Multikultihelg

Bryssel är Europas huvudstad. Det märker vi varje dag. Här kommer ett exempel på hur en ganska vanlig helg kan gestalta sig.

I fredags kväll gick vi till marknaden. Det var varmt och skönt ute och vi satte oss på en av kvartersrestaurangerna och svalkade oss med en öl. Vid borden runt oss talades det franska, flamländska och finska. Efter en stund dök vår amerikanska granne upp och en stund var även vår franske granne på plats. När hungern började göra sig påmind, bestämde vi oss för att köpa med mat hem och sitta i vår trädgård i lugn och ro. Marokansk mat och grillad kyckling åts med god aptit. Det var en fantastisk, ljummen, kväll och vi satt ut till efter midnatt. Då hade vårt sällskap utökats med en brittisk granne. Många skratt blev det när hon undrade hur det egentligen var med den där grisen vi hade i trädgården... Speciellt roligt var det att vår amerikanska granne hade förklarat för henne att det var "a Swedish tradition". Brittiskan hade därför frågat en svensk på sitt arbete om denna tradition. Hennes kollega hade sett mycket frågande ut...

Även lördagen bjöd på varmt och skönt väder. Vi var bjudna på knytkalas hos en av Pärs kollegor. Pär hade skrivit upp att vi skulle ta med kakor. Eftersom han själv var tvungen att jobba på förmiddagen fick jag baka. Tycker ni att vi har en traditionell könsrollsfördelning i vårt hem så stämmer det, till viss del. Knytkalaset var trevligt. Jag har inte träffat så många av Pärs kollegor förut, så det var mest nya ansikten.  Jag fick chansen att bekanta mig med tyskar, irländare, italienare, britter, bulgarer och rumäner denna kväll. Jag fick dessutom bekanta mig med belgisk korpfotboll. Paret vi var hemma hos hade en fotbollsklubb som närmsta granne. När vi kom dit pågick en match. Pontus är tokig i fotboll och tjatade om att vi skulle gå dit. Jag följde med och det visade sig vara en match för män i 40-årsåldern. Pontus var övertygad om att det var Milan som spelade, eftersom de hade svart- och rödrandiga tröjor. Tyvärr var det ju inte Milan och jag jublade tyst när det var dags för halvleksvila efter en kvart...

Johan var tveksam till att knytkalaset skulle vara kul för honom.  När det visade sig att familjen vi var hos  hade två kaniner, som han fick leka med, tyckte han att det var ett bra kalas. 

Under natten bjöds vi på ett hejdundrande åskväder. Jag har sällan upplevt sådana oväder i Sverige. Vet någon om det blir kraftigare åskväder i dessa delar av Europa än i Sverige?

Jobbångest och nya ord

Jag är trött på att mina barn har sommarlov. En del av er tycker att jag inte är klok som kan tycka på det sättet. Låt mig få förklara. Vi har varit lediga i åtta veckor tillsammans, det är få förunnat det vet jag. Jag och mina barn trivs bäst när vi kan varva lek med kompisar med lugna sköna dagar med bara familjen. Mixen krävs och den här veckan har det inte varit så mycket mix. Två dagar har de lekt med kompisar och resten av tiden har vi umgåtts. Då vill jag att det ska hända lite och det vill de också. Problemet är bara det att jag måste tjata på dem hela tiden för att de ska klä på sig, äta frukost, städa undan det de har lekt med osv. Jag är trött på att behöva säga till tio gånger att de ska ta på sig rena kläder på morgonen så att vi kan komma iväg ut. Jag ser med andra ord fram emot att skolan börjar på tisdag så att vi får in rutiner. Skoldagar vet de om att bussen går om de inte klär på sig i tid och de vill inte åka kollektivtrafik på morgonen. Det har de lärt sig den hårda vägen...

Jag har inte världens bästa humör för tillfället. Om en vecka ska jag börja undervisa och med båda barnen hemma är det svårt att hitta tid för att kunna sitta i lugn och ro och planera. Jobbångesten har kommit krypande den senaste veckan och nu har den mig ordentligt i sitt grepp. Det brukar vara ganska bra, för jag tillhör den typen av människor som producerar bäst med en viss påverkan av stress. Nu ser jag fram emot tisdag, då jag får några timmar för mig själv medan barnen är i skolan. En annan sak som stressar mig lite är att jag fortfarande inte har fått mitt schema eller fått veta hur många undervisningsgrupper jag kommer ha. På måndag får jag veta det och då vet jag om vi måste ha någon som hjälper oss med barnen någon morgon eller eftermiddag. Kontrollfreak som jag är stressar detta mig också.

Tur för Pär att det dröjer några år innan hans söner får köra den själva....

Allt är inte negativt. Vi har denna vecka upptäckt att det finns stora gröna grodor och sköldpaddor i dammen i vår park. Skolmaterial har köpts och skolväskorna ska snart packas med alla nya böcker, pennor och kontaktböcker. Pär har köpt en vespa för att kunna ta sig till och från jobbet snabbare än med bilen och jag har kört bil i Bryssel en vardag på förmiddagen. Barnen och jag har besökt leksaksmuseet, http://www.museedujouet.eu, som visade sig vara fullt med gamla leksaker och man fick leka med allt som inte var inlåst i montrarna. Det var ganska rörigt, men barnen tyckte att det var kul och vill gå dit igen.

Leksaksmuseet ligger i ett gammalt hus. Jag roade mig med att titta på den gamla inredningen, medan barnen lekte.  

Vi har skrattat ordentligt några gånger den här veckan. När vi var ute och åkte bil i onsdags stod det en afrikansk man vid ett övergångsställe. Mannen var helt klädd i bruna, lite blanka, skinnkläder i samma färg som mjölkchoklad. Pontus tittar på honom och utbrister: Han ser ut som han är gjord helt i choklad....Jag kunde inte hålla mig för skratt den gången. Mannen såg faktiskt ut som en chokladbit.

Johan har kommit över en katalog från Teknikmagasinet. Där finns det mesta. Bland annat väckarklockan Orgasm. Vad är det undrade han... Jag försökte att ge en så barnvänlig förklaring som möjligt. Man behöver väl ändå inte veta allt när man nyss fyllt nio år? Nu är det bäst bäst att jag försöker att få honom att göra något annat. Han meddelade just att han har kommit in på avdelningen för vuxenleksaker....

Trevlig helg!

Bryssel - sex veckor senare

Så kom vi tillbaka från Alicante till stugan. Vemodet infann sig snabbt med vindar som påminde om att hösten inte är långt borta.

En ny hyresgäst hade dykt upp i stugan när vi kom hem från Alicante. Ett praktexemplar  av en  orädd, fullvuxen, vårtbitare. 

Onsdagen tillbringades i Borås. Jag började dagen med att äta frukost med mina gamla kollegor och fortsatte sedan till frisören. Jag har inte hittat någon lika bra i Bryssel, än så länge. Efter det blev det lunch och fika varvat med lite shopping i favoritbutiker i Borås. Barnen lekte med kompisar. Vi avslutade besöket i Borås med att besöka våra gamla grannar. Det var en dag när jag kände hur mycket jag saknar det gamla, invanda, livet. Samtidigt trivs jag med det nya livet. Kluvet är ordet. Jag får väl konstatera att jag är en lyckligt lottad person som inte flydde från något hemskt, utan lämnade något bra för att pröva något nytt.

I torsdags fick vi besök av mina föräldrar och Pärs pappa. Johan fyllde nio år på fredagen. Då de är upptagna pensionärer passade torsdagen bäst för att fira nioåringen. Pannkakstårta var beställd av födelsedagsbarnet och den bakglada mamman fixade till en. Jubilaren förärades presenter, men den som var mest nyfiken på paketens innehåll var lillebror. Ett schackspel och ett nytt Star Wars lego förgyllde sedan eftermiddagen och kvällen.

Fredag morgon uppvaktade vi Johan. Han är den som  brukar vakna först i vår familj och han hade sovit räv en stund...  Den nya, radiostyrda helikoptern var hel i 15 minuter, efter det hade den kraschlandat utomhus och blev inte som den varit från början. En annorlunda födelsdagspresent denna dag var ett tandläkarbesök. Vi tycker att det är bra om barnen kan prata med och förstå vad tandläkaren säger och därför får de fortsätta hos tandläkaren i Sverige. Där gick allt bra.

För några veckor sedan beställde jag ett nytt pass. Allt gick bra och  när vi var i Alicante fick jag ett sms om att passet var färdigt. När jag kom till polisen i fredags möts jag av en polisman som informerade mig om att de för tillfället inte kunde administrera några passärenden eftersom datasystemet hade havererat... Ångest, i-landsproblem och en massa annat sköljde över mig. När jag berättade att det var min sista vardag i Sverige innan jul och att mitt gamla pass går ut i november lovade han att höra med sina kollegor om man kunde lösa det. Lösningen blev att jag fick ut passet, men de kunde inte kontrollera chipet i det. Det kunde jag göra hos en lördagsöppen passutlämning och det fanns en i Kungsbacka och en i Malmö. Problemet löst, men de där minutrarna som gick innan dess kändes inte så kul...

Eftermiddagen tillbringade jag och Pär med att packa och städa. Barnen väntade på att kompisarna skulle komma hem. Äntligen dök de upp. Planeringen inför dagens event tog fart. Det skulle bli vattenkrig med en av grannarna... Allt var frid och fröjd tills Johan kom hem och skulle hämta sina badbyxor. De låg redan nerpackade i takboxen och cyklarna var monterade bredvid. Varken jag eller Pär hade tid eller lust att ta fram dem. Vi hade redan pratat med kompisarnas mamma och visste att han kunde låna badbyxor, vilket han inte accepterade. Vi försökte att resonera med honom, men han lyssnade inte på oss. Efter en stund ser jag hur han springer uppför kullen mitt emot huset och in i bakom grannens hus. Jag springer efter och hinner ifatt honom. Han är hur arg som helst och springer ifrån mig. Jag inser snabbt att jag inte kommer att få med mig honom hem. Istället springer jag hem och hämtar bilen. Han har hunnit ner i samhället och när jag kommer ifatt honom är han nästan framme vid bensinmacken. Jag lyckas få in honom i bilen genom att påpeka att kompisen kommer att bli besviken om inte vattenkriget blir av. Tillbaka vid stugan väntar kompisen på honom och några minuter senare försvinner den lille rymlingen iväg med kompisen till vattenkriget som om inget hade hänt... På kvällen firade vi Johan och hans kompis som är en dag äldre. Det blev en bra avslutning på ett fantastiskt sommarlov för barnen. De och vi har tur som har så bra grannar vid vår sommarstuga.

Lördagen blev en dag i bilen. Vi körde in i Malmö och mitt passärende var avklarat på mindre än fem minuter. Chipet stämde och jag slipper att fastna med ett ogiltigt pass i en passkontroll nästa gång jag åker utanför Schengen. Bilfärden gick bra, förutom att min käre make retade mig, ännu en gång, med att köra så långt som möjligt i Danmark utan att tanka. Han nekar till att det är medvetet från hans sida. Jag tror inte på honom. När vi körde ombord på färjan i Rödby kunde vi köra 7 km. till. Kvinnan i biljettluckan upplyste oss om att det fanns en mack efter två kilometer i Puttgarden. Den såg vi inte röken av, däremot rök det ur mina öron när färddatorn berättade att vi kunde köra -- km.  Eftersom min make besitter så kallad bondtur kunde vi rulla in på en mack efter 11 km. Där tankades bilen med 4 dl. mer än vad som ska gå i tanken. Antingen har biltillverkaren garderat sig med lite extra tankutrymme, eller körde vi på ångor den sista biten... Den obligatoriska(?) kön förbi Hamburg tog bara en och en halv timme och ca. 15 timmar efter att vi lämnade stugan nådde vi vår slutdestination.

Lägenheten var sig lik, krukväxterna hade överlevt sommaren tack vare våra snälla, belgiska, grannar. Uppenbarligen har det regnat mycket på sistone i Bryssel. I garaget hade det runnit in vatten. Eftersom vi inte kan få in bilen där har vi använt garaget som avställningsplats för våra tomma flyttkartonger och nu får vi anledning att köra till soptippen med dem, då de har blivit vattenskadade. I trappan till vinden låg det en massa döda getingar och uppe på vinden vid takfönstren var det rena rama getingkyrkogården. Jag gissar att getingarna har tagit sig in på vinden genom något hål i isoleringen, något bo har jag inte hittat. Getingarna har sedan inte kunnat hitta ut och har dött av törst och hunger. Otur för dem, men tur för oss. Det goda med detta var att jag fick städa på vinden innan jag kunde ställa upp våra väskor där. Inget ont som inte har något gott med sig...

Det blir en dag på stranden...

Idyllen är total... Vi befinner oss i Alicante, eller rättare sagt i utkanterna av Alicante. Vi har lånat kompisarnas lägenhet och poolen ligger 100 meter bort. Där tillbringar vi tiden före och efter siestan. Jag och Pär i skuggan under träden med varsin bok och barnen i vattnet. Johan mest under vattnet. Med jämna mellanrum kommer han upp och hämtar luft... Efter två dagar får Pär och jag en idé: Vi åker till stranden...

Morgonen därpå packar vi strandväskan och går till busshållplatsen. Bussen kommer nästan i tid, men vi är ju i Spanien och tänker manana, manana... Efter tio minuter på den härligt lufttkonditionerade bussen når vi playan. Vi börjar gå mot stället där de hyr ut parasoll och solstolar. Maken börjar gnissla om att det är väldigt mycket varm sand... Barnen håller med. Vi når fram till parasollen och hyr två solsängar och jag börjar se fram emot en dag på stranden. Tomas Ledins gamla slagdänga ekar i mitt huvud. Stora härliga vågor rullar in mot stranden och jag och barnen springer ner till vattenbrynet. Vi slänger oss i vågorna. Pontus och jag håller oss nära stranden. Johan prövar att gå lite längre ut och lite längre och snart hör han inte mina varnande rop. Jag ser istället paniken börja komma i hans ögon, han bottnar inte längre. Jag säger till Pontus att stanna vid stranden och ger mig ut mot Johan. När jag kommer fram till honom får jag bogsera honom in till stranden. Han är rädd och trött och gå direkt till parasollet. Där ligger redan Pontus och gnäller om att han fryser. Det är 31 °C i luften. Båda barnen vill åka hem... Vi har varit på stranden i en halvtimme...

Pär tycker att det är för mycket sand och går iväg för att se om han kan köpa en öl. Då berättar Pontus med gråten i halsen att han är hungrig... Johan hakar snabbt på. Det är en och en halv timme sedan vi åt en stadig frukost... Jag får ropa tillbaka Pär och be honom att köpa något att äta. Johan traskar ner till vattenbrynet och Pontus huttrar under en handduk. Jag sitter i skuggan under parasollet och tänker på att det kommer en perfekt svalkande vind och att jag skulle kunna stanna här hela dagen. Pär kommer tillbaka med en öl och meddelar att smörgåsar är på väg. Samtidigt upptäcker jag att de har ett träningspass på stranden och går dit och får igång min semesterslappa lekamen.

Ett bildbevis på att vi, faktiskt,  besökte en strand under vår semester. Underbart är kort.

När jag kommer tillbaka till familjen vill alla tre åka hem. Vi har varit på stranden i lite mer än en timme. Jag vägrar och tar med mig Johan på ödlejakt i sanden. När vi kommer tillbaka efter en kvart har Pär börjat packa ihop våra saker och Pontus har bytt badkläderna mot vanliga kläder. Jag ser mig besegrad och vi går från stranden efter mindre än två timmar... Jag är sur. Humöret blir lite bättre när bussen kommer precis när vi når fram till hållplatsen. Vi åker tillbaka och äter en god lunch och jag blir på bättre humör. När poolområdet öppnar efter siestan parkerar jag och Pär under träden och barnen leker i vattnet  och ordningen är återställd. Jag saknar dock ljudet av vågorna som slår mot stranden. Sanningen är dock att det är bra mycket lugnare vid poolen än vad det var på stranden. Och badvakten ser till att alla är trygga i vattnet och jag kan koncentrera mig på min bok igen... Idyllen är total...

Way Out West och Alicante

Nu har livet börjat lugna ner sig lite. De flesta av våra vänner har börjat att jobba efter sina semestrar och tempot i vårt liv har blivit lugnare.

Det var ett tag sedan jag skrev senast och lite har hänt. Bland annat var jag och Pär på Way Out West förra fredagen. För 21 år sedan såg jag Prince i Nice. Det var en av de bästa konserter jag sett, trots att jag inte är något stort Princefan. Nu ville jag se honom igen. Endagsbiljetter köptes, barnvakt anlitades och vid lunch rullade vi mot Göteborg. Det var bra stämning på festivalen och vi såg bland annat The Avett Brothers,the Hives och Robyn. Efter Robyn stannade vi kvar vid scenen och började väntan på Prince. Det blev en lång väntan och vi stod upp i två timmar och höll våra platser ca. 5-10 meter från scenens utbyggnad. När klockan var nästan 22.30 kom han så in på scenen och sedan drog konserten igång. De första 45 minuterna var bra. Resten av konserten var fantastisk. Vilken artist han är den lille 53-årige mannen. Pär, som inte är något fan, konstaterade att det var en av de bästa konserter han sett. Med ömma fötter och lätt euforiska åkte vi hem.

Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha åkt till Stockholm i några dagar och hälsat på släkten. När vi tittade på väderprognoserna insåg vi att det, antagligen, skulle vara ganska dåligt väder. Vi var trötta på halvkasst väder och bestämde oss för att få tag på en restresa. När vi hade sökt ett tag kom vi på att vi har vänner som har en lägenhet i Alicante. Vi kontaktade dem och vi kunde låna den. Vi beställde biljetter med mitt hatobjekt, Ryan air, eftersom de kunde erbjuda bäst flygtider. Jag blir dock irriterad på deras sätt att visa vad en biljett kostar. Vid en första anblick såg det ut som att biljetterna skulle kosta 1100 SEK/pers. Tjoho! Men efter att ha fyllt i allt och beställt två väskor och tryckt på betala så kommer det en administrativ avgift på 500 och helt plötsligt kostar biljetterna nästan 2000 SEK/pers. Jag tycker inte att det är schysst. Samtidigt är det deras affärsidé och det vet jag om, men jag morrar ändå.

Nu är vi på plats i Alicante och solen skiner. Jag sitter i skuggan och läser religion och barnen badar i timmar i poolen. Idyllen är total...

10+40+40 och ett socialt monster?

Efter att ha haft en mycket lugn inledning på semestern trappade vi upp tempot brutalt den andra veckan. Under våren har vi planerat inför en fest på min födelsedag. Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern 40 år. Fredagen den 29 juli hade vi fest för 65 personer i vår trädgård. Mycket planering har föregått denna fest och vi följde nervöst väderprognoserna som skiftade hejvilt mellan ösregn och strålande sommarväder. Vi hyrde partytält, bord och stolar och anlitade mina brorsbarn som serveringspersonal. Vi åkte till Champagne och köpte med oss en massa flaskor av den ädla drycken. Vi lagade mat och beställde mat och fick hjälp av våra snälla vänner och släktingar att få allt färdigt inför festen. För en gångs skull var jag färdig innan gästerna kom och hann till och med måla naglarna. Festen blev riktigt lyckad och vi tackar alla våra vänner som såg till att den blev det. Det var inte bara min födelsedag som firades. Vi passade på att fira Pär en gång till och att vi varit gifta 10 år den 28 juli. Om någon av er som läser det här har några bilder från festen får ni gärna maila dem till mig.

Tiden före och efter festen har jag betett mig som ett socialt monster. Sedan den 26 juli har jag haft en dag som jag inte har besökt någon eller att vi haft besök här. Hur kul som helst, men för tillfället känner jag mig nästan lite socialt utmattad. Missförstå mig inte! Jag tycker verkligen om att träffa mina vänner, men eftersom de flesta börjar jobba efter semestern denna och nästa vecka har tiden som vi kunnat träffas varit ganska så begränsad. Det är priset man får betala när man bor utomlands. Jag är en mycket lyckligt lottad person som har så många goda vänner. Jag skulle vilja träffa alla oftare! Ni vet väl om att vi har ett bra gästrum i Bryssel...

Igår var vår lilla familj på utflykt. Vi började med Äskhults by på förmiddagen. En av de få oskiftade byar som finns kvar i Sverige. Barnen var skeptiska på vägen dit, men väl på plats var de överraskade över hur spännande det var.

Man fick gå in i några av boningshusen i Äskhult. Här är det snart två tomtar på ett loft...

Eftermiddagen tillbringade vi i Ullared. Barnen fick nya skor och vi fick nya stekpannor. Gårdagen fick oss också att än en gång överväga vad vi ska göra de sista två veckorna på semestern. Eftersom solen för tillfället lyser med sin frånvaro i Sverige är sannolikheten stor att vi besöker de sydvästra delarna av Europa innan vi återvänder till Bryssel.

Snabb uppdatering

En snabb uppdatering från Varberg. Vi har kommit in i våra semesterrutiner. Barnen leker med sina kompisar dagarna i ända. Johan njuter av att kunna cykla själv i området. Det är något han inte kan göra i Bryssel (och för den delen inte i Borås heller, beroende på trafiken). I Bryssel skulle vi anses oansvariga om vi släppte ut en nioåring ensam på cykel. En massa hemska saker kan hända. Det känns som att de i Bryssel fortfarande lider av det nationella trauma som drabbade landet i mitten på 90-talet med diverse pedofilskandaler(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=377245). Det innebär att man inte låter sina barn vara ute och leka själva i parken eller åka tunnelbana/spårvagn före 12 års ålder. Förståeligt, men frågan är hur länge man ska följa sina barn och när det anses säkert att låta dem vara ute på egen hand. För vår del känns det underbart att vi kan erbjuda våra barn denna frihet på somrarna.

Jag och Pär njuter också i fulla drag av att vara i stugan. Första veckan hade vi inte haft några nattgäster. Jag roade mig med att åka till  Småland och leka trädgårdsmästare i mina föräldrars numera förvildade trädgård en eftermiddag. På kvällen träffade jag gamla barndomsvänner och uppdaterades om deras liv. Vi hann med en tur till Göteborg och IKEA. Vi köpte en garderob till barnens rum och Pär köpte en efterlängtad gitarr. Jag har uppdaterat barnens garderober med diverse reafynd. Vi läser böcker och slappar en hel del, samtidigt som vi planerar inför kommande projekt. Med andra ord har vi semester. Det som känns annorlunda mot tidigare år är att vi kom hit 2-3 veckor senare än normalt. Det gör att de flesta redan haft semester någon/några veckor och hunnit att bli solbrända och fina. Det här får vi vänja oss vid för om vi ska fortsätta att bo i Bryssel kommer vi alltid att komma hit vid ungefär samma tidpunkt.