Det här med att blogga...

Den senaste tiden har jag, ännu en gång, funderat på det här med att blogga. Det blir mycket envägskommunikation och frågan är om det är så många som bryr sig om det jag skriver. Visst kan jag se på statistiken att jag har haft si och så många besökare, men jag vet sällan vem det är som har läst bloggen. Jag kan även se på statistiken hur vilka sökord som har gjort att människor hamnar här. De vanligaste anledningarna är gardinupphängning och blåtira... De som har sökt på de orden måste ha blivit ganska besvikna när de har hamnat i mer eller mindre en återvändsgränd här...

En sak som jag själv har reflekterat över är att jag har blivit ganska tråkig i mina inlägg. Det känns som att det fanns mer berättarglädje i början när jag bloggade. Inte så konstigt i sig eftersom nyhetens behag har lagt sig och att jag inte har så mycket tid till att upptäcka nya delar av Bryssel och Belgien längre. En annan anledning till att jag är lite tråkigare i mina inlägg är att jag jobbar. Dels vet jag om att jag har elever som har hittat bloggen och dels vill jag inte skriva för mycket om mitt jobb här heller. Jag drar gränser för vad jag tycker är lämpligt att jag tar upp här. Ibland händer det saker som jag känner skulle vara ganska lockande att skriva om, men eftersom detta är en öppen blogg kan det ju uppfattas som att jag hänger ut mina elever och kolleger och därför nämner jag inte mitt jobb i någon större utsträckning.

Det jag har kvar att skriva om är min lilla familj och vad som händer i den. För det mesta är det inte så mycket. Vi tjatar på barnen att de ska klä på sig varje morgon, äter mellanmål när vi kommer hem på eftermiddagen, gör läxor och packar väskor. Inte så mycket som är annorlunda mot vad de flesta andra familjer gör runt om i världen.

Idag är det exakt en månad sedan vi kom tillbaka till Bryssel efter sommaren i Sverige. På den tiden har vår familj hunnit med fyra läkarbesök och två tandläkarbesök. Jag tror faktiskt att det är nytt familjerekord i oplanerade vårdkontakter på en månad... Den ende i familjen som inte har varit hos doktorn ännu är Pontus. Peppar, peppar är väl bäst att tillägga. Johan har ju haft en del otur med utslagen tand och misstanke om bruten handled. Dessutom fick jag hämta honom i skolan i torsdags då han fått feber. Pär fick feber i lördags och har varit ganska manligt febrig fram till igår. Själv har jag ojat mig över ett insektsbett. Jag har aldrig tidigare råkat ut för att ett bett har svullnat upp till storleken av en tudelad tennisboll. Nu vet jag hur det känns och jag är tacksam om jag slipper att uppleva det igen.

Johans vänstra framtand är numera mycket snyggt lagad. Vet man inte om att hälften är av plast kan man inte se det. Snyggt jobb av en snygg tandläkare...

En positiv sak har hänt den här veckan. Vi har bokat flygbiljetter inför vårens stora äventyr. Påsklovet kommer vi att tillbringa i Japan. Det ska bli sååå spännande. Besök i Kyoto och några dagar i Tokyo är så långt vi har hunnit i planeringen hittills. Eftersom vi är där på våren kanske vi får se de japanska körsbärsträden blomma i sitt hemland. Vår är det inte i Bryssel, däremot har det blivit väldigt mycket höst de senaste dagarna. Jag har blivit tvungen att använda sockor och att sitta ute i trädgården på kvällarna är det inte längre tal om.

Vi har funnit en, eller två, nya bekantskaper på vår gata i stan. Mopsen Cookie och hans matte, en ensam  äldre dam. Matten och jag kommunicerar på en blandning av tyska, franska och engelska. Det blir roliga små samtal om Cookie, som måste banta tre kilo...

På lördag ska Pontus spela match. Denna gång mot Anderlecht. Pär är mycket uppspelt inför det faktum att någon i hans närmaste familj får spela mot ett lag som är med i CL. Att det handlar om P8 spelar ingen roll. Jag misstänker att det blir en lördag förmiddag i Anderlecht. Det kan bli kul, för där har jag inte varit tidigare.