Idag har vi äntligen fått en ordentlig internetuppkoppling. Teknikern från belgacom var här i nästan tre timmar. Det visade sig vara mycket komplicerat, eftersom det inte fanns "vanliga" ledningar in i huset. Denne man talade enbart franska och jag blev jag tvungen att involvera en av grannarna som var hemma för att få hjälp med att förstå. Som "tack" blev hon utan tv, telefon och internet en stund... När teknikern äntligen var klar hade jag kunnat kyssa honom av glädje - men det gjorde jag inte...
Det märks att vi har flyttat söderut på flera sätt. Det är faktiskt lite varmare här än i Sverige och framför allt är människorna lite mer hetlevrade. Igår anordnade facket en jättestor demonstration inne i de centrala delarna. Det gjorde att kollektivtrafiken inte fungerade som den skulle. Enligt grannarna hade trafiksituationen varit helt fruktansvärd under eftermiddagen. Vi märkte inget av det, men om jag inte hade varit tvungen att hämta barnen vid bussen skulle jag gärna ha åkt in och tittat på demonstrationståget. Det verkar "jäsa i leden" på flera ställen. Sophämtningen fungerar inte som den brukar, enligt grannen på grund av strejk. Jag kan tänka mig att de svenska medierna har rapporterat om den vilda strejken på flygplatsen i Bryssel. Som sagt var är belgarna lite mer utåtagerande än svenskarna. Ett exempel på det fick vi idag på morgonen. Chauffören på barnens skolbuss blev irriterad på en liten lastbil, som sånär repade bussen, när den försökte att köra förbi. Lastbilen stannade då de höll på att fastna i bussens backspegel. Då rusade busschauffören ut mitt i gatan och stod och skrek och gapade åt lastbilschauffören..Jag har svårt att tänka mig att något liknande skulle inträffa i en svensk stad. Där hade nog busschauffören skickat en arg insändare eller dagens ris till lokaltidningen.
Jag har tillbringat min dag över franskböckerna. Vi får alltid en läxa att göra. För mig tar det ungefär en timme. För de som förstår allt går det nog betydligt snabbare. Min nya strategi är att jag ska göra de kapitel i boken som ingår i debutantkursen. På det sättet hoppas jag att de 20 år gamla kunskaperna fräschas upp igen. Det innebär att jag har hängt över mina böcker i fyra timmar sammanlagt. Och jo, jag har nog blivit lite bättre på franska. Jag klarade av att berätta för brasilianskan vid bussen vad jag hade gjort idag. Framsteg!
torsdag 30 september 2010
tisdag 28 september 2010
Rivstart på veckan
Flera milstolpar passerades under gårdagen.
För första gången på nästan exakt 20 år öppnade jag en lärobok i franska. Det gick sådär. För mitt ego hade det helt klart varit bättre om jag hade börjat en nivå ner, dvs som debutant. Men livet är fullt av utmaningar och här dök det upp en. Jag hoppas att självstudier leder till att onsdagens lektion känns mindre jobbig. Det var en salig blandning av personer i gruppen. En spansk diplomat, en journalist från Tchad, ett antal kvinnor och män som jobbar "a la maison" ( till den gruppen räknas jag...) och en amerikansk kvinna som jobbar som kock hos förmögna människor är några exempel. Kan bli hur intressanta samtal som helst, speciellt med tanke på att all konversation i klassrummet ska vara på franska... Jag lyckades att få ihop kanske tio meningar under två och en halv timme. Ni som känner mig förstår hur mycket som bubblade inne i mig och som jag inte kunde få fram. Frustration!
Efter skolan försökte jag att köpa ett månadskort för kollektivtrafiken. Kön ringlade lång och efter en halvtimme i kön insåg jag att jag skulle få stå minst två timmar. Jag gav upp och ska hänga på låset när de öppnar någon dag. För att fortsätta på kommunikationsspåret, kan jag meddela att jag har spräckt nollan då det gäller bilkörning. Det gick bra, men ni som tycker att Knallerondellen i Borås är jobbig att köra i är välkomna till Bryssel för att förstå vilket under av ordning den är... Här är rondellerna fyrfiliga och trafiken är ganska hetsig. Samtidigt är de bra på att släppa fram en om man använder blinkers. Visst var det några som tutade ilsket efter mig, men det bryr jag mig inte om. Mitt största problem när det gäller bilkörning är vår port till garageinfarten. Den är elektrisk, men saknar rörelsesensor och det innebär att den står öppen ca. 5 sekunder sedan börjar den gå igen. Om man inte är uppmärksam, då blir det repor i lacken på bilen...
Jag var på föräldramöte på kvällen och träffade Johans lärare. Modershjärtat höll på att brista av stolthet när engelskläraren sa att han var "perfect", när jag frågade om vi behövde öva något extra eftersom de andra barnen redan har läst engelska i ett år. En klar skillnad mellan den svenska skolan och Europaskolan är allt som man ska betala ur egen ficka. Hittills har vi köpt själva eller betalat för läroböcker, avgift till skolbiblioteket, skolans idrottskläder (obligatoriska), administrationsavgift, avgift för skolbuss och skollunch och pengar till klasskassan. I ett kommande inlägg ska jag berätta hur mycket pengar det handlar om. Det är inga små summor... Oj, vilken "cliffhanger" det blev...
För övrigt kan jag meddela att belgacommannen kommer hit på torsdag. Jag håller tummarna för att han kan ordna en bra uppkoppling åt oss då. Om han lyckas ska jag visa er lite bilder.
För första gången på nästan exakt 20 år öppnade jag en lärobok i franska. Det gick sådär. För mitt ego hade det helt klart varit bättre om jag hade börjat en nivå ner, dvs som debutant. Men livet är fullt av utmaningar och här dök det upp en. Jag hoppas att självstudier leder till att onsdagens lektion känns mindre jobbig. Det var en salig blandning av personer i gruppen. En spansk diplomat, en journalist från Tchad, ett antal kvinnor och män som jobbar "a la maison" ( till den gruppen räknas jag...) och en amerikansk kvinna som jobbar som kock hos förmögna människor är några exempel. Kan bli hur intressanta samtal som helst, speciellt med tanke på att all konversation i klassrummet ska vara på franska... Jag lyckades att få ihop kanske tio meningar under två och en halv timme. Ni som känner mig förstår hur mycket som bubblade inne i mig och som jag inte kunde få fram. Frustration!
Efter skolan försökte jag att köpa ett månadskort för kollektivtrafiken. Kön ringlade lång och efter en halvtimme i kön insåg jag att jag skulle få stå minst två timmar. Jag gav upp och ska hänga på låset när de öppnar någon dag. För att fortsätta på kommunikationsspåret, kan jag meddela att jag har spräckt nollan då det gäller bilkörning. Det gick bra, men ni som tycker att Knallerondellen i Borås är jobbig att köra i är välkomna till Bryssel för att förstå vilket under av ordning den är... Här är rondellerna fyrfiliga och trafiken är ganska hetsig. Samtidigt är de bra på att släppa fram en om man använder blinkers. Visst var det några som tutade ilsket efter mig, men det bryr jag mig inte om. Mitt största problem när det gäller bilkörning är vår port till garageinfarten. Den är elektrisk, men saknar rörelsesensor och det innebär att den står öppen ca. 5 sekunder sedan börjar den gå igen. Om man inte är uppmärksam, då blir det repor i lacken på bilen...
Jag var på föräldramöte på kvällen och träffade Johans lärare. Modershjärtat höll på att brista av stolthet när engelskläraren sa att han var "perfect", när jag frågade om vi behövde öva något extra eftersom de andra barnen redan har läst engelska i ett år. En klar skillnad mellan den svenska skolan och Europaskolan är allt som man ska betala ur egen ficka. Hittills har vi köpt själva eller betalat för läroböcker, avgift till skolbiblioteket, skolans idrottskläder (obligatoriska), administrationsavgift, avgift för skolbuss och skollunch och pengar till klasskassan. I ett kommande inlägg ska jag berätta hur mycket pengar det handlar om. Det är inga små summor... Oj, vilken "cliffhanger" det blev...
För övrigt kan jag meddela att belgacommannen kommer hit på torsdag. Jag håller tummarna för att han kan ordna en bra uppkoppling åt oss då. Om han lyckas ska jag visa er lite bilder.
söndag 26 september 2010
Dålig uppkoppling och bra helg
Vi väntar fortfarande på "belgacommannens" återkomst...
Hittills har jag tillbringat närmare en timme i telefonkö till belgacom, utan att komma fram. I svenska telefonköer brukar man få veta vilket könummer man har och hur lång tid det beräknas ta innan man får hjälp, den servicen har man inte på belgacom. I Sverige brukar man kunna ringa till telefonbolagen även på helgerna. Det kan man inte i Belgien. Här är man hänvisad till måndag-fredag kl. 8-18.30. Jag känner mig som en bortskämd svensk...
Jag håller på och anpassar mig till det belgiska samhället. Det innebär att man inte kan räkna med att matbutikerna är öppna efter kl. 20 på kvällarna och att de är stängda på söndagarna. Alla affärer är stängda på söndagarna, utom butikerna på turiststråket i den centrala delen av Bryssel. Däremot är många butiker öppna till kl. 19 på vardagskvällarna, inklusive lördagar. Det är bara att anpassa sig och lägga om sina inköpsvanor.
Hur är det då med priserna på dagligvaroror i Bryssel jämfört med Borås? Än en gång kan jag konstatera att jag har varit bortskämd i Borås. Igår stod jag i affären och skulle välja tvättmedel. Inget paket kostade under 7 euro, alltså närmare 70 kronor för ett paket tvättmedel, mycket dyrare än jag är van vid. Samma sak är det med maskindiskmedel, mjölkprodukter och kött. Det är mycket dyrare här. Vi behöver inte svälta, men man funderar givetvis varför vissa varor är så mycket dyrare. Har vi så mycket subventioner på våra varor i Sverige?
Helgen har varit bra. Igår var vi i Antwerpen på zoo. Ett av de äldsta i Europa, grundat 1843. Det ligger mitt inne i Antwerpen, bredvid centralstationen. Med andra ord har det helt andra förutsättningar än Borås djurpark. Parken är väldigt vacker, men djuren har inte så stora hägn. Det finns en väldigt fin avdelning med reptiler, amfibier och fiskar. Johan var nöjd när han fick möjlighet att klappa en frigående leguan.
Resten av helgen har vi försökt att få ordning i lägenheten. Sex Billy är snart fyllda med böcker och antalet flyttkartonger i lägenheten har minskat drastiskt.
Hittills har jag tillbringat närmare en timme i telefonkö till belgacom, utan att komma fram. I svenska telefonköer brukar man få veta vilket könummer man har och hur lång tid det beräknas ta innan man får hjälp, den servicen har man inte på belgacom. I Sverige brukar man kunna ringa till telefonbolagen även på helgerna. Det kan man inte i Belgien. Här är man hänvisad till måndag-fredag kl. 8-18.30. Jag känner mig som en bortskämd svensk...
Jag håller på och anpassar mig till det belgiska samhället. Det innebär att man inte kan räkna med att matbutikerna är öppna efter kl. 20 på kvällarna och att de är stängda på söndagarna. Alla affärer är stängda på söndagarna, utom butikerna på turiststråket i den centrala delen av Bryssel. Däremot är många butiker öppna till kl. 19 på vardagskvällarna, inklusive lördagar. Det är bara att anpassa sig och lägga om sina inköpsvanor.
Hur är det då med priserna på dagligvaroror i Bryssel jämfört med Borås? Än en gång kan jag konstatera att jag har varit bortskämd i Borås. Igår stod jag i affären och skulle välja tvättmedel. Inget paket kostade under 7 euro, alltså närmare 70 kronor för ett paket tvättmedel, mycket dyrare än jag är van vid. Samma sak är det med maskindiskmedel, mjölkprodukter och kött. Det är mycket dyrare här. Vi behöver inte svälta, men man funderar givetvis varför vissa varor är så mycket dyrare. Har vi så mycket subventioner på våra varor i Sverige?
Helgen har varit bra. Igår var vi i Antwerpen på zoo. Ett av de äldsta i Europa, grundat 1843. Det ligger mitt inne i Antwerpen, bredvid centralstationen. Med andra ord har det helt andra förutsättningar än Borås djurpark. Parken är väldigt vacker, men djuren har inte så stora hägn. Det finns en väldigt fin avdelning med reptiler, amfibier och fiskar. Johan var nöjd när han fick möjlighet att klappa en frigående leguan.
Resten av helgen har vi försökt att få ordning i lägenheten. Sex Billy är snart fyllda med böcker och antalet flyttkartonger i lägenheten har minskat drastiskt.
torsdag 23 september 2010
Teknikfrustrerad
Idag skulle det vara den stora dagen. Dagen då vi skulle få telefon, bredband och TV inkopplat.
Det började bra, teknikern dök upp på utsatt tid och kunde dessutom lite engelska. TV kopplades in, telefonen fungerade och bredbandet skickade fina signaler - i tre minuter. Sedan lade bredbandet av. Tre modem/routrar senare fungerade det fortfarande inte. Den stackars teknikern sprang upp och ner i trappan till sin bil, åkte iväg och kom tillbaka. Han hade ett nytt modem med sig och kopplade in det på nytt ställe i lägenheten. Det fungerade inte. Han åkte iväg och har fortfarande inte kommit tillbaka. Så här sitter man med ett kasst mobilt modem och vet inte när teknikern behagar att dyka upp igen. Kundtjänst lovade att ringa tillbaka, men det gjorde de inte... Frustrationen är total. Jag hade planerat att lägga upp bilder idag, men tji fick jag.
Jag har haft barnen hemma i tre dagar. Johan har haft feber och Pontus åker inte med skolbussen utan Johan. Idag har vi varit inne hela dagen, för att kunna bistå teknikern. Det har gjort att barnen varit något frustrerade och jag också. Precis som hundar behöver de och jag rastas några gånger om dagen... Imorgon ska de till skolan och det blir nog bra för oss alla tre.
Det började bra, teknikern dök upp på utsatt tid och kunde dessutom lite engelska. TV kopplades in, telefonen fungerade och bredbandet skickade fina signaler - i tre minuter. Sedan lade bredbandet av. Tre modem/routrar senare fungerade det fortfarande inte. Den stackars teknikern sprang upp och ner i trappan till sin bil, åkte iväg och kom tillbaka. Han hade ett nytt modem med sig och kopplade in det på nytt ställe i lägenheten. Det fungerade inte. Han åkte iväg och har fortfarande inte kommit tillbaka. Så här sitter man med ett kasst mobilt modem och vet inte när teknikern behagar att dyka upp igen. Kundtjänst lovade att ringa tillbaka, men det gjorde de inte... Frustrationen är total. Jag hade planerat att lägga upp bilder idag, men tji fick jag.
Jag har haft barnen hemma i tre dagar. Johan har haft feber och Pontus åker inte med skolbussen utan Johan. Idag har vi varit inne hela dagen, för att kunna bistå teknikern. Det har gjort att barnen varit något frustrerade och jag också. Precis som hundar behöver de och jag rastas några gånger om dagen... Imorgon ska de till skolan och det blir nog bra för oss alla tre.
tisdag 21 september 2010
Förvirring i Bryssel
Det här inlägget kommer att handla om hur det är att vara mor till två barn i skolåldern i Bryssel. Är du inte intresserad av att läsa om det kan du sluta här.
Måndagen var en fixardag i hemmet. Jag hade bestämt mig för att bli av med flyttkartongerna i vårt sovrum och det innebar en hel del omstruktureringar av redan uppackade saker. Allt flöt enligt planerna och nöjd med mig själv tog jag cykeln för att åka och handla. Att handla mat tar ganska lång tid för mig här, jämfört med i min gamla hemstad. Dels hittar jag inte i butikerna och dels förstår jag inte alltid vad det står på förpackningarna. Det innebär att jag för det mesta inte kommer hem med allt som jag har skrivit upp på min lista, men alltid något annat som jag tycker att vi kan testa... Dessa test sker med vitt skilda resultat. Efter min, än en gång, halvlyckade shopping var det dags att hämta barnen vid bussen.
När bussen kommer möts jag av en ensam, storgråtande Pontus. Han är helt utom sig för att bussen inte har väntat på Johan. Till saken hör att Pontus är lite rädd för att åka skolbussen. Det går bra om han får sitta bredvid Johan. Då känner han sig trygg. Med tanke på denna rädsla har vi beslutat att de inte ska gå på några fritidsaktiviteter i skolans regi, än så länge. Det skulle innebära att de ibland fick åka själva på bussen och det känns inte rättvist mot Pontus.
Vad gör man när man står där vid bussen och undrar vart ens barn har tagit vägen? Ja, jag måste behålla lugnet för Pontus skull och som tur är finns det en pappa till barnen. Jag får tag på Pär och förklarar situationen. Jag kommer då också ihåg att jag inte har fått någon bekräftelse på vår avbokning av barnens aktiviteter, trots tre skickade mail och ett telefonsamtal till de ansvariga. Pär ringer skolan. Det visar sig också att det är beroende på dessa aktiviteter som det har gått snett. Med tanke på att det finns ca. 3 000 elever på skolan är det många som vill delta i fritidsaktiviteterna och då även avbokar aktiviteter. Detta ska sedan rapporteras till barnens lärare och någonstans har kommunikationen brustit. Johans lärare har därför, helt riktigt, skickat honom till den aktivitet som står på hennes lista. Vi får veta var vi kan hämta honom och Pontus och jag hoppar på spårvagn och buss och hittar honom i skolan på angivet ställe.
Johan är helt lugn och tycker att det hela har varit ett litet äventyr. Han har varit på sin första pianolektion någonsin och skrattar när han berättar om den. Det var han och en fransk pianolärare i rummet. De båda kunde ungefär lika mycket engelska... Jag hade gärna varit en fluga i det rummet, vilken härlig konversation det måste ha varit. Två positiva saker träder fram ur den här historien, enligt mitt sätt att se det. Den ena är att det på skolan finns en väl fungerande ordning där de aldrig lämnar de mindre barnen utan tillsyn. De vet var barnen är hela tiden. Det känns, mitt i förvirringen, tryggt. Den andra positiva delen i detta är Johans reaktion, att han tar det som något positivt och inte blir förtvivlad för att vi inte finns på plats för att hämta honom. Han litar på att vi kommer. Han är trygg i sig själv och det känns skönt.
På vägen hem träffar vi på Pär på spårvagnen. Vi stannar till på en av kvarterskrogarna och äter kvällsmat och är lättade över att detta lilla äventyr slutade lyckligt. Pontus somnar helt utmattad mer än en timme tidigare än vad han brukar göra...
Johan väcker mig mitt i natten. Han är kokhet och febertermometern visar på över 39 grader. Jag och mina två söner tillbringar tisdagen i hemmet och gör inte så mycket mer än att titta på film, läsa och mysa. Ytterligare några dagar har passerat i den svenska Brysselfruns liv.
Måndagen var en fixardag i hemmet. Jag hade bestämt mig för att bli av med flyttkartongerna i vårt sovrum och det innebar en hel del omstruktureringar av redan uppackade saker. Allt flöt enligt planerna och nöjd med mig själv tog jag cykeln för att åka och handla. Att handla mat tar ganska lång tid för mig här, jämfört med i min gamla hemstad. Dels hittar jag inte i butikerna och dels förstår jag inte alltid vad det står på förpackningarna. Det innebär att jag för det mesta inte kommer hem med allt som jag har skrivit upp på min lista, men alltid något annat som jag tycker att vi kan testa... Dessa test sker med vitt skilda resultat. Efter min, än en gång, halvlyckade shopping var det dags att hämta barnen vid bussen.
När bussen kommer möts jag av en ensam, storgråtande Pontus. Han är helt utom sig för att bussen inte har väntat på Johan. Till saken hör att Pontus är lite rädd för att åka skolbussen. Det går bra om han får sitta bredvid Johan. Då känner han sig trygg. Med tanke på denna rädsla har vi beslutat att de inte ska gå på några fritidsaktiviteter i skolans regi, än så länge. Det skulle innebära att de ibland fick åka själva på bussen och det känns inte rättvist mot Pontus.
Vad gör man när man står där vid bussen och undrar vart ens barn har tagit vägen? Ja, jag måste behålla lugnet för Pontus skull och som tur är finns det en pappa till barnen. Jag får tag på Pär och förklarar situationen. Jag kommer då också ihåg att jag inte har fått någon bekräftelse på vår avbokning av barnens aktiviteter, trots tre skickade mail och ett telefonsamtal till de ansvariga. Pär ringer skolan. Det visar sig också att det är beroende på dessa aktiviteter som det har gått snett. Med tanke på att det finns ca. 3 000 elever på skolan är det många som vill delta i fritidsaktiviteterna och då även avbokar aktiviteter. Detta ska sedan rapporteras till barnens lärare och någonstans har kommunikationen brustit. Johans lärare har därför, helt riktigt, skickat honom till den aktivitet som står på hennes lista. Vi får veta var vi kan hämta honom och Pontus och jag hoppar på spårvagn och buss och hittar honom i skolan på angivet ställe.
Johan är helt lugn och tycker att det hela har varit ett litet äventyr. Han har varit på sin första pianolektion någonsin och skrattar när han berättar om den. Det var han och en fransk pianolärare i rummet. De båda kunde ungefär lika mycket engelska... Jag hade gärna varit en fluga i det rummet, vilken härlig konversation det måste ha varit. Två positiva saker träder fram ur den här historien, enligt mitt sätt att se det. Den ena är att det på skolan finns en väl fungerande ordning där de aldrig lämnar de mindre barnen utan tillsyn. De vet var barnen är hela tiden. Det känns, mitt i förvirringen, tryggt. Den andra positiva delen i detta är Johans reaktion, att han tar det som något positivt och inte blir förtvivlad för att vi inte finns på plats för att hämta honom. Han litar på att vi kommer. Han är trygg i sig själv och det känns skönt.
På vägen hem träffar vi på Pär på spårvagnen. Vi stannar till på en av kvarterskrogarna och äter kvällsmat och är lättade över att detta lilla äventyr slutade lyckligt. Pontus somnar helt utmattad mer än en timme tidigare än vad han brukar göra...
Johan väcker mig mitt i natten. Han är kokhet och febertermometern visar på över 39 grader. Jag och mina två söner tillbringar tisdagen i hemmet och gör inte så mycket mer än att titta på film, läsa och mysa. Ytterligare några dagar har passerat i den svenska Brysselfruns liv.
söndag 19 september 2010
Bilfri söndag
Förmiddagen tillbringades med att skruva byråar. Efter det blev det en vända på studsmattan. Vi åt lunch och sedan bytte Pontus om till geparddräkten, det var dags för Hawaiifest. Det första barnkalaset i Bryssel. GPS:en ställdes in och vi styrde kosan mot kalaset. Pär kommenterade glatt för barnen att det var väldigt många som gjorde cykelutflykter på söndagar i Belgien. Vi körde vidare och tyckte att det var konstigt att folk cyklade mitt i vägen och inte höll in till kanten för bilar. Det var väldigt lite bilar ute och helt plötsligt slog det mig att jag förra veckan sett en stor annons utanför en affär om bilfri dag den 19 september... Jag påminde mig själv om att jag ska undersöka om det finns någon engelskspråkig tidning. Min mediebevakning består, för tillfället, av de svenska dagstidningarna på nätet. Det är dags att det blir ändring på det. Jag måste veta vad som händer i mitt nya hemland.
Framme vid kalaset fick vi bekräftat att det var bilfri dag i Bryssel en gång om året. Denna dag inföll i år den 19 september. Idag var det förbjudet att köra bil och man kunde få böter om man gjorde det... Vi skrattade lite åt det och tackade vår lyckliga stjärna för att vi hade en tyskregistrerad hyrbil för tillfället. Om vi blev stoppade av polisen kunde vi alltid leka tyskar och säga ”Es tut mir wirklich leid. Ich hatte keine Ahnung...” Vi kom hem utan att bli stoppade. Det här med bilfri dag är verkligen inte dumt. Det har varit väldigt lugnt på gatan idag och människor verkar inte vara stressade. Varför har man inte bilfri dag oftare? Det måste ge positivt utslag både för människor och miljö. Vi som bor i tätorterna skulle nog kunna undvara bilen någon dag då och då. Om man bara vet om det i förväg kan man planera in den bilfria dagen. Jag vet att vi i Sverige också försöker att ha bilfria dagar emellanåt, men mig veterligen är det inte belagt med böter att köra bil de dagarna. det är kanske tyvärr det som krävs för att det ska fungera... Money rules...
Bil är för övrigt ett återkommande samtalsämne i vårt hem. För tillfället har vi en hyrbil. Att hyra bil en månad blir dyrt, mycket dyrt. Det har dessutom visat sig vara ganska onödigt att ha bil här under veckorna. Pär åker spårvagn till och från jobbet och sparar 40 minuter varje dag på det sättet, jämfört med att åka bil. Barnen åker skolbuss till och från skolan och det innebär att jag inte behöver sitta i bilköer på morgonen eller försöka att hitta en parkering för att kunna lämna/hämta dem i skolan. När jag börjar min språkkurs om en vecka tar jag mig dit med hjälp av kollektivtrafiken på 15-20 minuter, inklusive byten. Jag kan säkerligen cykla dit om jag vill. Kommer familjen Fäldt inte att ha någon bil i fortsättningen då? Fick jag bestämma skulle vi nog inte ha det. Nu råkar vi dock vara två som bestämmer i vår familj och min lagvigde kan inte tänka sig ett liv utan bil. Därför beställdes en ny bil för en vecka sedan, leverans blir det första veckan i januari. Fram till dess får jag min vilja igenom. Vi är bilfria och hyr bil om vi vill åka någonstans dit tågen inte går. Men tågen går till ganska många platser härifrån... T ex tar det 80 minuter att ta sig till Paris med tåg. Dit ska jag snart åka.
lördag 18 september 2010
Exotiska Bryssel
Tittade ut genom köksfönstret idag på morgonen. Jag ser en fågel i en trädtopp. Inget konstigt med det, en duva, tänker jag. Eller, nej det är ingen duva. Det är en... papegoja. Jag tittar igen och säger till resten av familjen att det sitter en papegoja i trädet utanför köksfönstret. Johan jublar. Det passar helt in i hans värld, så intresserad som han är av djur. Snabbt kommer frågan om vi kan fånga den... Inte troligt, säger jag. Pär berättar att han ser papegojor varje dag på väg till jobbet. Det här måste undersökas. Något säger mig att papegojor inte tillhör den vanliga faunan i Belgien. Slår på nätet och får mycket riktigt veta att det är ett ganska nytt fenomen. Dessutom verkar det vara ett ganska ovälkommet fenomen. Papegojorna förökar sig i snabb takt och har börjat hota de inhemska arterna. En av anledningarna till att papegojorna kan trivas i Belgien är de allt varmare vintrarna. Än en gång blir vi påminda om klimatförändringarna och dess baksidor. I Bryssel har det nu gått så långt att man har börjat göra upp planer för hur man ska kunna sterilisera papegojorna, för att på så sätt skydda de inhemska arterna. Så hade jag lärt mig något nytt. Ett mål jag har varje dag.
Efter att ha skruvat ihop ett antal Billy, en Malmbyrå och kontorsstolen Torbjörn, åker vi spårvagn in till centrum. Barnen tycker att det är spännande. Nästan lite exotiskt. Det är också ganska exotiska kvarter som leder oss in mot staden. Vi passerar bland annat Gare du Nord och jag börjar fundera på varför det i många europeiska storstäder ofta ligger ganska "exotiska" kvarter runt järnvägsstationerna. Jag kommer inte på någon bra förklaring och vi går av spårvagnen och ger oss ut i trängseln på en av de stora affärsgatorna. Vi äter en god lunch på ett anrikt brasserie och jag gör jag nästa exotiska upptäckt. I vilket fall som helst tycker jag att det känns exotiskt när det växer fikonträd med färdiga frukter mitt inne i Bryssel. I Sverige har jag fått för mig att man måste vinterförvara fikonträd, rätta mig gärna om jag har fel.
Idag har jag börjat förstå varför man måste stänga skolorna i Bryssel när det är tio centimeter snö ute. Jag har flyttat söderut - till en exotisk stad...
Efter att ha skruvat ihop ett antal Billy, en Malmbyrå och kontorsstolen Torbjörn, åker vi spårvagn in till centrum. Barnen tycker att det är spännande. Nästan lite exotiskt. Det är också ganska exotiska kvarter som leder oss in mot staden. Vi passerar bland annat Gare du Nord och jag börjar fundera på varför det i många europeiska storstäder ofta ligger ganska "exotiska" kvarter runt järnvägsstationerna. Jag kommer inte på någon bra förklaring och vi går av spårvagnen och ger oss ut i trängseln på en av de stora affärsgatorna. Vi äter en god lunch på ett anrikt brasserie och jag gör jag nästa exotiska upptäckt. I vilket fall som helst tycker jag att det känns exotiskt när det växer fikonträd med färdiga frukter mitt inne i Bryssel. I Sverige har jag fått för mig att man måste vinterförvara fikonträd, rätta mig gärna om jag har fel.
Idag har jag börjat förstå varför man måste stänga skolorna i Bryssel när det är tio centimeter snö ute. Jag har flyttat söderut - till en exotisk stad...
fredag 17 september 2010
Fredag
Det här har varit min andra fredag som Brysselfru. Dagen har ägnats åt att skriva dagbok, som har skickats till mina föräldrar som inte är uppkopplade. Min gamle far har, än en gång, hamnat på sjukhuset. Den här gången med en bruten lårbenshals, men med ett gott mod. Det första han, 83 år gammal, frågar läkaren när det står klart att han brutit benet är om han kan vara med på årets älgjakt. Förra året var han med och sköt en älg. Det är inte alla 82-åringar som kan göra det. Nåväl, i år kan han inte vara med ute i skogen. Däremot kommer han säkert att sitta med kom-radion igång hemma och följa vad de andra har för sig ute i skogen. Nog om min käre far.
Jag har gått i väntans tider idag. IKEA:s hemleverans skulle komma någon gång under dagen. Det visade sig bli kl. 15. De två som dök upp med våra 646 kg. var väl inte direkt några muskelmän. Sällan har jag hört två karlar i sina bästa år flåsa så när de går uppför en trappa. Ett tag trodde jag att de var på väg att få hjärtinfarkt och jag funderade på vad det kunde heta på franska. Konversationen som utspelade sig mellan mig och de två belgarna här på eftermiddagen kändes ungefär som i en stumfilm. De kunde ingen engelska och min franska är som bekant mycket elementär. Jag lyckades att haspla ur mig diverse ströord på franska och jag kan tänka mig att de fick sig några goa skratt i bilen när de åkte härifrån.
Min andra konversation, eller vad man nu ska kalla det, var vid busshållplatsen. Där talade jag med en brasilianska som är barnvakt åt några barn. Hon kan franska och portugisiska, men ingen engelska. Vi "pratar" med varandra på franska, varvat med lösryckta ord på spanska. Min gamle spansklärare, Mats-Åke, skulle vrida sig som en mask på en metkrok om han hörde mig... Idag upplyste hon mig om att man ska akta sig för marockanerna i den här staden. De försörjer sig som väskryckare. Både hon och hennes dotter hade råkat ut för det. De som står och tigger utanför mataffärerna är turkar. Hon tyckte att de minsann kunde skaffa sig ett hederligt arbete. Det kändes som att hon generaliserade lite väl mycket, men med tanke på mitt begränsade ordförråd och förmåga att producera begripliga meningar på franska blev det ganska mycket envägskommunikation. Det var kanske tur både för mig och henne...
Mitt liv kretsar ganska mycket kring att försöka förstå franska. Igår gjorde jag dock något som inte krävde ett ord franska. Jag var på svenska ambassaden och röstade. Det gick till som i Sverige. Den enda skillnaden var att det inte stod några namn på valsedlarna till kommunfullmäktige landstingsfullmäktige. För första gången i mitt liv förtidsröstade jag. I vanliga fall brukar jag sitta och våndas fram till eftermiddagen på valdagen för att sedan gå iväg och rösta och fortfarande vara osäker på om jag har röstat på "rätt" parti. Att förtidsrösta innebar precis samma vånda och i år måste jag erkänna att jag inte har följt debatten så bra som jag borde... Tidigare val har jag varit eller mindre tvungen att följa debatterna, men i år har det av naturliga orsaker varit svårare. Men precis som förut är frågan om man ska rösta med hjärtat eller hjärnan lika svår. Kommer jag någonsin att bli säker på hur jag ska rösta? En annan sak som jag funderade på i samband med detta röstförfarande, där mitt röstkort stoppas ner i ett förslutet kuvert tillsammans med mina tre kuvert, är hur man garanterar valhemligheten. Jag menar skulle någon vara nyfiken på hur jag röstar är det bara att öppna mina tre kuvert, eller? Hur som helst kan jag, trots mina tvekan vad jag skulle rösta på, argumentera för hur jag har resonerat.
Till sist vill jag uppmana alla er som inte redan har röstat att utnyttja er rösträtt. För hundra år sedan var det alldeles för många som inte gavs den rättigheten i vårt land. Runtom i världen finns det fortfarande ett mycket stort antal människor som inte har den rättigheten som alla borde ha år 2010.
Jag har gått i väntans tider idag. IKEA:s hemleverans skulle komma någon gång under dagen. Det visade sig bli kl. 15. De två som dök upp med våra 646 kg. var väl inte direkt några muskelmän. Sällan har jag hört två karlar i sina bästa år flåsa så när de går uppför en trappa. Ett tag trodde jag att de var på väg att få hjärtinfarkt och jag funderade på vad det kunde heta på franska. Konversationen som utspelade sig mellan mig och de två belgarna här på eftermiddagen kändes ungefär som i en stumfilm. De kunde ingen engelska och min franska är som bekant mycket elementär. Jag lyckades att haspla ur mig diverse ströord på franska och jag kan tänka mig att de fick sig några goa skratt i bilen när de åkte härifrån.
Min andra konversation, eller vad man nu ska kalla det, var vid busshållplatsen. Där talade jag med en brasilianska som är barnvakt åt några barn. Hon kan franska och portugisiska, men ingen engelska. Vi "pratar" med varandra på franska, varvat med lösryckta ord på spanska. Min gamle spansklärare, Mats-Åke, skulle vrida sig som en mask på en metkrok om han hörde mig... Idag upplyste hon mig om att man ska akta sig för marockanerna i den här staden. De försörjer sig som väskryckare. Både hon och hennes dotter hade råkat ut för det. De som står och tigger utanför mataffärerna är turkar. Hon tyckte att de minsann kunde skaffa sig ett hederligt arbete. Det kändes som att hon generaliserade lite väl mycket, men med tanke på mitt begränsade ordförråd och förmåga att producera begripliga meningar på franska blev det ganska mycket envägskommunikation. Det var kanske tur både för mig och henne...
Mitt liv kretsar ganska mycket kring att försöka förstå franska. Igår gjorde jag dock något som inte krävde ett ord franska. Jag var på svenska ambassaden och röstade. Det gick till som i Sverige. Den enda skillnaden var att det inte stod några namn på valsedlarna till kommunfullmäktige landstingsfullmäktige. För första gången i mitt liv förtidsröstade jag. I vanliga fall brukar jag sitta och våndas fram till eftermiddagen på valdagen för att sedan gå iväg och rösta och fortfarande vara osäker på om jag har röstat på "rätt" parti. Att förtidsrösta innebar precis samma vånda och i år måste jag erkänna att jag inte har följt debatten så bra som jag borde... Tidigare val har jag varit eller mindre tvungen att följa debatterna, men i år har det av naturliga orsaker varit svårare. Men precis som förut är frågan om man ska rösta med hjärtat eller hjärnan lika svår. Kommer jag någonsin att bli säker på hur jag ska rösta? En annan sak som jag funderade på i samband med detta röstförfarande, där mitt röstkort stoppas ner i ett förslutet kuvert tillsammans med mina tre kuvert, är hur man garanterar valhemligheten. Jag menar skulle någon vara nyfiken på hur jag röstar är det bara att öppna mina tre kuvert, eller? Hur som helst kan jag, trots mina tvekan vad jag skulle rösta på, argumentera för hur jag har resonerat.
Till sist vill jag uppmana alla er som inte redan har röstat att utnyttja er rösträtt. För hundra år sedan var det alldeles för många som inte gavs den rättigheten i vårt land. Runtom i världen finns det fortfarande ett mycket stort antal människor som inte har den rättigheten som alla borde ha år 2010.
Första försöket
Fredag 17 september
Här kommer mitt första trevande bloggförsök.
Vad kommer den här bloggen att handla om? Ja, den som det visste. Framtiden får utvisa vad som kommer att skrivas här och hur ofta. De kommande inläggen kommer säkert att handla om min vardag. En vardag som är ny och annorlunda för min del. Tyngdpunkten kommer nog att ligga på likheter och skillnader mellan Sverige och Belgien.
Detta är ett test. Jag återkommer med mer om det här fungerar.
Här kommer mitt första trevande bloggförsök.
Vad kommer den här bloggen att handla om? Ja, den som det visste. Framtiden får utvisa vad som kommer att skrivas här och hur ofta. De kommande inläggen kommer säkert att handla om min vardag. En vardag som är ny och annorlunda för min del. Tyngdpunkten kommer nog att ligga på likheter och skillnader mellan Sverige och Belgien.
Detta är ett test. Jag återkommer med mer om det här fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)