Den blomstertid nu kommer...

Nej, det här inlägget kommer inte att handla om skolavslutningar. Den får vi vänta på ett tag till.

Den här bloggen har verkligen varit vilande under våren. Varför det blivit så kan man alltid roa sig med att fundera över. Eller egentligen behöver inte jag fundera speciellt mycket över det. Svaret är att det har varit en mycket tung vinter och vår i mitt liv.

Sjukdomarna har radat upp sig bland släkten hemma i Sverige. När vi trodde att vi äntligen kunde andas ut så kom de verkliga dråpslaget. En person i den nära familjen drabbades av en obotlig hjärntumör och det medförde att livet vändes upp och ner än en gång för oss. När man befinner sig 130 mil från familjen, som så väl behöver ens stöd, känns det som att vi kunde lika gärna ha bott på månen. Det har tärt mycket på mig och resten av vår lilla familj här. Jag har hittat många nya gråa hår det här halvåret och tröttheten som ibland har drabbat mig har varit jobbig. Det är säkert ingen slump att jag och resten av familjen har varit mycket sjuka under den här perioden också. Knoppens och kroppens påverkan på varandra ska aldrig underskattas. Humöret har inte heller varit på topp och ibland har jag känt mig så otroligt negativ, tråkig och gnällig.

Släkten i Sverige är fortfarande dålig, men efter ett tag lär man sig att leva med det. Det handlar väl om en ren överlevnadsstrategi. Under våren har jag funderat mycket fram och tillbaka på vad jag gör här i Bryssel. Till större delen beroende på situationen i familjen i Sverige, men även beroende på att jag inte känner att jag kan utvecklas inom mitt yrke med tanke på de anställningsvillkor jag har här. I mitten på mars skickade jag därför iväg mina första ansökningar till Sverige. Teknikens under gjorde att jag kunde sitta på en skidort i Japan och skriva klart min ansökan för att sedan skicka den via mail. Efter det har jag skrivit fem ansökningar till. Resultatet av min ansökningar blev två intervjuer och två inbokade intervjuer som aldrig genomfördes, eftersom jag fick det jobb jag helst ville ha. Jag blev så glad när jag fick det beskedet. Man kan aldrig vara säker på om man är attraktiv på den svenska arbetsmarknaden efter tre års frånvaro.

Vi besökte släkten i Sverige i samband med pingstlovet. Ja, pingst är fortfarande viktigt i katolska länder. Under besöket i Sverige tittade vi på fyra hus och fastnade för ett av dem och en vecka senare stod det klart att vi hade vunnit budgivningen. Nu ska vi flytta från ett hus byggt 1929 till ett som är byggt 1964. Hus med två helt olika sorts charm.

För min del känns livet lite lättare nu. Det är alltid jobbigt att fatta ett beslut om att flytta och lämna en vardag som man vant sig vid. När beslutet väl är fattat är det mycket som ska falla på plats, men det känns på sätt och vis som mer angenäma problem.

Barnen är lite kluvna inför att flytta till Sverige igen. De ser fram emot den frihet som de har i Sverige där de kan gå själva till skolan och inte behöver bli skjutsade varje gång de vill leka med en kompis. Huset vi har köpt ligger mitt emot våra vänner, som har barn i samma ålder. Samtidigt vill de inte lämna kompisarna i Bryssel. Det optimala vore, enligt dem, att alla kompisarna kunde flytta med oss och gärna deras lärare också.

Vår tid i Bryssel lider snabbt mot sitt slut och det finns mycket och många jag kommer att sakna när vi flyttar härifrån.

Grodsången

Jag fortsätter lite på samma tema som förra gången.

Jag är en flitig besökare i parken för tillfället. 4-5 morgnar i veckan är jag där en halvtimme och avverkar en rask promenad under tiden som jag lyssnar till nyheterna eller något program från P1. Motion och allmänbildning i ett. I min värld kan det knappast bli bättre.

Idag stördes mitt lyssnande av ett ljud jag aldrig hört tidigare. Först trodde jag att det var änderna och ankorna som pratade. Jag styrde stegen till en av dammarna och insåg att det inte var ljud från fåglar. Det var grodorna som lät. Uppenbarligen var denna morgon deras parningsmorgon. Jag stannade en stund och lyssnade och tittade. Vill ni veta hur belgiska grodor låter kan ni höra det här. Tyvärr ser man inte grodorna speciellt tydligt. De ligger till större delen under vattnet och jag kom inte närmare beroende på staket. Hade jag gått över det hade parkvakterna haffat mig.

Mitt i naturen i Europas huvudstad...

Parkliv

Så här på våren är ett av mina favoritställen parken i våra kvarter, Josaphatparken. Parken var en av anledningarna till att vi valde att bosätta oss i detta område, förutom att vi föll för den fina lägenheten som vi hyr.

Den 6 april hittade jag vårens första vitsippa på ett soligt ställe utmed den lilla bäcken i parken. 

Vår park erbjuder allt man kan önska sig. Stora öppna gräsytor, flera dammar, en liten bäck och en stor mängd olika träd och buskar. Dessutom finns det en lekplats, "berg" att klättra i och två åsnor.

Kretsloppstänkande i Bryssel. Här har den ena av parkens åsnor dragit sin egen gödsel till kolonilotterna på vår gata i staden. 

Den stora gungan på lekplatsen är för det mesta upptagen. 

Asfalterade gångstigar gör det lätt att ta sig runt i parken både till fots och för barnens del med cykel. Parken hålls ren och snygg och dagtid ser man ständigt parkarbetare som plockar upp papper och annat som andra människor har tappat eller slängt. En annan yrkeskategori som man ofta träffar på under den ljusa tiden på dygnet är parkvakterna. De patrullerar runt i parken och ser till att man inte klättrar i träden och kontrollerar människor som beter sig annorlunda.

En solig morgon när bokarna i parken börjar spritta ger positiv energi och ro i själen. 

Jag uppskattar den sistnämnda yrkeskategorin väldigt mycket. Speciellt efter att ha råkat ut för en man som tyckte att det var kul att visa sina mest personliga delar för förbipasserande. När parkvakterna fick veta vad som försiggick under trädet med hängande grenar ringde de till polisen. Jag vet inte om de grep mannen, men det kändes bra att någon hjälpte till och agerade. 

Att mata duvorna är detsamma som att mata råttorna. €89 i böter kostar det om man blir påkommen. 

Häromdagen hade jag och några av mina äldre elever ett samtal som leddes in på var man känner sig trygg och säker. Två av flickorna, som ofta joggar tillsammans i stadens parker, berättade att de under det senaste halvåret råkat ut för obehagliga saker i två olika parker. Den ena gången hade de blivit avrådda av parkvakterna att jogga i en speciell del av parken, eftersom det området inte var säkert att vara i. Den andra gången hade en maskerad man sprungit upp bakom dem och tagit dem i rumpan. Vid detta tillfälle hade de fått tag i en av parkvakterna som tagit signalement på mannen och begett sig till den del av parken där de blivit antastade.

Orkar man inte ta sig ner till parken kan man njuta av  lummiga trädgårdar . Bilden är tagen från vårt köksfönster på morgonen den 27 april. 

Jag och flickorna tycker att det är bra att parkvakterna finns, men oerhört tråkigt att de ska behövas för att man ska känna sig säker när man utnyttjar Bryssels fina parker.

Jag - en fotbollsmorsa?

Jag tillhör den delen av befolkningen som inte är speciellt bra på fotboll. Till saken hör väl också att jag inte är så värst intresserad av just den sporten, trots, eller kanske på grund av, att min pappa var fotbollsdomare i min barndom.

När vi fick barn bävade jag för att bli tvungen att stå och hänga i sporthallar och utmed fotbollsplaner och vänta på mina barn. Äldste sonen visade sig vara ungefär lika bra som sin mor på fotboll, så jag slapp enkelt undan. Yngste sonen visade tvärtom ett stort intresse för sporten, till makens och svärfars stora glädje. Automatiskt blev det så att Pär är den som tagit hand om Pontus och hans fotbollsträningar och matcher. Jag har avsagt mig allt ansvar för detta.

På barnens skola har de en fotbollsturnering mellan de olika språksektionerna. Matcherna spelas på onsdag eftermiddag och det är svårt för Pär att ta ledigt för att vara med och coacha laget vid den tiden. Idag erbjöd jag mig att vara med och ta hand om det lilla laget med 7-8-åringarna. Till min stora förvåning tyckte jag att det var ganska kul. Dessutom har jag nog den där genen som fotbollsmammor verkar ha. Den där som gör att man står och skriker till sina barn bredvid planen. På det där, som jag tycker pinsamma, sättet som jag bestämt mig för att aldrig göra...

Vi var tre svenska mammor som hejade på vårt lag idag. Det var en italiensk pappa som stöttade det italienska motståndarlaget. Förra gången hade de fått sätta tydliga gränser för hur nära planen han fick gå. Det kompenserade han idag med att skrika och vifta med armarna mer än vad vi tre klarade av tillsammans. I det perspektivet verkar jag ha ganska långt kvar innan jag blir en fullfjädrad fotbollsmorsa.

Den italienske pappan instruerar sitt lag med stora gester, ganska nära mitten på bilden. Matchen spelades i gassande solsken och 17 grader varmt. Det tinar upp kroppen och humöret. 

Vår i luften och svordomar

Det är ganska tyst på den här bloggen för tillfället. Min önskan vid nyår om att vi skulle få en roligare start på det nya året jämfört med avslutet på det gamla året slog inte in. Mycket sjukdom av viruskaraktär har däckat vår lilla familj här i Bryssel och som om inte det räckte har familjen i Sverige drabbats av sjukdomar som inte är snabbt övergående. Nu håller vi tummarna för att vi slipper fler virus och för att sjukvården i Sverige ska kunna bota elaka sjukdomar som man inte ens skulle önska att ens värsta fiende fick.

Med tanke på ovanstående har det inte funnits något speciellt att blogga om. Hur intressant är det att berätta att man har feber eller håller tummarna för att en operation ska lyckas?

Nu måste vi se framåt och det blir lite lättare när det helt plötsligt är vår i luften och termometern visar på +11°C efter kl. 19. I morgon ska det bli 17 grader varmt. Härligt!

Sedan jag skrev senast har vi varit i alperna och åkt skidor. Les Houches var orten vi bodde i den här gången. En liten mysig by i närheten av Chamonix. Bra med snö, barnvänligt, men inte så fint väder som förra året. En av dagarna åkte vi genom Mont Blanctunneln till Courmayeur och åkte skidor tillsammans med vänner från Sverige.

Les Houches i ett soligt ögonblick. 

Det känns som att vintern har varit ovanligt lång och kall i vår del av Europa och jag har ett tag haft ett behov av att uppdatera min garderob med något färgglatt. I lördags köpte jag mig ett par tuggummirosa byxor och jag kände mig som om jag vore sju, åtta år gammal igen... Garderoben fylldes på med lite annat smått och gott även igår. Då träffade jag två bloggvänner för lite shopping och lunch. En träff som lättade upp mitt sinne som varit lite tungt på sistone.

En annan sak som lättade upp mitt sinne var ett mail från Pontus fröken idag. De hade pratat om svordomar och då hade Pontus glatt stämt upp i Svordomsvisan, till klasskamraternas stora glädje. Jag tycker att det blir lite extra kul i sammanhanget att det faktiskt är en religionsfrökens son som kan denna visa... Tilläggas bör dock att det är barnens far och farfar som har lett ( eller kanske förlett?) våra barn till denna svenska musikskatt.

Kan någon förklara för mig...

Kan någon förklara för mig hur man lyckas att måla så här utan att polisen, eller någon annan märker det? Är det tillåtet i Belgien att måla på gavlarna? Jag bara undrar och vill så gärna veta.

New mural of male holding sex in Brussels

Instagram - Jihes

Wed 06/02/2013 - 11:25After a street mural of a masturbating woman surprised pedestrians in the upmarket Louisalaan district of Brussels a while back, a striking new mural has now appeared a little further along on the Hallepoortlaan.

The large mural depicting a gaunt male nude appeared out of the blue a couple of days ago. The style and the subject clearly show that the same street artist has been at work here too.

The identity of the artist remains a mystery, but the murals do seem to brighten up the area, though not everybody is partial to this kind of thing.

Källa:http://www.deredactie.be/cm/vrtnieuws.english/news/130206_street_art

Lappsjuka och gasläcka

Så sitter jag här igen och försöker att summera veckorna som gått. I mitt förra inlägg önskade jag att vi skulle vara mindre sjuka det här året jämfört med hur vi avslutade förra året. Tyvärr verkar inte min önskan bli uppfylld. De senaste veckorna har varit fyllda av sjuka barn och föräldrar. När Pär och Johan var hos doktorn i torsdags konstaterades det att vi hade två olika influensavirus i vårt hem. Lagom upplyftande att få veta är att det finns tre starka virus i omlopp i vår stad för tillfället. Nog gnällt om detta.

Jag drabbades av lappsjuka (än en gång) för några veckor sedan och det gjorde att vi en lördag gav oss av till Liège. En stad som gav oss intrycket av att vara i nedan. Det första vi gjorde var att bege oss till det historiska centrumet och i den kalla vintervinden var vi i stort sett själva på gatorna där. Många hus stod tomma och många sönderslagna fönsterrutor gav ett spöklikt utseende till den delen av staden. Vi flydde undan blåsten och gick in på ett av stadens muséer, Le Grand Curtius. Ett museum som bjöd på en mängd olika samlingar. Där fanns bl a  föremål från faraonernas Egypten, en stor samling av glas och en stor mängd vapen. Liège är känt för sin vapentilverkning och denna samling var den intressantaste enligt den manliga delen av familjen. Själv tyckte jag att byggnaden i sig var mer fascinerande än vapensamlingen. Vi åt sen lunch i den modernare delen av staden. Där var det fullt med människor som med något jagat i blicken sökte reafynd.

Under januari var det ovanligt mycket snö i Belgien. Framför allt låg snön kvar på marken i över en vecka. Jag var nog en av få människor i den här staden som uppskattade det. Snön gav oss möjlighet att åka pulka i parken och vi kunde än en gång konstatera att vi har en perfekt pulkabacke i parken.

Stjärtlappen gled riktigt bra i den välpreparerade backen. 

Förra lördagen var jag på begravning. En av de svenska kollegorna på primär förlorade sin kamp mot cancer för några veckor sedan. En väldigt vacker och personlig begravning som besöktes av många, både vuxna och barn.

Igår var det min tur att stanna hemma med våra sjuka barn. Det känns alltid lite surt att vara hemma när man har förberett sig på att vara på jobbet och mitt humör var inte på topp. Humöret vände dock när jag tittade på min telefon framåt kvällen och såg att jag hade fått fem sms. Alla handlade om att man hade blivit tvungna att utrymma skolan beroende på en gasläcka. Jag drog en lättnadens suck över att jag och barnen slapp att vara med om att utrymma en skola med över 3000 elever. Samtidigt tänkte jag på mina stackars kollegor, som fick ta hand om mina elever också eftersom jag inte var på plats. En av kollegorna hade vaktat examensskrivningar i aulan när brandlarmet gick och de hade blivit allmänt förvirrade där i aulan. Examensskrivningarna omges av många speciella regler och utrymning ingår inte i den reglerna. Pontus fröken rapporterade att ur hennes synvinkel hade allt gått lugnt och sansat till. Enligt den senaste informationen vi fått hålls skolan stängd på måndag. Det ska bli intressant och se var detta slutar eftersom det saknas nödutgångar på stora delar av skolan. På andra och tredje våningen har man bara tillgång till de ordinarie trapphusen vid en eventuell utrymning. Detta uppmärksammas av föräldraföreningen vid varje årsmöte, men inget har gjorts åt det. Frågan lär helt klart få än mer uppmärksamhet efter det som inträffade igår, med all rätt.

Palais Royal och jul m.m

Konserten på Palais Royal var vacker. Både musiken och byggnaden andades kunglig pompa och ståt. Palatset är mycket stort och vi hann bara se en bråkdel av det under vår kväll där. Högt i tak, stora ljuskronor, mycket förgyllda pelare, imponerande blomsteruppsättningar och vackra parkettgolv ramade in vår kväll. Musikerna och sångarna höll hög klass. Bland annat sjöng Belgiens mest kände baryton, José van Dam, för oss. Enligt vår franskfröken är han att betrakta mer eller mindre som ett helgon i detta land.

Det var lite svårt att fotografera under konserten. Den spelades in av TV och de hade lite för bra ljus för vår dåliga kamera. Dessutom kändes det lite fånigt att sitta och fotografera under konserten. Efteråt var det så mycket människor att det var svårt att få till en snygg bild på interiören. 

Efter noggrant övervägande klädde jag mig i en liten svart klänning, som gick ner över knäet, kavaj och lagom höga skor. När vi kom dit insåg jag att jag kunde haft på mig nästan vad som helst, förutom jeans. Nu vet jag det om vi, mot förmodan, skulle bli bjudna i år också. Vi fick sitta ganska långt bak i salen och den enda av kungafamiljen som jag skymtade var den belgiska kronprinsessan. Stolarna var ganska obekväma och under konsertens gång fick jag lite lätt plastsmak där bak. Musiken var som sagt var vacker. Så vacker att en äldre dam några rader framför oss svimmade. Hon fick snabbt hjälp av den kungliga staben och leddes diskret ut. Efter konserten bjöds det på champagne och snittar. Ett trevligt arrangemang för ca. 500 personer. Vi lämnade tillställningen ganska tidigt för att hämta upp barnen hemma hos en kompis.

En bild på 2012 års "julgran" på Grand Place. Den blev hett diskuterad och kritiserad... 

Två dygn senare satte vi oss i bilen och påbörjade julresan till Sverige. Vi följde vårt favoritupplägg och körde några timmar på fredag kväll tills vi var strax utanför Bremen. Där sov vi över på ett litet hotell och fortsatte vår resa på lördag morgon. Det gick knappt att komma in i bilen på morgonen eftersom den var mer eller mindre ingjuten i is. Vägarna var som tur var saltade, men trafiken flöt ganska trögt mellan Bremen och Hamburg, men vi stod aldrig helt stilla. Vi halv sju öppnade vi dörren till stugan och möttes där av en julgran, hyacinter, pepparkakshus, julgodis och lite annat smått och gott. Det var Pärs pappa och min mammas väninna som hade julpyntat lite åt oss. Vi blev så glada och kände oss väldigt välkomna till Sverige och julen.

Redo att äta upp pepparkakshuset. Johan står bakom mig...

Jul och nyår flöt sedan på ganska lugnt, men med ganska mycket tid i bilen. Jag och Pär tillbringade ett dygn i Göteborg på tu man hand. Bland annat var vi och åt på Kock och vin. Där stötte vi på våra vänner som flyttade hem från Bryssel i somras. Livet är fullt av överraskningar! Vi körde runt lite mer än vad vi tänkt oss eftersom min pappa och Pärs mamma blev inlagda på sjukhus, båda två med dubbelsidig lunginflammation.

Det nya året skålade vi in i Sandared och vi hoppas att det ska bli ett år som bjuder på många glada överraskningar och färre sjukdomar än 2012. God fortsättning till alla som läser här!

Plast, kvarnar och Palais Royal

Här var det länge sedan jag skrev och det beror väl på att livet springer fram i en rasande takt för tillfället.

Min väns dotter har blivit bättre och är numera utskriven från sjukhuset och det gläds jag otroligt mycket över. Nu hoppas vi att hon ska bli helt återställd.

Hösten och numera även vintern har gjort ordentlig entre i Bryssel. Det märks på vädret som har varit blött och grått, men för tillfället är kallt och klart. Ett annat säkert tecken på det är att de flesta restaurangerna i Bryssel erbjuder Moules frites på alla upptänkliga sätt. Ostron är ett annat säkert tecken på att det är sen höst eller vinter i det här landet. I de flesta mataffärer kan man köpa ostron. Något som jag inte är van vid att kunna göra i Sverige.

Vi har haf födelsedagskalas för båda barnen de senaste veckorna. Vi var inte hemma så det gick ganska så smärtfritt. Vad som inte är smärtfritt är att varje barn har fått ungefär fyra kilo plast i samband med kalasen. Jag mår lite lätt dåligt av denna överkonsumtion av leksaker. Det mesta blir liggande utan att det leks med mer än någon enstaka gång. Efter ett år sorterar vi bort mer än hälften och det läggs upp på vinden och efter ytterligare något år åker det vidare till tippen, efter att vi har försökt att ge bort det till någon med yngre barn. Ingen vill ha dem eftersom alla tycker att de har för mycket leksaker. Jag tror inte att vi är unika på något sätt, men det får mig ändå att må dåligt av denna överkonsumtion. Att det dessutom är jul om några veckor gör det inte bättre. Nu måste man komma på vad man ska köpa till barnen så att tomten har några paket med sig. I-landsproblem.

Jag önskar mig en granuleringskvarn i julklapp. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att det är en kvarn man använder för att mala ner gammal plast till småbitar. Dessa småbitar kan man sedan använda till att göra nya plastsaker av. Tänk vad härligt att bara kunna slänga i det man vill bli av med och sedan kunna göra något nytt av det. Tänk vad mycket leksaker vi skulle kunna bli av med...

I söndags hade vi lunch för grannarna. 10 vuxna och 10 barn samlades för att ta farväl av Pamela, som nu antagligen har sålt huset här och börjat finna sig tillrätta i Amsterdam. Det var ett härligt sällskap runt matbordet och franska, engelska och flamländska mixades glatt. Vi tycker alla att det är tråkigt att Pamela flyttat, men är samtidigt nyfikna på vem som kommer att flytta in i huset. Kanske blir det en familj med barn i passande ålder.

Jag befinner mig för tillfället i en av de mer arbetsintensiva perioderna under året. Betygen på hälften av mina undervisningsgrupper skulle vara satta igår kväll. Nu är det klart och nu måste jag ta tag i planeringen inför vårterminen. Det är alltid mycket roligare att påbörja något än att avsluta något...

Idag har jag och Johan varit hos doktorn. Han är inne på sin tredje dag med feber och hosta och då måste man ha ett läkarintyg till skolan, annars får man ogiltig frånvaro. Tillsammans klarade jag och Johan av besöket på enbart franska. Ja, okej då jag upprepade en fras på engelska för att vara helt säker på att jag förstått rätt och det hade jag. Jag tror minsann att jag växte några centimeter i samband med det besöket. Nu hoppas vi på ett snabbt tillfrisknande för på fredag får vi besök från Sverige. Det ska bli så kul!

Nästa vecka ska jag och Pär göra något vi aldrig gjort tidigare och med stor sannolikhet aldrig kommer att få göra om igen. Pär, med madame, har blivit inbjuden av kungen till årets julkonsert på Palais Royal. Även om jag inte är någon större rojalist så tycker jag att det ska bli kul att få chansen att komma in i Palais Royal och se hur arrangemanget runt julkonserten går till. Givetvis är jag osäker på klädsel, hur höga klackar jag klarar av och funderar på om jag måste gå till frisören och blåsa håret. Ännu ett i-landsproblem har kommit upp på min agenda som ni hör.

Konsten att köpa frimärken en söndag

Min väninnas dotter klarade den värsta krisen. Lättnaden över det är stor. En lång konvalescensperiod  väntar, men det är helt klart, i det här fallet, ett mycket bra alternativ...

Efter två år i Belgien finns det fortfarande saker som vi inte förstår alls. Idag, söndag, skulle Pär göra något så simpelt som att köpa frimärken för brev som ska till utlandet. Han går in i vår närmaste lilla tidningsbutik. De säljer frimärken, men de får endast sälja de som är till för brev inom Belgien. Han blir hänvisad till vår närbutik som får sälja frimärken avsedda för brev till utlandet. Jovisst, de har frimärken för utlandet, men de får inte sälja dem på söndagar. Frimärkena ligger där bakom en glasskiva och ser så fina ut, men vi får vänta tills imorgon innan vi kan köpa dem. I det här landet helgar posten med andra ord vilodagen...

Småsaker och viktiga saker

I förrgår körde jag bil till jobbet. Och.... tänker många av er som läser det här. Det är inte ofta jag gör det, då det sällan lönar sig för min del varken ekonomiskt eller tidsmässigt. I tisdags tog jag bilen eftersom jag var tvungen att lämna barnen hos en kompis då det var studiedag för dem, men inte för mig. Allt gick jättebra och jag hittade en enkel parkeringsplats på en tvärgata i närheten av skolan. När jag vid arbetsdagens slut närmade mig bilen såg jag att det satt en lapp på vindrutan. Otur, parkeringsböter var min första tanke. Det visade sig inte vara några böter. Istället har någon kört på min backspegel och varit snäll och satt en lapp med sitt telefonnummer på min bil. Schysst! Det finns hopp för mänskligheten. Trodde jag. Pär fick uppdraget att kontakta personen eftersom han till skillnad från mig kan prata franska, även per telefon. Det visade sig att numret inte hade någon abonnent... Grrr. Som tur var är bara spegelglaset trasigt och det blir ingen stor kostnad, men så irriterande och uträknat... Personen måste ha känt sig iakttagen och därför stannat och skrivit lappen och på något sätt tagit reda på ett nummer utan abonnent.

Annars är bilen den plats som jag tillbringade mest tid i under förra veckan. Ca. 400 mil på sju dagar gör att jag fortfarande idag känner mig stel i kroppen som en gammal tant. Yogamattan får bekänna färg  när jag försöker mjuka upp de stela lederna.

Ovanstående skrev jag tidigare och efter vad som hänt min goda vän J idag så känns det ganska futtigt att gnälla över en söndrig backspegel och att jag är stel i kroppen. Vid lunchtid fick jag via en annan vän veta att J:s dotter är mycket dålig. Efter en ganska enkel operation i tisdags hade hon blivit mycket dålig och drabbats av blodförgiftning. När de öppnade henne upptäckte de att i samband med operationen i tisdags hade de råkat göra hål i tunntarmen. Läget är fortfarande kritiskt, men stabilt och alla mina tankar är hos dem och jag håller alla tummar för att dottern ska klara krisen.

När sådana saker händer undrar man alltid vad man har att gnälla över egentligen. En krossad backspegel går hur enkelt som helst att ersätta, men en älskad dotter... Helst vill jag inte ens behöva tänka sådana tankar. En viktig sak som J har lärt mig är att aldrig lämna någon ensam som befinner sig i en krissituation. Att visa att man finns för den som har det svårt är så viktigt. Idag fick jag finnas där för henne när det var som jobbigast. Tack vare dagens teknik blev avstånden inte så kännbara. Men en kram via cyberspace kan förstås aldrig helt ersätta en som man kan ge irl...

Stockholm, kunglig toalett och Atlantic Wall

I skrivande stund sitter jag och myser framför brasan i stugan och lyssnar på regnets smatter mot fönstren. Det är höstlov och vi befinner oss i Sverige.

Jag och Pär var på kurs i Stockholm måndag-tisdag för att få en uppdatering när det gäller det svenska skolsystemet och även träffa svenska lärare vid de andra Europaskolorna. Det var nyttigt för oss och jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att jobba i den svenska skolan när jag fick höra om de satsningar som görs just nu. Efter det har jag hunnit vara i både Bredaryd och Borås. Idag har jag tillbringat dagen i stugan och den närliggande staden. En uppfriskande promenad i skogen i lätt regn har också stått på programmet. En avkopplande dag som behövdes så väl efter en hel del stress i samband med den senaste veckans myckna resande.

Inläggen på bloggen har inte blivit så många den här hösten och det beror väl på att jag har jobbat ganska mycket och att helgerna har gått åt till att köra barnen kors och tvärs över Bryssel för lek och fotbollsmatcher. Jag antar att vår familj inte är speciellt unik när det gäller helgaktiviteterna. Jag funderar ibland på när jag kommer att prioritera mina egna önskemål om helgaktiviteter. Jag skulle gärna åka till London, Paris eller varför inte Berlin. För tillfället känns det avlägset, tyvärr, och dessutom saknar jag ressällskap, eftersom de flesta jag känner befinner sig i ungefär samma livssituation.

Det mest intressanta som hänt i våra liv på sistone är att Pär har skakat hand med Belgiens kung, Albert II och EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Detta skedde i i samband med att de invigde den nya Europaskolan i Bryssel. Vi har skrattat en del hemma när vi har pratat om denna invigning. Både jag och Pär är väldigt förtjusta i Lars Molins filmer och i detta sammanhang tänkte vi på hans film Kunglig toilette. I den filmen bygger man, i en liten svensk stad, en speciell toalett inför kungens besök i samband med Eriksgatan. På Pärs jobb byggde man ingen ny toalett, men man spärrade av varsin toalett för de högt uppsatta besökarna. I likhet med filmen kan jag meddela att de aldrig använde toaletterna.

Pontus har fyllt sju år och han fick ett armbandsur i present. Han blev överlycklig och att ringa Fröken Ur är helt onödigt eftersom vi har en egen liten Herr Ur som upplyser om vad klockan är titt som tätt.

För några veckor sedan gjorde vi en söndagsutflykt till den belgiska kusten. Tyskarnas Atlantic Wall var målet för dagen. Ett utomhusmuseum som visar hur de tyska försvarsanläggningarna vid atlantkusten såg ut under båda världskrigen. Är man intresserad av krigshistoria är detta ett museum som är väl värt ett besök. Välj gärna en inte alltför blåsig dag eftersom man tillbringar mycket tid utomhus. Efter museibesöket åt vi en god lunch i Oostende. En lagom söndagsutflykt som även tog död på den lappsjuka som jag drabbas av ibland.

Cabin fever, lappsjuka på engelska, hinner jag inte drabbas av den här veckan. Imorgon lämnar vi landet och tar in på badhotell i Danmark. Vid lunch på lördag påbörjar vi resan till Bryssel. Vi hoppas att resan ska gå lika smidigt som den gjorde förra helgen. Under tolv timmar tog det sammanlagt att köra från Bryssel till stugan. Inte en enda liten bilkö, förutom på väg ut från Bryssel. För alla som undrar kan jag meddela att de flesta vägarbetena vid Bremen nu är klara. Det var bara ett kvar i det området, visserligen två mil långt...

Flickors rätt till utbildning och kanelbullar

Egentligen borde jag planera lektioner just nu och det gör jag väl på sätt och vis. Jag söker artiklar på nätet och inser att, idag, den 11 oktober, är den internationella flickdagen. En dag som Plan värnar mycket om. Och vem borde inte värna om denna dag? En dag då vi uppmanas att tänka på de flickor som inte har samma möjligheter och rättigheter som vi svenska kvinnor numera har. Genom att uppmärksamma detta kan vi ge fler flickor möjlighet till en utbildning. Något som borde vara självklart i världen år 2012, men som långt ifrån är det.

Jag slås av att jag inte hittar en enda notis om att det är den internationella flickdagen i någon av de stora svenska dagstidningarna på nätet. På Svenska Dagbladet annonserar Plan, men i övrigt kan jag inte finna någon information. Rätta mig gärna om jag har fel. För en vecka sedan var det kanelbullens dag. Det kunde man läsa om i alla svenska dagstidningar på nätet. Kvällens reflektion från min sida är att det verkar som att det är viktigare att uppmärksamma kanelbullar än flickors rätt till utbildning...

När Muhammed blev Kurt

Gårdagens fotbollsmatch mot Anderlecht slutade med vinst för Pontus lag. 7-2 blev resultatet och vi hade en stolt målskytt ( 1 mål) med oss i bilen hem.

Det är mycket som kretsar kring fotboll i vår blivande 7-årings liv. Han funderar en hel del på lagkompisarna och tränarna. Allt är nytt och allt sker på franska. Pontus har fortfarande ganska begränsade kunskaper i franska och ibland uppstår det komiska situationer. För någon vecka sedan pratade han med Pär om sina tränare, Muhammed och Jeremy heter de. Pontus hade fått för sig att Muhammed heter Kurt och det uppstod ett litet meningsutbyte om detta mellan far och son. Pontus gav sig inte, han har en tränare som heter Kurt, så var det bara. Pär försökte att övertyga honom att han faktiskt heter Muhammed. Pontus stod fast vid sin åsikt och påstod att de andra pojkarna i laget kallade honom för Kurt. Då ramlade poletten ner hos Pär. De andra pojkarna kallar honom för "Coach" och med franskt uttal på det engelska ordet kan man faktiskt uppfatta det som "Kurt". Vi tycker givetvis att detta är ganska gulligt och komiskt och skrattar gott åt det. En annan dimension i det hela är också att Pontus inte har kommit så långt i sina förutfattade meningar som vi. Jag och Pär tycker att det är ganska osannolikt att någon med Muhammeds utseende skulle heta Kurt. För Pontus del spelar inte utseendet, än så länge, någon roll vid valet av namn. Jag hoppas att ni som läser detta  inte tycker att jag och Pär är fördomsfulla när vi anser att det är ganska osannolikt att en man med nordafrikanskt utseende heter Kurt...

Efter matchen igår besökte vi det stora blågula varuhuset för inköp av diverse småsaker. Vi var inte ensamma om att besöka varuhuset igår... Vi åt lunch där. En skillnad mellan Belgien och Sverige är att här serveras det inget potatismos eller kokta potatisar till de obligatoriska köttbullarna, här får man hålla till godo med belgiska pommes frites. En annan rätt som serverades i restaurangen för tillfället var Moules frites, Belgiens "nationalrätt", för €5. Detta ger väl de belgiska krögarna än mer vatten på sin kvarn när IKEA:s restaurang diskuteras.

Idag ligger vår fotbollshjälte i soffan och tittar på film. Han har drabbats av febern som både hans bror och far haft. Jag håller tummarna för att den snabbt går över då jag inte vill vara hemma från jobbet imorgon igen. Alla som jobbar som lärare vet att det aldrig är bra att vara borta från sina klasser den första månaden på ett läsår. Det är då man, till stor del, sätter upp tempot och reglerna som gäller under resten av året.

Det här med att blogga...

Den senaste tiden har jag, ännu en gång, funderat på det här med att blogga. Det blir mycket envägskommunikation och frågan är om det är så många som bryr sig om det jag skriver. Visst kan jag se på statistiken att jag har haft si och så många besökare, men jag vet sällan vem det är som har läst bloggen. Jag kan även se på statistiken hur vilka sökord som har gjort att människor hamnar här. De vanligaste anledningarna är gardinupphängning och blåtira... De som har sökt på de orden måste ha blivit ganska besvikna när de har hamnat i mer eller mindre en återvändsgränd här...

En sak som jag själv har reflekterat över är att jag har blivit ganska tråkig i mina inlägg. Det känns som att det fanns mer berättarglädje i början när jag bloggade. Inte så konstigt i sig eftersom nyhetens behag har lagt sig och att jag inte har så mycket tid till att upptäcka nya delar av Bryssel och Belgien längre. En annan anledning till att jag är lite tråkigare i mina inlägg är att jag jobbar. Dels vet jag om att jag har elever som har hittat bloggen och dels vill jag inte skriva för mycket om mitt jobb här heller. Jag drar gränser för vad jag tycker är lämpligt att jag tar upp här. Ibland händer det saker som jag känner skulle vara ganska lockande att skriva om, men eftersom detta är en öppen blogg kan det ju uppfattas som att jag hänger ut mina elever och kolleger och därför nämner jag inte mitt jobb i någon större utsträckning.

Det jag har kvar att skriva om är min lilla familj och vad som händer i den. För det mesta är det inte så mycket. Vi tjatar på barnen att de ska klä på sig varje morgon, äter mellanmål när vi kommer hem på eftermiddagen, gör läxor och packar väskor. Inte så mycket som är annorlunda mot vad de flesta andra familjer gör runt om i världen.

Idag är det exakt en månad sedan vi kom tillbaka till Bryssel efter sommaren i Sverige. På den tiden har vår familj hunnit med fyra läkarbesök och två tandläkarbesök. Jag tror faktiskt att det är nytt familjerekord i oplanerade vårdkontakter på en månad... Den ende i familjen som inte har varit hos doktorn ännu är Pontus. Peppar, peppar är väl bäst att tillägga. Johan har ju haft en del otur med utslagen tand och misstanke om bruten handled. Dessutom fick jag hämta honom i skolan i torsdags då han fått feber. Pär fick feber i lördags och har varit ganska manligt febrig fram till igår. Själv har jag ojat mig över ett insektsbett. Jag har aldrig tidigare råkat ut för att ett bett har svullnat upp till storleken av en tudelad tennisboll. Nu vet jag hur det känns och jag är tacksam om jag slipper att uppleva det igen.

Johans vänstra framtand är numera mycket snyggt lagad. Vet man inte om att hälften är av plast kan man inte se det. Snyggt jobb av en snygg tandläkare...

En positiv sak har hänt den här veckan. Vi har bokat flygbiljetter inför vårens stora äventyr. Påsklovet kommer vi att tillbringa i Japan. Det ska bli sååå spännande. Besök i Kyoto och några dagar i Tokyo är så långt vi har hunnit i planeringen hittills. Eftersom vi är där på våren kanske vi får se de japanska körsbärsträden blomma i sitt hemland. Vår är det inte i Bryssel, däremot har det blivit väldigt mycket höst de senaste dagarna. Jag har blivit tvungen att använda sockor och att sitta ute i trädgården på kvällarna är det inte längre tal om.

Vi har funnit en, eller två, nya bekantskaper på vår gata i stan. Mopsen Cookie och hans matte, en ensam  äldre dam. Matten och jag kommunicerar på en blandning av tyska, franska och engelska. Det blir roliga små samtal om Cookie, som måste banta tre kilo...

På lördag ska Pontus spela match. Denna gång mot Anderlecht. Pär är mycket uppspelt inför det faktum att någon i hans närmaste familj får spela mot ett lag som är med i CL. Att det handlar om P8 spelar ingen roll. Jag misstänker att det blir en lördag förmiddag i Anderlecht. Det kan bli kul, för där har jag inte varit tidigare.

Livets gång...

Här har det varit tyst under en lång tid.

Sommaren sprang förbi i år också, men av lite andra anledningar än förra året. Jag skulle föredra att sommaren hade flugit förbi av förra årets anledningar. De var bra mycket trevligare än årets.

Det senaste året har mycket hänt i mina föräldrars liv och därmed även i mina bröders och mitt liv. Jag skulle snabbt trötta ut er om jag försökte att ge en kort version av alla vårdkontakter både mamma och pappa har haft de senaste 13 månaderna.

I början av sommaren stod det klart att min älskade mamma inte längre kunde bo hemma. En snabbt utvecklad demens och ett svårläkt lårbensbrott gjorde att hon var tvungen att flytta till ett äldreboende. En stor omställning i både hennes och pappas liv. En omställning som har inneburit stor sorg och smärta för båda två. Efter att ha levt tillsammans i 55 år så ekar det tomt i ett hus när ens livspartner inte bor där längre. Samtidigt är det än mer förvirrande när man inte fullt ut kan ta in varför man inte längre kan bo kvar i sitt hus.

För oss övriga i familjen gäller det nu att försöka att stötta våra föräldrar i deras respektive livssituation. Något vi gärna gör, men något som också är svårt och prövande för oss alla. Men motgångar föder på något sätt alltid något positivt, även om man inte alltid kan känna det när man befinner sig mitt i motgången. För min del handlar det om att jag har lärt känna min älskade pappa på ett nytt sätt. Jag har diskuterat saker med honom som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har även fått ny kontakt med min mammas bästa väninna. Jag har också insett hur oerhört lite jag vet om hur det är att leva med demens och hur jag som anhörig ska bemöta en människa som befinner sig i ett dement tillstånd.

Nog om detta.

När vi kom tillbaka till Bryssel möttes vi av några mindre upplyftande besked. Pamela och Henry, vår amerikanska granne och hennes son, skulle flytta till Amsterdam. Tråkigt för oss, men kul för Pamela, som fått ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Vi hade fått en räkning på € 2500 för städning av vår trappa och trädgårdsmästare. Det kändes inte rättvist med tanke på att jag själv har städat trappan när ingen har varit här på några veckor. När gräset tillåts bli 40 cm. högt kan jag inte påstå att jag känner för att betala för trädgårdsmästare heller... Efter många om och men verkar vi ha nått en uppgörelse med hyresvärden om att betala hälften. Vi får väl se om det står fast.

För att ytterligare spä på detta negativa inlägg så kan jag meddela att sedan vi kom tillbaks för tre veckor sedan har Johan slagit ut en av sina permanenta tänder och varit på akuten och röntgat sin handled efter att han trillat på en rast i skolan. Jag håller tummarna för att oturen är slut. Samtidigt klarade jag av besöket på akuten nästan helt på franska. Som sagt var inget ont som inte har något gott med sig...

Över till något positivt. Jag har börjat jobba igen. Att få träffa mina elever igen får mig på bra humör. De första veckorna är alltid hektiska innan schemat har börjat sätta sig och man hittar rutiner för allt. Det här läsåret kommer jag att jobba nästan heltid. Det kommer säkert att märkas här på bloggfronten.

Vi hann med några dagar i Stockholm i augusti. Förutom besök på Vasamuseet och en avkopplande vistelse i skärgården, besökte vi Birka. På bilden pekar vår duktige guide ut var staden låg en gång i tiden.

Molly - en toypudel.  Sommarens bästa händelse, enligt barnen.  

Saknad

Jag har varit på begravning. En begravning som väckte många starka känslor och minnen. 

Min pappa har under 37 års tid varit förmyndare och god man för ett kusinbarn. Ett kusinbarn som föddes på den småländska landsbygden för exakt 60 år sedan idag. Hennes mamma var annorlunda och hennes pappa var borta ur leken (kärleken?) när hon såg dagens ljus. Hon växte upp på släktens gård och ganska snart stod det klart att hon inte var som alla andra barn. Hon var förståndshandikappad. Hennes liv var inte alltid så lätt och hennes mamma verkar inte ha orkat med sitt barn. Till större delen var det hennes mormor som tog hand om henne. När hon var 10 år gammal dog hennes mamma hastigt och morföräldrarna blev då hennes vårdnadshavare. När de sedan började bli gamla bad de min far att bli förmyndare för dotterdottern och se till att hon fick ett bra liv. 

Beroende på sitt handikapp kunde hon inte gå i en vanlig skola. Det innebar att hon gick på ett särskoleinternat i Eksjö i många år. Hon trivdes bra, men lärde sig aldrig att läsa, skriva eller räkna. Hon klarade av att skriva sitt namn och när hon gick och handlade lämnade hon alltid fram stora sedlar. Så länge hon inte öppnade munnen och började prata var det ingen som kunde misstänka att hon var förståndshandikappad. När hon blev för gammal för att bo kvar på internatet flyttade hon till Horda och ett boende för förståndshandikappade, Tallebo. Hon bodde till en början i en villa tillsammans med fem, sex andra personer med liknande handikapp. 

Det är från tiden i villan jag har mina starkaste minnen. Mina föräldrar och jag åkte dit ungefär en gång i månaden och hälsade på. Varje gång vi kom dit möttes vi av ett antal öppna famnar och vi fick stora och varma kramar. Glädjen som visades vid våra besök var äkta och överväldigande. Det var inte så många som besökte dem, eftersom deras familjer ofta bodde ganska långt bort och ibland inte brydde sig om dem. Jag trivdes som fisken i vattnet. De lekte med mig hela tiden och på somrarna fick jag bada i deras pool. När jag badade hade jag alltid två, tre ”badvakter” med mig som var beredda på att livrädda mig om det skulle behövas. De var stolta och glada över att de kunde hjälpa till på något sätt. 

Efter några år flyttade de till en stor lägenhet. Det var fortfarande samma ”familj” som bodde tillsammans. Efter ytterligare några år bestämdes det att de skulle flyttas ut i eget boende. Var och en skulle få en egen lägenhet. Det var stort för dem, och skrämmande. Min pappa var inte enbart positivt inställd till detta eftersom han tyckte att det fungerade så bra med gruppboendet. Han var också orolig för att de skulle bli isolerade i sina lägenheter. Till en början var det nog också på det sättet. Men med tiden har de integrerats på ett mycket bra sätt i samhället. Det finns flera anledningar till det. Dels kände alla boende i Horda till de förståndhandikappade på Tallebo sedan tidigare. De var redan en del av samhället. Dels fick de behålla samma personal som arbetat på gruppboendet. Det var med andra ord välkända personer som kom och hjälpte dem med det dagliga livet. 

Pappas kusinbarn har klarat sig bra i livet, utifrån sina förutsättningar. Hon har under sitt vuxna liv känt sig trygg i sin vardag. Hon har bott tillsammans med människor som tyckt om henne, haft daglig tillsyn av seriös och kompetent personal och hon har haft ett arbete på Samhall. Hon har älskat sitt arbete och varit duktig på det hon gjort och mycket omtyckt och uppskattad på arbetsplatsen. 

När jag fick veta att hon dött var en av de tankar som slog mig att det kanske var skönt att hon slapp att bli gammal och sitta ensam i sin lägenhet utan några vänner. I samband med begravningen förstod jag hur fel jag hade haft. Jag som trodde att det skulle bli en begravning som endast besöktes av den närmaste släkten blev förvånad när jag så hur mycket folk som kommit till kyrkan. På minnesstunden var det flera personer som höll tal. Alla talen handlade om den värme, omtänksamhet och kärlek som pappas kusinbarn förgyllde vår tillvaro med. Mina farhågor om att hon skulle ha blivit ensam när hon slutade arbetade stämde verkligen inte. Hon visade sig ha ett stort nätverk med vänner. Vänner som hon värnade mycket om och som värnade mycket om henne. Vänner som saknar henne mycket och minns henne med glädje och tacksamhet. 

Nöjd, tacksam, hjälpsam, givmild och glad var de mest frekventa orden i talen som vännerna höll. Vem skulle inte vilja bli ihågkommen av sina vänner på det sättet? Jag anser mig vara mycket lyckligt lottad som fick lära känna denna person. Framför allt för att hon var en underbar person som alltid var glad när man träffade henne. Jag är även mycket tacksam för att jag fick möjligheten att lära känna hennes ”familj” på gruppboendet. Dessa människor, som en del är rädda för, är bland de snällaste, ärligaste och mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. De har berikat mitt liv på många sätt och jag saknar dem. 

När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...

Besök, Parlamentarium (igen...) och In Flanders Fields

Full rulle är det i Bryssel och det gör att det inte händer så mycket här på bloggen... Men här kommer ett lååångt inlägg.

Förra veckan var min brorsdotter och hennes kompis här. Det var kul och jag blev på nära håll påmind om hur det är att vara tonåring och hur det är att ha sådana i huset. Jag jobbade lite under veckan och de fick delvis klara sig på egen hand, vilket jag tror att de var mycket nöjda med. Att ha en 40-årig faster i hasorna hela tiden är nog inte så kul...

Vi besökte ett antal sevärdheter tillsammans och jag blev imponerad av hur intresserade båda var av allt vi tittade på. Jag har ju viss erfarenhet av att vara på studiebesök med ungdomar i den åldern och kunde snabbt konstatera att de var genuint intresserade. De föreslog själva att vi skulle gå in i katedralerna vi passerade på väg till andra sevärdheter.

Atomium var en av sevärdheterna vi besökte. Jag har inte varit inne i denna stora järnatom tidigare och vi hade tur när vi var där att vädret var klart. Vi såg stora delar av Bryssel och stadens omgivningar och fick bra information från audioguiden. På onsdagen tog jag med dem till Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum. Jag var där själv en vecka tidigare i syfte att undersöka om jag skulle kunna ta med mina elever dit. Mitt intryck då var att det var en massa information. Jag ville se hur tonåringarna kan tänkas ta till sig Parlamentarium. Precis som jag misstänkte tyckte de att det var väldigt mycket information i den första delen av utställningen. Den andra delen av utställningen tyckte de var mycket bra. Den delen består av en hel del interaktiva moment och man fick tänka en del själv och inte bara matas full med information. Vi var överens om att vid ett studiebesök där så måste man ha uppgifter att lösa i den första delen, annars kommer man att tappa de mindre intresserade eleverna efter tio minuter. Parlamentarium erbjuder ett rollspel för skolklasser, tyvärr kunde vi inte få se hur det gick till. Nu har jag varit på Parlamentarium två gånger och mina tankar om denna utställning är att den är oerhört informationsspäckad och ambitiöst gjord. Alla medlemsstaternas historia finns på något sätt representerad i utställningen och jag kan tänka mig att det ligger oerhört mycket jobb bakom urvalet av information. Inget land ska ju känna sig åsidosatt... Audioguiderna fungerar bra, men ibland kan man nästan önska att man skulle få lyssna till en livs levande guide. En bra guide kan ge så mycket mer liv åt utställningen.

De små prickarna på Atomium är inga flugor. Det är fönsterputsare som hänger i sina livlinor. Inget jobb för mig...

Jag vinkade av tonåringarna på torsdag eftermiddag och vid midnatt dök våra vänner från Göteborg upp. De var trötta efter att ha fastnat i köer vid Bremen och suttit i stort sett still på Autobahn i ett antal timmar. På fredagen var de ute och tittade på stan, medan jag jobbade några timmar och på kvällen åt vi middag och planerade lördagens utflykt.

Målet för utflykten var staden Ieper eller Ypres, beroende på vilket språk man talar. Eftersom vi gav oss av utan att äta frukost svängde vi in i den lilla staden Merelbeke för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det fanns inget kafé som var öppet vid nio på morgonen. När det började morras väldigt mycket på förarplatsen i vår bil gick jag in på den lokala puben och bad om förslag. De serverade ingen frukost på puben, men det fanns kaffe och te. Jag förklarade att vi var hungriga och då kom de med en annorlunda lösning på vårt problem. Lösningen blev att vi köpte bröd på bageriet på andra sidan gatan och pålägg hos charkuteristen bredvid och sedan åt vi inne på puben. En annorlunda frukost som vi sent kommer att glömma. Den morrande mannen log sedan glatt och lät sig väl smaka av alla läckerheter som vi kunde duka fram.

Vår frukost. Kaffe med äggröra... I det lilla glaset bredvid kaffekoppen är det ägglikör. Inget jag brukar dricka till frukost i vanliga fall.

När vi kom fram till Ieper gick vi in på stadens museum, In Flanders Fields. Det visade sig vara ett nyrenoverat museum som till större delen koncentrerade sig på livet vid Västfronten och skyttegravskriget under första världskriget. Det var ett av de bättre muséer jag besökt de senaste åren. Där fanns alla de vanliga inslagen på ett krigsmuseum som vapen, uniformer och kartor. Det som gjorde detta museum unikt var att de faktiskt gav glimtar av den "lilla" människans liv. Vid ingången till utställningen fick man ett armband. Detta armband fick man sedan aktivera genom att skriva in namn, ålder och vilket land man kom från. På olika platser i utställningen stod det små tittskåp och när man höll sitt armband mot en knapp fick man ta del av en persons levnadsöde. Vems liv man fick veta mer om berodde på vilken ålder, kön osv man programmerat in i armbandet. Man kunde även se en film där två skådespelare gestaltade en brittisk fältläkare och en sjuksköterska som både var verksamma vid ett av fältsjukhusen. Det gav en bra inblick i de förhållanden som rådde vid Västfronten.  Vi var fyra vuxna och fem barn, 6-13 år, som var där och alla hittade något de var intresserade av. Staden Ieper var mysig och välrenoverad och det är svårt att föreställa sig att den var totalt sönderbombad år 1915. Vi hann även med ett besök vid en av de gamla skyttegravarna innan vi körde tillbaka till Bryssel.

Rekonstruktion av skyttegrav. Sandsäckarna på bilden är inte från första världskriget. De är gjutna i betong. För övrigt låg denna skyttegrav mitt inne i ett industriområde utanför Ieper. 

Igår, måndag, vinkade vi adjö till våra vänner som fortsatte till Holland. Jag fick hämta en av sönerna i skolan eftersom han kräkts. I skrivande stund verkar han må alldeles utmärkt och är djupt försjunken i att titta på fotboll på nätet. Jag har två elektriker i källaren som lagar tvättmaskinen. Den bestämde sig för att kortsluta all elektricitet i lägenheten i fredags eftermiddag. Nu visade det sig att det var fel i eluttaget och man får ju vara glad för att jordfelsbrytaren fungerar som den ska... Ikväll välkomnar vi våra gamla grannar från Borås som stannar till här på vägen till Paris. Våra barn väntar ivrigt på att få leka med sina gamla grannar.

Gnäll

Jag har satt mina första betyg på två år. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tycker att det är kul... Hela  min kropp protesterar när jag ska sätta betyg. Jag får ont i ryggen och konsumerar stora mängder med sötsaker för att hålla energinivån på max. När betygen är klara sover jag ut och vaknar som en ny människa. Lugnare och lättad. Några dagar åtminstone...

Gräset har äntligen blivit klippt, efter att Pär skrivit ett inte alltför trevligt mail till de som har hand om lägenheten. Vi trodde ju att allt skulle bli bättre när det blev en ny byrå, men tji verkar vi få. De har i och för sig grävt upp golvet i tvättstugan för att få ordning på avloppet och efter en vecka är de ännu inte klara. Vi har nu ett 2x1 m stort hål inramat av jord och lera precis framför vår tvättmaskin. Känns inte så fräscht. I garaget, som vi inte kan ställa bilen i, har vi haft översvämning tre gånger den senaste veckan. Det luktar inte fräscht där. Vi påpekade problemet i augusti när vi kom tillbaka efter sommaren. I december lovade de att de skulle rensa takrännorna för att se om det kunde få bukt med de ständiga översvämningarna, men ännu har inget hänt. Det enda positiva i detta sammanhang är att jag inte äger fastigheten med tanke på bristen på underhållsarbete.

Så här rent och fint har vi det i vår tvättstuga för tillfället. Jag hoppas innerligt att de verkligen får ordning på avloppet så att våra grannar slipper att få upp smutsigt vatten i sin dusch i fortsättningen...

Usch vad gnälligt det här inlägget blir. Det beror nog på att jag glömde min "bitchbanan" hemma när jag åkte ner på stan idag. För er som inte vet vad en "bitchbanan"är kan jag berätta att för de personer som, liksom jag, får snabba blodsockerfall så är en banan en ständig följeslagare. Om man känner att blodsockerfallet är på gång så äter man snabbt sin banan och helt plötsligt känns livet mycket bättre. Får man inte i sig bananen vid rätt tidpunkt så kommer bitchen i en fram och den vill varken man själv eller någon i ens omgivning stifta bekantskap med. Idag missade jag banantidpunkten och resten av dagen har gått i stressens tecken, trots att jag försökte kompensera bananen med en chokladbit...

Måndag till torsdag den här veckan har jag conseil de classe, dvs konferenser som beslutar om eleverna ska bli uppflyttade till nästa år, eller om de måste gå om. Man ska vara med på alla konferenser i de klasser man har elever som man undervisar. Jag har en elev från en fransk klass och satt därför med på en helt franskspråkig konferens idag. Det var en ny erfarenhet. Jag behövde inte säga något och tur var väl det för de pratade mycket snabbare än på mina hörövningar och dem får man lyssna på minst två gånger för att förstå...

Förra veckan var min bror här och förgyllde vår tillvaro och de närmaste veckorna kommer att gå i besökens tecken. På söndag tar vi emot min brorsdotter med vän, därefter goda vänner från Göteborg och efter dem dyker våra före detta grannar upp. Vi ser väldigt mycket fram emot dessa besök och barnen är mycket ivriga eftersom det nu är barn som kommer och hälsar på. Innan alla besök drar igång ska vi fira svensk midsommar med allt vad det innebär. Det enda jag antagligen inte kommer att kunna fixa är väl sju sorters blommor, eller går det lika bra med de blommor man köper i affären?