Gammal vänskap rostar sällan

Jag och barnen var i Rotterdam i början på veckan. Varför Rotterdam? En god vän till mig befinner sig ofta i Rotterdam, eftersom den stora kärleken i hennes liv arbetar där. Hon bor själv med barnen i Sverige. Detta har bidragit till att vi inte träffas så ofta. Våra ledigheter infaller ofta samtidigt och då åker vi åt olika håll. Det var flera år sedan vi träffades, men nu blev det äntligen av.

Det är alltid lite pirrigt när man ska träffa någon efter att inte ha setts på länge. Barnen tyckte också att det var pirrigt eftersom de inte har träffat min väns barn tidigare som de kan komma ihåg. Vi tog tåget och blev upplockade på Rotterdams central. Till en början tittade barnen lite på varandra i skydd bakom mamma. Vi åkte till det maritima museet och deras lekavdelning och efter tio minuter lekte de som om de känt varandra länge. Pontus konstaterade efter några timmar att han och M var bästa vänner. De lekte och var mycket kärvänliga. Johan var äldst av barnen och tyckte emellanåt att det var lite långtråkigt, men gladdes åt att lillebror hade hittat en ny bästis.

Hur det gick för mig? Alldeles utmärkt! Goda vänner är de som man inte måste träffa så ofta, men som alltid finns där när man söker kontakt. Jag och min vän har pratat i telefon, mailat och chattat och på så sätt haft lite koll på vad som händer i våra liv. Dessutom är det så med gamla vänner att man antagligen delar samma värdegrund. Kanske inte i allt, men övergripande, och det är därför som vänskapen håller, även om man inte kan träffas IRL så ofta. I min ålder börjar man också förstå att man vid vissa tidpunkter i  livet inte har så mycket tid att träffas eller höras av. Det gäller speciellt när man får barn. Då är det lätt att man "tappar bort" en del av sina vänner om de inte befinner sig i samma situation. Man brukar hitta tillbaka till varandra när läget har normaliserats eller när ens vänner får egna barn. Hur som helst är det viktigt att man är ödmjuk mot sina gamla vänner, då håller vänskapen.

Det blev en kort, men intensiv vistelse i Rotterdam och den präglades av saker som barn tycker om att göra. Medan barnen lekte hann vi vuxna att uppdatera oss och skratta en hel del. Vi besökte en park medett hjorthägn där man fick mata djuren med gräs och vi tillbringade en heldag på zoo. Enligt Johan var det "Underbart" och jag håller med honom om att det var en bra djurpark, men vi kan gott och väl åka dit en gång till för vi hann inte se alla djuren. Vädrets makter stod på vår sida  och det började att regna lagom till tåget tog oss tillbaka till Bryssel. Tack kära C med familj för att vi fick komma till er!

Lycka är när en hjort äter gräs ur ens hand.

Det nybyggda giraffhuset bjöd på en spännande arkitektur.

När vi kom tillbaka till Bryssel började den stora tvätten och städningen inför avfärden till Sverige. Det var perfekt väder för att syssla med sådant, ösregn. Det regnade så mycket att det rann in genom taket i vårt gästbadrum. Mannen som har hand om lägenheten fick eld i baken och fixade snabbt med en rörmokare som ska komma och kontrollera taket. Ja, ni läste rätt rörmokaren ska kontrollera taket, stuprör och avloppsrör. Same, same but different... Lägenhetsmannen erkände också att det var ett problem med nycklarna till lägenheten. Han påstår att han inte har fått ett papper från ägaren som ger honom fullmakt att kopiera de spärrade nycklarna. Det klämmer han fram efter tre månader. Vi tror att han ljuger... Morr, säger jag. Vi ska se om vi kan kopiera nycklarna i Sverige, alternativet är att byta låset på ytterdörren, men den kostnaden får vi i så fall stå för.

Titres services är den belgiska motsvarigheten till det svenska RUT-avdraget. I Belgien innebär det att man beställer checkar á 7,50 € som man sedan betalar den som har utfört hushållsnära tjänster åt en. Personen ifråga skickar in checkarna till staten och får på så sätt sociala avgifter och pensionsinbetalning och 7,50 € i lön. Systemet har skapats för att minska på de svarta jobben i branschen. Om den som beställt tjänsterna är belgisk skattebetalare kan man dra av 2€/check i sin deklaration. Med andra ord betalar man då 5,50 €/timme för t.ex städning och strykning. Hur billigt som helst. Om jag kommer ihåg rätt har man rätt till 700 timmar/år på detta förmånliga sätt. I torsdags utnyttjade vi detta för första gången och jag fick lära mig en hel del om hur man ska städa i Bryssel, som har extremt mycket kalk i vattnet. Kommunikationen med den chilenska kvinnan som kom hem till oss fungerade ganska bra. Vi pratade en blandning av franska och spanska och förstod varandra.

Så blev det äntligen fredag morgon. Barnens cyklar var monterade på taket och tack vare takboxen hade vi gott om plats i bagaget på bilen. Kvart över sju lämnade vi Bryssel och körde norrut. Vi hade blivit rekommenderade att köra via Hannover av flera vänner. En lite längre sträcka, men relativt fri från vägarbeten. Det stämde bra ända till Hamburg. Där fastnade vi i bilkö. Efter en timme blev Pontus kissnödig och vi blev tvungna att svänga av motorvägen. Vi hamnade i ett industriområde någonstans. Där åt vi lunch på en Imbiss och handlade äckligt godis på en fabriksförsäljning. Eftersom kön var av det längre slaget, sexton kilometer och vi hade kommit ca. 2,5 km. på en timme, bestämde vi oss för att söka alternativa vägar från Hamburg. Det var vi inte ensamma om... Efter närmare fyra timmar och ett antal felkörningar i diverse industriområden kom vi så äntligen bort från Hamburg. Vid den tiden hade vi även bestämt oss för att lägga om vår resrutt och köra via Flensburg och broarna över Bälten istället för att ta färjan från Puttgarden. Gps:en visade nämligen på fler köer utanför Lübeck och på väg mot färjan och nu var vi trötta på att sitta i en mer eller mindre stillastående bil. Resten av resan gick bra och strax efter klockan ett på natten nådde vi fram till vårt smultronställe norr om Varberg. Barnen var fantastiska hela den långa resan och det hördes inget gnäll från baksätet.

Skolavslutning, äventyrsbad och shopping

Sista arbetsveckan innan sommarlovet börjar. Som vanligt märktes det på skolan att lovet var nära. Lärarna blir stingsligare och tröttare för var dag som går. Betygen ska sättas och möten om barn som ska gå om ett år klaras av. I det här skolsystemet är det inte ovanligt att barn får gå om ett år. Det hänger kanske ihop med att de börjar i ettan redan vid sex års ålder och att många av dem har minst två språk att hålla ordning på.

I torsdags var det skolavslutning. Den hölls i en av sporthallarna. På läktaren satt lättrörda föräldrar och lyssnade på barnens skönsång. Barnen var mycket duktiga på att sjunga. Det hade de redan visat tidigare i samband med konserten i våras. Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer stod bland annat på repertoaren. Efter all skönsång gick vi till Johans klassrum och fikade och hade betygsutdelning. Efter det hade barnen "vanlig" skoldag. Den hade mest inneburit att de hade lekt, myst och ätit kakor. Bra med lite nedvarvning inför sommarlovet.

Fredag var första lovdagen och jag överraskade barnen med att ta med dem på äventyrsbadet Oceade. Jag är inte speciellt förtjust i den typen av ställen och brukar kunna hitta bra ursäkter för att slippa att gå dit. Den här gången överträffade jag mig själv och var där i närmare fyra timmar, iförd bikini. Jag är inte något större fan av strandliv heller. Jag har inte blivit direkt begåvad med soltålig hud och tålamod att bara ligga och steka i solen. Man blir ju varm, svettig och röd och, framför allt, rastlös.

Lördag var en ganska effektiv dag. Vi har sorterade barnens kläder, tvättade bakade och städade skåp. Eftermiddagen tillbringades i centrum. Medan vi väntade på att Pär skulle dyka upp var vi i en alldeles för stor leksaksaffär...

Det här är halva övervåningen på leksaksaffären., med andra ord ca. 1/4 av den totala ytan. Den är gigantisk och det  finns allt man kan tänka sig i leskaksväg. Jag önskar mig en bekväm soffa och en kaffemaskin till föräldrarna i den här butiken. 

Sen lunch avnjöts på Pizza Hut och efter det försökte vi att köpa kostym till Pär på rean. Vi gav upp när vi fick veta att det skulle ta tio dagar för skräddaren att sy upp ett par byxor. Var det inte exceptionellt dålig service? Det brukar gå på en eller två dagar i de butiker som han brukar handla, men vi är ju i Belgien... Tomhänta tog vi oss fram genom folkmassorna och åkte istället till en lugnare del av staden och köpte en ny dammsugare. Nu ska det bli städa av!

Hur mycket folk som helst var på en av de största affärsgatorna i lördags.  Vi flydde hem till våra egna kvarter där det var lugnt och stilla. Alla andra var nog nere i centrum...

Veckans reflektion om Sverige vs Belgien handlar om offentliga toaletter. I Sverige kan det ibland vara ganska svårt att hitta en offentlig toalett. I Bryssel är det hyfsat lätt. Här betalar man ofta ca. 30 cent för sitt toalettbesök. Det gör man även i Sverige, men skillnaden är att det här sitter någon och tar emot pengarna. Denna någon ser också till att toaletterna städas och hålls fräscha. I Sverige ser man dessa personer enbart på de största tågstationerna. Jag undrar varför samma system inte finns  i Sverige. Vill ingen ha ett sådant jobb eller är det i samband med nedskärningar man har effektiviserat bort dessa arbetstillfällen? Jag bara undrar...

Sopor

En av tankarna med bloggen var från början att visa på likheter och skillnader mellan det svenska och det belgiska samhället. De inslagen har försvunnit under de senaste månaderna. Nyhetens behag har gått över och saker som vi från början tyckte var knepiga är numera självklara.

En sak som vi reagerade på i början var hur man sköter sophämtningen och sopsorteringen. Vi hade blivit vana vid kretsloppstänkandet i Borås. Där sorterade vi brännbart i vita påsar och kompost i svarta påsar som vi sedan stoppade i vår gröna soptunna. Soptunnan tömdes varannan vecka och det var bäst att inte gå för nära den på sommaren. Soppåsarna sorterades på tippen.  Med ojämna mellanrum åkte vi till återvinningsstationen med plast, glas och tidningar. Flaskor och burkar pantades i mataffären.

När vi flyttade hit kunde vi konstatera att det är mycket som är annorlunda. Här slänger vi brännbart och matrester tillsammans i vilken plastpåse som helst. Plastpåsarna läggs sedan i en stor vit sopsäck. De vita sopsäckarna ställs ner på gatan utanför porten tidigt på morgonen på tisdagar och fredagar. I gathörnen samlar sopgubbarna ihop påsarna och slänger in dem för hand i sopbilens stora gap. På fredagar ställer vi ut de gula, genomskinliga, påsarna med pappersavfall och tidningar och de blå, genomskinliga, påsarna för plast, metall och tetrapack. Man kan även ställa ut kartonger på fredagar. Glasåtervinning finns på flera ställen i närheten och pant ges bara på ölflaskor och backar.

Torsdag kväll i grannskapet. Fredag morgon hämtas soporna och den stökiga gatubilden försvinner  under morgonen och förmiddagen. 

Jag tycker fortfarande att Borås tanke om kretsloppet är bra. Där bodde vi i ett hus med fjärrvärme som kom från sopförbränningen, till viss del åtminstone... Vi körde en gasbil som gick på gas som utvanns från kompostavfallet också det till viss del... Det kändes bra. I den här staden finns kretsloppstänkandet inte alls på samma sätt. Det som är bättre i Bryssel är att soporna hämtas oftare (det luktar inte lika illa...) och att det inte finns en massa stökiga återvinningsstationer. Här tas allt med som man ställer ut på gatan, om man har sorterat det i rätt sorts påse. Visst ser det lite stökigt ut på gatorna tidiga tisdagar och fredagar, men i övriga dagar ser det städat ut, om man bortser från hundbajset...

Slutet på hemmafrulivet?

Många förundrades över hur jag skulle stå ut med tillvaron som hemmafru när vi flyttade hit. En av de som undrade mest var jag själv. Jag var inte van vid att vara hemma och tyckte, säkert helt obegripligt för en del, att det inte var speciellt givande att vara föräldraledig. Det verkar inte ligga i min natur att ta hand om hem och barn på heltid...

De första veckorna i Bryssel hade jag fullt upp med att få ordning i lägenheten och att skapa rutiner för barnen som längtade hem till Sverige. Efter det började läsa franska på halvtid och det var tur för precis i samma veva började tristessen att göra sig påmind. Efter jul började jag att vikariera och att kombinera det med studier i franska var inte så lätt, visade det sig. Våren har sedan gått i vikariatens tecken och det har gett mig många nya erfarenheter och insikter.

Under våren har jag mer aktivt börjat att leta efter jobb i Bryssel. Det har jag inte varit ensam om... Vi är många medföljande som vill jobba och många från Sverige söker också tjänster i utlandet. Jag har också insett att om jag ska in på arbetsmarknaden här, om det inte ska vara jobb med anknytning till Sverige, så måste jag lära mig franska och helst också flamländska. Med andra ord två ganska tunga uppgifter. Jag trodde att min räddning var nära när Skandinaviska skolan sökte en lärare som stämde in på min profil. Så verkade det till en början, men med tiden ändrade de kompetensen i tjänsten och helt plötsligt var jag inte alls intressant längre. Det kändes ganska tungt måste jag erkänna.

När vi kom tillbaka efter påsk kontaktade en av mammorna i Johans klass mig. Hon undervisar i religion på primärsektionen och är även svensk representant i protestantiska rådet i Bryssel. Läraren som har undervisat i religion på sekundär ska flytta till Sverige och nu behövde de en ny lärare, var jag intresserad? Jag tvekade lite till en början, eftersom jag aldrig undervisat i religion tidigare. Efter att ha pratat med mamman i Johans klass och den nuvarande läraren sa jag ja. Det innebar inte att jag automatiskt fick jobbet. Jag var först tvungen att tala med prästen i Svenska kyrkan här. Godkände han mig så var det upp till protestantiska rådet att säga ja eller nej. De sa enhälligt ja och tjänsten är min. Det innebär att jag kommer att undervisa ca. 9 timmar i veckan under nästa år. Det motsvarar en knapp halvtidstjänst och jag tror att det kommer att passa väldigt bra, med tanke på att jag inte undervisat i religion tidigare.

Nu sitter en del av er och funderar på vad protestantiska rådet har med religionen på Europaskolan att göra. Det ska jag försöka att förklara nu. Som elev på Europaskolan ska du läsa religion eller moral, från årskurs ett i primär till år 7 i sekundär. Väljer du att läsa religion ska du även specificera vilken religion du (i realiteten föräldrarna...)vill läsa. Du kan då t.ex välja kristendom med katolsk eller protestantisk inriktning, islam, judendom osv. Du kan byta i samband med läsårsstart och ämnet är inte en del i din BAC-examen, men man får betyg i det.  Det är de olika kyrkornas råd som godkänner de lärare som ska undervisa på de olika språken, för religionsundervisningen sker på din språksektions språk. Det är även kyrkornas råd som utformar kursplanen. Väldigt annorlunda system jämfört med Sverige. Skolan ställer kravet att religionslärarna ska ha en pedagogisk utbildning. Det innebär att det inte är helt okomplicerat att hitta lärare i religion. Dessutom ligger timmarna i religion samtidigt på primär och sekundär och det medför att det måste finnas minst två religionslärare.

Nåväl, nu ska jag ge det här en chans och se vad det innebär. Nya erfarenheter väntar och jag kommer att få en sommar i religionens tecken. Jag måste läsa in mig på ämnet och även få grepp om vad den tidigare läraren har gjort. Om någon har boktips angående religion tar jag tacksamt emot dem.

Ett hektiskt liv

Brysselfrun har haft ett hektiskt liv de senaste veckorna. Inlägg har påbörjats, men inte publicerats. Till viss del på grund av lättja.  Detta blir en resumé av den senaste tidens händelser, två veckor bakåt i tiden börjar den.

På tisdagen var det dags att jobba igen. Det gick bra. På onsdagen var jag på ett möte angående ett framtida jobb. Mötet gick antagligen bra, varför berättar jag om i ett senare inlägg. Oj, vilken cliffhanger!

Torsdag eftermiddag lyfte planet till Sverige. På Landvetter möttes vi av Pärs pappa. Han tog med barnen hem till sig medan jag och Pär körde ner till stugan. Där kollade vi att allt var okej inför kommande uthyrning. Vi hann att klippa kanterna och kunde nöjt konstatera att vår självgående gräsklippare var en bra investering. Pionerna vi planterade förra året stod i full blom. Uppenbarligen en växt som rådjuren inte tycker om. Det tycker jag om. Jag tycker även om att mitt lilla äppelträd har satt frukt i år. Ojdå, nu börjar detta likna rena rama trädgårdsbloggen. Till de mer spännande inslagen hörde att vi hade fyra getingbon i boden. De var ungefär lika stora som en tennisboll. Eftersom min make är allergisk mot getingar var det jag som fick slå ner dem med en kratta och sedan springa för glatta livet. Vilken adrenalinkick och vad manlig jag kände mig. Nu hoppas vi att getingarna inte bygger bo där igen...

Fredag förmiddag shoppade vi loss i Borås och på eftermiddagen åkte jag och barnen till Småland. Min brorson tog studenten och vi var med på uppvaktningen av honom. Jag har lite svårt att förstå att den där lille fyraåringen som jag tog hand om en vecka i Singapore för femton år sedan nu formellt sett är vuxen. Jag önskar honom allt gott och är säker på att det kommer att gå bra för honom.

På lördagen åkte vi tillbaka till Borås. Vi for hem till våra vänner som har ett helt fantastiskt hus med egen sjötomt. Där skulle vi tillbringa natten. Innan vi skulle sova där skulle vi genomföra helgens huvuduppgift. Vi skulle vara toastmasters på gemensamma vänners bröllop. Bröllopsbussen tog oss genom grönskande svenska hagar i ösregn. Vi fick sedan vara med på en vacker utomhusvigsel som följdes av en hejdundrande fest. Vid två på natten gav vi upp och tackade för oss. Tack för ett vackert och roligt bröllop!

På söndagen köpte vi några liter gräddfil och de, för oss, obligatoriska rårörda lingonen innan vi satte oss på planet tillbaka till Bryssel. Trötta kom vi tillbaka på kvällen och snabbt gick vi och lade oss för att få sova ut.

Måndag och tisdag jobbade jag och fixade presenter till lärarna på maternelle. Eftersom jag är klassförälder bredde jag 35 ostbaguetter till avslutningen på onsdagens förmiddag. Avslutningen var fin. Barnen sjöng och vi fick se bilder från året som gått. Efter det var det dags för fika/lunch och allmänt mingel. På eftermiddagen satt jag hemma hos O:s mamma och pustade ut. Det kändes som att jag höll på att bli sjuk. Antagligen höll jag på att bli förkyld och i kombination med ett ganska fullspäckat schema och dålig sömn. En god natts sömn gjorde att jag vaknade som en ny människa på torsdagen. En vän kom över och vi fikade och åt lunch här. Mikrovågsugnen lagades och fungerar igen. Just det, vi har faktiskt fått en ny diskmaskin och med tanke på hur ren disken numera blir fungerade den gamla aldrig. Helt plötsligt skiner det om glasen och man behöver inte diska om dem...

Vi har firat midsommar i Bryssel för första gången. Det gick bra. I fredags var vi bortbjudna och jag bakade två tårtor. En bild och receptet kan ni se här http://www.ica.se/Recept/midsommartarta-625063/
Den blir lika fin som på bilden och är hur god som helst. Även maten och sällskapet var bra. I lördags hade vi gäster här hemma och både barn och föräldrar trivdes. Många intressanta samtalsämnen avhandlades.

I söndags var det kalasdag. Det blir en del sådana. Johan var på kalas i en park och spelade brännboll och Pontus var på kalas på ett lekland. Under tiden passade jag och Pär på att gå en promenad ute i Tervuren. Där finns det härliga lövskogar som genombryts av små bäckar. Skillnaden mot Sverige är att man är inte ensam i skogen. Många människor promenerar eller cyklar i de skogsområden som finns i närheten av Bryssel. Det är lätt att ta sig till Tervuren från Bryssel. Det går spårvagn ut dit och man kan även cykla om man inte har tillgång till bil. I Tervuren ligger även Afrikamuseet. Enligt obekräftade rykten var det inte alltför många år sedan man kunde få titta på en uppstoppad pygmé... Belgiens historia är inte alltid något att skryta med. Men vilket land har en helt "obefläckad" historia?

Förra veckans långhelg

Detta inlägg skulle publicerats i början av förra veckan, men jag glömde bort det... Nu när jag försökte att lägga in några fler bilder insåg jag varför jag inte publicerat. Bilderna jag ville använda samarbetar inte med mig. Ni får gå in på länkarna istället.

Varje dag poppar det upp en massa tänkbara ämnen att skriva om här. Av någon underlig anledning verkar det som att de lika snabbt försvinner ur min hjärna...

Helgen som gick var långhelg. Liksom i de flesta andra europeiska länder är annandag pingst en röd dag i almanackan. Vi tillbringade vår lördag med att uträtta en massa ärenden, bl a hämtade vi en takbox och nya sängar. Sängarna ledde till att vi bestämde oss för att byta våning på våra soffor. Bäddsoffan skulle till nedre plan och en av de andra sofforna skulle upp till andra våning. Trodde vi. Vi fick, efter en halvtimme och ett antal irriterade meningsutbyten, inse att det inte gick att få ner bäddsoffan från andra våning. Vi behövde skruva bort benen, men verktyget som benen skruvats fast med finns inte längre i lägenheten. Numera står en del av bäddsoffan i biblioteket på nedervåningen och resten av soffan står i gästbadrummet, eftersom våra gamla sängar har flyttat in i gästrummet. Fortsättning på denna rafflande historia följer...

I söndags åkte vi på utflykt. Första stoppet var Antwerpen. Där intogs brunch och efter det tittade vi på det nybyggda stadsmuseet nere vid hamnen. På toppen av byggnaden fanns en utsiktsplats som gav en fin vy över staden och hamnen.

Hela MAS-byggnaden är täckt med metallhänder på utsidan. Fotot är taget genom ett av de vågformade fönstren.

Vill ni se fina bilder på byggnaden kan ni klicka på länken http://www.neutelings-riedijk.com/index.php?id=10,38,0,0,1,0 Vi fick bland annat lära oss att det arbetar mer än 60 000 människor i hamnen. Fascinerande med tanke på att den ligger en bit in i landet. Efter Antwerpen åkte vi vidare till den nederländska kusten. Vädret var hyfsat och barnen passade på att ta ett dopp, med kläderna på. Dagen avslutades i en liten mysig stad, Veere, med goda små glassar och sparrissoppa.
Den nederländska kusten besöker jag gärna igen. Antwerpen också för den delen. Jag fick inga diamanter den här gången heller...

I början av denna vecka råkade jag ut för två blottare. Den första var i parken. Jag tog en rask promenad och såg på avstånd en man som sysslade med något... Har man råkat ut för blottare tidigare känner man igen rörelsemönstret på långt avstånd. Eftersom det inte fanns några sidovägar att gå in på var jag tvungen att passera förbi mannen. Uppenbarligen såg jag ganska arg ut, för han vände sig om och stoppade in det han ville visa innanför gylfen innan jag hann fram till stället där han stod. Jag stoppades några minuter senare av en kvinna som varnade mig för att gå där jag just gått och hon hade även ringt polisen. Trots att hon pratade franska förstod vi varandra ganska bra och vi var rörande eniga om att de som sysslar med att blotta sig måste vara sjuka. Jag kan inte påstå att jag blev speciellt rädd, men arg blev jag och det var nog tur för mannen ifråga att jag är dålig på franska. Hade det varit i Sverige hade jag säkerligen fällt någon onödig kommentar... Den andra blottaren jag träffade på var min egen son... Mina söner behövde lite nya kläder inför det stundande Sverigebesöket. Vanemänniska och svensk som man är besökte vi den stora svenska klädkedjan. Efter att ha handlat till barnen ville jag ta en snabb tur in på damavdelningen. Barnen valde att vänta på mig vid hissen. Inom två minuter hör jag mina söner börja fnissa hysteriskt. Ni vet på det där sättet som man gör när man är liten och gör något man vet att man inte ska göra. När jag kommer runt hörnet ser jag min yngste son snabbt dra upp byxorna. Tilläggas ska att hissen är av glas så när man åker upp i den ser man allt som försiggår i närheten av den. Gissa om jag blev arg... Jag kanske överreagerade något med tanke på min upplevelse någon dag tidigare... Men det dröjer innan de kommer att hitta på något sådant igen, det kan jag lova.

Ett av Bryssels mest uppseendeväckande art deco/jugendhus är till salu.
http://vbpartners.max-immo.be/en/aanbod/to-let/house/spir195 Visst är det läckert. Undrar just om man får upp bäddsoffan för yttertrappan...

Lost and found

I mer än tre veckors tid har jag sysselsatt min lilla hjärna med att fundera på var jag kan ha lagt mina vigselringar. De har varit spårlöst försvunna. Det positiva i detta sammanhang är att jag har blivit tvungen att leta efter dem på alla möjliga ställen i lägenheten. Det har i sin tur medfört att jag har städat och rensat garderober, byråar och i lådorna i badrummet. Det har blivit fint, men inga ringar har hittats. Jag har till och med hällt ut innehållet i dammsugarpåsen och letat igenom det, utan resultat, förutom att jag nös väldigt mycket av allt damm. Det har gått så långt att jag har önskat mig nya ringar på vår tioåriga bröllopsdag i slutet av juli. Sanningen att säga såg jag fram emot att få nya ringar. Ikväll hittade jag ringarna på ett mycket oväntat ställe. Bakom återvinningstunnorna i serveringsgången. Det låg en röd plastkork på golvet som jag skulle slänga bland plasten.

Varför ligger det en röd plastkork på golvet?

Varför låsa in ringar och andra smycken i bankfack eller kassaskåp när man kan gömma dem i en kork till en PET-flaska? Ett säkert sätt att lura en eventuell inbrottstjuv...

Jag lyfte på den och ut trillade ringarna. Var det så länge sedan jag dammsög där? Nej, men vi har även ölbackar stående där och antagligen har någon lagt den i en ölback och nu trillade den ut efter att jag flyttat på backarna ett antal gånger... Jag misstänker att denne någon är den yngste familjemedlemmen.  Jag kommer att ha ännu ett litet förhör med honom imorgon vid frukosten. Han är känd för att flytta på saker och ting och sedan inte komma ihåg vad han har gjort.

Jag har inte berättat att jag fick fint besök för ett tag sedan. Två av mina gamla elever kontaktade mig och frågade om jag hade tid att träffa dem. De skulle ut och tågluffa och ett av deras stopp var Bryssel. Jag blev otroligt smickrad och vi bestämde att vi skulle träffas en lördag eftermiddag. Den eftermiddagen gick fort. Jag försökte att visa upp staden från en bra sida och vi hann båda att äta och fika innan jag körde dem till släktingarna som de bodde hos. Det blev en spännande bilfärd. Jag körde i områden jag aldrig varit i tidigare och tack vare GPS:en hittade jag dit. På vägen hem bestämde jag mig för att köra på känsla... Det tog en stund beroende på att en del av vägarna var enkelriktade och det således inte gick att köra exakt samma väg tillbaka. Men som ni märker kom jag hem. Och jag måste köra bil oftare för att vänja mig vid trafiken i Bryssel.

Min teori om hur ringarna hamnat i serveringsgången blev bekräftad på morgonen. När jag frågade barnen sa Pontus glatt: Det var jag som la ringarna där!