Lost and found

I mer än tre veckors tid har jag sysselsatt min lilla hjärna med att fundera på var jag kan ha lagt mina vigselringar. De har varit spårlöst försvunna. Det positiva i detta sammanhang är att jag har blivit tvungen att leta efter dem på alla möjliga ställen i lägenheten. Det har i sin tur medfört att jag har städat och rensat garderober, byråar och i lådorna i badrummet. Det har blivit fint, men inga ringar har hittats. Jag har till och med hällt ut innehållet i dammsugarpåsen och letat igenom det, utan resultat, förutom att jag nös väldigt mycket av allt damm. Det har gått så långt att jag har önskat mig nya ringar på vår tioåriga bröllopsdag i slutet av juli. Sanningen att säga såg jag fram emot att få nya ringar. Ikväll hittade jag ringarna på ett mycket oväntat ställe. Bakom återvinningstunnorna i serveringsgången. Det låg en röd plastkork på golvet som jag skulle slänga bland plasten.

Varför ligger det en röd plastkork på golvet?

Varför låsa in ringar och andra smycken i bankfack eller kassaskåp när man kan gömma dem i en kork till en PET-flaska? Ett säkert sätt att lura en eventuell inbrottstjuv...

Jag lyfte på den och ut trillade ringarna. Var det så länge sedan jag dammsög där? Nej, men vi har även ölbackar stående där och antagligen har någon lagt den i en ölback och nu trillade den ut efter att jag flyttat på backarna ett antal gånger... Jag misstänker att denne någon är den yngste familjemedlemmen.  Jag kommer att ha ännu ett litet förhör med honom imorgon vid frukosten. Han är känd för att flytta på saker och ting och sedan inte komma ihåg vad han har gjort.

Jag har inte berättat att jag fick fint besök för ett tag sedan. Två av mina gamla elever kontaktade mig och frågade om jag hade tid att träffa dem. De skulle ut och tågluffa och ett av deras stopp var Bryssel. Jag blev otroligt smickrad och vi bestämde att vi skulle träffas en lördag eftermiddag. Den eftermiddagen gick fort. Jag försökte att visa upp staden från en bra sida och vi hann båda att äta och fika innan jag körde dem till släktingarna som de bodde hos. Det blev en spännande bilfärd. Jag körde i områden jag aldrig varit i tidigare och tack vare GPS:en hittade jag dit. På vägen hem bestämde jag mig för att köra på känsla... Det tog en stund beroende på att en del av vägarna var enkelriktade och det således inte gick att köra exakt samma väg tillbaka. Men som ni märker kom jag hem. Och jag måste köra bil oftare för att vänja mig vid trafiken i Bryssel.

Min teori om hur ringarna hamnat i serveringsgången blev bekräftad på morgonen. När jag frågade barnen sa Pontus glatt: Det var jag som la ringarna där!