Det blir en dag på stranden...

Idyllen är total... Vi befinner oss i Alicante, eller rättare sagt i utkanterna av Alicante. Vi har lånat kompisarnas lägenhet och poolen ligger 100 meter bort. Där tillbringar vi tiden före och efter siestan. Jag och Pär i skuggan under träden med varsin bok och barnen i vattnet. Johan mest under vattnet. Med jämna mellanrum kommer han upp och hämtar luft... Efter två dagar får Pär och jag en idé: Vi åker till stranden...

Morgonen därpå packar vi strandväskan och går till busshållplatsen. Bussen kommer nästan i tid, men vi är ju i Spanien och tänker manana, manana... Efter tio minuter på den härligt lufttkonditionerade bussen når vi playan. Vi börjar gå mot stället där de hyr ut parasoll och solstolar. Maken börjar gnissla om att det är väldigt mycket varm sand... Barnen håller med. Vi når fram till parasollen och hyr två solsängar och jag börjar se fram emot en dag på stranden. Tomas Ledins gamla slagdänga ekar i mitt huvud. Stora härliga vågor rullar in mot stranden och jag och barnen springer ner till vattenbrynet. Vi slänger oss i vågorna. Pontus och jag håller oss nära stranden. Johan prövar att gå lite längre ut och lite längre och snart hör han inte mina varnande rop. Jag ser istället paniken börja komma i hans ögon, han bottnar inte längre. Jag säger till Pontus att stanna vid stranden och ger mig ut mot Johan. När jag kommer fram till honom får jag bogsera honom in till stranden. Han är rädd och trött och gå direkt till parasollet. Där ligger redan Pontus och gnäller om att han fryser. Det är 31 °C i luften. Båda barnen vill åka hem... Vi har varit på stranden i en halvtimme...

Pär tycker att det är för mycket sand och går iväg för att se om han kan köpa en öl. Då berättar Pontus med gråten i halsen att han är hungrig... Johan hakar snabbt på. Det är en och en halv timme sedan vi åt en stadig frukost... Jag får ropa tillbaka Pär och be honom att köpa något att äta. Johan traskar ner till vattenbrynet och Pontus huttrar under en handduk. Jag sitter i skuggan under parasollet och tänker på att det kommer en perfekt svalkande vind och att jag skulle kunna stanna här hela dagen. Pär kommer tillbaka med en öl och meddelar att smörgåsar är på väg. Samtidigt upptäcker jag att de har ett träningspass på stranden och går dit och får igång min semesterslappa lekamen.

Ett bildbevis på att vi, faktiskt,  besökte en strand under vår semester. Underbart är kort.

När jag kommer tillbaka till familjen vill alla tre åka hem. Vi har varit på stranden i lite mer än en timme. Jag vägrar och tar med mig Johan på ödlejakt i sanden. När vi kommer tillbaka efter en kvart har Pär börjat packa ihop våra saker och Pontus har bytt badkläderna mot vanliga kläder. Jag ser mig besegrad och vi går från stranden efter mindre än två timmar... Jag är sur. Humöret blir lite bättre när bussen kommer precis när vi når fram till hållplatsen. Vi åker tillbaka och äter en god lunch och jag blir på bättre humör. När poolområdet öppnar efter siestan parkerar jag och Pär under träden och barnen leker i vattnet  och ordningen är återställd. Jag saknar dock ljudet av vågorna som slår mot stranden. Sanningen är dock att det är bra mycket lugnare vid poolen än vad det var på stranden. Och badvakten ser till att alla är trygga i vattnet och jag kan koncentrera mig på min bok igen... Idyllen är total...

Way Out West och Alicante

Nu har livet börjat lugna ner sig lite. De flesta av våra vänner har börjat att jobba efter sina semestrar och tempot i vårt liv har blivit lugnare.

Det var ett tag sedan jag skrev senast och lite har hänt. Bland annat var jag och Pär på Way Out West förra fredagen. För 21 år sedan såg jag Prince i Nice. Det var en av de bästa konserter jag sett, trots att jag inte är något stort Princefan. Nu ville jag se honom igen. Endagsbiljetter köptes, barnvakt anlitades och vid lunch rullade vi mot Göteborg. Det var bra stämning på festivalen och vi såg bland annat The Avett Brothers,the Hives och Robyn. Efter Robyn stannade vi kvar vid scenen och började väntan på Prince. Det blev en lång väntan och vi stod upp i två timmar och höll våra platser ca. 5-10 meter från scenens utbyggnad. När klockan var nästan 22.30 kom han så in på scenen och sedan drog konserten igång. De första 45 minuterna var bra. Resten av konserten var fantastisk. Vilken artist han är den lille 53-årige mannen. Pär, som inte är något fan, konstaterade att det var en av de bästa konserter han sett. Med ömma fötter och lätt euforiska åkte vi hem.

Enligt vår ursprungliga plan skulle vi ha åkt till Stockholm i några dagar och hälsat på släkten. När vi tittade på väderprognoserna insåg vi att det, antagligen, skulle vara ganska dåligt väder. Vi var trötta på halvkasst väder och bestämde oss för att få tag på en restresa. När vi hade sökt ett tag kom vi på att vi har vänner som har en lägenhet i Alicante. Vi kontaktade dem och vi kunde låna den. Vi beställde biljetter med mitt hatobjekt, Ryan air, eftersom de kunde erbjuda bäst flygtider. Jag blir dock irriterad på deras sätt att visa vad en biljett kostar. Vid en första anblick såg det ut som att biljetterna skulle kosta 1100 SEK/pers. Tjoho! Men efter att ha fyllt i allt och beställt två väskor och tryckt på betala så kommer det en administrativ avgift på 500 och helt plötsligt kostar biljetterna nästan 2000 SEK/pers. Jag tycker inte att det är schysst. Samtidigt är det deras affärsidé och det vet jag om, men jag morrar ändå.

Nu är vi på plats i Alicante och solen skiner. Jag sitter i skuggan och läser religion och barnen badar i timmar i poolen. Idyllen är total...

10+40+40 och ett socialt monster?

Efter att ha haft en mycket lugn inledning på semestern trappade vi upp tempot brutalt den andra veckan. Under våren har vi planerat inför en fest på min födelsedag. Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern 40 år. Fredagen den 29 juli hade vi fest för 65 personer i vår trädgård. Mycket planering har föregått denna fest och vi följde nervöst väderprognoserna som skiftade hejvilt mellan ösregn och strålande sommarväder. Vi hyrde partytält, bord och stolar och anlitade mina brorsbarn som serveringspersonal. Vi åkte till Champagne och köpte med oss en massa flaskor av den ädla drycken. Vi lagade mat och beställde mat och fick hjälp av våra snälla vänner och släktingar att få allt färdigt inför festen. För en gångs skull var jag färdig innan gästerna kom och hann till och med måla naglarna. Festen blev riktigt lyckad och vi tackar alla våra vänner som såg till att den blev det. Det var inte bara min födelsedag som firades. Vi passade på att fira Pär en gång till och att vi varit gifta 10 år den 28 juli. Om någon av er som läser det här har några bilder från festen får ni gärna maila dem till mig.

Tiden före och efter festen har jag betett mig som ett socialt monster. Sedan den 26 juli har jag haft en dag som jag inte har besökt någon eller att vi haft besök här. Hur kul som helst, men för tillfället känner jag mig nästan lite socialt utmattad. Missförstå mig inte! Jag tycker verkligen om att träffa mina vänner, men eftersom de flesta börjar jobba efter semestern denna och nästa vecka har tiden som vi kunnat träffas varit ganska så begränsad. Det är priset man får betala när man bor utomlands. Jag är en mycket lyckligt lottad person som har så många goda vänner. Jag skulle vilja träffa alla oftare! Ni vet väl om att vi har ett bra gästrum i Bryssel...

Igår var vår lilla familj på utflykt. Vi började med Äskhults by på förmiddagen. En av de få oskiftade byar som finns kvar i Sverige. Barnen var skeptiska på vägen dit, men väl på plats var de överraskade över hur spännande det var.

Man fick gå in i några av boningshusen i Äskhult. Här är det snart två tomtar på ett loft...

Eftermiddagen tillbringade vi i Ullared. Barnen fick nya skor och vi fick nya stekpannor. Gårdagen fick oss också att än en gång överväga vad vi ska göra de sista två veckorna på semestern. Eftersom solen för tillfället lyser med sin frånvaro i Sverige är sannolikheten stor att vi besöker de sydvästra delarna av Europa innan vi återvänder till Bryssel.

Snabb uppdatering

En snabb uppdatering från Varberg. Vi har kommit in i våra semesterrutiner. Barnen leker med sina kompisar dagarna i ända. Johan njuter av att kunna cykla själv i området. Det är något han inte kan göra i Bryssel (och för den delen inte i Borås heller, beroende på trafiken). I Bryssel skulle vi anses oansvariga om vi släppte ut en nioåring ensam på cykel. En massa hemska saker kan hända. Det känns som att de i Bryssel fortfarande lider av det nationella trauma som drabbade landet i mitten på 90-talet med diverse pedofilskandaler(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=377245). Det innebär att man inte låter sina barn vara ute och leka själva i parken eller åka tunnelbana/spårvagn före 12 års ålder. Förståeligt, men frågan är hur länge man ska följa sina barn och när det anses säkert att låta dem vara ute på egen hand. För vår del känns det underbart att vi kan erbjuda våra barn denna frihet på somrarna.

Jag och Pär njuter också i fulla drag av att vara i stugan. Första veckan hade vi inte haft några nattgäster. Jag roade mig med att åka till  Småland och leka trädgårdsmästare i mina föräldrars numera förvildade trädgård en eftermiddag. På kvällen träffade jag gamla barndomsvänner och uppdaterades om deras liv. Vi hann med en tur till Göteborg och IKEA. Vi köpte en garderob till barnens rum och Pär köpte en efterlängtad gitarr. Jag har uppdaterat barnens garderober med diverse reafynd. Vi läser böcker och slappar en hel del, samtidigt som vi planerar inför kommande projekt. Med andra ord har vi semester. Det som känns annorlunda mot tidigare år är att vi kom hit 2-3 veckor senare än normalt. Det gör att de flesta redan haft semester någon/några veckor och hunnit att bli solbrända och fina. Det här får vi vänja oss vid för om vi ska fortsätta att bo i Bryssel kommer vi alltid att komma hit vid ungefär samma tidpunkt.

Gammal vänskap rostar sällan

Jag och barnen var i Rotterdam i början på veckan. Varför Rotterdam? En god vän till mig befinner sig ofta i Rotterdam, eftersom den stora kärleken i hennes liv arbetar där. Hon bor själv med barnen i Sverige. Detta har bidragit till att vi inte träffas så ofta. Våra ledigheter infaller ofta samtidigt och då åker vi åt olika håll. Det var flera år sedan vi träffades, men nu blev det äntligen av.

Det är alltid lite pirrigt när man ska träffa någon efter att inte ha setts på länge. Barnen tyckte också att det var pirrigt eftersom de inte har träffat min väns barn tidigare som de kan komma ihåg. Vi tog tåget och blev upplockade på Rotterdams central. Till en början tittade barnen lite på varandra i skydd bakom mamma. Vi åkte till det maritima museet och deras lekavdelning och efter tio minuter lekte de som om de känt varandra länge. Pontus konstaterade efter några timmar att han och M var bästa vänner. De lekte och var mycket kärvänliga. Johan var äldst av barnen och tyckte emellanåt att det var lite långtråkigt, men gladdes åt att lillebror hade hittat en ny bästis.

Hur det gick för mig? Alldeles utmärkt! Goda vänner är de som man inte måste träffa så ofta, men som alltid finns där när man söker kontakt. Jag och min vän har pratat i telefon, mailat och chattat och på så sätt haft lite koll på vad som händer i våra liv. Dessutom är det så med gamla vänner att man antagligen delar samma värdegrund. Kanske inte i allt, men övergripande, och det är därför som vänskapen håller, även om man inte kan träffas IRL så ofta. I min ålder börjar man också förstå att man vid vissa tidpunkter i  livet inte har så mycket tid att träffas eller höras av. Det gäller speciellt när man får barn. Då är det lätt att man "tappar bort" en del av sina vänner om de inte befinner sig i samma situation. Man brukar hitta tillbaka till varandra när läget har normaliserats eller när ens vänner får egna barn. Hur som helst är det viktigt att man är ödmjuk mot sina gamla vänner, då håller vänskapen.

Det blev en kort, men intensiv vistelse i Rotterdam och den präglades av saker som barn tycker om att göra. Medan barnen lekte hann vi vuxna att uppdatera oss och skratta en hel del. Vi besökte en park medett hjorthägn där man fick mata djuren med gräs och vi tillbringade en heldag på zoo. Enligt Johan var det "Underbart" och jag håller med honom om att det var en bra djurpark, men vi kan gott och väl åka dit en gång till för vi hann inte se alla djuren. Vädrets makter stod på vår sida  och det började att regna lagom till tåget tog oss tillbaka till Bryssel. Tack kära C med familj för att vi fick komma till er!

Lycka är när en hjort äter gräs ur ens hand.

Det nybyggda giraffhuset bjöd på en spännande arkitektur.

När vi kom tillbaka till Bryssel började den stora tvätten och städningen inför avfärden till Sverige. Det var perfekt väder för att syssla med sådant, ösregn. Det regnade så mycket att det rann in genom taket i vårt gästbadrum. Mannen som har hand om lägenheten fick eld i baken och fixade snabbt med en rörmokare som ska komma och kontrollera taket. Ja, ni läste rätt rörmokaren ska kontrollera taket, stuprör och avloppsrör. Same, same but different... Lägenhetsmannen erkände också att det var ett problem med nycklarna till lägenheten. Han påstår att han inte har fått ett papper från ägaren som ger honom fullmakt att kopiera de spärrade nycklarna. Det klämmer han fram efter tre månader. Vi tror att han ljuger... Morr, säger jag. Vi ska se om vi kan kopiera nycklarna i Sverige, alternativet är att byta låset på ytterdörren, men den kostnaden får vi i så fall stå för.

Titres services är den belgiska motsvarigheten till det svenska RUT-avdraget. I Belgien innebär det att man beställer checkar á 7,50 € som man sedan betalar den som har utfört hushållsnära tjänster åt en. Personen ifråga skickar in checkarna till staten och får på så sätt sociala avgifter och pensionsinbetalning och 7,50 € i lön. Systemet har skapats för att minska på de svarta jobben i branschen. Om den som beställt tjänsterna är belgisk skattebetalare kan man dra av 2€/check i sin deklaration. Med andra ord betalar man då 5,50 €/timme för t.ex städning och strykning. Hur billigt som helst. Om jag kommer ihåg rätt har man rätt till 700 timmar/år på detta förmånliga sätt. I torsdags utnyttjade vi detta för första gången och jag fick lära mig en hel del om hur man ska städa i Bryssel, som har extremt mycket kalk i vattnet. Kommunikationen med den chilenska kvinnan som kom hem till oss fungerade ganska bra. Vi pratade en blandning av franska och spanska och förstod varandra.

Så blev det äntligen fredag morgon. Barnens cyklar var monterade på taket och tack vare takboxen hade vi gott om plats i bagaget på bilen. Kvart över sju lämnade vi Bryssel och körde norrut. Vi hade blivit rekommenderade att köra via Hannover av flera vänner. En lite längre sträcka, men relativt fri från vägarbeten. Det stämde bra ända till Hamburg. Där fastnade vi i bilkö. Efter en timme blev Pontus kissnödig och vi blev tvungna att svänga av motorvägen. Vi hamnade i ett industriområde någonstans. Där åt vi lunch på en Imbiss och handlade äckligt godis på en fabriksförsäljning. Eftersom kön var av det längre slaget, sexton kilometer och vi hade kommit ca. 2,5 km. på en timme, bestämde vi oss för att söka alternativa vägar från Hamburg. Det var vi inte ensamma om... Efter närmare fyra timmar och ett antal felkörningar i diverse industriområden kom vi så äntligen bort från Hamburg. Vid den tiden hade vi även bestämt oss för att lägga om vår resrutt och köra via Flensburg och broarna över Bälten istället för att ta färjan från Puttgarden. Gps:en visade nämligen på fler köer utanför Lübeck och på väg mot färjan och nu var vi trötta på att sitta i en mer eller mindre stillastående bil. Resten av resan gick bra och strax efter klockan ett på natten nådde vi fram till vårt smultronställe norr om Varberg. Barnen var fantastiska hela den långa resan och det hördes inget gnäll från baksätet.

Skolavslutning, äventyrsbad och shopping

Sista arbetsveckan innan sommarlovet börjar. Som vanligt märktes det på skolan att lovet var nära. Lärarna blir stingsligare och tröttare för var dag som går. Betygen ska sättas och möten om barn som ska gå om ett år klaras av. I det här skolsystemet är det inte ovanligt att barn får gå om ett år. Det hänger kanske ihop med att de börjar i ettan redan vid sex års ålder och att många av dem har minst två språk att hålla ordning på.

I torsdags var det skolavslutning. Den hölls i en av sporthallarna. På läktaren satt lättrörda föräldrar och lyssnade på barnens skönsång. Barnen var mycket duktiga på att sjunga. Det hade de redan visat tidigare i samband med konserten i våras. Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer stod bland annat på repertoaren. Efter all skönsång gick vi till Johans klassrum och fikade och hade betygsutdelning. Efter det hade barnen "vanlig" skoldag. Den hade mest inneburit att de hade lekt, myst och ätit kakor. Bra med lite nedvarvning inför sommarlovet.

Fredag var första lovdagen och jag överraskade barnen med att ta med dem på äventyrsbadet Oceade. Jag är inte speciellt förtjust i den typen av ställen och brukar kunna hitta bra ursäkter för att slippa att gå dit. Den här gången överträffade jag mig själv och var där i närmare fyra timmar, iförd bikini. Jag är inte något större fan av strandliv heller. Jag har inte blivit direkt begåvad med soltålig hud och tålamod att bara ligga och steka i solen. Man blir ju varm, svettig och röd och, framför allt, rastlös.

Lördag var en ganska effektiv dag. Vi har sorterade barnens kläder, tvättade bakade och städade skåp. Eftermiddagen tillbringades i centrum. Medan vi väntade på att Pär skulle dyka upp var vi i en alldeles för stor leksaksaffär...

Det här är halva övervåningen på leksaksaffären., med andra ord ca. 1/4 av den totala ytan. Den är gigantisk och det  finns allt man kan tänka sig i leskaksväg. Jag önskar mig en bekväm soffa och en kaffemaskin till föräldrarna i den här butiken. 

Sen lunch avnjöts på Pizza Hut och efter det försökte vi att köpa kostym till Pär på rean. Vi gav upp när vi fick veta att det skulle ta tio dagar för skräddaren att sy upp ett par byxor. Var det inte exceptionellt dålig service? Det brukar gå på en eller två dagar i de butiker som han brukar handla, men vi är ju i Belgien... Tomhänta tog vi oss fram genom folkmassorna och åkte istället till en lugnare del av staden och köpte en ny dammsugare. Nu ska det bli städa av!

Hur mycket folk som helst var på en av de största affärsgatorna i lördags.  Vi flydde hem till våra egna kvarter där det var lugnt och stilla. Alla andra var nog nere i centrum...

Veckans reflektion om Sverige vs Belgien handlar om offentliga toaletter. I Sverige kan det ibland vara ganska svårt att hitta en offentlig toalett. I Bryssel är det hyfsat lätt. Här betalar man ofta ca. 30 cent för sitt toalettbesök. Det gör man även i Sverige, men skillnaden är att det här sitter någon och tar emot pengarna. Denna någon ser också till att toaletterna städas och hålls fräscha. I Sverige ser man dessa personer enbart på de största tågstationerna. Jag undrar varför samma system inte finns  i Sverige. Vill ingen ha ett sådant jobb eller är det i samband med nedskärningar man har effektiviserat bort dessa arbetstillfällen? Jag bara undrar...

Sopor

En av tankarna med bloggen var från början att visa på likheter och skillnader mellan det svenska och det belgiska samhället. De inslagen har försvunnit under de senaste månaderna. Nyhetens behag har gått över och saker som vi från början tyckte var knepiga är numera självklara.

En sak som vi reagerade på i början var hur man sköter sophämtningen och sopsorteringen. Vi hade blivit vana vid kretsloppstänkandet i Borås. Där sorterade vi brännbart i vita påsar och kompost i svarta påsar som vi sedan stoppade i vår gröna soptunna. Soptunnan tömdes varannan vecka och det var bäst att inte gå för nära den på sommaren. Soppåsarna sorterades på tippen.  Med ojämna mellanrum åkte vi till återvinningsstationen med plast, glas och tidningar. Flaskor och burkar pantades i mataffären.

När vi flyttade hit kunde vi konstatera att det är mycket som är annorlunda. Här slänger vi brännbart och matrester tillsammans i vilken plastpåse som helst. Plastpåsarna läggs sedan i en stor vit sopsäck. De vita sopsäckarna ställs ner på gatan utanför porten tidigt på morgonen på tisdagar och fredagar. I gathörnen samlar sopgubbarna ihop påsarna och slänger in dem för hand i sopbilens stora gap. På fredagar ställer vi ut de gula, genomskinliga, påsarna med pappersavfall och tidningar och de blå, genomskinliga, påsarna för plast, metall och tetrapack. Man kan även ställa ut kartonger på fredagar. Glasåtervinning finns på flera ställen i närheten och pant ges bara på ölflaskor och backar.

Torsdag kväll i grannskapet. Fredag morgon hämtas soporna och den stökiga gatubilden försvinner  under morgonen och förmiddagen. 

Jag tycker fortfarande att Borås tanke om kretsloppet är bra. Där bodde vi i ett hus med fjärrvärme som kom från sopförbränningen, till viss del åtminstone... Vi körde en gasbil som gick på gas som utvanns från kompostavfallet också det till viss del... Det kändes bra. I den här staden finns kretsloppstänkandet inte alls på samma sätt. Det som är bättre i Bryssel är att soporna hämtas oftare (det luktar inte lika illa...) och att det inte finns en massa stökiga återvinningsstationer. Här tas allt med som man ställer ut på gatan, om man har sorterat det i rätt sorts påse. Visst ser det lite stökigt ut på gatorna tidiga tisdagar och fredagar, men i övriga dagar ser det städat ut, om man bortser från hundbajset...