefon... Det blev med andra ord ganska komplicerat. Saken blev inte bättre av att kvarteren vi hamnat i nog var de minst trevliga jag besökt under mina två månader i Bryssel. Människorna som fanns på gatorna verkade inte helt pålitliga... En del lättklädda kvinnor i gathörnen och en del män som antingen hade psykiska besvär eller hallucinerade beroende på andra orsaker. Ingen av dem påminde om st. Nikolaus eller "Zwarte Piet". Efter att ha irrat runt en stund och försökt att förstå vart vi skulle gå, gav jag upp och lovade barnen varsin belgisk våffla om vi åkte därifrån... Man är ju styrelsemedlem i föräldraföreningen "Hotet och mutans vänner";)

Vi åkte tillbaka till Rogier och där träffade vi Pär. Han köpte nytt tunnelbanekort förra veckan och eftersom kortautomaten hade dragit beloppet från hans kontokort två gånger skulle han nu ordna det på ett av de sex ställen i staden där det är möjligt. När han kom dit strax efter klockan fyra var nummerlapparna slut. Han påpekade det för en av de anställda och fick då veta att det var de medvetna om. De skulle nämligen stänga snart. Till saken hör att de ska ha öppet till klockan sex, nästan två timmar till.
Klockren belgisk logik? Förfarandet runt köpet av tunnelbanekort har sysselsatt både min och Pärs hjärna. Vi kan inte riktigt förstå varför det alltid är så fruktansvärt långa köer om man behöver hjälp med något som har med korten att göra. Vad håller de egentligen på med? Ska man behöva vänta i timmar varje gång man behöver lite hjälp? När jag passerade förbi kortbutiken en timme senare slingrade sig kön fortfarande lång och då förstod jag logiken i det hela. De vet hur många de kan betjäna på en dag och har därför bara ett visst antal nummerlappar för att de ska kunna stänga klockan sex...

Spöket Laban

"På västfronten intet nytt"... Ett uttryck som kan karaktärisera de senaste dagarna i vårt nya liv.

Regnet har verkligen öst ner och det har orsakat översvämningar på många håll i Belgien. Om jag har förstått tidningen rätt har även två människor dött beroende på översvämningarna. Det är tur att jag har bott i både Göteborg och Borås, det har gjort att man är van vid att vara ute även om det regnar på tvären... Den gamla devisen om att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder stämmer även i Belgien. Vad jag dock har observerat, och även fått höra av vänner som har bott i denna del av Europa tidigare, är att barnen här (och även de vuxna) inte har ordentliga regnkläder. Ganska fascinerande med tanke på att belgare ofta påpekar att Bryssel är väldigt regnigt... I lekparken igår var det bara jag och mina barn som hade ordentliga regnkläder och stövlar. Jag såg ett antal föräldrar som blev arga på sina barn när de inte kunde låta bli att hoppa i alla stora fina vattenpölar.

På onsdag är det dags för mitt första prov på kursen i franska. Jag har lyckats att hitta alla mina gamla tentaångestkänslor. Det innebär att jag är en pest för min omgivning och att det känns som om min egen undergång är nära. Mina kurskamrater skrattade åt mig idag och sa till mig att ta det lugnt. Jana, från Lettland, log och sa att det här gäller ju ingenting... Du behöver inte ens visa upp resultatet för dina föräldrar. Det fick mig på lite bättre humör. Som ytterligare humörhöjare gick jag ner på stan och shoppade lite efter kursen.

I eftermiddag har vi haft besök av "spöket Laban" i lägenheten. Uppenbarligen är "spöket Laban" intresserad av heminredning. Idag passade han på att dekorera vår vita soffa med permanent OH-penna... Kan han vara den nye Josef Frank?

"Spöket Laban" har dekorerat den vita soffan. Lite taskigt av honom att skriva Pontus namn spegelvänt. Nu måste vi  köpa en ny klädsel till soffan. Det har vi funderat på i flera månader, så vi får väl tacka "spöket Laban" för att det äntligen blir av...

Storm

Jag måste komma med en rättelse till mitt förra inlägg. Jag utökade min kunskapsbas angående köttfärs idag. Det anges om den är kryddad eller inte. Förutsättningen för att jag ska förstå det är att jag har lexikon med mig när jag köper mat. Det har jag inte unnat mig hittills. Men idag har jag lärt mig ett nytt ord, épice= krydda. Bra!

I måndags var barnen lediga eftersom det var studiedag för lärarna och i tisdags var det dags för utvecklingssamtal. Det som är annorlunda jämfört med det svenska systemet är att på Europaskolan ska inte barnen vara med. Det är ett samtal mellan lärare och föräldrar. Samtalet gick bra och jag och Johans duktiga lärare kunde konstatera att allt flyter på bra. Han är mycket gladare, trivs bra och är en bra elev att ha i gruppen. Givetvis finns det saker att förbättra, men så ska det vara.

Barnen framför skolan. Det går 3 000 elever på skolan. Man börjar vid fyra års ålder  och slutar när man är 18 år.

Igår, onsdag, var jag på min kurs igen. Jag förstod ingenting av vad läraren sa till mig och de meningar jag fick ur mig gick knappt att förstå. Oroväckande eftersom jag har prov nästa vecka och både hörförståelse och samtal måste jag klara då... I helgen ska det pluggas!

Ja, egentligen skull jag ha pluggat ordentligt idag också, men jag fick annat att tänka på. Jag gick på promenad med en vän. Vi hade tänkt promenera i parken som ligger i närheten av hennes hem. När vi kom dit var ingången till parken stängd. Det berodde på att det skulle bli storm i eftermiddag. När vi var där blåste det inte mycket och det hade inte börjat regna. Vi tog en annan promenadväg och efter en fika skulle jag cykla hem. Då hade det börjat blåsa och regna och när jag äntligen kom in genom porten till vårt hus tyckte min granne att jag hade varit modig som hade gett mig ut i busvädret. Nu öser regnet ned och det viner i skorstenens rökgångar och jag ska ge mig ut för att hämta barnen vid bussen...

Den, av polisen, avspärrade ingången till parken i vårt kvarter. Ett kommunalt beslut i våras gör att man spärrar av parken om det kan medföra fara för människor att vistas i den t.ex vid storm. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige.

För övrigt är det helgdag i Belgien idag. Man firar slutet på 1:a världskriget. Alla belgiska skolor är stängda och de flesta är lediga från sina arbeten. Europaskolan håller dock öppet. En av föräldrarna vid skolbussen i morse konstaterade att det inte skulle vara kul för tyskarna om man firade/hade ledigt beroende på att de förlorade kriget... 

Hemma igen

Så är vi då tillbaka hemma i Bryssel efter en intensiv lovvecka i Sverige. Vi hann att träffa ganska många av våra vänner, men långt ifrån alla. Snart är det jul igen och då dyker vi upp i vårt gamla hemland igen.

Vi hann att mysa vid brasan i stugan. 

Svensk hummer, himmelskt god!

Jag var lite orolig för hur det skulle bli att åka tillbaka till Bryssel med Johan. Innan vi åkte till Sverige gav han oss varje dag i en veckas tid nostalgiska inlägg om vänner och platser. När vi körde in i Borås förra måndagen släppte han följande replik: "Jag stoppar hellre mitt huvud i en tunna med skit än åker tillbaka till Belgien." Jag såg då framför mig hur vi skulle få bära honom genom säkerhetskontrollen på Landvetter och hur han skrikande skulle klamra sig fast i larmbågen. Så blev det inte alls. God och glad gick han in i avgångshallen och humöret var på topp hela dagen. Min och Pärs tolkning av hans beteende är att det var bra att han fick åka till Sverige och träffa sina kompisar. Han insåg att det var ungefär som det brukar och att man kan träffas ibland och leka, trots att vi bor i Belgien. Han verkar äntligen ha förstått att han kan ha kvar sina gamla vänner, något vi har försökt att förklara för honom. Tidigare har han varje dag talat om att han vill flytta till Borås, men det har jag inte hört honom säga sedan vi kom tillbaka. Med andra ord känns det bra!

Största skillnaden mellan Sverige och Bryssel för tillfället är att här sitter löven kvar på ganska många av träden fortfarande. Idag kunde jag även bekräfta något som jag tidigare bara haft starka misstankar om. I detta land köper man köttfärs som är saltad och pepprad av charkuteristen. Köttfärssåsen har smakat salt sedan vi flyttade hit och nu förstår jag äntligen varför. Det tog bara två månader för mig att förstå det. Ibland är jag så blond...

Hundar och fotboll

Här i Bryssel finns ett fenomen som inte är speciellt vanligt i Sverige. Det är hundtoaletter. Med ojämna mellanrum i staden har man byggt små inhängnade områden där det är meningen att hundarna ska göra sina behov på en liten yta täckt med grus. Dessa utnyttjas av en del hundar, tyvärr inte alla märker man under skorna ibland.... och av en och annan människa, bland annat min yngste son. I stort sett varje dag på väg hem från skolbussen stannar vi vid hundtoaletten och kissar vår egen lilla chihuahua...Frågan är om det är för att det är spännande eller om det är för att han verkligen behöver... Jag har även sett äldre herrar utan hundar besöka dessa rastplatser, aldrig äldre damer...

Den yngste sonen vill börja spela fotboll. Vi traskade därför till planen som ligger 200 m. från vårt hem och tänkte att allt skulle lösa sig snabbt och lätt. Där hade vi fel. Vi är välkomna tillbaka i april. Då ska han få "spela upp" och efter det bestäms det om han får vara med. Hur många klubbar i Sverige behandlar en femåring så? I och för sig har jag förstått att det ganska ofta finns en "hidden agenda" i de svenska klubbarna, där man alltid ringer de "bästa" först inför matcher... Frågan är vilket som är bäst? 1. Inte ens få chansen att vara med och träna,  eller 2. Få vara med och träna men aldrig plats i laguppställningen... Det är sådant man kan roa sig med att fundera över på tunnelbanan en onsdag.

Skridskor

Sju veckor har gått sedan jag och barnen kom till Bryssel. Tiden springer iväg och att få tiden att gå är det minsta problemet i våra liv...

Vi hade en lugn helg, jämfört med förra helgen.  I lördags åkte jag och Johan och köpte födelsedagspresenter till Pontus. Vi får väl se om Johan lyckas att hålla tyst om vad det är i paketen. På eftermiddagen var en klasskompis till Johan hemma hos oss och lekte. Det tyckte både Pontus och Johan var kul.

Söndagsförmiddagen tillbringade vi i ishallen i Woluwe. Johan tycker att det är kul att åka skridskor och på ett av barnkalasen förra söndagen visade det sig att många i klassen träffas i ishallen på söndagar. Vi åkte dit och träffade ett antal av både Johans och Pontus klasskompisar. Johan gav sig snabbt ut på isen tillsammans med Pär. Pontus och jag stod bredvid. Vi försökte att få Pontus att åka skridskor hela förra säsongen, men han totalvägrade. Samma sak i söndags, till en början, men helt plötsligt ändrade han sig och ville åka. Snabbt hyrde vi skridskor och fick ut honom på isen. Det fanns en liten "Kindergarten" med saker att hålla sig i och leka med. Där höll Pontus till i ungefär en halvtimme, sedan ville han åka med oss andra. Det gick riktigt bra för honom, en och annan vurpa blev det, men han klarade av att åka utan att hålla sig i något/någon efter en timme. Jag själv fick på mig ett par konståkningsskridskor för första gången på 24 år. Det kändes väldigt annorlunda om man som jag är van vid att åka på ishockeyrör. Det gick ganska bra, trots taggarna...

Pontus lär sig åka skridskor i Woluwe.

På skridskobanan var det väldigt enkelt att känna igen de svenska barnen. Det berodde inte på att de åkte bättre eller annorlunda än de andra barnen. De svenska barnen var de enda som hade hjälm på huvudet... Trygghetsnarkomanerna flyttar utomlands... Eller är det så att vi är realisterna?

Johan åker tryggt med hjälmen på...

Vi åkte spårvagn och tunnelbana till skridskobanan. Det tog ungefär en kvart. Vi har varit utan bil i tre veckor och vi klarar oss ganska bra. Det kan vara lite knepigt ibland när barnen ska iväg på kalas och när man ska handla. Vi får handla lite oftare och det är ganska bra eftersom vi varken har stor kyl/frys eller mycket skåp/lådor att förvara andra matvaror i köket. Tack vare att vi har så pass nära till buss och spårvagn är behovet av bil minimalt under veckorna.

På eftermiddagen gick barnen och jag till bageriet och köpte fika och bröd. Brödet här är så mycket bättre än det som säljs i svenska butiker. I stort sett alla affärer erbjuder flera olika sorters färskt bröd varje dag och det finns gott om små bagerier i grannskapet. Jag gillar det mycket. Här möglar faktiskt brödet om det har legat i skåpet en vecka, vilket inte alltid är fallet i Sverige...

En vanlig fredag

Idag har varit en intensiv dag. Jag började med att åka ut till barnens skola, än en gång... Där lämnade jag över och förklarade vad som stod på pappren om Johans tidigare skolgång. Nöjd åkte jag därifrån. Om jag inte hade åkt ut till skolan hade de antagligen inte förstått pappren och bett oss att göra om än en gång. Victory!

Dagen fortsatte med franskkursen och faktum är att det går bättre och bättre. Om en månad är det dags för det första testet och jag har en hel del att plugga. Den lugna hemmafrutillvaron lyser med sin frånvaro. Lunch intogs i EU-kvarteren och på restaurangen lunchade även vår svenska EU-kommissionär, Cecilia Malmström. Vi hejade glatt på henne och fnissade sedan lite förläget. Varför är det så att man hejar på en egentligen okänd människa enbart för att man känner igen den från media?

Delar av lunchsällskapet drog sedan vidare till en butik som säljer svenska livsmedel och tidningar. Jag handlade saker som jag antagligen hade kunnat hitta belgiska substitut för. Först på tunnelbanan hem började vi att reflektera över och skratta åt vad vi hade betalat för våra varor. Frågan vi ställde oss då är: Vilket pris får svenskheten ha?

Mina inköp idag. Jag betalade 7 € för dessa varor...

Nu ropar familjen på mig. Det är dags för fredagsmys på en restaurang nära oss.

Bussar

Det känns att man bor i en ganska stor stad på morgnarna. När vi väntar på bussen ringlar sig bilkön sakta förbi oss och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver köra barnen. Det går ca. 60 bussar till skolan varje morgon och det är föräldraföreningen som ansvarar för denna service. Jag tycker att det är ett bra system. Mitt ansvar ligger i att lämna och hämta barnen i tid vid bussen på morgon och eftermiddag. Ombord på bussen finns chauffören och på eftermiddagen dessutom en person som är ansvarig för att barnen går av vid rätt hållplats. Barnen släpps inte av om det inte finns någon som hämtar dem. Om de inte blir hämtade får de åka med bussen tillbaka till skolan och så får föräldrarna hämta barnen där. Denna service finns för att minska trafiken vid skolan.

Precis som i Sverige är det många barn som blir skjutsade till skolan, trots att de inte har lång väg att gå eller cykla... Detta har jag länge ställt mig undrande till. Varför måste man skjutsa sina barn till skolan om de har mindre än en kvart att promenera och gatorna inte är speciellt hårt trafikerade? Vi lever i en värld där vi i väst oroas över att barn har en tendens att bli överviktiga, samtidigt som vi plockar bort mycket av den vardagsmotion som vi fick när ni var barn. Jag kan inte påminna mig om att det var speciellt många av mina klasskompisar som fick åka bil till skolan när jag gick i låg- och mellanstadiet. Trafiken nuförtiden är tätare och bilarna kör snabbare, kommer en del att tänka, men varför är trafiken tätare nu än för trettio år sedan? Jobbar fler människor? Har vi blivit bekvämare? Är kollektivtrafiken sämre än för trettio år sedan? Är det farligare att gå till skolan nuförtiden? Jag bara undrar...

Barnen åker skolbuss och det beror på att vi bor några kilometer från skolan och hade vi bott kvar i Borås hade de haft rätt att åka skolbuss med det avståndet. Det som skiljer Borås och Bryssel åt är att här får vi betala ur egen ficka för denna service. Det kostar ca. 9000 SEK/barn och år. Idag tycker jag att det är värt varenda krona/euro. Jag var tvungen att ta mig ut till barnens skola på morgonen för att lämna några papper. Jag hade 40 minuter på mig att ta mig dit för att vara där i god tid innan besökstiden tar slut. Spårvagnen kom på utsatt tid, men den anslutande bussen, som ska gå var åttonde minut, kom 17 minuter för sent. Det gjorde att jag kom två minuter efter besökstiden och fick vända och åka hem igen utan att kunna lämna mina papper. Jag skulle kunna åka kollektivtrafik med barnen till skolan varje morgon och betala ca. 5000 SEK/ år. Problemet i det fallet är att jag är ansvarig för att barnen kommer i tid till skolan och det kan bli nog så svårt med opålitliga busstider. När jag har sett till att barnen har kommit på skolbussen på morgonen ligger ansvaret hos busschauffören att se till att de kommer i tid. Det är värt ganska mycket pengar och framför allt tid och att vi slipper känna stress på morgonen.

Barnkalas

Fyra barnkalas på en helg är i mesta laget...

I helgen som gick var barnen bjudna på var sitt kalas både lördag och söndag. Med andra ord fyra kalas på två dagar. Det kräver en noggrann planering, om man som vi lever utan bil för tillfället. På lördagen hade vi tur, då firades kalasen i samma del av staden med en paus på två timmar. Precis lagom för att hinna äta lunch och förflytta sig till nästa kalas med kollektivtrafiken... Båda barnen fick därför vara med på två kalas den dagen... De var trötta när vi kom till kalas nummer två och det var jag också... Det var trevligt att träffa de andra barnens föräldrar. Jag fick svar på en hel del praktiska frågor som vilka ytterkläder som är bra att ha under vintern i Belgien och om det finns svenska scouter i Bryssel bland annat. Det är ganska många av dem som jag har träffat hittills som har bott här i 10-15 år och därmed kan de hur allt fungerar. En guldgruva för en rookie som jag.

Lunch på kinakrog mellan kalasen på lördagen. Man kan inte enbart leva på tårta och godis.

På söndagen krävde logistiken att båda föräldrarna involverades. Två kalas i två  skilda delar av stan. Pär och Johan hade turen att få skjuts med en av Johans klasskamrater, medan jag och Pontus fick lösa logistiken med hjälp av cykeln. Kalaset gick av stapeln på ett ställe som låg en bit från närmaste busshållplats och dessutom var det söndag och bussarna dit gick en gång i timmen. För min del innebar det mer än en och en halv timme på cykel. Det var skönt att få "lite" vardagsmotion. 

Söndag kväll innebar två trötta barn och en trött man. Tre slagna kalashjältar... Fast slagna på olika sätt...

Överraskning

För två månader sedan fick jag ett mail med en fråga om vi var hemma i Bryssel helgen den 15-17 oktober. Männen i vår föräldragrupp ville nämligen "hämnas" på kvinnorna, som var en tur i Barcelona i början av september. Deras plan var att de skulle komma hit och överraska Pär. Med andra ord fick jag inte säga något till honom om det förestående besöket. Givetvis nappade jag på förslaget och har varit fantastiskt duktig på att inte säga något som har gjort att Pär har anat vad som var i görningen.

Halv tre i fredags eftermiddag dök de fem männen från Borås upp. Det var så kul att träffa människor som man känner sedan förr. Den fas jag är inne i för tillfället innebär att man träffar nya människor hela tiden. Det är roligt, men samtidigt ganska psykiskt tröttande. Därför extra kul att få se välkända ansikten. Vi började planera hur vi skulle få hem Pär lite tidigare än klockan sju och hur han skulle tas emot. En av planerna var att jag skulle komma utrusande från sovrummet iförd morgonrock och rufsig i håret och att minst en av de gästande männen skulle komma efter mig. Den planen fick skrinläggas eftersom barnen skulle vara hemma vid tidpunkten för Pärs hemkomst och de skulle ha avslöjat oss när Pär öppnade ytterdörren... Vi bestämde oss för att helt enkelt sitta och vänta i TV-rummet när han kom hem med en flaska champagne redo att öppnas.

Pärs min när han öppnade dörren och tittade in var obetalbar. Den gångna veckan har han vid flera tillfällen föreslagit att vi ska bjuda hem folk. Jag har hela tiden fått avstyra det hela, bland annat med hjälp av de fyra barnkalasen barnen var bjudna på i helgen. Jag hade sagt till honom att jag ville att han kom hem tidigt på fredagen, eftersom jag hade en överraskning till honom. Det hade satt ordentliga griller i huvudet på honom. Var jag gravid eller varför var jag så bestämd med att han skulle komma hem tidigt? Att vi skulle få besök hade han aldrig ens haft i tankarna. Visst hade jag tjatat en del om att jag ville få det klart i lägenheten, men inte mer än tidigare...

Efter att ha druckit en del champagne styrde vi stegen till en av restaurangerna i grannskapet. Där åt vi god mat och drack gott öl och vin. Barnen fick mer läsk än vad de är vana vid och tyckte att vi borde ha besök från Sverige varje dag. De flesta fortsatte sedan ner till centrum för att utforska Bryssels nattliv. Jag gick hem med barnen och laddade inför två barnkalas på lördagen.

Lördagen var en lång dag för männen och tomma blickar präglade ansiktsuttrycken vid frukosten på söndagmorgonen.  Men vad roligt de har haft!

Fem slagna hjältar? Den sjätte fick gå på barnkalas...
Tack för en kul helg!

Eva Montazami

Det här blir ett inlägg i bästa hemmafruanda...

Eftersom vi äntligen har packat upp och stuvat undan resterande flyttkartonger kan jag äntligen få sätta tänderna i att börja fixa i lägenheten...

Gårdagens projekt var att sätta upp gardiner. Något som inte visade sig vara så lätt som jag hade trott. Det finns gardinstänger vid alla fönster i lägenheten. Dominerande är en vit modell i trä. Det här blir lätt tänkte jag och letade fram några gamla gardiner som var tillräckligt långa. Jag klättrade upp och skulle ta ner stången och dra på gardinerna. Då upptäcker jag att de inte bara har skruvat fast stången ordentligt i väggen utan även i fästena som håller den på plats. Det gick med andra ord inte att rubba gardinstången. Det här skapade problem för min del... Jag blev tvungen att sova på saken och fortsatte projektet idag, när jag hade kommit på en lösning. Jag fick upp gardiner i tre rum. Det blev inte jättesnyggt, men bättre än innan...Summan av kardemumman är att jag ska köpa nya gardiner när vi åker till Sverige i början av november. Jag funderar på om det inte skulle sitta fint med några tofsar i den här lägenheten. Kanske ska ta och konsultera Maria Montazami...

En otroligt avancerad gardinupphängning. Vad tror ni om en liten tofs på den?

När jag ändå är inne på det här med detaljer kan jag inte undanhålla er hur fästena för taklampor ser ut i lägenheten. Vi måste ta hit en elektriker så att vi kan sätta upp lamporna vi hade med från huset i Sverige...

Något för arga snickaren att gå igång på?

Under tiden får vi nöja oss med de fina rispapperslamporna som hängde här ni vi kom hit för fem veckor sedan.

Den här är på fel håll, men jag orkar inte vända på den igen. Det ska jag lära mig imorgon. 

När jag inte har ägnat mig åt avancerade gardinuppsättningar har jag pluggat franska idag.

Mina franskböcker, ett franskt månadsmagasin och facebook. Elevbeteende...

Nya kompisar?

Idag, söndag, hade vi inget speciellt på schemat, förutom det gamla vanliga plockandet i lägenheten...

Eftersom Bryssel bjöd på klarblå himmel och strålande sol, men även en del blåst, bestämde vi oss för att upptäcka staden. Klassikern sightseeing med buss blev dagens äventyr. Till Pontus stora lycka fick vi åka en dubbeldäckare. Det har varit hans högsta dröm i flera veckor att få åka dubbeldäckare. Bussrundturen var väl inte någon riktig höjdare. Innerstaden är backig och består av ganska trånga gator och därför får man inte några snygga vyer genom att åka buss. Informationen om vad vi passerade var ganska sparsam och min käre make tyckte att vi nog lika gärna hade kunnat åka med en stadsbuss till ett betydligt humanare pris... Till viss del är jag villig att hålla med. Men fortfarande hävdar jag att dylika bussar är ett bra sätt att snabbt lära sig att hitta i en stad. Barnen fick välja var vi skulle äta söndagsmiddag. Valet föll, föga överraskande, på en hamburgerrestaurang. Om "katten" själv hade fått välja hade måltiden både varit delikatare och tre gånger så dyr... När vi åt våra hamburgare fick vi sällskap av delar av en gymnasieklass från Lund. De var på studieresa i Bryssel och gjorde research inför sina projektarbeten. När jag träffade dem förstod jag att jag nog saknar mitt gamla jobb, trots allt...

När vi kom hem på eftermiddagen var två barn ute och lekte på andra sidan gatan. De såg ut att vara i våra barns ålder. Det var de också. Henry, är åtta år, precis som Johan och Basil, är sju år. Henry talar engelska och franska, eftersom han har en mamma från USA och Basil talar enbart franska. Det var fascinerande att se hur barnen försöker att kommunicera med varandra. Johan utnyttjade hela sitt lilla engelska ordförråd och kom och frågade efter nya ord hela tiden. Vi hoppas att Henry kan bli en lekkompis. Det vore så bra för Johans del. Han har tyckt att det har varit jobbigt att flytta hit och längtar tillbaka till Borås varje dag. Extra kul att det finns en engelskspråkig kille här, eftersom Johan har börjat läsa engelska i skolan. Henrys mamma, var en lättpratad person som har bott i området i mer än tio år. En källa att använda sig av när det gäller att hitta lekkompisar, fritidsaktiviteter och annat smått och gott. När hon kom för att hämta Henry och Basil hade hon med sig en egenodlad pumpa till oss. Undrar vad jag ska göra med den soppa eller paj?

Nyvunna vänner? Observera vårt välstädade TV-rum;) 

Besannade farhågor

Mina farhågor besannades... Skogsutflykten fick ställas in, efter en stundtals sömnlös natt. Barnen sjukanmäldes, även Pontus eftersom han fortfarande totalvägrar att åka skolbuss utan Johan. Johans öra värkte och han hade lite feber och dagen förflöt med lugn blandat med slagsmål. Framåt eftermiddagen fick han mer ont och vi gick till polikliniken för att försöka få en läkare att titta på hans öra. Tyvärr fanns det ingen öron-näsa-hals-läkare där då. Alternativet i det läget var att ta spårvagnen till närmsta akutmottagning och sitta där och vänta. Varken jag eller Johan var speciellt sugna på ett sådant "äventyr" och framför allt inte tillsammans med en hyperaktiv lillebror. Vi kom överens om att han nog kunde stå ut till fredagens planerade läkarbesök. Vi gick hem och åt glass som tröst och tittade på film. Det var en lat dag och jag började inse att min fredagslektion var i farozonen.

Ännu en gång besannades farhågorna. Efter en natt varvad med lätt slummer, svt play och godisätande för att mildra smärtan i det onda örat, fick jag stanna hemma från skolan och mitt planerade lunchmöte. Fredagen 8 oktober verkade dock vara "sjuka-barn-dagen" (med hänvisning till alla speciella dagar i Sverige, typ kanelbullens dag...) De jag tog kontakt med hade nämligen också sjuka barn...

På eftermiddagen var det så dags att bekanta sig med den belgiska sjukvården. Johan var lite nervös för hur en belgisk doktor skulle vara och om jag skulle kunna prata med honom. Som ni har förstått vid det här laget så hatar jag att inte kunna göra mig förstådd. För att klara av läkarbesöket hade jag därför pluggat in franska ord som hänger ihop med öroninflammation. Väl förberedda, med ett antal fina franska meningar ihopknåpade i mitt huvud, träffade vi doktorn - som pratade engelska. Han konstaterade snabbt att det var en öroninflammation och skrev ut pencilin och örondroppar. Jag betalade 50€ för läkarbesöket. Egentligen kostar det inte så mycket, men vi har inte fått våra bevis på belgisk sjukförsäkring ännu. Besöket på apoteket klarades av och där fick jag ny kunskap om hur det fungerar med sjukvården här. Medicinerna Johan skulle ha kostade sammanlagt 22€. Ungefär som i Sverige tyckte jag, som hade tagit med den stora plånboken. Apotekaren log mot mig och förklarade att om vi hade haft vårt sjukförsäkringsbevis skulle vi ha betalat ca. 5€ för medicinerna. I Belgien är summan man får betala hos doktorn och på apoteket beroende av vilken sjukförsäkring man har. Vi är försäkrade via Pärs arbetsgivare, men jag undrar hur det är för arbetslösa. Något att ta reda på.

Lördagen inleddes med en promenad till ett gym som jag hade fått ett tips om. Jag hade beräknat promenaden till ca. 30 minuter och drog på i ett ganska högt tempo. Det visade sig bli en promenad på över en timme... Men vad gör väl det när det är strålande sol och klarblå himmel och man får en chans att se nya delar av rannskapet. Jag stannade vid ett bageri och köpte baguette och croissanter, till övriga familjemedlemmars stora glädje. Resten av dagen tillbringades i hemmet och trädgården. Pär och Pontus var och köpte en ny kamera. Vi letar fortfarande efter den gamla. Det var shortsväder och på kvällen grillade vi och satt ute tills mörkret föll vid halv åtta.

Passé composé

I måndags var jag i skolan och efter det sprang jag ner i centrum och kollade på stolar till matsalen. Jag insåg ganska snabbt att de stolar som vi hade som förstahandsval inte riktigt var kompatibla med vår plånbok. Därför tröstköpte jag snygga handdukar till ett av badrummen... Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt väder och jag och barnen gick till parken. Det kändes nästan som att komma till en zoologisk trädgård. Mycket fågelkvitter, som i mina öron lät exotiskt, och när vi så småningom traskade hem fick vi chansen att studera papegojor på mindre än fem meters avstånd.

Tisdagsmorgonen inleddes med en snabb promenad i parken. Välgörande. Efter det röjde jag lite i lägenheten och lekte "riktig" hemmafru genom att baka banankaka på de gamla bananerna. Sedan var det dags att slå upp läxböckerna. Jag tragglade mig igenom övningarna och läste sedan grammatikboken och, ta mig sjutton, mitt i all passé composé trillade en liten pollett ner. Jag började förstå en del av det franska språket. Oh, vad kul det kändes. Jag fick ändå mer "blodad tand" när jag lyckades att konversera med männen som kom med leveransen från IKEA på eftermiddagen. Jag kände mig ungefär lika stolt som ett litet barn som har lärt sig att klättra upp på en stol. Kvällen tillbringade jag på föräldramöte. Givetvis kunde jag inte hålla tyst när det skulle väljas klassrepresentanter... Finns det någon värre tystnad än när frågan om det finns några frivilliga har ställts? Alla sitter och skruvar på sig och hoppas att någon ska säga "ja". På vägen hem kommer jag på mig själv med att sitta och skratta. Åt Jimmie Åkesson i folkdräkt... Om man tycker  att den politiska situationen känns olustig och komplicerad i Sverige är det ingenting jämfört med Belgien. Här har man för tillfället inte ens en lyckats att bilda regering... Likheten med Sverige är att det även här finns främlingsfientliga partier i parlamentet, men här är de större... Hur vanligt det är med folkdräkt vid parlamentets öppnande ska jag försöka att ta reda på.

Mina nyvunna kunskaper i franska imponerade på mina kurskamrater. På stapplande franska kunde jag idag, onsdag, förklara vissa grammatiska regler för min amerikanska kurskamrat. Lycka!!!
Jag och barnen skulle egentligen ha åkt till Svenska kyrkan och ätit kanelbullar, men Johan har fått ont i örat. Därför har jag fått bekanta mig med det belgiska sjukvårdssystemet, till viss del. Jag är inte helt säker på hur det fungerar, men jag lyckades att beställa en tid hos en doktor på fredag. Med tanke på den klagosång som har hörts från ovanvåningen ikväll tror jag dock att jag måste försöka få en tid redan imorgon... Det medför i sin tur att jag inte kan följa  med Pontus klass på skogsutflykt. På föräldramötet igår berättade förskolläraren att det hade upprättats en polisanmälan mot skolan förra året efter skogsutflykten. När man åker iväg med en skolklass till skogen måste man rapportera det till polisen. Man ska ange varför man åker och vad man ska göra. I rapporten till polisen hade de skrivit att de hade lekt i skogen. Det får man inte i alla belgiska skogar... Exportera allemansrätten till Belgien nu!

Växlande molnighet

De senaste dagarna har vi bjudits på ett mycket växlande väder.

Fredagen bjöd på en underbar eftermiddag. Strålande solsken och 17 grader varmt. Inte illa för att vara 1 oktober. Jag och barnen gick på upptäcktsfärd i våra kvarter. Vi hade sett skyltar om att det skulle ligga ett badhus i närheten och vi promenerade dit. På vägen upptäckte vi en fin lekpark och det var många barn som var där med sina föräldrar. Vi stannade där en bra stund och kom till slut fram till simhallen. På vägen hem stannade vi till på ett glasscafé och nöjda nådde vi så småningom hemmet. I Sverige lyser glasscaféerna verkligen med sin frånvaro. Är det för kallt för att det ska gå runt? Fredagsmyset denna kväll bestod av färska belgiska jordgubbar och till det fick föräldrarna champagne. Man måste hålla skenet av lyxliv uppe på något sätt...

På lördagen vaknade vi av att regnet piskade mot rutorna. Vi ställde snabbt in den planerade helgutflykten till Ardennerna och styrde kosan mot stadens centrum. Våra barn älskar hotellfrukost och som dagens "happening" gick vi in på ett av de stora hotellen och åt frukost. Fantastiskt prisvärt tycker en som är född i Småland och som sedan bott i Borås i åtta år. Barn under 12 år åt frukost gratis i föräldrarnas sällskap och våra barn åt som fullvuxna karlar... Efter det försökte vi att titta på möbler tillsammans, men fick snart ge upp, då de två yngsta i familjen fick för sig att börja reta varandra och var inte  lämpliga att ha i möblerade rum (läs: möbelaffärer). Resten av dagen tillbringades därför i hemmet och det skruvades och städades.

Söndag morgon var himlen klarblå, solen sken och termometern visade på 19 grader, när vi lämnade Bryssel strax efter tio. Pär och jag hade bestämt att Ardennerna krävde en utflykt med övernattning, så istället åkte vi till Gent. Det visade sig vara ett lyckokast. En välbevarad medeltida stadskärna som genomkorsades av kanaler tilltalade hela familjen. Staden hade dessutom klarat sig bra genom de två världskrigen, så mycket av de byggnader vi såg var original och varsamt renoverade. Gent var verkligen en mysig stad och dit kommer vi med säkerhet att återvända. Om inte annat kommer de yngre familjemedlemmarna att kräva det. "Riddarborgen" från 1180-talet verkade väldigt spännande, men tyvärr kom vi för sent, de skulle stänga inom en halvtimme. Den såg nästan exakt ut som riddarborgen i en av Pontus favoritböcker för tillfället. Vi hann med en tur med båt på kanalerna. Båtarna var mindre än Paddan i Göteborg och skepparn både körde och guidade.

Tyvärr kunde vi inte ta några bilder i Gent. Kameran är borta för tillfället. Den yngste familjemedlemmen brukar roa sig med att ta kort på köksluckor, skorna i hallen o.dyl och har nu lyckats att lägga kameran på ett "hemligt ställe".  Så hemligt att han inte kommer ihåg det själv...

Plugg och hetlevrade belgare

Idag har vi äntligen fått en ordentlig internetuppkoppling. Teknikern från belgacom var här i nästan tre timmar. Det visade sig vara mycket komplicerat, eftersom det inte fanns "vanliga" ledningar in i huset. Denne man talade enbart franska och jag blev jag tvungen att involvera en av grannarna som var hemma för att få hjälp med att förstå. Som "tack" blev hon utan tv, telefon och internet en stund... När teknikern äntligen var klar hade jag kunnat kyssa honom av glädje - men det gjorde jag inte...

Det märks att vi har flyttat söderut på flera sätt. Det är faktiskt lite varmare här än i Sverige och framför allt är människorna lite mer hetlevrade. Igår anordnade facket en jättestor demonstration inne i de centrala delarna. Det gjorde att kollektivtrafiken inte fungerade som den skulle. Enligt grannarna hade trafiksituationen varit helt fruktansvärd under eftermiddagen. Vi märkte inget av det, men om jag inte hade varit tvungen att hämta barnen vid bussen skulle jag gärna ha åkt in och tittat på demonstrationståget. Det verkar "jäsa i leden" på flera ställen. Sophämtningen fungerar inte som den brukar, enligt grannen på grund av strejk. Jag kan tänka mig att de svenska medierna har rapporterat om den vilda strejken på flygplatsen i Bryssel. Som sagt var är belgarna lite mer utåtagerande än svenskarna. Ett exempel på det fick vi idag på morgonen.  Chauffören på barnens skolbuss blev irriterad på en liten lastbil, som sånär repade bussen, när den försökte att köra förbi. Lastbilen stannade då de höll på att fastna i bussens backspegel. Då rusade busschauffören ut mitt i gatan och stod och skrek och gapade åt lastbilschauffören..Jag har svårt att tänka mig att något liknande skulle inträffa i en svensk stad. Där hade nog busschauffören skickat en arg insändare eller dagens ris till lokaltidningen.

Jag har tillbringat min dag över franskböckerna. Vi får alltid en läxa att göra. För mig tar det ungefär en timme. För de som förstår allt går det nog betydligt snabbare. Min nya strategi är att jag ska göra de kapitel i boken som ingår i debutantkursen. På det sättet hoppas jag att de 20 år gamla kunskaperna fräschas upp igen. Det innebär att jag har hängt över mina böcker i fyra timmar sammanlagt. Och jo, jag har nog blivit lite bättre på franska. Jag klarade av att berätta för brasilianskan vid bussen vad jag hade gjort idag. Framsteg!