Årets julklappar

Igår kom de äntligen, elektrikerna som skulle laga porttelefonen. Att de hade sagt att de skulle komma klockan tolv, men dök upp kvart över tre var inte så farligt. De kom ju rätt dag och med tanke på våra tidigare erfarenheter är det riktigt bra... Porttelefonen fungerar numera, men uppenbarligen var det svårt att få dem att fungera i alla lägenheterna samtidigt. Det verkar som att vår försvunna lur och sladd är en del av problematiken... I vilket fall som helst var väl detta en sorts julklapp till oss. Vi får väl se om den fungerar efter jullovet.

Porttelefonen är lagad med hjälp av silvertejp. Man ska alltid ha en rulle silvertejp hemma . En ovärderlig hjälp för alla inklusive hemmafruar, bilmekaniker och elektriker.

I morgon slutar de flesta skolor här inför julen och vad händer då? Jo, man bestämmer sig för att gå ut i generalstrejk för bland annat alla allmänna transporter. Lokaltrafik, tåg och bussar och eventuellt även flyget ska strejka. Som jag skrev i samband med förra strejken förstår jag fullt och fast varför de bestämmer sig för att strejka just nu. Men det blir svårare och svårare att acceptera. På det här sättet kan säkert en del av de strejkande få lite mer julledighet, men de ställer till besvär för oerhört många andra människor. Givetvis är det meningen att det ska vara så. Jag tycker synd om de som har bokat flyg eller tåg för att kunna besöka sin familj och som kanske inte kommer hem till jul det här året heller. Förra året var det många som inte kom hem beroende på snöoväder och i år kan det bli en strejk som sätter käppar i hjulet för julfirandet. Tack för den julklappen...

Det här året tillhör jag förhoppningsvis inte de som drabbas av strejken. Vi ska köra till Sverige med start i morgon eftermiddag. Vi kör en bit upp i Tyskland och övernattar och satsar på att fortsätta färden tidigt på fredag morgon. Målet är att ha kommit förbi flaskhalsen Hamburg före lunchtid. Vi inbillar oss att om vår plan håller kan vi komma nå vårt mål sent på fredag eftermiddag. Om vi slipper bilköerna i Tyskland så slipper vi väl knappast kön i mataffären i Varberg på fredag kväll. Julklapparna är redan köpta, men en del väntar på att bli inslagna. Och årets julklapp i den här familjen är föga överraskande böcker...

På sätt och vis kan jag påstå att jag blev drabbad av generalstrejken ändå idag. Min dagsplanering gick ut på att jag skulle förbereda mig inför mitt sista seminarium på min Kinakurs under förmiddagen. Istället fick jag hasta ut och köpa de sista klapparna, då man aldrig vet vilka affärer som kan hålla öppet under en generalstrejk. Seminariet i kväll gick, trots de ändrade planerna, bra och nu väntar en bok på att bli läst och recenserad under julen. Det blir årets julklapp till mig själv.

GOD JUL!

Carema made in Belgium?

Huset vi bor i har en intressant historia. En typ av Caremahistoria, för att anknyta till ett hyfsat aktuellt ämne i svensk media...

Igår kom jag hem glad i hågen eftersom vår porttelefon skulle vara lagad. Det var den inte. Jag sa några väl vald ord utom hörhåll för barnen. Jag har som sagt var börjat tröttna på att inte ha en fungerande porttelefon och jag är väl medveten om att det är ett i-landsproblem, men trots det är jag småsur. Elektrikern skulle komma igår och jag förutsatte att problemet skulle vara löst. Naivt kan man tycka. This is Belgium...

Idag fick jag veta varför den inte var lagad. Elektrikern hade mycket riktigt varit här, men i vår grannes lägenhet fanns så mycket att ordna till att han inte hann med porttelefonen. Han ska komma tillbaka på tisdag. Personen som talade om detta för mig var ägaren till huset, som nu har kommit till Bryssel från Qatar för julledighet. Hon besiktigade lägenheten tillsammans med den nye agenten för uthyrningen. De gick igenom och kollade på allt, inklusive vår ostädade vind... En trevlig kvinna som visade sig vara lärare i franska på en amerikansk skola i Qatar. Hon berättade även en del av husets historia.

Huset vi bor i fungerade fram till 2004 som ett äldreboende. I hela fastigheten bodde det 25 åldringar. De som bodde på övervåningen i vår lägenhet kunde inte ta sig nerför trappan och två gamla människor bodde i garaget... De som ägde äldreboendet på den tiden var tre legitimerade läkare. 2004 hände något som gjorde att de evakuerade huset på grund av sanitära orsaker. Det var väldigt nergånget och att ta hand om 25 äldre människor kräver, även i Belgien, tillgång till ändamålsenliga lokaler. Huset hade uppenbarligen evakuerats snabbt och ingen hade återvänt för att ta hand om det som lämnats kvar. Skor hade stått kvar i hallen. Sängarna stod obäddade med smutsiga lakan. I köket var kaffet kvar i kaffebryggaren och kylskåpet var inte tömt tre månader senare. Det var då det var visning av fastigheten. Det luktade inte gott i huset... Man kan verkligen fundera över hur åldringarna som bodde här mådde. Det  tre läkarna som ägde äldreboendet är verksamma som läkare idag. Det är med andra ord inte enbart i  Sverige som man kan sko sig på dålig äldrevård. Tråkigt men sant.

Den här trappan är inte helt lätt att gå i för en hyfsat ung människa. Om man är gammal och sjuk är det nog nästintill omöjligt. Jag tycker synd om åldringarna som bodde på vår övervåning. 

I det här mysiga garaget, utan fönster, ska det ha bott två människor år 2004. Jag ryser när jag tänker på hur fuktigt det måste ha varit och på de stora spindlarna de var tvungna att dela utrymme med. 

Det här badrummet fanns inte i äldreboendet, men det hade behövts...

Priset på fastigheten hade varit väldigt lågt och ägarna insåg varför när de fick tillträde till huset. Renoveringen av fastigheten kostade mer än vad inköpspriset var. De fick göra om allt från taket till att dra ny elektricitet. Under tiden som renoveringen pågick träffade man på nya fel hela tiden. Ägarna som vid den tiden bodde i Thailand flög hem fem gånger på ett år för att fatta beslut om hur renoveringen skulle fortlöpa. De blev nöjda med resultatet och lägenheterna är verkligen fina. De har aldrig bott här själva och en inte alltför avancerad gissning är att fastigheten är köpt i rent spekulationssyfte. Året som gått har det dock varit en hel del problem. Inte för vår del, men för vår granne och de som har haft hand om fastigheten har inte skött sitt uppdrag. De verkar dessutom ha hyrt in en del svart arbetskraft, för enligt ägaren, har de inte kunnat visa kvitton på arbeten de sagt att de låtit göra.

Nu ser vi fram emot det nya året och hoppas att vi ska slippa krypa genom häcken till äldreboendet fler gånger. Det verkar till och med som att vi ska kunna börja använda garaget.  De har lovat att göra nya inställningar på garageporten så att de inte stängs innan man hunnit köra ut hela bilen. Vi fick nämligen vita "stripes" på bakdörrarna då porten stängdes innan vi hunnit köra ut när bilen var helt ny... Vi ropar inte hej riktigt ännu, men jag är optimist och tror verkligen att det blir bättre. Ett nytt år och nya utmaningar väntar.

Fem saker ni (kanske) inte visste om mig och lucia

Häromdagen fick jag en utmaning från Brysselkakan. Jag ska berätta fem saker som ni (kanske) inte vet om mig.

Jag tål inte knottbett.
Moules frites är ingen maträtt för mig. Jag tycker om musslor, men blir dålig om jag äter det i större mängder.
Jag gillar att köra bil fort, när omständigheterna är bra som raka, torra vägar.
Jag och min man har mutat ryska tjänstemän med en flaska vodka på flygplatsen i Moskva.
Jag är bra på att koka knäck.

Förra torsdagen väntade jag hemma hela dagen på att "någon" skulle komma och laga vår porttelefon. Den har inte fungerat den senaste månaden och nu börjar jag bli mer än måttligt irriterad på detta. Givetvis kom det ingen och lagade den, trots att ägaren till huset nu gått in och agerar istället för agenten de anlitat för att fixa sådana här saker...

I fredags skulle vi ha gäster och mitt uppdrag efter jobbet var att köpa bröd. Jag lämnade av barnen hemma och även min mobiltelefon, eftersom det är den folk brukar ringa på när de vill bli insläppta genom porten. Jag gick till bageriet och de hade det bröd jag ville ha, allt var frid och fröjd. Jag känner efter om nycklarna ligger i jackfickan, det gör de inte. Jag har väl lagt dem i väskan tänker jag, men det har jag inte. Jag kan med andra ord inte komma in genom porten. Jag fnissar lite åt det hela och går hem. Jag tänker att jag kan ringa på hos någon av grannarna som jag brukar prata med. Ingen av dem är hemma. Jag funderar på hur jag ska komma in. Klättra är inget bra alternativ. Vänta tills gästerna kommer är heller inget bra alternativ. Ska jag bli tvungen att ringa på hos äldreboendet ännu en gång? De talar ju bara franska där... Jag drar på det någon minut, men bestämmer mig för att bita i det sura äpplet. Jag funderar ut hur jag ska förklara min situation, på franska i deras porttelefon. Mannen som svarar förstår min situation och öppnar för mig. Han har ficklampa med sig och hjälper mig att hitta hålet i buskaget där jag kan komma in i vår trädgård. Nu har de ännu en historia att berätta om den mystiska svenska grannfamiljen som kryper genom hålet i häcken.

Lördagen var en dag fylld med aktivitet. Knäck skulle lämnas på julmarknaden, födelsedagspresent inhandlas, hjälpa till med försäljningen på julmarknaden och avslutningsvis glöggmingel. Allt flöt på bra, men jag somnade innan huvudet låg på kudden på kvällen.

Söndag förmiddag inleddes med bak av lussekatter och tidigt på eftermiddagen stekte vi 2,5 kg. köttbullar. Lussekatterna tog vi med på kakbytardagen med grannarna på vår gata. En trevlig tillställning där man tar med sig ett bakverk och får smaka på andras kakor, samtidigt som man pratar med de som bor i området. Det hela avslutas med att vi går till äldreboendet och sjunger julsånger och bjuder på kakor. Mycket uppskattat. Ett av de roligare samtalsämnena det här året blev om lucia. Vi förklarade hur man var klädd i ett luciatåg. När vi berättade om stjärngossarna och deras vita hattar såg våra brittiska grannar lite konfunderade ut. Sedan kommer frågan om det har någon koppling till ku kluxklan. Jag har aldrig ens tänkt den tanken tidigare att det kunde uppfattas på det sättet. Fast det klart att män iförda vita klänningar med konformade vita hattar på huvudet kan ge sådana associationer.

I tisdags lyssnade och tittade vi på skolans luciatåg. Vår egen stjärngosse sjöng vackert tillsammans med sin klasskompis och efteråt fikade vi med Pontus klass. Samtidigt åts våra 2,5 kg. köttbullar på mitt jobb. Där är det tradition att svenska sektionen bjuder på ett litet julbord i samband med lucia.

Världens finaste stjärngosse som fortfarande inte vet att man kan tro att han är en del av ku kluxklan...

Men hör och häpna! Elektrikern som skulle kommit förra torsdagen ringde just och berättade att han kommer imorgon förmiddag. Bara åtta dagar senare än det var bestämt och fem veckor efter vi felanmälde porttelefonen första gången...

Strejk och frukost

I början av förra veckan slog det mig att det var länge sedan de strejkade i Bryssel. Hela hösten har det varit lugnt. Nu skulle jag väl inte ha tänkt så för dagen efter annonserades en stor strejk som bland annat skulle påverka lokaltrafiken. Som vanligt tänkte de strejka en fredag. Den dag som det alltid är mest kaos i trafiken i den här staden. Eftersom jag arbetar på fredagar och tar med mig barnen hem på bussen krävdes en viss planering av logistiken i vår familj den dagen. Jag bestämde mig för att cykla och Pär skulle försöka komma med bilen och hämta barnen. Vi var väl förberedda inför det väntade kaoset i trafiken. Antagligen var det många som hade planerat att jobba hemifrån på fredagen eftersom det väntade kaoset uteblev. En del av mina elever planerade också in en ledig dag, trots att en hel del av kollektivtrafiken gick, om än i minskad omfattning... I måndags skulle allt flyta på som vanligt, men det gjorde det inte. En vild strejk i kollektivtrafiken gjorde att jag kom för sent till jobbet. Anledningen till den vilda strejken var att någon/några under helgen hade uppträtt hotfullt mot spårvagnsförare. Det är inte ok, men samtidigt så blir det en form av kollektiv bestraffning när denna yrkesgrupp går ut i vild strejk och det kan jag inte heller tycka är ok. Dessutom så för det med sig problem på flera nivåer, då mina elever står utan lärare (vilket de i och för sig inte tycker är något problem...) och då får någon annan gå in och försöka hålla ordning på dem. Ännu värre blir det för andra yrkesgrupper. Vår städerska konstaterade att hon kan bli av med en hel dags inkomst om inte kollektivtrafiken fungerar. Jag förstår att de anställda i kollektivtrafiken vill visa hur viktiga de är för att samhället ska fungera. När jag nu har upplevt detta ett antal gånger på ett år så börjar jag faktiskt tröttna på det och om det händer för ofta tappar man förståelsen för det.

När jag väl kom på tunnelbanan i måndags så började jag fundera på frukostvanor. Jag har svårt för att äta tidigt på morgonen. Trots min egen oförmåga att äta frukost försöker jag att få mina barn att göra det. Med skilda resultat. Den gång de har ätit mest var när de fick flingor med chokladsmak. Något jag en gång svurit på att aldrig skull ge dem till frukost... För det mesta äter de en smörgås och dricker mjölk, juice och/eller äter youghurt. På tunnelbanan i fredags stod jag bredvid två barn i Pontus ålder. Att frukostvanor dök upp i mitt huvud berodde på att barnen bredvid mig på tunnelbanan åt varsitt pain au chocolat Det här är inte första gången jag ser barn äta sin frukost på väg till skolan på morgonen. Det som  har slagit mig är att de alltid äter något som innehåller mycket socker eller dricker saft till. Otänkbart i min frukostvärld.  En ovetenskaplig undersökning gjord av mig och min äldre bror tyder på att i norra Europa äter vi frukost som innehåller mindre socker än vad man gör längre söderut. Detta bekräftades även av en spanjor i fredags, som hade gjort samma iakttagelse.  Vid middagen i fredags konstaterade vi även hur konservativa många är när de äter frukost. De flesta väljer att äta detsamma varje dag till frukost, medan man är noga med att variera sin kost i övrigt. Nu kom jag att tänka på vad man äter i Kina och Vietnam till frukost. Det får avhandlas en annan gång.

Förra veckan pratade jag med min mamma. Hon riktigt sprudlade av liv, jämfört med hur det har varit under det senaste halvåret. De har äntligen kommit ett steg närmare en diagnos för hennes del. Med stor sannolikhet lider hon av Parkinson och för tillfället håller de på att pröva ut medicin till henne. Sedan de började medicinera har hon blivit så mycket piggare både fysiskt och psykiskt. För hela familjen är det så skönt att se att hon med ens har blivit så mycket bättre. Vi har fått en förklaring till den snabba försämring av hennes fysik och det som vi har uppfattat som en personlighetsförändring Vi förstår varför hon har varit så trött, haft svårt för att röra sig och verkat deprimerad. Vi vet om att det är en kronisk sjukdom och vad det innebär, men just vetskapen om vad man kan förvänta sig gör att allt känns mycket lättare. Ovisshet är alltid värst.

Julstressen börjar göra sig påmind. Förra onsdagen bakade vi pepparkakor. Jag gjorde egen deg och den blev superbra och barnen var fullt sysselsatta i två timmar. Igår var det julkonsert på skolan och Johan var med i luciatåget, det var fint. På lördag är det julmarknad på skolan och idag har jag kokat två omgångar knäck som ska säljas där. På luciadagen ska Johan sjunga duett med en klasskompis för hela skolan. Det stolta modershjärtat svämmar över... Innan det är dags för lucia ska vi även baka lussekatter och steka en massa köttbullar till olika evenemang som vi ska delta i.

Besök på flera sätt

Det finns flera anledningar till att det inte har uppdaterats här på lite mer än en vecka. Jag har haft fullt upp med jobb, plugg och besök.

Förra söndagen kom min före detta kollega och vän, E, hit. Hon var beordrad att ta ledigt beroende på för stor kompbank. Hon valde att besöka mig och det uppskattar jag mycket.

I måndags följde hon med mig till jobbet på förmiddagen. När vi kom till personalrummet möttes vi av ett hav av människor. Något mycket tragiskt hade inträffat under helgen. En av de anställda hade mördats av sin man. För min del har det varit sådant som jag hittills bara har läst om i tidningarna. Trots att jag aldrig hade talat med personen i fråga eller ens hälsat på henne grips man av att någon ska behöva sluta sitt liv på det sättet. Tankarna hamnar snabbt hos hennes barn som nu har mist sin mamma och sin pappa. För E:s del innebar det att hon fick följa med på mina lektioner istället för de lektioner jag hade planerat tillsammans med mina kollegor.

I tisdags åkte vi ner på stan efter frukost och hann med att se kisspojken och Grand Place bland annat. Jag försökte att få tag på legokalender till barnen, men misslyckades, än en gång... Jag lyckades att dock att köpa choklad av olika fabrikat och den har vi ätit av under resten av veckan. Vi åt en god lunch och strosade runt lite innan det var dags att åka hem för att hämta upp barnen.

Onsdag innebar ännu ett välkommet besök för vår del. Rörmokaren kom hit. Vi har väntat på honom i sex veckor... Nu var det inga akuta problem, men två av tre duschar har kalkat igen och vi har bara haft en dusch, i gästrummet, som fungerat. De fixade duscharna och kranarna till handfaten. Nu väntar vi bara på att någon ska laga porttelefonen. Sedan tre veckor tillbaka finns det ingen risk att vi får oväntade besök eftersom det inte fungerar att ringa på porttelefonen. Man kan väl utan att överdriva påstå att huset vi bor i inte är direkt prioriterat av ägarna. Ett annat hus som var prioriterat av ägarna var arkitekten Hortas . Det besökte vi i onsdags eftermiddag och det var ett fint exempel på art nouveau här i Bryssel, men lite tråkigt om man har besökt Barcelona och Gaudís hus.

Torsdag förmiddag tog vi spårvagnen ut till Tervuren. En väldigt mysig spårvagnstur som till viss del går genom lövskogen. Målet för dagen var Afrikamuséet. Ett stort gammalt naturhistoriskt och etnografiskt museum byggt i början av 1900-talet. Ett monument över den belgiska kolonialtiden, som man idag försöker att ge en nyanserad bild av. Eftersom det snart ska stängas för renovering har man även öppnat upp magasinen i källaren. Därnere bland alla uppstoppade djur, och med en inte så angenäm doft i näsan, dementerar man det gamla ryktet om att det tidigare skulle ha funnits uppstoppade afrikaner på muséet. Man påstår att ryktet kunde härledas till två mumier som funnits (finns?) i samlingarna. En sak som vi speciellt lade märke till var att de har tagit bort hornen från alla noshörningar som visas på muséet. Det beror på de stölder av noshörningshorn som förekommit på olika platser.

Några skallar i källaren på Afrikamuséet. 

I fredags morse vinkade jag av E och fortsatte sedan till jobbet. Efter ännu en dag på jobbet/ i skolan kom vi hem och fick träffa Henry för första gången på länge, ett kärt återseende för alla tre pojkarna, de leker väldigt bra tillsammans.

Igår fortsatte jag min jakt på legokalender, men får nog se mig besegrad. Det får bli en annan lösning på årets julkalender. Vi fick upp några av stjärnorna och ljusstakarna igår, men upptäckte att vi måste komplettera vårt glödlampeförråd lite för sent. De inköpen får vänta till måndag eller tisdag, eftersom affärerna är stängda på söndagar. Vi var bjudna på middag igår, men fick lämna återbud då Pontus är lite krasslig. Istället fick vi skypea med våra vänner som hade julfest. Vilken fantastisk uppfinning det är med skype. Det är så kul att se sina vänner ibland och igår kände vi oss nästan delaktiga i julfesten.

Vi tände det första ljuset idag, åt några pepparkakor och kände lite julstämning, trots att löven fortfarande sitter kvar på en del av träden och att det idag var tio grader varmt ute.

Parlamentarium och provsmakning

Den senaste veckan har varit fullspäckad, ur mitt hemmafruperspektiv. Jobb måndag och fredag och obligatorisk seminariediskussion i onsdags kväll har sett till att jag har varit fullt upptagen varje dag. Det var min första digitala seminariediskussion någonsin och jag hade förberett mig väldigt väl, tycker jag själv. Jag hade dock lite problem med att förstå hur diskussionen skulle gå till, men efter 20 minuter förstod jag principen. Det var en ny erfarenhet och jag tycker att det fungerade ganska bra, men givetvis är en diskussion där man kan se deltagarna mer givande. Kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck är, enligt mitt tycke, en viktig del i en diskussion. För tillfället är dock de digitala diskussionerna suveräna med tanke på kostnaden som skulle ha blivit om jag hade varit tvungen att ta mig till Växjö eller Kalmar tre gånger under november och december.

I torsdags var jag otroligt seg när jag vaknade. Ett litet elakt förkylningsvirus irriterar min kropp. Jag träffade en vän och gick en liten promenad och vi hamnade på det nyöppande Parlamentarium. Enligt Europaparlamentets informationskontor i Sverige har Parlamentarium en yta på ca. 6 000 m2 och beräknas ta emot ca. 400 000 besökare om året. Ett besök ska ta ca. 1,5 timme och man guidas genom EU:s historia med hjälp av en audioguide. Vi stannade inte i 1,5 timme, det var jag för seg för. Vad jag reagerade på var hur otroligt stora lokaler man har till sitt förfogande mitt i centrala Bryssel. I onsdags var det inte speciellt mycket folk där och det kändes ödsligt. Jag undrar vad det kostar att driva detta besökscentrum och hur populärt det kommer att bli. Självklart anser jag att man måste få EU-medborgarna att få upp ögonen för vad EU gör och hur EU fungerar, men frågan är om det är värt så mycket pengar som det här uppenbarligen måste kosta. Jag ska ta mig dit vid ett senare tillfälle och ge det en ärlig chans.

Hösten det här året har varit väldigt varm och vacker. Under träden i parken ligger en matta av löv i olika kulörer. Det är så vackert. Jag skulle vilja gå i löven, men vågar inte riskera att få en massa hundskit på skorna...

I min lilla serie om skillnader mellan Sverige och Belgien har jag en ny upptäckt då det gäller att handla mat. För det mesta undviker jag att handla mat på lördagar, eftersom det ofta är väldigt mycket folk i affärerna. Idag var ett undantag och tidig eftermiddag tillbringades på en stormarknad. Där kan man köpa allt man kan tänkas behöva, inklusive alkohol. På lördagar har de alltid provsmakning av en massa olika varor. Idag kunde man bl.a  få prova kakor, pommes frites för mikron, glass, kakor, kaffe och vin. Nu var det inte bara vin man kunde få prova utan även öl och vodka. För mig känns det väldigt konstigt då alla kör bil till denna stormarknad. Givetvis är det inga större mängder som serveras, men går man runt och provsmakar tre olika viner, två öl och lite vodka på det så skulle åtminstone jag känna mig lite påverkad. Efter det ska man hämta sin bil i parkeringshuset och köra hem. Kanske inte så konstigt att många bilar har bucklor på både det ena och andra stället...

Barnen kan lämna sina önskelistor till St. Nikolaus på stormarknaden. 

Armistice

I fredags var det helgdag i Belgien. Liksom i många andra europeiska länder minns man den 11 november vapenstilleståndet efter första världskriget. För mig som svensk var det en liten aha-upplevelse förra året. I Sverige uppmärksammas inte den 11 november, eftersom vi inte deltog i det första världskriget.  Jag hade inte en tanke på att man fortfarande uppmärksammade denna dag i de krigshärjade länderna. Kanske något naivt för en lärare i historia... Det är inte helgdag för de som arbetar inom EU. Som den polska mamman vid bussen konstaterade skulle det inte vara "så snällt mot tyskarna"... I vilket fall som helst har jag nu upplevt två 11 november i Belgien och det är verkligen en lugn dag. Affärerna är stängda och trafiken är inte alls så intensiv som den är en vanlig dag, trots att alla belgare är lediga.

För övrigt känns det inte som att jag har så mycket nytt att berätta. Min plan var att vi skulle åkt till Amsterdam helgen som gick, men det fanns inga lediga hotellrum. Anledningen till det var med stor sannolikhet att många hade långhelg beroende på helgdagen i fredags. Med facit på hand var det väl dessutom bra att vi inte kom iväg eftersom Pär hade feber och låg i sängen fredag och stora delar av lördag. Amsterdam ligger kvar, men frågan är om vi hinner att åka dit i år. Helgerna fram till jul börjar bli uppbokade av kalas och andra festligheter.

Min mamma är än en gång inlagd på sjukhus och vi hoppas att de den här gången ska kunna komma fram till en diagnos. Det verkar som att de har ringat in problematiken, men man ska inte ropa hej...

Jo, något nytt händer faktiskt! I morgon ska jag delta i min första seminariediskussion på nätet för kursen i kinesisk historia som jag har börjat läsa. Det antika Kina ska avhandlas och just nu är det mycket Shang, Zhou, Qin och Han som snurrar runt i mitt huvud.