Den blomstertid nu kommer...

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om skolavslutningar. Den får vi vänta på ett tag till.

Den här bloggen har verkligen varit vilande under våren. Varför det blivit så kan man alltid roa sig med att fundera över. Eller egentligen behöver inte jag fundera speciellt mycket över det. Svaret är att det har varit en mycket tung vinter och vår i mitt liv.

Sjukdomarna har radat upp sig bland släkten hemma i Sverige. När vi trodde att vi äntligen kunde andas ut så kom de verkliga dråpslaget. En person i den nära familjen drabbades av en obotlig hjärntumör och det medförde att livet vändes upp och ner än en gång för oss. När man befinner sig 130 mil från familjen, som så väl behöver ens stöd, känns det som att vi kunde lika gärna ha bott på månen. Det har tärt mycket på mig och resten av vår lilla familj här. Jag har hittat många nya gråa hår det här halvåret och tröttheten som ibland har drabbat mig har varit jobbig. Det är säkert ingen slump att jag och resten av familjen har varit mycket sjuka under den här perioden också. Knoppens och kroppens påverkan på varandra ska aldrig underskattas. Humöret har inte heller varit på topp och ibland har jag känt mig så otroligt negativ, tråkig och gnällig.

Släkten i Sverige är fortfarande dålig, men efter ett tag lär man sig att leva med det. Det handlar väl om en ren överlevnadsstrategi. Under våren har jag funderat mycket fram och tillbaka på vad jag gör här i Bryssel. Till större delen beroende på situationen i familjen i Sverige, men även beroende på att jag inte känner att jag kan utvecklas inom mitt yrke med tanke på de anställningsvillkor jag har här. I mitten på mars skickade jag därför iväg mina första ansökningar till Sverige. Teknikens under gjorde att jag kunde sitta på en skidort i Japan och skriva klart min ansökan för att sedan skicka den via mail. Efter det har jag skrivit fem ansökningar till. Resultatet av min ansökningar blev två intervjuer och två inbokade intervjuer som aldrig genomfördes, eftersom jag fick det jobb jag helst ville ha. Jag blev så glad när jag fick det beskedet. Man kan aldrig vara säker på om man är attraktiv på den svenska arbetsmarknaden efter tre års frånvaro.

Vi besökte släkten i Sverige i samband med pingstlovet. Ja, pingst är fortfarande viktigt i katolska länder. Under besöket i Sverige tittade vi på fyra hus och fastnade för ett av dem och en vecka senare stod det klart att vi hade vunnit budgivningen. Nu ska vi flytta från ett hus byggt 1929 till ett som är byggt 1964. Hus med två helt olika sorts charm.

För min del känns livet lite lättare nu. Det är alltid jobbigt att fatta ett beslut om att flytta och lämna en vardag som man vant sig vid. När beslutet väl är fattat är det mycket som ska falla på plats, men det känns på sätt och vis som mer angenäma problem.

Barnen är lite kluvna inför att flytta till Sverige igen. De ser fram emot den frihet som de har i Sverige där de kan gå själva till skolan och inte behöver bli skjutsade varje gång de vill leka med en kompis. Huset vi har köpt ligger mitt emot våra vänner, som har barn i samma ålder. Samtidigt vill de inte lämna kompisarna i Bryssel. Det optimala vore, enligt dem, att alla kompisarna kunde flytta med oss och gärna deras lärare också.

Vår tid i Bryssel lider snabbt mot sitt slut och det finns mycket och många jag kommer att sakna när vi flyttar härifrån.