Fem saker ni (kanske) inte visste om mig och lucia

Häromdagen fick jag en utmaning från Brysselkakan. Jag ska berätta fem saker som ni (kanske) inte vet om mig.

Jag tål inte knottbett.
Moules frites är ingen maträtt för mig. Jag tycker om musslor, men blir dålig om jag äter det i större mängder.
Jag gillar att köra bil fort, när omständigheterna är bra som raka, torra vägar.
Jag och min man har mutat ryska tjänstemän med en flaska vodka på flygplatsen i Moskva.
Jag är bra på att koka knäck.

Förra torsdagen väntade jag hemma hela dagen på att "någon" skulle komma och laga vår porttelefon. Den har inte fungerat den senaste månaden och nu börjar jag bli mer än måttligt irriterad på detta. Givetvis kom det ingen och lagade den, trots att ägaren till huset nu gått in och agerar istället för agenten de anlitat för att fixa sådana här saker...

I fredags skulle vi ha gäster och mitt uppdrag efter jobbet var att köpa bröd. Jag lämnade av barnen hemma och även min mobiltelefon, eftersom det är den folk brukar ringa på när de vill bli insläppta genom porten. Jag gick till bageriet och de hade det bröd jag ville ha, allt var frid och fröjd. Jag känner efter om nycklarna ligger i jackfickan, det gör de inte. Jag har väl lagt dem i väskan tänker jag, men det har jag inte. Jag kan med andra ord inte komma in genom porten. Jag fnissar lite åt det hela och går hem. Jag tänker att jag kan ringa på hos någon av grannarna som jag brukar prata med. Ingen av dem är hemma. Jag funderar på hur jag ska komma in. Klättra är inget bra alternativ. Vänta tills gästerna kommer är heller inget bra alternativ. Ska jag bli tvungen att ringa på hos äldreboendet ännu en gång? De talar ju bara franska där... Jag drar på det någon minut, men bestämmer mig för att bita i det sura äpplet. Jag funderar ut hur jag ska förklara min situation, på franska i deras porttelefon. Mannen som svarar förstår min situation och öppnar för mig. Han har ficklampa med sig och hjälper mig att hitta hålet i buskaget där jag kan komma in i vår trädgård. Nu har de ännu en historia att berätta om den mystiska svenska grannfamiljen som kryper genom hålet i häcken.

Lördagen var en dag fylld med aktivitet. Knäck skulle lämnas på julmarknaden, födelsedagspresent inhandlas, hjälpa till med försäljningen på julmarknaden och avslutningsvis glöggmingel. Allt flöt på bra, men jag somnade innan huvudet låg på kudden på kvällen.

Söndag förmiddag inleddes med bak av lussekatter och tidigt på eftermiddagen stekte vi 2,5 kg. köttbullar. Lussekatterna tog vi med på kakbytardagen med grannarna på vår gata. En trevlig tillställning där man tar med sig ett bakverk och får smaka på andras kakor, samtidigt som man pratar med de som bor i området. Det hela avslutas med att vi går till äldreboendet och sjunger julsånger och bjuder på kakor. Mycket uppskattat. Ett av de roligare samtalsämnena det här året blev om lucia. Vi förklarade hur man var klädd i ett luciatåg. När vi berättade om stjärngossarna och deras vita hattar såg våra brittiska grannar lite konfunderade ut. Sedan kommer frågan om det har någon koppling till ku kluxklan. Jag har aldrig ens tänkt den tanken tidigare att det kunde uppfattas på det sättet. Fast det klart att män iförda vita klänningar med konformade vita hattar på huvudet kan ge sådana associationer.

I tisdags lyssnade och tittade vi på skolans luciatåg. Vår egen stjärngosse sjöng vackert tillsammans med sin klasskompis och efteråt fikade vi med Pontus klass. Samtidigt åts våra 2,5 kg. köttbullar på mitt jobb. Där är det tradition att svenska sektionen bjuder på ett litet julbord i samband med lucia.

Världens finaste stjärngosse som fortfarande inte vet att man kan tro att han är en del av ku kluxklan...

Men hör och häpna! Elektrikern som skulle kommit förra torsdagen ringde just och berättade att han kommer imorgon förmiddag. Bara åtta dagar senare än det var bestämt och fem veckor efter vi felanmälde porttelefonen första gången...