På tu man hand med scouterna

Idag inträffade något annorlunda i vårt liv. Båda barnen var bjudna på kalas. Samtidigt. En av Johans klasskompisar hade även bjudit in några av syskonen på sitt kalas. Det innebar att jag och Pär var barnlösa mellan tio och halv ett. Något som inträffat mycket sällan sedan vi flyttade hit.

Eftersom det var ett fantastiskt höstväder drog vi på oss träningskläderna och gav oss ut på en lång och snabb promenad i skogen vid Röda klostret. Ett av många fina rekreationsområden runt staden. Vi kom dit strax efter tio och när vi åkte därifrån vid halv tolv var det fullt på alla parkeringsplatser. Inte konstigt med tanke på den klarblå himlen och träden som börjar skifta i färg. Vi såg även ett av de stora söndagssfenomenen i Bryssel - scouter. Scoutrörelsen är mycket aktiv i denna stad och i många av bostadskvarteren finns det en scoutklubb. Söndagarna är deras stora mötesdag och de större parkerna i staden och skogsområdena, som man når med kollektivtrafiken, kryllar av barn och ungdomar i shorts, gymnastikskor och blå eller gröna skjortor. Vi ska försöka hitta en klubb till Johan. Han vill prova och jag tror att han skulle tycka att det är kul, med tanke på hans stora intresse för djur och natur. Dessutom skulle det vara bra för honom att komma in i ett sammanhang där han blir tvungen att använda sig av det franska språket.

En vacker söndagsmorgon i slutet av oktober.  

Man vet att man inte bor i ett svenskspråkigt land när man ser en registreringsskylt som den här...

Eftermiddagen tillbringade barnen hemma hos kompisar och jag och Pär satt i var sitt rum och arbetade, mer eller mindre intensivt, med att förbereda den kommande veckan. Den sista veckan innan novemberlovet. Och den sista veckan med en femåring i familjen, vilket vi påminns om flera gånger varje dag sedan ett antal veckor tillbaka. Att fylla sex år är en stor händelse.