Konsten att köpa frimärken en söndag

Min väninnas dotter klarade den värsta krisen. Lättnaden över det är stor. En lång konvalescensperiod  väntar, men det är helt klart, i det här fallet, ett mycket bra alternativ...

Efter två år i Belgien finns det fortfarande saker som vi inte förstår alls. Idag, söndag, skulle Pär göra något så simpelt som att köpa frimärken för brev som ska till utlandet. Han går in i vår närmaste lilla tidningsbutik. De säljer frimärken, men de får endast sälja de som är till för brev inom Belgien. Han blir hänvisad till vår närbutik som får sälja frimärken avsedda för brev till utlandet. Jovisst, de har frimärken för utlandet, men de får inte sälja dem på söndagar. Frimärkena ligger där bakom en glasskiva och ser så fina ut, men vi får vänta tills imorgon innan vi kan köpa dem. I det här landet helgar posten med andra ord vilodagen...

Småsaker och viktiga saker

I förrgår körde jag bil till jobbet. Och.... tänker många av er som läser det här. Det är inte ofta jag gör det, då det sällan lönar sig för min del varken ekonomiskt eller tidsmässigt. I tisdags tog jag bilen eftersom jag var tvungen att lämna barnen hos en kompis då det var studiedag för dem, men inte för mig. Allt gick jättebra och jag hittade en enkel parkeringsplats på en tvärgata i närheten av skolan. När jag vid arbetsdagens slut närmade mig bilen såg jag att det satt en lapp på vindrutan. Otur, parkeringsböter var min första tanke. Det visade sig inte vara några böter. Istället har någon kört på min backspegel och varit snäll och satt en lapp med sitt telefonnummer på min bil. Schysst! Det finns hopp för mänskligheten. Trodde jag. Pär fick uppdraget att kontakta personen eftersom han till skillnad från mig kan prata franska, även per telefon. Det visade sig att numret inte hade någon abonnent... Grrr. Som tur var är bara spegelglaset trasigt och det blir ingen stor kostnad, men så irriterande och uträknat... Personen måste ha känt sig iakttagen och därför stannat och skrivit lappen och på något sätt tagit reda på ett nummer utan abonnent.

Annars är bilen den plats som jag tillbringade mest tid i under förra veckan. Ca. 400 mil på sju dagar gör att jag fortfarande idag känner mig stel i kroppen som en gammal tant. Yogamattan får bekänna färg  när jag försöker mjuka upp de stela lederna.

Ovanstående skrev jag tidigare och efter vad som hänt min goda vän J idag så känns det ganska futtigt att gnälla över en söndrig backspegel och att jag är stel i kroppen. Vid lunchtid fick jag via en annan vän veta att J:s dotter är mycket dålig. Efter en ganska enkel operation i tisdags hade hon blivit mycket dålig och drabbats av blodförgiftning. När de öppnade henne upptäckte de att i samband med operationen i tisdags hade de råkat göra hål i tunntarmen. Läget är fortfarande kritiskt, men stabilt och alla mina tankar är hos dem och jag håller alla tummar för att dottern ska klara krisen.

När sådana saker händer undrar man alltid vad man har att gnälla över egentligen. En krossad backspegel går hur enkelt som helst att ersätta, men en älskad dotter... Helst vill jag inte ens behöva tänka sådana tankar. En viktig sak som J har lärt mig är att aldrig lämna någon ensam som befinner sig i en krissituation. Att visa att man finns för den som har det svårt är så viktigt. Idag fick jag finnas där för henne när det var som jobbigast. Tack vare dagens teknik blev avstånden inte så kännbara. Men en kram via cyberspace kan förstås aldrig helt ersätta en som man kan ge irl...

Stockholm, kunglig toalett och Atlantic Wall

I skrivande stund sitter jag och myser framför brasan i stugan och lyssnar på regnets smatter mot fönstren. Det är höstlov och vi befinner oss i Sverige.

Jag och Pär var på kurs i Stockholm måndag-tisdag för att få en uppdatering när det gäller det svenska skolsystemet och även träffa svenska lärare vid de andra Europaskolorna. Det var nyttigt för oss och jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att jobba i den svenska skolan när jag fick höra om de satsningar som görs just nu. Efter det har jag hunnit vara i både Bredaryd och Borås. Idag har jag tillbringat dagen i stugan och den närliggande staden. En uppfriskande promenad i skogen i lätt regn har också stått på programmet. En avkopplande dag som behövdes så väl efter en hel del stress i samband med den senaste veckans myckna resande.

Inläggen på bloggen har inte blivit så många den här hösten och det beror väl på att jag har jobbat ganska mycket och att helgerna har gått åt till att köra barnen kors och tvärs över Bryssel för lek och fotbollsmatcher. Jag antar att vår familj inte är speciellt unik när det gäller helgaktiviteterna. Jag funderar ibland på när jag kommer att prioritera mina egna önskemål om helgaktiviteter. Jag skulle gärna åka till London, Paris eller varför inte Berlin. För tillfället känns det avlägset, tyvärr, och dessutom saknar jag ressällskap, eftersom de flesta jag känner befinner sig i ungefär samma livssituation.

Det mest intressanta som hänt i våra liv på sistone är att Pär har skakat hand med Belgiens kung, Albert II och EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Detta skedde i i samband med att de invigde den nya Europaskolan i Bryssel. Vi har skrattat en del hemma när vi har pratat om denna invigning. Både jag och Pär är väldigt förtjusta i Lars Molins filmer och i detta sammanhang tänkte vi på hans film Kunglig toilette. I den filmen bygger man, i en liten svensk stad, en speciell toalett inför kungens besök i samband med Eriksgatan. På Pärs jobb byggde man ingen ny toalett, men man spärrade av varsin toalett för de högt uppsatta besökarna. I likhet med filmen kan jag meddela att de aldrig använde toaletterna.

Pontus har fyllt sju år och han fick ett armbandsur i present. Han blev överlycklig och att ringa Fröken Ur är helt onödigt eftersom vi har en egen liten Herr Ur som upplyser om vad klockan är titt som tätt.

För några veckor sedan gjorde vi en söndagsutflykt till den belgiska kusten. Tyskarnas Atlantic Wall var målet för dagen. Ett utomhusmuseum som visar hur de tyska försvarsanläggningarna vid atlantkusten såg ut under båda världskrigen. Är man intresserad av krigshistoria är detta ett museum som är väl värt ett besök. Välj gärna en inte alltför blåsig dag eftersom man tillbringar mycket tid utomhus. Efter museibesöket åt vi en god lunch i Oostende. En lagom söndagsutflykt som även tog död på den lappsjuka som jag drabbas av ibland.

Cabin fever, lappsjuka på engelska, hinner jag inte drabbas av den här veckan. Imorgon lämnar vi landet och tar in på badhotell i Danmark. Vid lunch på lördag påbörjar vi resan till Bryssel. Vi hoppas att resan ska gå lika smidigt som den gjorde förra helgen. Under tolv timmar tog det sammanlagt att köra från Bryssel till stugan. Inte en enda liten bilkö, förutom på väg ut från Bryssel. För alla som undrar kan jag meddela att de flesta vägarbetena vid Bremen nu är klara. Det var bara ett kvar i det området, visserligen två mil långt...

Flickors rätt till utbildning och kanelbullar

Egentligen borde jag planera lektioner just nu och det gör jag väl på sätt och vis. Jag söker artiklar på nätet och inser att, idag, den 11 oktober, är den internationella flickdagen. En dag som Plan värnar mycket om. Och vem borde inte värna om denna dag? En dag då vi uppmanas att tänka på de flickor som inte har samma möjligheter och rättigheter som vi svenska kvinnor numera har. Genom att uppmärksamma detta kan vi ge fler flickor möjlighet till en utbildning. Något som borde vara självklart i världen år 2012, men som långt ifrån är det.

Jag slås av att jag inte hittar en enda notis om att det är den internationella flickdagen i någon av de stora svenska dagstidningarna på nätet. På Svenska Dagbladet annonserar Plan, men i övrigt kan jag inte finna någon information. Rätta mig gärna om jag har fel. För en vecka sedan var det kanelbullens dag. Det kunde man läsa om i alla svenska dagstidningar på nätet. Kvällens reflektion från min sida är att det verkar som att det är viktigare att uppmärksamma kanelbullar än flickors rätt till utbildning...

När Muhammed blev Kurt

Gårdagens fotbollsmatch mot Anderlecht slutade med vinst för Pontus lag. 7-2 blev resultatet och vi hade en stolt målskytt ( 1 mål) med oss i bilen hem.

Det är mycket som kretsar kring fotboll i vår blivande 7-årings liv. Han funderar en hel del på lagkompisarna och tränarna. Allt är nytt och allt sker på franska. Pontus har fortfarande ganska begränsade kunskaper i franska och ibland uppstår det komiska situationer. För någon vecka sedan pratade han med Pär om sina tränare, Muhammed och Jeremy heter de. Pontus hade fått för sig att Muhammed heter Kurt och det uppstod ett litet meningsutbyte om detta mellan far och son. Pontus gav sig inte, han har en tränare som heter Kurt, så var det bara. Pär försökte att övertyga honom att han faktiskt heter Muhammed. Pontus stod fast vid sin åsikt och påstod att de andra pojkarna i laget kallade honom för Kurt. Då ramlade poletten ner hos Pär. De andra pojkarna kallar honom för "Coach" och med franskt uttal på det engelska ordet kan man faktiskt uppfatta det som "Kurt". Vi tycker givetvis att detta är ganska gulligt och komiskt och skrattar gott åt det. En annan dimension i det hela är också att Pontus inte har kommit så långt i sina förutfattade meningar som vi. Jag och Pär tycker att det är ganska osannolikt att någon med Muhammeds utseende skulle heta Kurt. För Pontus del spelar inte utseendet, än så länge, någon roll vid valet av namn. Jag hoppas att ni som läser detta  inte tycker att jag och Pär är fördomsfulla när vi anser att det är ganska osannolikt att en man med nordafrikanskt utseende heter Kurt...

Efter matchen igår besökte vi det stora blågula varuhuset för inköp av diverse småsaker. Vi var inte ensamma om att besöka varuhuset igår... Vi åt lunch där. En skillnad mellan Belgien och Sverige är att här serveras det inget potatismos eller kokta potatisar till de obligatoriska köttbullarna, här får man hålla till godo med belgiska pommes frites. En annan rätt som serverades i restaurangen för tillfället var Moules frites, Belgiens "nationalrätt", för €5. Detta ger väl de belgiska krögarna än mer vatten på sin kvarn när IKEA:s restaurang diskuteras.

Idag ligger vår fotbollshjälte i soffan och tittar på film. Han har drabbats av febern som både hans bror och far haft. Jag håller tummarna för att den snabbt går över då jag inte vill vara hemma från jobbet imorgon igen. Alla som jobbar som lärare vet att det aldrig är bra att vara borta från sina klasser den första månaden på ett läsår. Det är då man, till stor del, sätter upp tempot och reglerna som gäller under resten av året.

Det här med att blogga...

Den senaste tiden har jag, ännu en gång, funderat på det här med att blogga. Det blir mycket envägskommunikation och frågan är om det är så många som bryr sig om det jag skriver. Visst kan jag se på statistiken att jag har haft si och så många besökare, men jag vet sällan vem det är som har läst bloggen. Jag kan även se på statistiken hur vilka sökord som har gjort att människor hamnar här. De vanligaste anledningarna är gardinupphängning och blåtira... De som har sökt på de orden måste ha blivit ganska besvikna när de har hamnat i mer eller mindre en återvändsgränd här...

En sak som jag själv har reflekterat över är att jag har blivit ganska tråkig i mina inlägg. Det känns som att det fanns mer berättarglädje i början när jag bloggade. Inte så konstigt i sig eftersom nyhetens behag har lagt sig och att jag inte har så mycket tid till att upptäcka nya delar av Bryssel och Belgien längre. En annan anledning till att jag är lite tråkigare i mina inlägg är att jag jobbar. Dels vet jag om att jag har elever som har hittat bloggen och dels vill jag inte skriva för mycket om mitt jobb här heller. Jag drar gränser för vad jag tycker är lämpligt att jag tar upp här. Ibland händer det saker som jag känner skulle vara ganska lockande att skriva om, men eftersom detta är en öppen blogg kan det ju uppfattas som att jag hänger ut mina elever och kolleger och därför nämner jag inte mitt jobb i någon större utsträckning.

Det jag har kvar att skriva om är min lilla familj och vad som händer i den. För det mesta är det inte så mycket. Vi tjatar på barnen att de ska klä på sig varje morgon, äter mellanmål när vi kommer hem på eftermiddagen, gör läxor och packar väskor. Inte så mycket som är annorlunda mot vad de flesta andra familjer gör runt om i världen.

Idag är det exakt en månad sedan vi kom tillbaka till Bryssel efter sommaren i Sverige. På den tiden har vår familj hunnit med fyra läkarbesök och två tandläkarbesök. Jag tror faktiskt att det är nytt familjerekord i oplanerade vårdkontakter på en månad... Den ende i familjen som inte har varit hos doktorn ännu är Pontus. Peppar, peppar är väl bäst att tillägga. Johan har ju haft en del otur med utslagen tand och misstanke om bruten handled. Dessutom fick jag hämta honom i skolan i torsdags då han fått feber. Pär fick feber i lördags och har varit ganska manligt febrig fram till igår. Själv har jag ojat mig över ett insektsbett. Jag har aldrig tidigare råkat ut för att ett bett har svullnat upp till storleken av en tudelad tennisboll. Nu vet jag hur det känns och jag är tacksam om jag slipper att uppleva det igen.

Johans vänstra framtand är numera mycket snyggt lagad. Vet man inte om att hälften är av plast kan man inte se det. Snyggt jobb av en snygg tandläkare...

En positiv sak har hänt den här veckan. Vi har bokat flygbiljetter inför vårens stora äventyr. Påsklovet kommer vi att tillbringa i Japan. Det ska bli sååå spännande. Besök i Kyoto och några dagar i Tokyo är så långt vi har hunnit i planeringen hittills. Eftersom vi är där på våren kanske vi får se de japanska körsbärsträden blomma i sitt hemland. Vår är det inte i Bryssel, däremot har det blivit väldigt mycket höst de senaste dagarna. Jag har blivit tvungen att använda sockor och att sitta ute i trädgården på kvällarna är det inte längre tal om.

Vi har funnit en, eller två, nya bekantskaper på vår gata i stan. Mopsen Cookie och hans matte, en ensam  äldre dam. Matten och jag kommunicerar på en blandning av tyska, franska och engelska. Det blir roliga små samtal om Cookie, som måste banta tre kilo...

På lördag ska Pontus spela match. Denna gång mot Anderlecht. Pär är mycket uppspelt inför det faktum att någon i hans närmaste familj får spela mot ett lag som är med i CL. Att det handlar om P8 spelar ingen roll. Jag misstänker att det blir en lördag förmiddag i Anderlecht. Det kan bli kul, för där har jag inte varit tidigare.

Livets gång...

Här har det varit tyst under en lång tid.

Sommaren sprang förbi i år också, men av lite andra anledningar än förra året. Jag skulle föredra att sommaren hade flugit förbi av förra årets anledningar. De var bra mycket trevligare än årets.

Det senaste året har mycket hänt i mina föräldrars liv och därmed även i mina bröders och mitt liv. Jag skulle snabbt trötta ut er om jag försökte att ge en kort version av alla vårdkontakter både mamma och pappa har haft de senaste 13 månaderna.

I början av sommaren stod det klart att min älskade mamma inte längre kunde bo hemma. En snabbt utvecklad demens och ett svårläkt lårbensbrott gjorde att hon var tvungen att flytta till ett äldreboende. En stor omställning i både hennes och pappas liv. En omställning som har inneburit stor sorg och smärta för båda två. Efter att ha levt tillsammans i 55 år så ekar det tomt i ett hus när ens livspartner inte bor där längre. Samtidigt är det än mer förvirrande när man inte fullt ut kan ta in varför man inte längre kan bo kvar i sitt hus.

För oss övriga i familjen gäller det nu att försöka att stötta våra föräldrar i deras respektive livssituation. Något vi gärna gör, men något som också är svårt och prövande för oss alla. Men motgångar föder på något sätt alltid något positivt, även om man inte alltid kan känna det när man befinner sig mitt i motgången. För min del handlar det om att jag har lärt känna min älskade pappa på ett nytt sätt. Jag har diskuterat saker med honom som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har även fått ny kontakt med min mammas bästa väninna. Jag har också insett hur oerhört lite jag vet om hur det är att leva med demens och hur jag som anhörig ska bemöta en människa som befinner sig i ett dement tillstånd.

Nog om detta.

När vi kom tillbaka till Bryssel möttes vi av några mindre upplyftande besked. Pamela och Henry, vår amerikanska granne och hennes son, skulle flytta till Amsterdam. Tråkigt för oss, men kul för Pamela, som fått ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Vi hade fått en räkning på € 2500 för städning av vår trappa och trädgårdsmästare. Det kändes inte rättvist med tanke på att jag själv har städat trappan när ingen har varit här på några veckor. När gräset tillåts bli 40 cm. högt kan jag inte påstå att jag känner för att betala för trädgårdsmästare heller... Efter många om och men verkar vi ha nått en uppgörelse med hyresvärden om att betala hälften. Vi får väl se om det står fast.

För att ytterligare spä på detta negativa inlägg så kan jag meddela att sedan vi kom tillbaks för tre veckor sedan har Johan slagit ut en av sina permanenta tänder och varit på akuten och röntgat sin handled efter att han trillat på en rast i skolan. Jag håller tummarna för att oturen är slut. Samtidigt klarade jag av besöket på akuten nästan helt på franska. Som sagt var inget ont som inte har något gott med sig...

Över till något positivt. Jag har börjat jobba igen. Att få träffa mina elever igen får mig på bra humör. De första veckorna är alltid hektiska innan schemat har börjat sätta sig och man hittar rutiner för allt. Det här läsåret kommer jag att jobba nästan heltid. Det kommer säkert att märkas här på bloggfronten.

Vi hann med några dagar i Stockholm i augusti. Förutom besök på Vasamuseet och en avkopplande vistelse i skärgården, besökte vi Birka. På bilden pekar vår duktige guide ut var staden låg en gång i tiden.

Molly - en toypudel.  Sommarens bästa händelse, enligt barnen.