En Kafkadag?

Den senaste tiden har varit ganska så intensiv. Jag har inte jobbat mer än vanligt, men jag har varit mer social än vad jag är van vid. Det tillsammans med att oron för min far har släppt lite har gjort att jag känt mig ganska trött och sliten. Jag gnäller inte, men jag är van vid att känna mig hyfsat utvilad på morgonen när jag sovit "rätt" antal timmar. För tillfället skulle jag kunna sova dubbelt så mycket. Bussolyckan förra veckan, där 22 barn och 6 vuxna från Belgien dog i Schweiz, har också påverkat mig och många i min omgivning. Det är lätt att känna med föräldrarna som väntade på att deras älskade barn skulle komma hem efter skidresan. Samtidigt får vi lite dåligt samvete för vi vet om att liknande olyckor händer i andra delar av världen ofta, utan att vi uppmärksammar det eller påverkas av det. Ännu en gång blir det tydligt att det kulturella och geografiska avståndet är viktigt när det gäller vad som blir en nyhet och hur man berörs av den.

På tal om geografiskt avstånd har jag varit ute på ett litet äventyr idag. Jag har magnetröntgat mitt ena knä som inte vill sluta att göra ont. Det började egentligen redan innan vi åkte till alperna, men på plats där låste sig knäet så fort jag försökte mig på att åka de långa härliga pisterna från toppen av berget. Det gjorde rejält ont även när jag inte åkte skidor. Det gick över efter någon vecka, men dök upp igen när vi gick upp i klocktornet i Mechelen. Eftersom vi ska åka skidor vid påsk tyckte jag att det var bäst att gå till doktorn. Doktorn rekommenderade en magnetröntgen av knät och knappt två veckor senare fick jag en tid för det på ett sjukhus på andra sidan staden. Jag vågar inte tänka på hur många veckor jag hade fått vänta om detta varit i Sverige...

Som vanligt när jag ska till okända delar av staden konsulterade jag Google Maps. Jag skrev ut en färdbeskrivning och satte mig och läste på spårvagnen. Jag gick av på angiven hållplats och började ana oråd... Det fanns inga vägskyltar någonstans som indikerade att jag var på rätt väg och jag gick in i en blomsteraffär och frågade. Floristen visade åt vilket håll jag skulle gå och jag tänkte att det kanske tar lite längre tid än de angivna fem minuterna. Det visade sig ta 35 minuter och under den tiden hann jag tro att jag gått vilse flera gånger. Till slut kändes det som när man drömmer en mardröm. Jag gick och gick och alla jag frågade pekade åt samma håll och sa att det inte var så långt bort, men jag kom aldrig fram. Att vägen gick svagt uppför gjorde ju inte saken bättre och till slut trodde jag nästan att jag drömde och höll på att få panik. Jag som hade haft en halvtimme till godo på min bokade tid kom fram till sjukhuset två minuter efter min bokade tid. Med panik i blicken frågade jag efter rätt väg i informationen och fem minuter försenad kom jag till rätt avdelning. När receptionisten sa att hon inte kunde hitta någon bokning i mitt namn höll jag på att börja gråta. Som vanligt i det här landet var det "bara"mina två efternamn som ställde till problem.

Jag blev insläppt i det lilla omklädningsrummet så fort jag visade mig i väntrummet. Jag instruerades att ta av mig byxor och skor och allt som var gjort av metall. Jag funderade en stund på om jag var tvungen att ta av mig behån, men det behövdes inte. Sedan fick jag lägga mig på en brits och de låste fast mitt knä  och jag fick sätta på mig hörselskydd. Det skulle dåna ganska mycket, sa mannen som låste fast mig. Jag fick inte röra på mig på 20 minuter. Hur lång tid tar 20 minuter när man inte har en klocka att titta på och man inte får röra på sig? Det blir väldigt abstrakt kan jag meddela. När jag började känna att jag MÅSTE ändra ställning snart annars blir det outhärdligt kom en räddande ängel och meddelade att tiden hade gått. Utan att överdriva påstår jag att hela sjukhusbesöket gav mig sorts Kafkakänsla. Besöket avslutades dessutom med att jag hade svårigheter med att hitta ut då de höll på med en stor ombyggnation och hade stängt av en del av korridorerna som ledde ut från röntgenavdelningen.

Vad har jag då lärt mig idag? Att jag aldrig mer ska lita på en vägbeskrivning från Google Maps, eller åtminstone se till att kritiskt granska både kartan och vägbeskrivningen. Att alltid vara ute i god tid, hade jag inte varit det idag kunde jag ha sett mig om i månen efter min magnetröntgen den här veckan. Ha alltid nödproviant i väskan och bekväma skor om man blir tvungen att promenera 40 minuter beroende på felaktiga vägbeskrivningar. Se till att bara ha ett efternamn när man bor i Belgien...

Av det jag skrivit ovan får man kanske intrycket av att hela dagen var Kafkaliknande. Det fanns ljusglimtar även denna dag. Dagen började med en cykeltur fram och tillbaka till skolan. Denna vecka är det konstutställning där och alla klasserna i primär har bidragit med något som kan tolkas in under begreppet "step". Många fina konstverk visades upp av stolta barn. Vädret idag har varit fantastiskt. På eftermiddagen klättrade temperaturen upp till över 20 grader och magnolian börjar blomma runt om i staden. Ett vårtecken så gott som något.

Fruktstilleben inspirerade av Frida Kahlo. 

Färgglada skulpturer med inspiration av Miro. 

En av många fantastiska villor som finns i Bryssel.  Stora hus med vildvuxna trädgårdar och jag bara väntar på att Tintin ska titta fram bakom någon buske. 

Jag hittade den ryskortodoxa kyrkan utmed min oväntade promenadväg. 

Så här kände jag att jag hade velat lägga mig en stund  idag när jag aldrig trodde att jag skulle komma fram till mitt mål.  Jag hade dock gärna haft kläder på mig, även om det var ganska varmt idag. Statyn hittade jag på en bakgård vid Avenue Louise.