onsdag 19 juni 2013

Den blomstertid nu kommer...

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om skolavslutningar. Den får vi vänta på ett tag till.

Den här bloggen har verkligen varit vilande under våren. Varför det blivit så kan man alltid roa sig med att fundera över. Eller egentligen behöver inte jag fundera speciellt mycket över det. Svaret är att det har varit en mycket tung vinter och vår i mitt liv.

Sjukdomarna har radat upp sig bland släkten hemma i Sverige. När vi trodde att vi äntligen kunde andas ut så kom de verkliga dråpslaget. En person i den nära familjen drabbades av en obotlig hjärntumör och det medförde att livet vändes upp och ner än en gång för oss. När man befinner sig 130 mil från familjen, som så väl behöver ens stöd, känns det som att vi kunde lika gärna ha bott på månen. Det har tärt mycket på mig och resten av vår lilla familj här. Jag har hittat många nya gråa hår det här halvåret och tröttheten som ibland har drabbat mig har varit jobbig. Det är säkert ingen slump att jag och resten av familjen har varit mycket sjuka under den här perioden också. Knoppens och kroppens påverkan på varandra ska aldrig underskattas. Humöret har inte heller varit på topp och ibland har jag känt mig så otroligt negativ, tråkig och gnällig.

Släkten i Sverige är fortfarande dålig, men efter ett tag lär man sig att leva med det. Det handlar väl om en ren överlevnadsstrategi. Under våren har jag funderat mycket fram och tillbaka på vad jag gör här i Bryssel. Till större delen beroende på situationen i familjen i Sverige, men även beroende på att jag inte känner att jag kan utvecklas inom mitt yrke med tanke på de anställningsvillkor jag har här. I mitten på mars skickade jag därför iväg mina första ansökningar till Sverige. Teknikens under gjorde att jag kunde sitta på en skidort i Japan och skriva klart min ansökan för att sedan skicka den via mail. Efter det har jag skrivit fem ansökningar till. Resultatet av min ansökningar blev två intervjuer och två inbokade intervjuer som aldrig genomfördes, eftersom jag fick det jobb jag helst ville ha. Jag blev så glad när jag fick det beskedet. Man kan aldrig vara säker på om man är attraktiv på den svenska arbetsmarknaden efter tre års frånvaro.

Vi besökte släkten i Sverige i samband med pingstlovet. Ja, pingst är fortfarande viktigt i katolska länder. Under besöket i Sverige tittade vi på fyra hus och fastnade för ett av dem och en vecka senare stod det klart att vi hade vunnit budgivningen. Nu ska vi flytta från ett hus byggt 1929 till ett som är byggt 1964. Hus med två helt olika sorts charm.

För min del känns livet lite lättare nu. Det är alltid jobbigt att fatta ett beslut om att flytta och lämna en vardag som man vant sig vid. När beslutet väl är fattat är det mycket som ska falla på plats, men det känns på sätt och vis som mer angenäma problem.

Barnen är lite kluvna inför att flytta till Sverige igen. De ser fram emot den frihet som de har i Sverige där de kan gå själva till skolan och inte behöver bli skjutsade varje gång de vill leka med en kompis. Huset vi har köpt ligger mitt emot våra vänner, som har barn i samma ålder. Samtidigt vill de inte lämna kompisarna i Bryssel. Det optimala vore, enligt dem, att alla kompisarna kunde flytta med oss och gärna deras lärare också.

Vår tid i Bryssel lider snabbt mot sitt slut och det finns mycket och många jag kommer att sakna när vi flyttar härifrån.


onsdag 8 maj 2013

Grodsången

Jag fortsätter lite på samma tema som förra gången.

Jag är en flitig besökare i parken för tillfället. 4-5 morgnar i veckan är jag där en halvtimme och avverkar en rask promenad under tiden som jag lyssnar till nyheterna eller något program från P1. Motion och allmänbildning i ett. I min värld kan det knappast bli bättre.

Idag stördes mitt lyssnande av ett ljud jag aldrig hört tidigare. Först trodde jag att det var änderna och ankorna som pratade. Jag styrde stegen till en av dammarna och insåg att det inte var ljud från fåglar. Det var grodorna som lät. Uppenbarligen var denna morgon deras parningsmorgon. Jag stannade en stund och lyssnade och tittade. Vill ni veta hur belgiska grodor låter kan ni höra det här. Tyvärr ser man inte grodorna speciellt tydligt. De ligger till större delen under vattnet och jag kom inte närmare beroende på staket. Hade jag gått över det hade parkvakterna haffat mig.

video

Mitt i naturen i Europas huvudstad...

lördag 27 april 2013

Parkliv

Så här på våren är ett av mina favoritställen parken i våra kvarter, Josaphatparken. Parken var en av anledningarna till att vi valde att bosätta oss i detta område, förutom att vi föll för den fina lägenheten som vi hyr.

Den 6 april hittade jag vårens första vitsippa på ett soligt ställe utmed den lilla bäcken i parken. 
Vår park erbjuder allt man kan önska sig. Stora öppna gräsytor, flera dammar, en liten bäck och en stor mängd olika träd och buskar. Dessutom finns det en lekplats, "berg" att klättra i och två åsnor.
Kretsloppstänkande i Bryssel. Här har den ena av parkens åsnor dragit sin egen gödsel till kolonilotterna på vår gata i staden. 
Den stora gungan på lekplatsen är för det mesta upptagen. 
Asfalterade gångstigar gör det lätt att ta sig runt i parken både till fots och för barnens del med cykel. Parken hålls ren och snygg och dagtid ser man ständigt parkarbetare som plockar upp papper och annat som andra människor har tappat eller slängt. En annan yrkeskategori som man ofta träffar på under den ljusa tiden på dygnet är parkvakterna. De patrullerar runt i parken och ser till att man inte klättrar i träden och kontrollerar människor som beter sig annorlunda.

En solig morgon när bokarna i parken börjar spritta ger positiv energi och ro i själen. 
Jag uppskattar den sistnämnda yrkeskategorin väldigt mycket. Speciellt efter att ha råkat ut för en man som tyckte att det var kul att visa sina mest personliga delar för förbipasserande. När parkvakterna fick veta vad som försiggick under trädet med hängande grenar ringde de till polisen. Jag vet inte om de grep mannen, men det kändes bra att någon hjälpte till och agerade. 

Att mata duvorna är detsamma som att mata råttorna. €89 i böter kostar det om man blir påkommen. 
Häromdagen hade jag och några av mina äldre elever ett samtal som leddes in på var man känner sig trygg och säker. Två av flickorna, som ofta joggar tillsammans i stadens parker, berättade att de under det senaste halvåret råkat ut för obehagliga saker i två olika parker. Den ena gången hade de blivit avrådda av parkvakterna att jogga i en speciell del av parken, eftersom det området inte var säkert att vara i. Den andra gången hade en maskerad man sprungit upp bakom dem och tagit dem i rumpan. Vid detta tillfälle hade de fått tag i en av parkvakterna som tagit signalement på mannen och begett sig till den del av parken där de blivit antastade.
Orkar man inte ta sig ner till parken kan man njuta av  lummiga trädgårdar . Bilden är tagen från vårt köksfönster på morgonen den 27 april. 
Jag och flickorna tycker att det är bra att parkvakterna finns, men oerhört tråkigt att de ska behövas för att man ska känna sig säker när man utnyttjar Bryssels fina parker.

onsdag 6 mars 2013

Jag - en fotbollsmorsa?

Jag tillhör den delen av befolkningen som inte är speciellt bra på fotboll. Till saken hör väl också att jag inte är så värst intresserad av just den sporten, trots, eller kanske på grund av, att min pappa var fotbollsdomare i min barndom.

När vi fick barn bävade jag för att bli tvungen att stå och hänga i sporthallar och utmed fotbollsplaner och vänta på mina barn. Äldste sonen visade sig vara ungefär lika bra som sin mor på fotboll, så jag slapp enkelt undan. Yngste sonen visade tvärtom ett stort intresse för sporten, till makens och svärfars stora glädje. Automatiskt blev det så att Pär är den som tagit hand om Pontus och hans fotbollsträningar och matcher. Jag har avsagt mig allt ansvar för detta.

På barnens skola har de en fotbollsturnering mellan de olika språksektionerna. Matcherna spelas på onsdag eftermiddag och det är svårt för Pär att ta ledigt för att vara med och coacha laget vid den tiden. Idag erbjöd jag mig att vara med och ta hand om det lilla laget med 7-8-åringarna. Till min stora förvåning tyckte jag att det var ganska kul. Dessutom har jag nog den där genen som fotbollsmammor verkar ha. Den där som gör att man står och skriker till sina barn bredvid planen. På det där, som jag tycker pinsamma, sättet som jag bestämt mig för att aldrig göra...

Vi var tre svenska mammor som hejade på vårt lag idag. Det var en italiensk pappa som stöttade det italienska motståndarlaget. Förra gången hade de fått sätta tydliga gränser för hur nära planen han fick gå. Det kompenserade han idag med att skrika och vifta med armarna mer än vad vi tre klarade av tillsammans. I det perspektivet verkar jag ha ganska långt kvar innan jag blir en fullfjädrad fotbollsmorsa.
Den italienske pappan instruerar sitt lag med stora gester, ganska nära mitten på bilden. Matchen spelades i gassande solsken och 17 grader varmt. Det tinar upp kroppen och humöret. 

måndag 4 mars 2013

Vår i luften och svordomar

Det är ganska tyst på den här bloggen för tillfället. Min önskan vid nyår om att vi skulle få en roligare start på det nya året jämfört med avslutet på det gamla året slog inte in. Mycket sjukdom av viruskaraktär har däckat vår lilla familj här i Bryssel och som om inte det räckte har familjen i Sverige drabbats av sjukdomar som inte är snabbt övergående. Nu håller vi tummarna för att vi slipper fler virus och för att sjukvården i Sverige ska kunna bota elaka sjukdomar som man inte ens skulle önska att ens värsta fiende fick.

Med tanke på ovanstående har det inte funnits något speciellt att blogga om. Hur intressant är det att berätta att man har feber eller håller tummarna för att en operation ska lyckas?

Nu måste vi se framåt och det blir lite lättare när det helt plötsligt är vår i luften och termometern visar på +11°C efter kl. 19. I morgon ska det bli 17 grader varmt. Härligt!

Sedan jag skrev senast har vi varit i alperna och åkt skidor. Les Houches var orten vi bodde i den här gången. En liten mysig by i närheten av Chamonix. Bra med snö, barnvänligt, men inte så fint väder som förra året. En av dagarna åkte vi genom Mont Blanctunneln till Courmayeur och åkte skidor tillsammans med vänner från Sverige.
Les Houches i ett soligt ögonblick. 
Det känns som att vintern har varit ovanligt lång och kall i vår del av Europa och jag har ett tag haft ett behov av att uppdatera min garderob med något färgglatt. I lördags köpte jag mig ett par tuggummirosa byxor och jag kände mig som om jag vore sju, åtta år gammal igen... Garderoben fylldes på med lite annat smått och gott även igår. Då träffade jag två bloggvänner för lite shopping och lunch. En träff som lättade upp mitt sinne som varit lite tungt på sistone.

En annan sak som lättade upp mitt sinne var ett mail från Pontus fröken idag. De hade pratat om svordomar och då hade Pontus glatt stämt upp i Svordomsvisan, till klasskamraternas stora glädje. Jag tycker att det blir lite extra kul i sammanhanget att det faktiskt är en religionsfrökens son som kan denna visa... Tilläggas bör dock att det är barnens far och farfar som har lett ( eller kanske förlett?) våra barn till denna svenska musikskatt.

torsdag 7 februari 2013

Kan någon förklara för mig...

Kan någon förklara för mig hur man lyckas att måla så här utan att polisen, eller någon annan märker det? Är det tillåtet i Belgien att måla på gavlarna? Jag bara undrar och vill så gärna veta.


New mural of male holding sex in Brussels

Instagram - Jihes
Wed 06/02/2013 - 11:25After a street mural of a masturbating woman surprised pedestrians in the upmarket Louisalaan district of Brussels a while back, a striking new mural has now appeared a little further along on the Hallepoortlaan.
The large mural depicting a gaunt male nude appeared out of the blue a couple of days ago. The style and the subject clearly show that the same street artist has been at work here too.
The identity of the artist remains a mystery, but the murals do seem to brighten up the area, though not everybody is partial to this kind of thing.
Källa:http://www.deredactie.be/cm/vrtnieuws.english/news/130206_street_art

lördag 2 februari 2013

Lappsjuka och gasläcka

Så sitter jag här igen och försöker att summera veckorna som gått. I mitt förra inlägg önskade jag att vi skulle vara mindre sjuka det här året jämfört med hur vi avslutade förra året. Tyvärr verkar inte min önskan bli uppfylld. De senaste veckorna har varit fyllda av sjuka barn och föräldrar. När Pär och Johan var hos doktorn i torsdags konstaterades det att vi hade två olika influensavirus i vårt hem. Lagom upplyftande att få veta är att det finns tre starka virus i omlopp i vår stad för tillfället. Nog gnällt om detta.

Jag drabbades av lappsjuka (än en gång) för några veckor sedan och det gjorde att vi en lördag gav oss av till Liège. En stad som gav oss intrycket av att vara i nedan. Det första vi gjorde var att bege oss till det historiska centrumet och i den kalla vintervinden var vi i stort sett själva på gatorna där. Många hus stod tomma och många sönderslagna fönsterrutor gav ett spöklikt utseende till den delen av staden. Vi flydde undan blåsten och gick in på ett av stadens muséer, Le Grand Curtius. Ett museum som bjöd på en mängd olika samlingar. Där fanns bl a  föremål från faraonernas Egypten, en stor samling av glas och en stor mängd vapen. Liège är känt för sin vapentilverkning och denna samling var den intressantaste enligt den manliga delen av familjen. Själv tyckte jag att byggnaden i sig var mer fascinerande än vapensamlingen. Vi åt sen lunch i den modernare delen av staden. Där var det fullt med människor som med något jagat i blicken sökte reafynd.

Under januari var det ovanligt mycket snö i Belgien. Framför allt låg snön kvar på marken i över en vecka. Jag var nog en av få människor i den här staden som uppskattade det. Snön gav oss möjlighet att åka pulka i parken och vi kunde än en gång konstatera att vi har en perfekt pulkabacke i parken.
Stjärtlappen gled riktigt bra i den välpreparerade backen. 
Förra lördagen var jag på begravning. En av de svenska kollegorna på primär förlorade sin kamp mot cancer för några veckor sedan. En väldigt vacker och personlig begravning som besöktes av många, både vuxna och barn.

Igår var det min tur att stanna hemma med våra sjuka barn. Det känns alltid lite surt att vara hemma när man har förberett sig på att vara på jobbet och mitt humör var inte på topp. Humöret vände dock när jag tittade på min telefon framåt kvällen och såg att jag hade fått fem sms. Alla handlade om att man hade blivit tvungna att utrymma skolan beroende på en gasläcka. Jag drog en lättnadens suck över att jag och barnen slapp att vara med om att utrymma en skola med över 3000 elever. Samtidigt tänkte jag på mina stackars kollegor, som fick ta hand om mina elever också eftersom jag inte var på plats. En av kollegorna hade vaktat examensskrivningar i aulan när brandlarmet gick och de hade blivit allmänt förvirrade där i aulan. Examensskrivningarna omges av många speciella regler och utrymning ingår inte i den reglerna. Pontus fröken rapporterade att ur hennes synvinkel hade allt gått lugnt och sansat till. Enligt den senaste informationen vi fått hålls skolan stängd på måndag. Det ska bli intressant och se var detta slutar eftersom det saknas nödutgångar på stora delar av skolan. På andra och tredje våningen har man bara tillgång till de ordinarie trapphusen vid en eventuell utrymning. Detta uppmärksammas av föräldraföreningen vid varje årsmöte, men inget har gjorts åt det. Frågan lär helt klart få än mer uppmärksamhet efter det som inträffade igår, med all rätt.