lördag 25 december 2010

Vädrets makter

Vi moderna människor vill kunna påverka allt. Många lever ett välplanerat liv med dagar som utnyttjas maximalt då det gäller tiden. Det jobbas och pluggas, fritidsintressen och att träffa vänner är viktigt. I mångas liv finns det lite utrymme för spontanitet, framför allt hos flerbarnsfamiljer med barn med flera olika fritidsaktiviteter. Livet rullar på och det är få saker som kan stoppa vår vardag. De enda saker som stoppar oss är sjukdom och vädret.

Innevarande julhelg är det många som har blivit tvungna att ändra eller ställa in sitt planerade julfirande beroende på vädret. Vår lilla familj är en av dem. Som jag skrivit om tidigare uppstod det en del problem med vår julresa. Vi tyckte till slut att vi fick ihop en väldigt bra lösning. Men så var det vädret...

Halv nio på julaftons morgon hade vi stuvat in vår packning i en taxi och färden mot Charleroi påbörjades i snömodden. Det hade snöat 6-7 centimeter på natten och många hade problem med att ta sig fram. På flera ställen utmed motorvägen stod övergivna bilar. Vår taxichaufför var inte rädd för väglaget utan körde oss snabbt till flygplatsen. Det tog lite mer än en timme. När vi kom in på flygplatsen var det tjockt med folk. Det visade sig, i motsats till vad Ryan air visade på sin hemsida klockan halv åtta på morgonen, att det inte hade gått att få iväg några plan från flygplatsen de senaste 15 timmarna. Med andra ord var det folk som hade övernattat på flygplatsen och det hade fortsatt och fortsatte att strömma folk till flygplatsen. Det var trångt. Vi lyckades att hitta en plats där vi inte behövde stå som packade sillar, vilket var fallet på en del andra ställen. Vår väntan inleddes. En väntan som innebar att vi inte fick någon som helst information om vad som pågick på flygplatsen eller om vårt plan var försenat eller inställt. Några plan släpptes iväg under tiden, men det kom hela tiden mer folk.
Familjen Fäldts "hörna" på flygplatsen. 
Under vår väntan var det ganska intressant att se hur olika människor hanterar en sådan här situation.
Det fanns de som tog tillfället i akt och gnällde och skällde på allt och alla som kom i deras väg. Det gick så långt att polisen tillkallades när det uppstod lynchstämning i samband med att flygplatspersonal försökte att få fram information.
Många grät uppgivet när deras plan uppdaterades som försenade eller inställda. De såg chansen att träffa nära och kära under julen raderas ut.
Den största kategorin höll sig dock lugna och väntade tålmodigt sittandes på sina resväskor.
Jag tillhörde den sista kategorin. I sådana här lägen är det bara att "gilla läget". Jag/Vi har gjort vad som står i vår makt för att resan ska kunna genomföras. Vädret kan vi inte påverka. Däremot kan vi ha en massa åsikter om hur flygplatsen och flygbolaget hanterar vädersituationen.

Efter fem timmars väntan kom så beskedet att vårt plan var inställt. Samtidigt som tre andra plan också bekräftades inställda. Ungefär vid samma tidpunkt landade två plan. Nu kom dagens största utmaning, att ta sig tillbaka hem till Bryssel. Vi som hade fått inställda flyg fick åka buss gratis till Bryssel. Det fanns dock ingen organisation runt detta så det var de med vassast armbågar som vann. Efter att ha missat en buss var jag beredd att betala 150 € för en taxi hem. Problemet var att det inte fanns några taxibilar ute vid flygplasten. Det hela resulterade i att vi fick vänta nästan en och en halv timme till innan vi slog oss in på en buss. Klockan fem kom vi innanför dörren till lägenheten och pustade ut.

På annandagen gör vi ett nytt försök att ta oss till Sverige. Vi ger upp Ryan air-alternativet. Vi har också lovat varandra att inte åka från Charleroi någon mer gång. Tur och retur med taxi dit lägger på 300 € på biljettpriset. Då är vi uppe i samma pris som vi normalt sett betalar för att åka med andra bolag från Zaventem, en kvarts bilväg härifrån. Det jag irriterar mig på mest med Ryan air är att de inte går ut med rätt information på sin hemsida. Flyg som inte hade kommit iväg kvällen innan var märkta "on time" och det var även vårt flyg en timme efter att det skulle ha lyft när min bror var inne på hemsidan för att se om vi kommit iväg. Att de dessutom inte hade någon personal på plats på flygplatsen en stor resdag är under all kritik. Eller också värnar de om sin personal och ser till att inte utsätta dem för en stor besviken folkmassa... Men som vi och många andra har konstaterat förut när det gäller Ryan air - man får det man betalar för. Det är väl bäst att tillägga i detta sammanhang att jag är medveten om att vi är ekonomiskt gynnade och att jag tycker att det är bra att lågprisflyget finns.

Vi fick en annorlunda julafton som vi sent kommer att glömma. Barnen är självklart lite besvikna, men de var väldigt tålmodiga hela dagen igår. Som kompensation fick de välja i stort sett hur mycket godis och annat gott de ville ha att äta. Tala om julafton för dem!

Vädrets makter kan vi inte påverka och tur är väl det... Jag tycker samtidigt att extrema vädersituationer, som en ordentlig storm eller ett skyfall kan vara lite häftigt,  förutsatt att ingen kommer till skada förstås.

God fortsättning på julhelgen!

onsdag 22 december 2010

Vinterväder

Efter att ha levt på hoppet om att kunna få ut bilen innan jul blev vi tvungna att se oss besegrade igår. Vi fick istället sätta plan B och senare även plan C i verket. Plan B gick ut på att vi skulle hyra en bil och köra till Sverige med start mycket tidigt på torsdagen, typ kl. 04. Då vi hade konsulterat x hyrbilsfirmor och insett att de inte kunde erbjuda vinterdäck eller allrounddäck, skrinlade vi dessa planer med tanke på vädersituationen i norra Europa för tillfället. Plan C sattes då i verket, att köpa flygbiljetter och skaffa hyrbil i Sverige. Tack gode gud för internet! Efter två timmar hade vi köpt flygbiljetter och bokat hyrbil och kände oss otroligt nöjda med vårt beslut. Förvisso får vi flyga med Ryan air och det är inte mitt favoritflygbolag, men samtidigt ser statistiken hittills bra ut för deras del då det gäller genomförda flygningar de senaste dagarna. Att det dessutom skilde nästa 1500 € i pris för att flyga till Sverige över julen jämfört med andra flygbolag avgjorde saken. Det finns ganska mycket kul man kan göra för 1500 €... Till exempel hyra en bil med vinterdäck i Sverige.

Vinterdäck skulle de behöva även i det här landet i år. Många vill uppenbarligen ha det också eftersom det står 8000 i kö för att köpa vinterdäck. Vi är en av de 8000 och vi står inte överst på listan... I söndags snöade det ganska mycket här och bilarna hade klara problem med att köra i den svaga uppförsbacken nere vid fotbollsplanen. Snöandet och halkan gjorde att alla skolbussar ställdes in i måndags. För en svensk kan det te sig en smula löjeväckande, men med tanke på de problem folk uppenbarligen hade i söndags var det säkert ett helt riktigt beslut.
Brysselborna är inte bra på att köra bil när det är snö. Bygga snögubbar är de bra på.  Under söndagens promenad i parken såg vi minst tio praktfulla exemplar.
Barnen och jag gjorde julgodis i måndags. Det blev marsipangodis och knäck. Knäcken blev helt perfekta och marsipangodiset blev annorlunda. Jag lät de yngre i familjen sköta det på egen hand och kreativiteten flödade, åtminstone på Johans del av bordet. Pontus konstaterade att silverkulorna var väldigt hårda att bita i...

På eftermiddagen tog vi med oss två sopsäckar och gick ner till parken för att åka lite i backarna. När vi flyttade hit lämnade vi pulkor och snowracer i Sverige, eftersom vi trodde att de inte skulle komma till användning. Vad fel man kan ha! När vi kom in i parken körde en kille på snowboard förbi oss. Det kändes på gränsen till absurt att någon åker snowboard inne i en park i Bryssel. Jag fick då en flashback till snöovädret i Göteborg 17 november 1995. Då var folk ute och åkte snowboard i backarna inne i centrala staden. Det är mysigt med snö...
Det finns gott om bra pulkabackar i vår park. 
Tisdagen tillbringade jag och Pär i sängen. Låter kanske romantiskt, men det kan jag snabbt slå hål på. Vi har antagligen drabbats av någon influensa med elak hosta och feber. Johan hostade mycket natten mot tisdagen så han och Pontus fick stanna hemma från skolan. De hade en jättebra dag fylld med film och TV-spel och önskar antagligen att deras föräldrar är sjukare lite oftare.

fredag 17 december 2010

Vikten av ett nummer

Det här inlägget kommer att handla om hur viktigt det kan vara att få ett nummer...

I Sverige får man ett personnummer när man föds. Det är det man "heter" innan föräldrarna har rapporterat ens egentliga namn till skattemyndigheten. Personnumret följer sedan med en genom livet och det är i myndighetskontakterna överordnat ens namn. Knappa in ditt personnummer så får du snabbare hjälp i telefonköer, inför ett läkarbesök är det personnumret som du ska uppge, skattemyndigheten vill veta ditt personnummer när du lämnar in din deklaration osv.

Man kan konstatera att nummer är viktiga i vår tillvaro med telefonnummer, registreringsnummer, passnummer, anställningsnummer och kontonummer och alla koder till bankkort, ja siffrornas betydelse är stort.

Veckan som har gått har jag blivit mycket uppmärksammad på hur viktiga nummer är i detta land också... I första hand är det i samband med våra nummerplåtar till bilen som fortfarande inte har blivit klara. Det beror på att vi inte har fått något nummer ännu i det belgiska registreringssystemet för bilar. Det har de haft två veckor på sig att "klura ut", men inte klarat av än. Det är ett nytt system skyller man på, men så många nya registreringsnummer kan man väl ändå inte ha i slutet av året. Nu växer osäkerheten om vi kan åka till Sverige med bil över jul för varje dag som går. Jag gillar inte det! De kan inte ens tala om för oss om de kommer före jul eller inte. Dåligt!

Ett annat viktigt nummer i detta land är id-kortsnumret. Varje person som uppehåller sig på mer eller mindre permanent basis ska ha ett id-kort. Det ska kunna visas upp i alla möjliga sammanhang. Ett sådant sammanhang är när man söker jobb. Igår var jag och träffade de som är ansvariga för vikarierna på Europaskolan. Två nummer behövde de: kontonummer och id-kortsnummer. Jag har inte något av dem än så länge. Kontonumret är mitt eget fel, jag har inte haft något behov av det eftersom jag inte har haft någon egen inkomst. Id-kortet beställde vi för mer än två månader sedan och det har fortfarande inte kommit. Nu löser det sig ändå men, men... Det tar tid i det här landet. De som har bott här länge ler åt oss frustrerade nykomlingar och säger att det bara är att vänja sig vid "belgisk logik". De flesta uppmanar oss att  ringa och stöta på processen och utnyttja titlar i samband med dessa telefonsamtal. Vi måste helt enkelt ta till oss en ny kultur. Och lära oss att vänta och ringa och ringa och ringa, många olika nummer helst...

När jag blev av med plånboken försvann även mitt svenska körkort. Jag skickade iväg pappren i slutet av november och i början av denna vecka fick jag besked om att jag kan hämta ut mitt nya körkort på ambassaden här i Bryssel. Det tog mindre än tre veckor och då skickades det hit från Sverige på den tiden... Svensk effektivitet, me like!

För att avsluta ett negativt inlägg med något positivt så kan jag berätta att barnen har klätt julgranen. Den blev fin. Och de enda nummer som krävdes i denna grans sammanhang var när man skulle montera ihop den. Ja, jag köpte en konstgjord gran efter att förgäves ha letat efter en julgransfot i affärerna igår. Jag har samlat på mig en hel hög med bra argument om denna grans förträfflighet. Vi ser fram emot en trevlig helg i Bryssel.
Granen står så grön och grann i stugan och tomten rider på sin halmgris...

torsdag 16 december 2010

När det lider mot jul

I lördags var det dags för julmarknad på barnens skola. En tradition som elevernas föräldrar upprätthåller. Alla språksektioner var representerade och det såldes delikatesser från länderna i de olika stånden. Fransmännen serverade champagne och gåslever, svenskarna glögg och pepparkakor. Tänk er det på en svensk skola...Trevligt arrangemang, men vad mycket folk. Det bjöds även på traditionella uppträdanden som de olika länderna har i samband med julen. Den svenska sektionens bidrag var, inte så svårt att gissa..., ett luciatåg. Johan var stjärngosse och skötte sig strålande. Tyvärr har vi inga bilder från. Pär, som hade kameran, missade luciatåget beroende på strul med spårvagnstrafiken. Vi var där nästan tre timmar. Vi skrattade mycket åt vårt i-landsproblem med bilen och åt andra familjers i-landsproblem i samband med försök att få tag på vinterdäck i Bryssel. Vi skojade friskt om att vi skulle öppna däckfirma och kanske även en Clas Ohlson-butik i staden för att råda bot på våra problem.

Söndag förmiddag satte jag igång med förberedelserna inför maternelles luciatåg. Jag hade lovat att baka 35 lussekatter. Den första omgången blev inte bra, varmluftsugnen visade sig vara värdelös. Jag satte en ny deg och fick till 35 st. riktigt snygga lussekatter. De snyggaste av den första omgången tog vi med oss på "kakbytardagen". Våra grannar på gatan träffas en eftermiddag före jul och har med sig julkakor som man bjuder de andra på. Detta arrangemang var mycket uppskattat från vår sida. Nu fick vi chans att säga hej till en hel del av de som bor här i närheten. Jag fick också möjlighet att praktisera min franska, med blandat resultat... Som avslutning på denna sammankomst gick vi in till hemmet för handikappade som ligger granne med oss. Hos dem bjöd vi på kakor och sjöng tre franska julsånger. Mycket uppskattat. Jag fick nästan lite Karl-Bertil Jonsson-känsla...

På måndagen var det dags för Pontus luciatåg. Eftersom jag är klassförälder innebar det vissa åtaganden, som att baka lussekatter, köpa present till pedagogerna och städa efter kalaset. Allt gick bra och barnen var duktiga och lussekatterna verkade smaka bra. Sedan kan man alltid undra för vem man gör luciatågen. Läste den här artikeln i Svenska Dagbladet och den innehåller nog en del sanningar. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/barnens-roll-ar-att-tindra-i-jul_5800591.svd
Det är mörkt i midvintertid, även i Bryssel. Pontus, håll i hatten! Bra!

måndag 13 december 2010

Föräldramöte, tand och bil

Förra måndagen var jag på möte med föräldrarepresentanterna för svenska sektionen på skolan. Jag kunde inte annat än skratta lite åt det. I stort sett alla frågor som togs upp var för mig välkända områden. Det jag själv "gick igång på" var när jag fick veta att de två sista veckorna på året har de flesta barn ingen undervisning på skolan eftersom avgångseleverna har sina exams och de måste ha tillgång till en massa salar. Det gör att de 180 skoldagarna i verkligheten bara är 170 st. Man kan ju tycka att det här inte är något större problem eftersom de andra barnen får två veckor längre sommarlov. Men för min del handlar det om att de ska få sina garanterade skoldagar. Kan man inte lösa det på något bättre sätt får man väl göra om antalet skoldagar och anpassa det till hur verkligheten ser ut. Läraren i mig reagerar i ryggmärgen.

Andra föräldrar drog upp det kända fenomenet att barnen slutar den 22 december och att det när alldeles för tätt inpå julen, speciellt om man ska resa, vilket de flesta gör. Här handlar det till viss del om att det är EU-anpassat. Det är väl bara svenskar och finländare som firar julafton, på barnens skola. Den här diskussionen känner jag väl till sedan tidigare. Skillnaden här är att det inte accepteras att man ger barnen ledigt en eller två dagar tidigare, vilket ofta kan vara fallet i svenska skolor. Överhuvudtaget är det mycket svårare att få ledigt här jämfört med i Sverige. Här tillåts inga ledigheter utöver loven. Man håller hårt på det regelverket och det anser jag är bra. Som det har blivit i Sverige känns det ibland som att vissa föräldrar och elever ser det som en mänsklig rättighet att kunna lägga in semesterresor utanför loven. Att barnen ska få sin undervisning är underordnat två veckor i Thailand. Har man tänkt på det när man gör Pisaundersökningen?
Vi satte ihop ett pepparkakshus i veckan. Pontus frågar varje dag när vi ska äta upp det...
Jag sov knappt något natten till tisdag eftersom jag har tagit över Johans hosta. Tisdagen tillbringade jag till stor del under duntäcket. På eftermiddagen hade Johan en kompis med sig hem. Lycka!

I onsdags var det tänkt att vi skulle baka pepparkakor, men jag kände mig krasslig och det blev istället en eftermiddag med den svenska julkalendern på svt-play. När vi åt middag på kvällen trodde jag att jag fått en sten i maten. Det visade sig vara en bit av en kindtand. Plomben från sent 70-tal hade gett med sig och tagit en del av tanden med sig i "fallet". Ett ålderstecken? 40-årskrisen knackar på dörren.

Torsdagens förmiddag frilades för tandläkarbesök. Utrustad med min trogna följeslagare, den svensk-franska ordboken, traskade jag iväg till en tandläkarmottagning i närheten av vårt hem. Jag var inställd på en lång väntetid, men fick komma in till tandläkaren med det samma. En timme senare promenerade jag därifrån med en lagad tand och en halvt bedövad tunga. Det är inte lätt att prata franska i vanliga fall och med en halvt bedövad tunga blir det inte lättare. Som tur var kunde den snygge tandläkaren bra engelska och man kan ju inte prata speciellt mycket när man är hos tandläkaren. Efter tandläkarbesöket fick jag hämta Johan i skolan. Han var ledsen och mådde illa. När vi kom hem blev han glad och mådde bra. Vi låg i soffan och läste Harry Potter och hade det mysigt.

Torsdag eftermiddag innebar en besvikelse för de vuxna i familjen. Vår bil har kommit till Bryssel och står hos bilhandlaren ett par kilometer härifrån. Meningen var att vi skulle hämta den i fredags. Vi har förberett allt väl och sett till att betala den, innan vi sett den, skaffa försäkring och beställa registreringsskyltar. Det var det sista ledet som skrinlade våra planer. I detta land följer inte registreringsskyltarna med bilen utan med ägaren. Det innebär att när man köper bil i Belgien första gången ska det tillverkas en ny skylt. Denna skylt levereras till beställaren när den är klar. Vår skulle vara klar i fredags och den skulle budas hem till oss någon gång mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen. En nätt specificerad leveranstid... När vi fick veta att bilen inte skulle komma kändes det ungefär som  att någon hade sagt till ett barn den 23 december att man flyttar julafton en vecka framåt... Vi fick tillbringa ännu en helg utan bil. Miljövänliga är vi i alla fall!

torsdag 9 december 2010

Ryan air eller inte?

Tiden flyger iväg och jag har varit lite krasslig...

Lördagen inleddes med en tunnelbanefärd in till centralstationen. Därifrån gick vi ner till Grand Place  och tittade på de vackra byggnaderna från sent 1600-tal. Vi stannade inte där speciellt länge eftersom det blåste riktigt kallt. Vi tog oss in i gränderna och hittade snabbt Manneken Pis. Denne ständigt kissande lille nakne pojke var denna dag varken naken eller kissande. Han hade fått på sig en av sina 800 dräkter och såg ut som en renhållningsarbetare.

Vi flydde snålblåsten och gick in på ett kafé och drack vin chaud och åt våfflor. När vi sedan kom ut hade det börjat att snöa ordentligt. Bryssel visade sig verkligen från en av sina mindre charmiga sidor. Snöfallet tilltog och efter en kort promenad bestämde vi oss för att äta lunch. Barnen ville gå till tapasrestaurangen vi var på förra lördagen. Vi var inte svårövertalade. Efter restaurangbesöket åkte Pär och barnen hem och jag och svärfar med särbo gick och tittade på katedralen. Kvällen tillbringade vi i hemmets lugna vrå med god mat och dryck.

Tidigt på söndagen gav sig våra gäster iväg hemåt. Flyget med Ryan air skulle lyfta kl. 12. Visa av erfarenhet sedan ankomsten på fredagen åkte de ut till Charleroi i god tid. Och verkligt god tid blev det,  eftersom flyget var mer än tre timmar försenat. När de skulle landa på Säve gick inte det. Istället fick de landa på Landvetter och åka buss till Säve för att hämta bilen. Det blev en låååång resa för de stackarna. Om ni vill komma hit och hälsa på oss rekommenderar jag inte fredagsflyget från Säve. Det landar vid fyra på eftermiddagen och det är alltid kö på motorvägen till Bryssel vid den tiden. Bussen ska ta ca. 45 minuter in till staden, men tog nästan två timmar i fredags. Efter det tar det ca 40 minuter att ta sig hit med kollektivtrafiken. Om man flyger till Zaventem, "vanliga" flygplatsen, tar det ca 20-30 minuter att ta sig hit med flygbuss och spårvagn. Självklart skiljer det i pris, men vi lovar att ni inte behöver svälta under tiden ni är hos oss...

Vår söndag var lat, än en gång... Det var två grader varmt ute och ösregn i stort sett hela dagen. Vi kurade mest inne, men på eftermiddagen tog vi oss en uppfriskande promenad i parken. Vi behövde inte trängas med så många andra. Snön som föll på lördagen regnade snabbt bort.
Ordentligt påklädda i parken. Minuten efter kortet togs testade Pontus hur vattentäta stövlarna var.  Det kvittar om man har Gore Tex-stövlar när vattnet rinner i ovanifrån... Det blev en rask promenad hem!

lördag 4 december 2010

Bakdags

Jaha, så är det helg igen.

I måndags fick jag hämta Johan i skolan eftersom han hostade så mycket. Det gjorde att han var hemma med mig i tisdags. Vi myste och läste Harry Potter. Så mycket annat hände inte den dagen. Jo, förresten, Pontus åkte skolbuss själv för första gången och det var en mycket stolt femåring som klev på bussen på morgonen.

På onsdagen skolkade jag och var med och bakade pepparkakor på maternelle, Pontus förskola. Tio föräldrar hade slutit upp för att hjälpa till. Jag blev smått imponerad eftersom de flesta av dem arbetar och hade lyckats att göra sig fria en förmiddag. Föräldrarna här är väldigt engagerade i barnens skolgång. Det är positivt, för det mesta... Vi var i vilket fall som helst många föräldrar där och det gjorde att det inte blev speciellt jobbigt. Barnen var söta. Jag hjälpte en av pojkarna att kavla, men när han gjort en kaka tyckte han att det räckte och ville istället äta degen. Min egen son var misstänkt grön i mungiporna när han dekorerade kakorna. På eftermiddagen bakade jag och barnen lussekatter. De blev lätt brända, men ok i smaken. Johan bakade en jättestor lussekatt av sin deg, Jag har i ett svagt ögonblick lovat att jag ska baka lussekatter till barnens luciafirande. Vad jag tänkte på när jag gjorde det vet jag inte. Jag tror att jag har bakat dessa säsongsbetonade vetebullar en gång tidigare i mitt liv. Det blir nog till att provbaka en gång till. Man vill ju inte visa upp sig som en misslyckad hemmafru i samband med luciafirandet. Eller också är det det man vill;)
Här bakas det lussekatter. Det gick åt mycket russin. Varför bara ha två på varje när man kan ha tjugotvå?

På kvällen provade Pontus sin pepparkaksdräkt. Jag blev pandamamma. Funderar på att börja använda den som mössa utomhus. Det är fruktansvärt kallt i Bryssel för tillfället. Minus tolv grader och fuktigt i luften gör att man fryser oavsett klädsel.

Det snöade på kvällen och barnen satte sig på byrån i vårt sovrum och tittade på snöfallet. Pontus var väldigt fascinerad över att snön glittrade, han hade aldrig tänkt på det tidigare. 

Torsdagen förflöt utan att något speciellt hände. Internet slutade att fungera och jag lyckades att radera vårt nätverk. Just nu har vi en uppkoppling som datainspektionen antagligen inte skulle beskriva som den mest säkra lösningen... Pontus var lycklig. På eftermiddagen följde bästisen från maternelle med honom hem. De lekte och hade kul här i några timmar.

Igår, fredag, var jag på min kurs igen. Jag drabbades av ett anfall av flams och pratade svenska med mina  svenska kurskamrater. Jag kände mig tvungen att be läraren om ursäkt innan jag gick därifrån... Efter kursen var jag på dramatenjakt. Inte några biljetter till någon finkulturell teaterföreställning i Stockholm utan en väska på hjul att använda vid inköp av mat. Pensionärsvarning!!! På kvällen dök svärfar och hans särbo upp här och helgen kommer att ägnas åt turistande.
Så här ser vårt kök ut. Rymligt, som resten av rummen i lägenheten.