Ryan air eller inte?

Tiden flyger iväg och jag har varit lite krasslig...

Lördagen inleddes med en tunnelbanefärd in till centralstationen. Därifrån gick vi ner till Grand Place  och tittade på de vackra byggnaderna från sent 1600-tal. Vi stannade inte där speciellt länge eftersom det blåste riktigt kallt. Vi tog oss in i gränderna och hittade snabbt Manneken Pis. Denne ständigt kissande lille nakne pojke var denna dag varken naken eller kissande. Han hade fått på sig en av sina 800 dräkter och såg ut som en renhållningsarbetare.

Vi flydde snålblåsten och gick in på ett kafé och drack vin chaud och åt våfflor. När vi sedan kom ut hade det börjat att snöa ordentligt. Bryssel visade sig verkligen från en av sina mindre charmiga sidor. Snöfallet tilltog och efter en kort promenad bestämde vi oss för att äta lunch. Barnen ville gå till tapasrestaurangen vi var på förra lördagen. Vi var inte svårövertalade. Efter restaurangbesöket åkte Pär och barnen hem och jag och svärfar med särbo gick och tittade på katedralen. Kvällen tillbringade vi i hemmets lugna vrå med god mat och dryck.

Tidigt på söndagen gav sig våra gäster iväg hemåt. Flyget med Ryan air skulle lyfta kl. 12. Visa av erfarenhet sedan ankomsten på fredagen åkte de ut till Charleroi i god tid. Och verkligt god tid blev det,  eftersom flyget var mer än tre timmar försenat. När de skulle landa på Säve gick inte det. Istället fick de landa på Landvetter och åka buss till Säve för att hämta bilen. Det blev en låååång resa för de stackarna. Om ni vill komma hit och hälsa på oss rekommenderar jag inte fredagsflyget från Säve. Det landar vid fyra på eftermiddagen och det är alltid kö på motorvägen till Bryssel vid den tiden. Bussen ska ta ca. 45 minuter in till staden, men tog nästan två timmar i fredags. Efter det tar det ca 40 minuter att ta sig hit med kollektivtrafiken. Om man flyger till Zaventem, "vanliga" flygplatsen, tar det ca 20-30 minuter att ta sig hit med flygbuss och spårvagn. Självklart skiljer det i pris, men vi lovar att ni inte behöver svälta under tiden ni är hos oss...

Vår söndag var lat, än en gång... Det var två grader varmt ute och ösregn i stort sett hela dagen. Vi kurade mest inne, men på eftermiddagen tog vi oss en uppfriskande promenad i parken. Vi behövde inte trängas med så många andra. Snön som föll på lördagen regnade snabbt bort.

Ordentligt påklädda i parken. Minuten efter kortet togs testade Pontus hur vattentäta stövlarna var.  Det kvittar om man har Gore Tex-stövlar när vattnet rinner i ovanifrån... Det blev en rask promenad hem!

Bakdags

Jaha, så är det helg igen.

I måndags fick jag hämta Johan i skolan eftersom han hostade så mycket. Det gjorde att han var hemma med mig i tisdags. Vi myste och läste Harry Potter. Så mycket annat hände inte den dagen. Jo, förresten, Pontus åkte skolbuss själv för första gången och det var en mycket stolt femåring som klev på bussen på morgonen.

På onsdagen skolkade jag och var med och bakade pepparkakor på maternelle, Pontus förskola. Tio föräldrar hade slutit upp för att hjälpa till. Jag blev smått imponerad eftersom de flesta av dem arbetar och hade lyckats att göra sig fria en förmiddag. Föräldrarna här är väldigt engagerade i barnens skolgång. Det är positivt, för det mesta... Vi var i vilket fall som helst många föräldrar där och det gjorde att det inte blev speciellt jobbigt. Barnen var söta. Jag hjälpte en av pojkarna att kavla, men när han gjort en kaka tyckte han att det räckte och ville istället äta degen. Min egen son var misstänkt grön i mungiporna när han dekorerade kakorna. På eftermiddagen bakade jag och barnen lussekatter. De blev lätt brända, men ok i smaken. Johan bakade en jättestor lussekatt av sin deg, Jag har i ett svagt ögonblick lovat att jag ska baka lussekatter till barnens luciafirande. Vad jag tänkte på när jag gjorde det vet jag inte. Jag tror att jag har bakat dessa säsongsbetonade vetebullar en gång tidigare i mitt liv. Det blir nog till att provbaka en gång till. Man vill ju inte visa upp sig som en misslyckad hemmafru i samband med luciafirandet. Eller också är det det man vill;)

Här bakas det lussekatter. Det gick åt mycket russin. Varför bara ha två på varje när man kan ha tjugotvå?

På kvällen provade Pontus sin pepparkaksdräkt. Jag blev pandamamma. Funderar på att börja använda den som mössa utomhus. Det är fruktansvärt kallt i Bryssel för tillfället. Minus tolv grader och fuktigt i luften gör att man fryser oavsett klädsel.

Det snöade på kvällen och barnen satte sig på byrån i vårt sovrum och tittade på snöfallet. Pontus var väldigt fascinerad över att snön glittrade, han hade aldrig tänkt på det tidigare. 

Torsdagen förflöt utan att något speciellt hände. Internet slutade att fungera och jag lyckades att radera vårt nätverk. Just nu har vi en uppkoppling som datainspektionen antagligen inte skulle beskriva som den mest säkra lösningen... Pontus var lycklig. På eftermiddagen följde bästisen från maternelle med honom hem. De lekte och hade kul här i några timmar.

Igår, fredag, var jag på min kurs igen. Jag drabbades av ett anfall av flams och pratade svenska med mina  svenska kurskamrater. Jag kände mig tvungen att be läraren om ursäkt innan jag gick därifrån... Efter kursen var jag på dramatenjakt. Inte några biljetter till någon finkulturell teaterföreställning i Stockholm utan en väska på hjul att använda vid inköp av mat. Pensionärsvarning!!! På kvällen dök svärfar och hans särbo upp här och helgen kommer att ägnas åt turistande.

Så här ser vårt kök ut. Rymligt, som resten av rummen i lägenheten. 

Turist i Bryssel

Att har gäster är bra på många sätt... Jag städar extra mycket, plockar undan och försöker att få vårt hem att bli så fördelaktigt det kan bli utifrån förutsättningarna som finns. En annan positiv effekt av att ha besök är att vi åker till ställen som vi inte har hunnit att besöka ännu...

I fredags eftermiddag gick jag och barnen med Henry och hans mamma på marknad en bit från vårt hem. Det var kallt, men mysigt att handla livsmedel utomhus och känna lukten av vin chaud och nygräddade våfflor. På kvällen var barnen hos Henry och åt pizza och tittade på film. Jag, Pär, Staffan och Mia kunde därför avnjuta god mat på restaurang utan barnen i sällskap. Det var första gången på väldigt länge som vi träffades utan barn och vad kul det var!

På lördagen fick Pär (och Staffan...) ta hand om barnen. Jag och Mia smet in på konstmuséet och beroende på några missförstånd fick vi se en del konst utan att betala en cent i inträde... Vi begav oss sedan till Sablon. Det är konstnärskvarteren i staden. Så mysig stadsdel!!! Små butiker med specialvaror, den mest udda var en butik för promenadkäppar. Vi hittade en fantastisk blomsteraffär och ett inredningsmagasin som föll oss i smaken. Det var inte sista gången jag var där.

Blomsteraffären i Sablon. Deras  färgsorterade "kyldisk" för blommorna var nog den snyggaste jag någonsin sett.   Ljuskronan i taket var gjord av horn av något hjortdjur. 

Vi träffade de andra nere i centrum och vi uppfyllde ett löfte vi givit barnen. Vi gick på tapasrestaurang med löpande band á la sushirestaurang. Mycket uppskattat, framför allt av de två yngsta i sällskapet.

Tapas på löpande band. Kul. Johan gav restaurangen fyra "toasters"...

Stärkta av tapas åkte jag och Mia vidare för att beskåda Art Nouveau-faderns, Victor Hortas, hem. En dålig karta och en mycket luddig vägbeskrivning i guideboken gjorde att vi efter närmare en timmes letande gav upp. Vi tog oss in till en av de stora handelsgatorna och fönstershoppade bl.a Gucci och Dior.  Innan vi åkte tillbaka hem stärkte vi oss med en öl och förundrades över att det fortfarande verkar vara okej att röka på barerna i det här landet.

Söndagen var, precis som en söndag ska vara, en lat dag. Vi tog spårvagnen ut till Tervuren och besökte Afrikamuséet. Belgien har en kolonialhistoria som man inte är stolta över idag.  På detta museum, byggt 1910, visade man upp mycket av det man hade tagit med sig från kolonin i form av växter, djur och konst. De hade även en utställning om de afrikanska staternas historia och en fotoutställning med bilder från kolonialtiden. Tyvärr hann jag inte att fördjupa mig på det sätt som jag hade velat beroende på de två yngsta i sällskapet... Precis som Sablonkvarteren är detta ett ställe som jag kommer att återvända till.

Ett misslyckat försök att visa hur stort Afrikamuséet i Tervuren är.  Vi fick bråttom till spårvagnen och jag tog bilden mer eller mindre springande. Huset är byggt för exakt hundra år sedan och är gigantiskt. Ett riktigt gammeldags museum.

Tyvärr gör sig vardagen påmind och våra vänner bytte den bitande kylan i Bryssel mot kylan i Sverige. I skrivande stund pudras hustaken med snö. Vi får väl se om det blir någon skola för barnen imorgon. Förra året stängde de skolan några gånger eftersom det hade snöat ca. 10 centimeter. I detta land har man inga vinterdäck och folk skakar på huvudet åt det trafikkaos som snön här orsakade. Känns det igen?

Polisen och choklad

En hektisk vecka börjar lida mot sitt slut. Första advent knackar på dörren och ett av mina i-landsproblem är att jag inte har fått tag på någon mossa till adventsljusstaken. Hur ska detta sluta?

Under veckan som gått har jag stiftat bekantskap med samhällsnödvändiga inrättningar, polisen och posten. Förra fredagen blev jag av med plånboken på spårvagnen. I den låg bl a mitt körkort. I måndags var jag hos polisen för att göra en polisanmälan. Jag och(den flirtande) belgiske polismannen hjälptes åt att fylla i min anmälan på frengelska, dvs på en blandning mellan franska och engelska. Han var ungefär lika duktig på engelska som jag är på franska... Jag förundrades än en gång över byråkratin i detta land och undrade varför inte jag kunde fylla i blanketten själv via nätet, men det finns säkert någon mening med det.  Nåväl polisanmälan blev gjord och jag har nu beställt mitt nya körkort från Sverige. I samband med detta gjorde jag även upptäckten att man i detta land tömmer många av postlådorna väldigt tidigt, kl. 14.00. Till min stora lycka fanns det en utanför postkontoret som tömdes först kl. 19.00.

I samband med min utflykt till postkontoret stiftade jag en trevlig bekantskap. Jag hittade ett litet konditori med egen chokladtillverkning. Ljuvliga praliner inhandlades och de har fått en ny stamkund. Den som kommer hit får smaka.

I torsdags fick vi besök av goda vänner från Göteborg. De stannade hela helgen och jag återkommer med en rapport från helgens begivenheter så småningom. Jag vill ha mer besök!

RIP hemmafrun?

Två månader stod jag ut med att vara hemmafru... De två senaste veckorna har jag börjat klättra på väggarna i lägenheten. Det beror inte enbart på att jag syr nya gardiner... Framför allt beror det på att jag börjar bli otroligt rastlös. Ni som känner mig väl blir väl inte ett dugg förvånade över att läsa detta. Nu ska jag leta fram mitt examensbevis, översätta CV:n till engelska och skicka det till Europaskolan... Därefter får jag se om de accepterar mig som vikarie. Här måste man ha lärarexamen för att få vara vikarie. Annorlunda mot Sverige där man i princip kan ta studenten och sedan börja vikariera i skolan.

Två månader... Starkt jobbat, eller?

Resultat, ficktjuvar och champagne

Igår fick jag veta resultatet på mitt test. Jag fick 75 av 100, gränsen för godkänt var 60. Jag är mer än nöjd. Jag klarade läs- och hörförståelse bäst och det sämsta resultatet var på det mail jag fick i uppgift att skriva till en vän. Jag är inte ett dugg förvånad över det...

Efter kursen åt jag lunch med en vän och shoppade lite kläder till barnen. Jag fick en bukett blommor. Det är en av de saker jag gillar med detta land. Blommorna här är billigare och finare än i Sverige. Förklaringen till det ligger i att de odlar mycket i växthus för export och en del hamnar på den inhemska marknaden.

Ett exempel på de vackra blommorna i Belgien. Jag fick betala 10 €, billigt! 

När jag hämtat barnen åkte vi in til centralstationen. Henrys mamma var ansvarig för ett event om fattigdom inom EU och det bjöds på foton, soppa och dans. Småtrevligt kan man väl sammanfatta det med.

På vägen hem vände den trevliga dagen till att bli otrevlig. Vi åkte spårvagn den sista biten och det var mycket folk och trångt. Jag stod nästan längst fram och de tre barnen stod också upp och jag försökte att hålla koll på dem. Samtidigt försökte jag att hålla koll på min väska. Det gick bra ända fram till stationen innan vi skulle gå av. Då blev det riktigt trångt när de skulle byta chaufför, därför öppnades dörren till föraren och det blev om möjligt ännu trängre. När dörren stängdes skingrades folkmassan och jag tittade ner på min väska och upptäckte att den var öppen... Plånboken var borta... Jag hade råkat ut för en pick pocket på exakt samma sätt som en av de brasilianska kvinnorna som hämtar barn vid bussen. Jag både sa och tänkte många fula ord... Frustration! Jag skyndade hem och ringde och spärrade mina kontokort. Det här kommer att bli en mycket billig helg, eftersom Pär är på konferens och jag har ca. 2€ att spendera...

Tur i oturen i detta sammanhang är att i stort sett allt i plånboken är sådant som man enbart kan utnyttja i Sverige. Jag hade ca. 50 € i kontanter och det är klart att det är irriterande att bli av med pengar. Det låter kanske lite konstigt, men jag tycker att det var tur att jag blev av med pengarna på detta sätt och inte behövde konfrontera någon som hotat mig för att få min plånbok. Nu blev det hela odramatiskt för både mig och barnen. Det enda jag funderar över är hur jag ska kunna hitta en "säker" väska. Jag tyckte nämligen att jag hade hittat ett bra alternativ. Men, men det är alltid ögonblicket som gör tjuven...

För att vända det negativa bjöd jag in Henrys mamma att dela en flaska champagne med mig när hon kom för att hämta sin son vid halv åtta. Det var det bästa jag kunde göra. Hon hade haft en vecka med mycket jobb och behövde slappna av och jag behövde få prata av mig lite. Det blev en bra avslutning på veckan. Även för barnen som fick spela wii ostört några timmar...

St. Nikolaus och tunnelbanekort

Jaha, så var det gjort! Det första provet i franska som jag någonsin haft. Det gick nog över förväntan, men man ska inte ropa hej... På fredag kommer resultatet. Det känns skönt att det är över och jag tror att jag har hittat en hyfsat bra studieteknik nu.

Idag skulle vi åka till hamnen för att hälsa sant Nikolaus välkommen tillbaka efter en lång resa. St Nikolaus är, enligt en artikel i DN 20091204, bland annat barnens skyddshelgon. Den 6 december firas hans dag i många katolska länder, Belgien inkluderat. Då får barnen godis och presenter av st. Nikolaus och hans medhjälpare "Zwarte Piet". Nikolaus sägs vara en föregångare till vår jultomte och precis som denne man sägs han anteckna vilka barn som varit snälla respektive elaka under årets gång. Hans medhjälpare "Zwarte Piet" bär med sig ett ris för att kunna slå de elaka barnen. "Zwarte Piet" är för övrigt en omtvistad figur vars ursprung det finns många olika förklaringar till. Den snällaste är väl att han skulle vara ett moriskt barn som st. Nikolaus en gång i tiden har räddat från ett dödsstraff. Utöver den finns det en hel del förklaringar som antagligen Sverigedemokraterna skulle gilla. Nog om st. Nikolaus.

Som sagt var åkte jag och barnen till den angivna tunnelbanestationen. Där uppdagades dock ett problem. Stationen låg en bit från den plats vi skulle till och jag hade glömt den angivna adressen och den annons som jag hade fått angående evenemanget. Personer i min närhet som skulle kunna ha hjälpt mig med att hitta adressen svarade inte i telefon... Det blev med andra ord ganska komplicerat. Saken blev inte bättre av att kvarteren vi hamnat i nog var de minst trevliga jag besökt under mina två månader i Bryssel. Människorna som fanns på gatorna verkade inte helt pålitliga... En del lättklädda kvinnor i gathörnen och en del män som antingen hade psykiska besvär eller hallucinerade beroende på andra orsaker. Ingen av dem påminde om st. Nikolaus eller "Zwarte Piet". Efter att ha irrat runt en stund och försökt att förstå vart vi skulle gå, gav jag upp och lovade barnen varsin belgisk våffla om vi åkte därifrån... Man är ju styrelsemedlem i föräldraföreningen "Hotet och mutans vänner";)

Vi åkte tillbaka till Rogier och där träffade vi Pär. Han köpte nytt tunnelbanekort förra veckan och eftersom kortautomaten hade dragit beloppet från hans kontokort två gånger skulle han nu ordna det på ett av de sex ställen i staden där det är möjligt. När han kom dit strax efter klockan fyra var nummerlapparna slut. Han påpekade det för en av de anställda och fick då veta att det var de medvetna om. De skulle nämligen stänga snart. Till saken hör att de ska ha öppet till klockan sex, nästan två timmar till.
Klockren belgisk logik? Förfarandet runt köpet av tunnelbanekort har sysselsatt både min och Pärs hjärna. Vi kan inte riktigt förstå varför det alltid är så fruktansvärt långa köer om man behöver hjälp med något som har med korten att göra. Vad håller de egentligen på med? Ska man behöva vänta i timmar varje gång man behöver lite hjälp? När jag passerade förbi kortbutiken en timme senare slingrade sig kön fortfarande lång och då förstod jag logiken i det hela. De vet hur många de kan betjäna på en dag och har därför bara ett visst antal nummerlappar för att de ska kunna stänga klockan sex...