Nya tag

Veckan som gick var lite upp och ner. Precis som det brukar vara veckan efter ett lov. Det har varit vår i luften, termometern har visat tio grader nästan varje dag och vi har hört fåglarna kvittra som de brukar göra på våren.

I måndags hade jag fixardag. Jag fick en iPhone i julklapp, men inget micro-simkort. Det ordnade jag redan i lördags, men det uppstod problem när mitt kontantkort skulle omvandlas till ett abonnemang. Jag fick därför besöka mobilaffären två gånger under måndagen för att det skulle fungera. Jag var på ambassaden och hämtade ut mitt nya körkort, köpte en lärobok för självstudier i franska och försökte att öppna ett bankkonto. Det sistnämnda visade sig vara problematiskt då jag inte hade något belgiskt id-kort och eftersom jag ville ha ett gemensamt konto med min man. Det resulterade i att jag fick be min man kontakta sitt bankkontor och beställa tid för ett möte så att detta kunde lösas. Jag känner mig verkligen som en självständig individ... Femme aux foyer. För övrigt fick vi våra belgiska id-kort denna dag och jag förundras över att man skriver ut adressen hem på id-kortet. Tänk om ens väska blir stulen och man har nycklar och id-kort i den. Välkommen hem till oss tjuven! Vad kan vi stå till tjänst med?

Nya, viktiga, föremål i mitt liv denna vecka. Förhoppningsvis gör de livet lättare. Telefonen och jag kommer inte riktigt överens ännu, men för varje dag som går upptäcker jag (och barnen...) nya saker. 

På tisdagen var det äntligen dags för mig att besöka Johan i skolan. Jag har länge försökt att vara med barnen varsin dag i skolan, men hela tiden har det dykt upp något annat som har gjort att jag har blivit tvungen att ställa in. När jag kom till Johans klass mådde hans lärare inte bra och vid tiotiden gav hon upp. Då övergick jag från att vara besökande mamma till att vara vikarien Eva. En ny erfarenhet. Jag är inte van vid de små barnen. Det är svårt att veta var man ska sätta gränser när de vill berätta saker. Jag insåg snabbt att om en fick chansen så stod det fem till som ville berätta. Tiden sprang iväg... Strax innan de skulle gå på rast gick en av pojkarna på toaletten. Han kom tillbaka hysteriskt fnissande. Toaletten hade svämmat över och det hade kommit vatten på golvet. Helt plötsligt behövde halva klassen gå på toaletten och jag fick känslan av att det var på väg att bli lätt kaos. Jag fick sedan höra av en klasskompis mamma att det, enligt hennes son, hade fungerat bra och att jag hade varit som när jag "bara" är Johans mamma. Johan själv tyckte att det hade gått bra. Ja, då hade jag spräckt nollan på jobbfronten i Belgien.

Förmiddagen på onsdagen fikade och promenerade jag med en vän som bott här ungefär lika länge. Vi konstaterade att människor i vår närhet ofta frågar om barnen har fått några kompisar, men väldigt få undrar om vi vuxna har fått några kompisar. Har vi då inga kompisar? Vi har ju varandra och våra män har varit ganska trötta typer under hösten och kanske inte de mest sociala människor som man kan tänka sig. Men självklart saknar man ett större umgänge. Samtidigt får man vara ödmjuk inför det faktum att man flyttar hit och ska försöka att ta sig in i redan existerande vänkretsar. Det är kanske till och med lite lättare här än vad det hade varit i en svensk stad. Här är alla vana vid att människor kommer för att stanna några år och sedan flytta vidare eller tillbaka till Sverige. Frågan är vilken typ av vänskap man bygger upp under tiden man vistas här. Det får framtiden utvisa.

I torsdags fick jag ett eget bankkonto, med hjälp av min man... På morgonen började jag att röja på vinden och mitt i röjandet hör jag ett välbekant surr. En stor geting kör huvudet mot vindsfönstren och jag funderar på om det är våren som har kommit till Bryssel. Denna dag läste jag även ut en av de bästa böcker jag läst på länge: Utrensning av Sofi Oksanen. En bok som handlar om Estland och hur folket där har levt under förtryck en stor del av 1900-talet. Vem kan man lita på och vem står man närmast, är två frågor som är centrala i boken. Det är ingen "feel good"-bok, tvärtom...
Feel good var det inte heller på kommunhuset i torsdags kväll. Ett led i följetongen registreringsskylt innebar ett besök där. Taxichauffören släppte av oss i mörkret och ösregnet och önskade oss "Bon courage". Han visste vad han talade om... 90 minuter efter vår entré gjorde vi sorti och kände oss, än en gång, frustrerade över den belgiska byråkratin. Summan av kardemumman blev så småningom att vi har kommit något steg närmre den åtråvärda skylten.

I fredags var det meningen att jag skulle vara med Pontus i skolan. Istället blev jag vikarie för den svenska femman. Att vara springvikarie innebär att man aldrig är förberedd på vad eleverna håller på med och det kan ibland kännas lite frustrerande. Adverb och bråkräkning är inte ämnen jag har analyserat så mycket de senaste åren och att då försöka förklara det för någon som ganska nyss har fått veta att det finns blir en liten utmaning. Barnen var snälla, men testade givetvis vikarien på det klassiska viset genom att byta namn och platser... Med andra ord kan man konstatera att somliga saker aldrig förändras. Jag betedde mig likadant för 30 år sedan när vi hade vikarie och ärligt talat tror jag att de flesta som läser det här känner igen sig i den situationen...