I början av förra veckan slog det mig att det var länge sedan de strejkade i Bryssel. Hela hösten har det varit lugnt. Nu skulle jag väl inte ha tänkt så för dagen efter annonserades en stor strejk som bland annat skulle påverka lokaltrafiken. Som vanligt tänkte de strejka en fredag. Den dag som det alltid är mest kaos i trafiken i den här staden. Eftersom jag arbetar på fredagar och tar med mig barnen hem på bussen krävdes en viss planering av logistiken i vår familj den dagen. Jag bestämde mig för att cykla och Pär skulle försöka komma med bilen och hämta barnen. Vi var väl förberedda inför det väntade kaoset i trafiken. Antagligen var det många som hade planerat att jobba hemifrån på fredagen eftersom det väntade kaoset uteblev. En del av mina elever planerade också in en ledig dag, trots att en hel del av kollektivtrafiken gick, om än i minskad omfattning... I måndags skulle allt flyta på som vanligt, men det gjorde det inte. En vild strejk i kollektivtrafiken gjorde att jag kom för sent till jobbet. Anledningen till den vilda strejken var att någon/några under helgen hade uppträtt hotfullt mot spårvagnsförare. Det är inte ok, men samtidigt så blir det en form av kollektiv bestraffning när denna yrkesgrupp går ut i vild strejk och det kan jag inte heller tycka är ok. Dessutom så för det med sig problem på flera nivåer, då mina elever står utan lärare (vilket de i och för sig inte tycker är något problem...) och då får någon annan gå in och försöka hålla ordning på dem. Ännu värre blir det för andra yrkesgrupper. Vår städerska konstaterade att hon kan bli av med en hel dags inkomst om inte kollektivtrafiken fungerar. Jag förstår att de anställda i kollektivtrafiken vill visa hur viktiga de är för att samhället ska fungera. När jag nu har upplevt detta ett antal gånger på ett år så börjar jag faktiskt tröttna på det och om det händer för ofta tappar man förståelsen för det.
När jag väl kom på tunnelbanan i måndags så började jag fundera på frukostvanor. Jag har svårt för att äta tidigt på morgonen. Trots min egen oförmåga att äta frukost försöker jag att få mina barn att göra det. Med skilda resultat. Den gång de har ätit mest var när de fick flingor med chokladsmak. Något jag en gång svurit på att aldrig skull ge dem till frukost... För det mesta äter de en smörgås och dricker mjölk, juice och/eller äter youghurt. På tunnelbanan i fredags stod jag bredvid två barn i Pontus ålder. Att frukostvanor dök upp i mitt huvud berodde på att barnen bredvid mig på tunnelbanan åt varsitt pain au chocolat Det här är inte första gången jag ser barn äta sin frukost på väg till skolan på morgonen. Det som har slagit mig är att de alltid äter något som innehåller mycket socker eller dricker saft till. Otänkbart i min frukostvärld. En ovetenskaplig undersökning gjord av mig och min äldre bror tyder på att i norra Europa äter vi frukost som innehåller mindre socker än vad man gör längre söderut. Detta bekräftades även av en spanjor i fredags, som hade gjort samma iakttagelse. Vid middagen i fredags konstaterade vi även hur konservativa många är när de äter frukost. De flesta väljer att äta detsamma varje dag till frukost, medan man är noga med att variera sin kost i övrigt. Nu kom jag att tänka på vad man äter i Kina och Vietnam till frukost. Det får avhandlas en annan gång.
Förra veckan pratade jag med min mamma. Hon riktigt sprudlade av liv, jämfört med hur det har varit under det senaste halvåret. De har äntligen kommit ett steg närmare en diagnos för hennes del. Med stor sannolikhet lider hon av Parkinson och för tillfället håller de på att pröva ut medicin till henne. Sedan de började medicinera har hon blivit så mycket piggare både fysiskt och psykiskt. För hela familjen är det så skönt att se att hon med ens har blivit så mycket bättre. Vi har fått en förklaring till den snabba försämring av hennes fysik och det som vi har uppfattat som en personlighetsförändring Vi förstår varför hon har varit så trött, haft svårt för att röra sig och verkat deprimerad. Vi vet om att det är en kronisk sjukdom och vad det innebär, men just vetskapen om vad man kan förvänta sig gör att allt känns mycket lättare. Ovisshet är alltid värst.
Julstressen börjar göra sig påmind. Förra onsdagen bakade vi pepparkakor. Jag gjorde egen deg och den blev superbra och barnen var fullt sysselsatta i två timmar. Igår var det julkonsert på skolan och Johan var med i luciatåget, det var fint. På lördag är det julmarknad på skolan och idag har jag kokat två omgångar knäck som ska säljas där. På luciadagen ska Johan sjunga duett med en klasskompis för hela skolan. Det stolta modershjärtat svämmar över... Innan det är dags för lucia ska vi även baka lussekatter och steka en massa köttbullar till olika evenemang som vi ska delta i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar