Hemkära svenskar?

Varför återvänder svenskar till Sverige? Frågan kom upp igår vid bussen. Den tyska mamman som arbetat här  i tjugo år ställde frågan. Jag hade då berättat om att vi tyckte att det var annorlunda där vi bor jämfört med Sverige. Jag tänkte kanske främst på att man pratar med grannarna över häcken. Här är häckarna väldigt höga eller så har man en mur in till grannarnas trädgård och det hindrar spontana samtal.

Hon har arbetat som tolk på kommissionen under lång tid och konstaterade att svenskar ofta åker tillbaka till Sverige. Är det kulturellt betingat? Det här tål nog att funderas lite kring. Är det enbart hennes känsla eller är svenskar mer kära i sitt land än andra?

I lördags var vi på middag hos en svensk familj. Det var trevligt och mycket god mat. Ett annat svenskt par som var med hade bott här i Belgien i minst 14 år. Det motbevisar min tyska väns resonemang. Samtidigt är det så att de kom hit och bildade familj här. De har med andra ord levt större delen av sitt vuxna liv här. Vi som kommer hit senare i livet och har bildat familj i Sverige har vant oss vid ett annat samhälle än det belgiska. Gör det att man har olika saker som man uppskattar som livskvalité?

Sverige är ganska så unikt med sin stora yta och en relativt liten befolkning, om man jämför med andra europeiska länder. Är vi som flyttar "sent" så vana vid att kunna befinna oss på ställen där det är så mycket färre människor. Den svenska allemansrätten gör att vi kan ta oss ut i skog och mark och gå runt utan att träffa på en människa. Här, och i de flesta andra europeiska länder, måste man ha tillstånd för att gå i skogen om man inte går på de allmänna promenadvägar som finns. Det verkar som att de som bor här faktiskt är ute mer ni naturen än vad genomsnittssvensken är.

Här ser man mycket folk ute i skogarna på söndagarna. Då är det stängt i alla affärer och man måste umgås med sin familj på ett annat sätt än att åka till närmaste köpcenter. I början tyckte jag att det var lite irriterande att man inte kunde åka till t.ex. IKEA på söndagen. Den enda dag som vi kunde göra något sådant gemensamt var på lördagen och då gör alla andra det också. Med tiden har jag dock lärt mig att uppskatta det. På söndagar umgås vi med familjen och det blir inget tjat om leksaksaffärer o dyl. Vi är helt inställda på att alla ärenden måste vara uträttade på lördagen. De flesta affärer håller dessutom öppet till halv sju på lördagkvällen och belgarna är inte ute särskilt tidigt på förmiddagen heller. Är man ute tidigt på lördagen kan man ha fixat sina ärenden vid lunch och sedan ligger resten av helgen öppen. Det påminner mig om hur det var när jag växte upp. Söndagar var allt stängt i min barndom och då gick man på tipspromenad eller tittade på fotboll eller gjorde någon utflykt i naturen. När jag blev tonåring tyckte jag givetvis inte att det var det optimala sättet att tillbringa en söndag på, men med lite perspektiv tycker jag att det är bättre än att dra runt i ett köpcentrum i lysrörsbelysningen.

Kan en av anledningarna till att svenskar flyttar tillbaka vara avsaknaden av söndagsöppna butiker? Nej, det tror jag verkligen inte, men jag tror att det kan bero på att det är ganska stora kulturella skillnader mellan oss som kommer från de nordiska länderna och de som är uppväxta här nere på kontinenten. Det gäller ganska många små saker, men som ändå markerar en skillnad. En sak är hur man uppfattar tid. Vi svenskar är noga med att komma i tid och ber om ursäkt när vi är sena. Här uppfattas tiden som mer relativ. De flesta räknar med att alla som ska komma på ett barnkalas är där först tjugo minuter efter utsatt tid. Samma sak gäller enligt flera i arbetslivet. Tiden när ett möte ska börja stämmer aldrig och man behöver knappast aldrig vara rädd för att man som svensk kommer sist till ett möte med flera olika nationaliteter. Även effektiviteten i mötena och mötenas längd är mycket mer flexibla än i Sverige.

Är det då kulturella skillnader som får svenskar att flytta tillbaka? Jag har svårt att tro att det skulle vara den största anledningen. En anledning som jag tror gör att många kanske flyttar tillbaka kan bero på den medföljande familjen. Får en medföljande partner inget jobb kan det bli svårt att stanna längre än den från början bestämda tiden. I Sverige är vi vana vid att båda föräldrarna i en familj arbetar vilket kanske inte är lika självklart i andra europeiska länder. Har man dessutom barn som påbörjat sin skolgång i Sverige så har man också något att jämföra med. Skolmiljön här är hårdare och strängare på flera sätt, åtminstone för de yngre barnen. Skolgårdarna är ganska trista på många av de skolor jag sett, mycket asfalt och naturen ligger långt bort. Barnen behandlas på ett vuxnare sätt här. Jag vet om 6-7-åringar som åker på lägerskola med sin klass och som inte får ha någon kontakt med sina föräldrar på en vecka. Det sätt sen större press på barnens prestationer i tidig ålder. Om det är bra eller dåligt råder det givetvis delade meningar om. Men jag vet vad min äldste son uppskattar mest... Samtidigt tror jag inte att barnens skolgång är det som styr vilket land man väljer att bo i.

Det här var några av de tankar som dök upp när jag fick frågan vid bussen igår på morgonen. Det här skulle man säkert kunna skriva en uppsats om på universitetet. "Är svenskar mer hemkära än andra européer?" Vad tror ni som läser?