måndag 29 augusti 2011

Bryssel - sex veckor senare

Så kom vi tillbaka från Alicante till stugan. Vemodet infann sig snabbt med vindar som påminde om att hösten inte är långt borta.
En ny hyresgäst hade dykt upp i stugan när vi kom hem från Alicante. Ett praktexemplar  av en  orädd, fullvuxen, vårtbitare. 
Onsdagen tillbringades i Borås. Jag började dagen med att äta frukost med mina gamla kollegor och fortsatte sedan till frisören. Jag har inte hittat någon lika bra i Bryssel, än så länge. Efter det blev det lunch och fika varvat med lite shopping i favoritbutiker i Borås. Barnen lekte med kompisar. Vi avslutade besöket i Borås med att besöka våra gamla grannar. Det var en dag när jag kände hur mycket jag saknar det gamla, invanda, livet. Samtidigt trivs jag med det nya livet. Kluvet är ordet. Jag får väl konstatera att jag är en lyckligt lottad person som inte flydde från något hemskt, utan lämnade något bra för att pröva något nytt.

I torsdags fick vi besök av mina föräldrar och Pärs pappa. Johan fyllde nio år på fredagen. Då de är upptagna pensionärer passade torsdagen bäst för att fira nioåringen. Pannkakstårta var beställd av födelsedagsbarnet och den bakglada mamman fixade till en. Jubilaren förärades presenter, men den som var mest nyfiken på paketens innehåll var lillebror. Ett schackspel och ett nytt Star Wars lego förgyllde sedan eftermiddagen och kvällen.


Fredag morgon uppvaktade vi Johan. Han är den som  brukar vakna först i vår familj och han hade sovit räv en stund...  Den nya, radiostyrda helikoptern var hel i 15 minuter, efter det hade den kraschlandat utomhus och blev inte som den varit från början. En annorlunda födelsdagspresent denna dag var ett tandläkarbesök. Vi tycker att det är bra om barnen kan prata med och förstå vad tandläkaren säger och därför får de fortsätta hos tandläkaren i Sverige. Där gick allt bra.

För några veckor sedan beställde jag ett nytt pass. Allt gick bra och  när vi var i Alicante fick jag ett sms om att passet var färdigt. När jag kom till polisen i fredags möts jag av en polisman som informerade mig om att de för tillfället inte kunde administrera några passärenden eftersom datasystemet hade havererat... Ångest, i-landsproblem och en massa annat sköljde över mig. När jag berättade att det var min sista vardag i Sverige innan jul och att mitt gamla pass går ut i november lovade han att höra med sina kollegor om man kunde lösa det. Lösningen blev att jag fick ut passet, men de kunde inte kontrollera chipet i det. Det kunde jag göra hos en lördagsöppen passutlämning och det fanns en i Kungsbacka och en i Malmö. Problemet löst, men de där minutrarna som gick innan dess kändes inte så kul...

Eftermiddagen tillbringade jag och Pär med att packa och städa. Barnen väntade på att kompisarna skulle komma hem. Äntligen dök de upp. Planeringen inför dagens event tog fart. Det skulle bli vattenkrig med en av grannarna... Allt var frid och fröjd tills Johan kom hem och skulle hämta sina badbyxor. De låg redan nerpackade i takboxen och cyklarna var monterade bredvid. Varken jag eller Pär hade tid eller lust att ta fram dem. Vi hade redan pratat med kompisarnas mamma och visste att han kunde låna badbyxor, vilket han inte accepterade. Vi försökte att resonera med honom, men han lyssnade inte på oss. Efter en stund ser jag hur han springer uppför kullen mitt emot huset och in i bakom grannens hus. Jag springer efter och hinner ifatt honom. Han är hur arg som helst och springer ifrån mig. Jag inser snabbt att jag inte kommer att få med mig honom hem. Istället springer jag hem och hämtar bilen. Han har hunnit ner i samhället och när jag kommer ifatt honom är han nästan framme vid bensinmacken. Jag lyckas få in honom i bilen genom att påpeka att kompisen kommer att bli besviken om inte vattenkriget blir av. Tillbaka vid stugan väntar kompisen på honom och några minuter senare försvinner den lille rymlingen iväg med kompisen till vattenkriget som om inget hade hänt... På kvällen firade vi Johan och hans kompis som är en dag äldre. Det blev en bra avslutning på ett fantastiskt sommarlov för barnen. De och vi har tur som har så bra grannar vid vår sommarstuga.

Lördagen blev en dag i bilen. Vi körde in i Malmö och mitt passärende var avklarat på mindre än fem minuter. Chipet stämde och jag slipper att fastna med ett ogiltigt pass i en passkontroll nästa gång jag åker utanför Schengen. Bilfärden gick bra, förutom att min käre make retade mig, ännu en gång, med att köra så långt som möjligt i Danmark utan att tanka. Han nekar till att det är medvetet från hans sida. Jag tror inte på honom. När vi körde ombord på färjan i Rödby kunde vi köra 7 km. till. Kvinnan i biljettluckan upplyste oss om att det fanns en mack efter två kilometer i Puttgarden. Den såg vi inte röken av, däremot rök det ur mina öron när färddatorn berättade att vi kunde köra -- km.  Eftersom min make besitter så kallad bondtur kunde vi rulla in på en mack efter 11 km. Där tankades bilen med 4 dl. mer än vad som ska gå i tanken. Antingen har biltillverkaren garderat sig med lite extra tankutrymme, eller körde vi på ångor den sista biten... Den obligatoriska(?) kön förbi Hamburg tog bara en och en halv timme och ca. 15 timmar efter att vi lämnade stugan nådde vi vår slutdestination.

Lägenheten var sig lik, krukväxterna hade överlevt sommaren tack vare våra snälla, belgiska, grannar. Uppenbarligen har det regnat mycket på sistone i Bryssel. I garaget hade det runnit in vatten. Eftersom vi inte kan få in bilen där har vi använt garaget som avställningsplats för våra tomma flyttkartonger och nu får vi anledning att köra till soptippen med dem, då de har blivit vattenskadade. I trappan till vinden låg det en massa döda getingar och uppe på vinden vid takfönstren var det rena rama getingkyrkogården. Jag gissar att getingarna har tagit sig in på vinden genom något hål i isoleringen, något bo har jag inte hittat. Getingarna har sedan inte kunnat hitta ut och har dött av törst och hunger. Otur för dem, men tur för oss. Det goda med detta var att jag fick städa på vinden innan jag kunde ställa upp våra väskor där. Inget ont som inte har något gott med sig...


onsdag 24 augusti 2011

Det blir en dag på stranden...

Idyllen är total... Vi befinner oss i Alicante, eller rättare sagt i utkanterna av Alicante. Vi har lånat kompisarnas lägenhet och poolen ligger 100 meter bort. Där tillbringar vi tiden före och efter siestan. Jag och Pär i skuggan under träden med varsin bok och barnen i vattnet. Johan mest under vattnet. Med jämna mellanrum kommer han upp och hämtar luft... Efter två dagar får Pär och jag en idé: Vi åker till stranden...

Morgonen därpå packar vi strandväskan och går till busshållplatsen. Bussen kommer nästan i tid, men vi är ju i Spanien och tänker manana, manana... Efter tio minuter på den härligt lufttkonditionerade bussen når vi playan. Vi börjar gå mot stället där de hyr ut parasoll och solstolar. Maken börjar gnissla om att det är väldigt mycket varm sand... Barnen håller med. Vi når fram till parasollen och hyr två solsängar och jag börjar se fram emot en dag på stranden. Tomas Ledins gamla slagdänga ekar i mitt huvud. Stora härliga vågor rullar in mot stranden och jag och barnen springer ner till vattenbrynet. Vi slänger oss i vågorna. Pontus och jag håller oss nära stranden. Johan prövar att gå lite längre ut och lite längre och snart hör han inte mina varnande rop. Jag ser istället paniken börja komma i hans ögon, han bottnar inte längre. Jag säger till Pontus att stanna vid stranden och ger mig ut mot Johan. När jag kommer fram till honom får jag bogsera honom in till stranden. Han är rädd och trött och gå direkt till parasollet. Där ligger redan Pontus och gnäller om att han fryser. Det är 31 °C i luften. Båda barnen vill åka hem... Vi har varit på stranden i en halvtimme...

Pär tycker att det är för mycket sand och går iväg för att se om han kan köpa en öl. Då berättar Pontus med gråten i halsen att han är hungrig... Johan hakar snabbt på. Det är en och en halv timme sedan vi åt en stadig frukost... Jag får ropa tillbaka Pär och be honom att köpa något att äta. Johan traskar ner till vattenbrynet och Pontus huttrar under en handduk. Jag sitter i skuggan under parasollet och tänker på att det kommer en perfekt svalkande vind och att jag skulle kunna stanna här hela dagen. Pär kommer tillbaka med en öl och meddelar att smörgåsar är på väg. Samtidigt upptäcker jag att de har ett träningspass på stranden och går dit och får igång min semesterslappa lekamen.
Ett bildbevis på att vi, faktiskt,  besökte en strand under vår semester. Underbart är kort.
När jag kommer tillbaka till familjen vill alla tre åka hem. Vi har varit på stranden i lite mer än en timme. Jag vägrar och tar med mig Johan på ödlejakt i sanden. När vi kommer tillbaka efter en kvart har Pär börjat packa ihop våra saker och Pontus har bytt badkläderna mot vanliga kläder. Jag ser mig besegrad och vi går från stranden efter mindre än två timmar... Jag är sur. Humöret blir lite bättre när bussen kommer precis när vi når fram till hållplatsen. Vi åker tillbaka och äter en god lunch och jag blir på bättre humör. När poolområdet öppnar efter siestan parkerar jag och Pär under träden och barnen leker i vattnet  och ordningen är återställd. Jag saknar dock ljudet av vågorna som slår mot stranden. Sanningen är dock att det är bra mycket lugnare vid poolen än vad det var på stranden. Och badvakten ser till att alla är trygga i vattnet och jag kan koncentrera mig på min bok igen... Idyllen är total...

söndag 21 augusti 2011

Way Out West och Alicante

Nu har livet börjat lugna ner sig lite. De flesta av våra vänner har börjat att jobba efter sina semestrar och tempot i vårt liv har blivit lugnare.

Det var ett tag sedan jag skrev senast och lite har hänt. Bland annat var jag och Pär på Way Out West förra fredagen. För 21 år sedan såg jag Prince i Nice. Det var en av de bästa konserter jag sett, trots att jag inte är något stort Princefan. Nu ville jag se honom igen. Endagsbiljetter köptes, barnvakt anlitades och vid lunch rullade vi mot Göteborg. Det var bra stämning på festivalen och vi såg bland annat The Avett Brothers,the Hives och Robyn. Efter Robyn stannade vi kvar vid scenen och började väntan på Prince. Det blev en lång väntan och vi stod upp i två timmar och höll våra platser ca. 5-10 meter från scenens utbyggnad. När klockan var nästan 22.30 kom han så in på scenen och sedan drog konserten igång. De första 45 minuterna var bra. Resten av konserten var fantastisk. Vilken artist han är den lille 53-årige mannen. Pär, som inte är något fan, konstaterade att det var en av de bästa konserter han sett. Med ömma fötter och lätt euforiska åkte vi hem.

Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha åkt till Stockholm i några dagar och hälsat på släkten. När vi tittade på väderprognoserna insåg vi att det, antagligen, skulle vara ganska dåligt väder. Vi var trötta på halvkasst väder och bestämde oss för att få tag på en restresa. När vi hade sökt ett tag kom vi på att vi har vänner som har en lägenhet i Alicante. Vi kontaktade dem och vi kunde låna den. Vi beställde biljetter med mitt hatobjekt, Ryan air, eftersom de kunde erbjuda bäst flygtider. Jag blir dock irriterad på deras sätt att visa vad en biljett kostar. Vid en första anblick såg det ut som att biljetterna skulle kosta 1100 SEK/pers. Tjoho! Men efter att ha fyllt i allt och beställt två väskor och tryckt på betala så kommer det en administrativ avgift på 500 och helt plötsligt kostar biljetterna nästan 2000 SEK/pers. Jag tycker inte att det är schysst. Samtidigt är det deras affärsidé och det vet jag om, men jag morrar ändå.

Nu är vi på plats i Alicante och solen skiner. Jag sitter i skuggan och läser religion och barnen badar i timmar i poolen. Idyllen är total...

torsdag 11 augusti 2011

10+40+40 och ett socialt monster?

Efter att ha haft en mycket lugn inledning på semestern trappade vi upp tempot brutalt den andra veckan. Under våren har vi planerat inför en fest på min födelsedag. Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern 40 år. Fredagen den 29 juli hade vi fest för 65 personer i vår trädgård. Mycket planering har föregått denna fest och vi följde nervöst väderprognoserna som skiftade hejvilt mellan ösregn och strålande sommarväder. Vi hyrde partytält, bord och stolar och anlitade mina brorsbarn som serveringspersonal. Vi åkte till Champagne och köpte med oss en massa flaskor av den ädla drycken. Vi lagade mat och beställde mat och fick hjälp av våra snälla vänner och släktingar att få allt färdigt inför festen. För en gångs skull var jag färdig innan gästerna kom och hann till och med måla naglarna. Festen blev riktigt lyckad och vi tackar alla våra vänner som såg till att den blev det. Det var inte bara min födelsedag som firades. Vi passade på att fira Pär en gång till och att vi varit gifta 10 år den 28 juli. Om någon av er som läser det här har några bilder från festen får ni gärna maila dem till mig.

Tiden före och efter festen har jag betett mig som ett socialt monster. Sedan den 26 juli har jag haft en dag som jag inte har besökt någon eller att vi haft besök här. Hur kul som helst, men för tillfället känner jag mig nästan lite socialt utmattad. Missförstå mig inte! Jag tycker verkligen om att träffa mina vänner, men eftersom de flesta börjar jobba efter semestern denna och nästa vecka har tiden som vi kunnat träffas varit ganska så begränsad. Det är priset man får betala när man bor utomlands. Jag är en mycket lyckligt lottad person som har så många goda vänner. Jag skulle vilja träffa alla oftare! Ni vet väl om att vi har ett bra gästrum i Bryssel...

Igår var vår lilla familj på utflykt. Vi började med Äskhults by på förmiddagen. En av de få oskiftade byar som finns kvar i Sverige. Barnen var skeptiska på vägen dit, men väl på plats var de överraskade över hur spännande det var.
Man fick gå in i några av boningshusen i Äskhult. Här är det snart två tomtar på ett loft...
Eftermiddagen tillbringade vi i Ullared. Barnen fick nya skor och vi fick nya stekpannor. Gårdagen fick oss också att än en gång överväga vad vi ska göra de sista två veckorna på semestern. Eftersom solen för tillfället lyser med sin frånvaro i Sverige är sannolikheten stor att vi besöker de sydvästra delarna av Europa innan vi återvänder till Bryssel.

tisdag 2 augusti 2011

Snabb uppdatering

En snabb uppdatering från Varberg. Vi har kommit in i våra semesterrutiner. Barnen leker med sina kompisar dagarna i ända. Johan njuter av att kunna cykla själv i området. Det är något han inte kan göra i Bryssel (och för den delen inte i Borås heller, beroende på trafiken). I Bryssel skulle vi anses oansvariga om vi släppte ut en nioåring ensam på cykel. En massa hemska saker kan hända. Det känns som att de i Bryssel fortfarande lider av det nationella trauma som drabbade landet i mitten på 90-talet med diverse pedofilskandaler(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=377245). Det innebär att man inte låter sina barn vara ute och leka själva i parken eller åka tunnelbana/spårvagn före 12 års ålder. Förståeligt, men frågan är hur länge man ska följa sina barn och när det anses säkert att låta dem vara ute på egen hand. För vår del känns det underbart att vi kan erbjuda våra barn denna frihet på somrarna.

Jag och Pär njuter också i fulla drag av att vara i stugan. Första veckan hade vi inte haft några nattgäster. Jag roade mig med att åka till  Småland och leka trädgårdsmästare i mina föräldrars numera förvildade trädgård en eftermiddag. På kvällen träffade jag gamla barndomsvänner och uppdaterades om deras liv. Vi hann med en tur till Göteborg och IKEA. Vi köpte en garderob till barnens rum och Pär köpte en efterlängtad gitarr. Jag har uppdaterat barnens garderober med diverse reafynd. Vi läser böcker och slappar en hel del, samtidigt som vi planerar inför kommande projekt. Med andra ord har vi semester. Det som känns annorlunda mot tidigare år är att vi kom hit 2-3 veckor senare än normalt. Det gör att de flesta redan haft semester någon/några veckor och hunnit att bli solbrända och fina. Det här får vi vänja oss vid för om vi ska fortsätta att bo i Bryssel kommer vi alltid att komma hit vid ungefär samma tidpunkt.