Tristess.
Ordet sammanfattar den här veckan så här långt... Pontus var hemma måndag och tisdag och var sjuk och det gjorde att jag var bunden till hemmet två dagar. En kreativ person hade säkert utnyttjat tiden och pysslat hemma, men inte jag.
I måndags hade jag en kompis här som lånade symaskinen. Det räddade min dag. Vi fikade en bra stund när hennes gardiner var färdigsydda. Samtalsämnet för dagen var huruvida vi lever lyxliv eller inte. Vi är båda vana vid att jobba heltid och båda har en akademisk examen. Vad vi kom fram till? Jämfört med vårt liv i Sverige lever vi ett lyxliv såtillvida att vi inte behöver stressa med jobb och dåligt samvete gentemot våra barn. Vi slipper känslan av att aldrig känna att man hinner bli riktigt klar på jobbet eller hemma. Är inte det underbart? Nja... Vi vill ha något mer i vårt liv än att lämna och hämta barnen vid skolan varje dag. Något mer intellektuellt utmanande, som ett jobb kanske... Vi har dock börjat förstå hur vårt liv kommer att förändras (än en gång ) när vi börjar jobba här. Sannolikheten är stor att det blir ett heltidsjobb och den svenska arbetsrätten är åtråvärd när man börjar jämföra. T.ex är det antagligen fyra veckor semester mot de fem lagstadgade veckorna i Sverige. En annan bieffekt om vi börjar arbeta heltid är att vi måste skaffa en au-pair eller lösa barnomsorgen på något annat sätt. I-landsproblem? Javisst! Kanske är vi också för dåliga på att ta hand om oss själva på dagarna. Vi borde kanske ta efter Hollywoodfruarna på svensk TV och gå på manikyr och skaffa en PT...
Resten av veckan har jag också tillbringat i hemmets lugna vrå. Jag lever på andras olycka för tillfället och borde vara glad över att jag inte har behövt arbeta denna vecka. Så är inte fallet. Jag behöver struktur på mina dagar, något att hänga upp dem på, och framför allt ett socialt sammanhang. Jag ringde till min gamla arbetsplats för ett tag sedan och talade med receptionisten. Hon blev inte ett dugg förvånad över att jag ville börja jobba. Hon tyckte att jag är alldeles för social för att trivas med att vara hemma på heltid. Jag kan bara konstatera att hon har rätt. Får jag inte jobba mer än jag har gjort de två senaste veckorna tar jag upp mina språkstudier igen för att åtminstone få ett socialt sammanhang.
Nyhetens behag som jag kände i början av vår vistelse här har bytts ut mot vardaglig tristess. Jag antar att det är ganska så normalt och inser att det är dags för mig att vidga mina vyer. Nästa vecka ska jag besöka Europaparlamentet. För vem vet, snart kanske jag har ett jobb och då har jag ingen tid över för att kunna besöka Europaparlamentet mitt i en vanlig vecka.
Idag har jag lidit av svår Sverigelängtan. Det gick så långt att jag gick och handlade alla ingredienser för att kunna baka semlor någon av de närmaste dagarna. De är duktiga på bakverk belgarna, men semlor har de inget begrepp om. Jag lovar att lägga upp bildbevis inom en snar framtid när ingredienserna har förädlats till gyllenbruna bullar.
Bildbevisen kommer jag att kunna ta med två kameror (tre om man räknar in iPhonen). Trogna läsare kommer ihåg att vår "gamla" kamera försvann efter bara några veckor i Belgien. Den har efterlysts hos hyrbilsfirmor och Antwerpen zoo, utan resultat. Ikväll återfanns den. Pontus stack ner handen djuuupt i sin egenhändigt dekorerade soffa och fiskade till sin och resten av familjens förvåning upp den saknade kameran. Vi har misstänkt att han varit inblandad i kamerans försvinnande och när vi tittade på de sista bilderna som tagits med den så visade det sig att vi hade rätt. De sista bilderna visar en bil som står på den vita soffan... Den ende i familjen som leker med bilar är Pontus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar