Livets gång...

Här har det varit tyst under en lång tid.

Sommaren sprang förbi i år också, men av lite andra anledningar än förra året. Jag skulle föredra att sommaren hade flugit förbi av förra årets anledningar. De var bra mycket trevligare än årets.

Det senaste året har mycket hänt i mina föräldrars liv och därmed även i mina bröders och mitt liv. Jag skulle snabbt trötta ut er om jag försökte att ge en kort version av alla vårdkontakter både mamma och pappa har haft de senaste 13 månaderna.

I början av sommaren stod det klart att min älskade mamma inte längre kunde bo hemma. En snabbt utvecklad demens och ett svårläkt lårbensbrott gjorde att hon var tvungen att flytta till ett äldreboende. En stor omställning i både hennes och pappas liv. En omställning som har inneburit stor sorg och smärta för båda två. Efter att ha levt tillsammans i 55 år så ekar det tomt i ett hus när ens livspartner inte bor där längre. Samtidigt är det än mer förvirrande när man inte fullt ut kan ta in varför man inte längre kan bo kvar i sitt hus.

För oss övriga i familjen gäller det nu att försöka att stötta våra föräldrar i deras respektive livssituation. Något vi gärna gör, men något som också är svårt och prövande för oss alla. Men motgångar föder på något sätt alltid något positivt, även om man inte alltid kan känna det när man befinner sig mitt i motgången. För min del handlar det om att jag har lärt känna min älskade pappa på ett nytt sätt. Jag har diskuterat saker med honom som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har även fått ny kontakt med min mammas bästa väninna. Jag har också insett hur oerhört lite jag vet om hur det är att leva med demens och hur jag som anhörig ska bemöta en människa som befinner sig i ett dement tillstånd.

Nog om detta.

När vi kom tillbaka till Bryssel möttes vi av några mindre upplyftande besked. Pamela och Henry, vår amerikanska granne och hennes son, skulle flytta till Amsterdam. Tråkigt för oss, men kul för Pamela, som fått ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Vi hade fått en räkning på € 2500 för städning av vår trappa och trädgårdsmästare. Det kändes inte rättvist med tanke på att jag själv har städat trappan när ingen har varit här på några veckor. När gräset tillåts bli 40 cm. högt kan jag inte påstå att jag känner för att betala för trädgårdsmästare heller... Efter många om och men verkar vi ha nått en uppgörelse med hyresvärden om att betala hälften. Vi får väl se om det står fast.

För att ytterligare spä på detta negativa inlägg så kan jag meddela att sedan vi kom tillbaks för tre veckor sedan har Johan slagit ut en av sina permanenta tänder och varit på akuten och röntgat sin handled efter att han trillat på en rast i skolan. Jag håller tummarna för att oturen är slut. Samtidigt klarade jag av besöket på akuten nästan helt på franska. Som sagt var inget ont som inte har något gott med sig...

Över till något positivt. Jag har börjat jobba igen. Att få träffa mina elever igen får mig på bra humör. De första veckorna är alltid hektiska innan schemat har börjat sätta sig och man hittar rutiner för allt. Det här läsåret kommer jag att jobba nästan heltid. Det kommer säkert att märkas här på bloggfronten.

Vi hann med några dagar i Stockholm i augusti. Förutom besök på Vasamuseet och en avkopplande vistelse i skärgården, besökte vi Birka. På bilden pekar vår duktige guide ut var staden låg en gång i tiden.

Molly - en toypudel.  Sommarens bästa händelse, enligt barnen.