Fredag

Det här har varit min andra fredag som Brysselfru. Dagen har ägnats åt att skriva dagbok, som har skickats till mina föräldrar som inte är uppkopplade. Min gamle far har, än en gång, hamnat på sjukhuset. Den här gången med en bruten lårbenshals, men med ett gott mod. Det första han, 83 år gammal, frågar läkaren när det står klart att han brutit benet är om han kan vara med på årets älgjakt. Förra året var han med och sköt en älg. Det är inte alla 82-åringar som kan göra det. Nåväl, i år kan han inte vara med ute i skogen. Däremot kommer han säkert att sitta med kom-radion igång hemma och följa vad de andra har för sig ute i skogen. Nog om min käre far.

Jag har gått i väntans tider idag. IKEA:s hemleverans skulle komma någon gång under dagen. Det visade sig bli kl. 15.  De två som dök upp med våra 646 kg. var väl inte direkt några muskelmän. Sällan har jag hört två karlar i sina bästa år flåsa så när de går uppför en trappa. Ett tag trodde jag att de var på väg att få hjärtinfarkt och jag funderade på vad det kunde heta på franska. Konversationen som utspelade sig mellan mig och de två belgarna här på eftermiddagen kändes ungefär som i en stumfilm. De kunde ingen engelska och min franska är som bekant mycket elementär. Jag lyckades att haspla ur mig diverse ströord på franska och jag kan tänka mig att de fick sig några goa skratt i bilen när de åkte härifrån.

Min andra konversation, eller vad man nu ska kalla det, var vid busshållplatsen. Där talade jag med en brasilianska som är barnvakt åt några barn. Hon kan franska och portugisiska, men ingen engelska. Vi "pratar" med varandra på franska, varvat med lösryckta ord på spanska. Min gamle spansklärare, Mats-Åke, skulle vrida sig som en mask på en metkrok om han hörde mig... Idag upplyste hon mig om att man ska akta sig för marockanerna i den här staden. De försörjer sig som väskryckare. Både hon och hennes dotter hade råkat ut för det. De som står och tigger utanför mataffärerna är turkar. Hon tyckte att de minsann kunde skaffa sig ett hederligt arbete. Det kändes som att hon generaliserade lite väl mycket, men med tanke på mitt begränsade ordförråd och förmåga att producera begripliga meningar på franska blev det ganska mycket envägskommunikation. Det var kanske tur både för mig och henne...

Mitt liv kretsar ganska mycket kring att försöka förstå franska. Igår gjorde jag dock något som inte krävde ett ord franska. Jag var på svenska ambassaden och röstade. Det gick till som i Sverige. Den enda skillnaden var att det inte stod några namn på valsedlarna till kommunfullmäktige landstingsfullmäktige. För första gången i mitt liv förtidsröstade jag. I vanliga fall brukar jag sitta och våndas fram till eftermiddagen på valdagen för att sedan gå iväg och rösta och fortfarande vara osäker på om jag har röstat på "rätt" parti. Att förtidsrösta innebar precis samma vånda och i år måste jag erkänna att jag inte har följt debatten så bra som jag borde... Tidigare val har jag varit eller mindre tvungen att följa debatterna, men i år har det av naturliga orsaker varit svårare. Men precis som förut är frågan om man ska rösta med hjärtat eller hjärnan lika svår. Kommer jag någonsin att bli säker på hur jag ska rösta? En annan sak som jag funderade  på i samband med detta röstförfarande, där mitt röstkort stoppas ner i ett förslutet kuvert tillsammans med mina tre kuvert, är hur man garanterar valhemligheten. Jag menar skulle någon vara nyfiken på hur jag röstar är det bara att öppna mina tre kuvert, eller? Hur som helst kan jag, trots mina tvekan vad jag skulle rösta på, argumentera för hur jag har resonerat.

Till sist vill jag uppmana alla er som inte redan har röstat att utnyttja er rösträtt. För hundra år sedan var det alldeles för många som inte gavs den rättigheten i vårt land. Runtom i världen finns det fortfarande ett  mycket stort antal människor som inte har den rättigheten som alla borde ha år 2010.