Onsdag eftermiddag

På onsdagar slutar barnen i det här landet skolan vid lunch. Så även på Europaskolan. Det är ett välkommet avbrott mitt i veckan för barnen som har skola kl. 8.30 - 15.20 de andra dagarna. Det är  långa dagar för en som går i första klass.

Det finns en förklaring till varför barnen slutar tidigt på onsdagar. Tidigare hade de inte religionsundervisning i skolan. Istället fick man besöka sin kyrka på onsdag eftermiddag och där få undervisning i sin religion. Numera sköts detta på skoltid, men det är fortfarande kyrkan som utser de lärare som undervisar i religion. På Europaskolan får man välja vilken religion man vill läsa och det erbjuds bl.a kristendom med katolsk och protestantisk inriktning, judendom och islam. De flesta blir undervisade på sitt modersmål. Vill man inte läsa religion får man istället läsa etik och moral.

Onsdag eftermiddag innebär för våra barn och många andra barn att det finns möjlighet att leka med kompisar. Givetvis kan man göra det andra dagar också, men då många har aktiviteter efter skolan och skoldagen redan är ganska lång blir det inte så ofta våra barn leker med kompisar utöver helgerna och just onsdag eftermiddag.

Den här veckan var onsdag eftermiddag den enda dagen våra barn kom hem före kl. 18. På Europaskolan sätter man höstterminens betyg strax före eller strax efter jul. Det är jag van vid från Sverige. Systemet som används på denna skola känns dock något ålderdomligt. Till varje klass finns det en pärm och i den finns det ett papper för varje elev. På det pappret skriver lärarna betyget, 1-10 kan det vara. 1-5 är underkänt. Man ska även skriva en kommentar. När betygen är inskrivna är det en konferens för varje klass. Dessa ligger, av förklarliga skäl, efter skolans slut. Med nio olika språksektioner på skolan och i många fall två klasser/ år och sektion blir det sena kvällar. I det här sammanhanget kan man märka vissa skillnader i hur mycket tid en konferens tar. Fransmännen och italienarna tar längst tid. Det kan, delvis, förklaras med att de har stora klasser, men enligt svenska lärare som ibland är med på dessa konferenser har de, ibland, inte förberett sig. Finnarna, svenskarna och portugiserna är de som är bäst på att hålla de 15 minuterna som en konferens, enligt schemat, ska pågå. Den här veckan var jag med på tre sådana möten och det innebar långa kvällar, även för våra barn.

Igår, lördag, var vi på födelsedagskalas hos Henry. Då han uppnådde den aktningsvärda åldern 10 år,  hade han beslutat att han ville ha cocktailparty för både barn och vuxna. De inbjudna gästerna fick ta med sig ingredienser till sina favoritdrinkar och/eller drinktilltugg. Vi fokuserade på tilltuggen och snittarna med svensk, direktimporterad, löjrom försvann snabbt ner i magarna på festdeltagarna. En trevlig tillställning var det med många barn och vuxna från en rad olika länder. Jag är så glad över att vi har grannar som är så roliga att umgås med. Det förgyller vårt liv här i Bryssel.

Idag besökte vi flygmuseet  som ligger i Parc Cinquantenaire. Med tre pojkar i åldern 6-9 år i sällskap var det en bra museiupplevelse. Jag hann inte läsa allt som stod på skyltarna, men det gjorde inget för barnen var nyfikna och intresserade hela tiden vi var där. Att man fick gå in i ett av planen och att det gick att provsitta en cockpit till ett stridsflygplan gjorde inte besöket sämre. Jag håller med min vän C. om att man visst kan ta med barnen på museum. Man får fler perspektiv på det som visas och barn är nyfikna av naturen. Många bra samtalsämnen dyker upp naturligt.

I början på veckan hade vi strålande vackert väder här. Kvicksilvret låg runt noll och solen sken från klarblå himmel. Efter det kom gråvädret tillbaka och regnet. Att vintern hittills varit mild är bilderna nedan ett bevis på. De tog jag förra helgen och igår hittade jag den första krokusen i vår trädgård. Våren är här, eller?

Pontus fotograferade årets första snödroppar den 14 januari. 

Det är påsk om mindre än tre månader. Då har de här påskliljorna antagligen blommat över...

Fullt upp

Nu börjar vi rota oss ordentligt i Bryssel. Vi säger nämligen att vi åker hem när vi åker till Sverige och att vi åker hem när vi åker till Bryssel. Barnen längtar hem till sina rum och de vardagliga rutinerna i Bryssel. Jag inbillar mig att det inte bara är TV-spelet de längtar efter. Jag hittar inga självklara ämnen att blogga om för tillfället, beroende på att detta numera har blivit min vardag. På riktigt.

Resan till Bryssel gick smidigt och bra. Konceptet den här gången innebar lunchstopp i Malmö innan vi lämnade fädernelandet. Vi köpte med oss några tidningar och en påse plockgodis och körde över bron i ösregnet. Ösregnet och blåsten följde oss sedan under stora delar av resan för att kulminera i en hagelstorm mellan Hannover och Dortmund. Där såg vi blixten, men den här gången var det naturfenomenet som lyste upp himlen och inte polisens blixt. 13 timmar efter att vi lämnat stugan låste vi upp dörren till lägenheten och pustade ut.

Semlor från ett konditori i Malmö avnjöts på färjan mellan Rödby och Puttgarden.  Mycket goda och antagligen de enda konditorisemlorna vi kommer att äta det här året. 

Att komma hem innebar, för min del, att jag började hetsläsa den bok jag valt till slutuppgiften på Kinakursen. Boken var intressant, men inte särskilt kul att läsa... Den handlade om hur en före detta kinesisk premiärminister blivit satt i husarrest  på grund av sitt liberala synsätt på politiska reformer. Om någon av mina före detta elever läser detta, kan jag meddela att boken Vilda Svanar var lika lättläst och gick lika snabbt att läsa som en Kalle Anka-tidning i jämförelse med den här boken. Boken lästes ut och tisdag och onsdag var avsatta till skrivardagar. En, minst, fem sidor lång recension av boken skulle vara inlämnad senast fredagen den 13:e. Datumet lät olycksbådande och jag bestämde mig för att bli klar i god tid. I onsdags kväll skickade jag iväg den och nu sitter jag och saknar tentafesten...

Torsdag och fredag jobbade jag hela dagarna och irriterade mig på kollektivtrafiken... Gårdagens kväll tillbringade jag på föräldraföreningens årsmöte. Roligare möte har jag varit på, men ibland måste man göra saker som inte står högst upp på ens önskelista. Jag fick lära mig en ny sak om skolan igår. Marken som skolbyggnaden ligger på tillhör Brysselregionen, medan skolans fotbollsplan ligger i Flandern. Det innebär att det gäller olika regler vid t.ex. nybyggnation inom skolområdet. Detta medför givetvis problem... Ett annat tecken på att man börja vänja sig vid att bo i Belgien är att jag inte längre blir förvånad. Man rycker på axlarna, ler lite snett och konstatera med viss ironi "This is Belgium..."

God fortsättning

Jag fick en kommentar om att det var dags att uppdatera och det stämmer att det var länge sedan jag skrev senast.

Som vanligt har besöket i fädernelandet gått väldigt fort och jag har inte hunnit träffa alla som jag hade tänkt. Jag kan än en gång konstatera att det är otroligt skönt att vi har stugan att bo i när vi är i Sverige. Här har vi allt vi behöver för att livet ska kännas bra. Barnen är nöjda och glada då de har kompisar att leka med och vi kan ta emot besökare utan att vi behöver ta hänsyn till några andra än oss själva.

Vi kom hit kvällen före julafton efter en mycket bra hemresa. Vi lämnade Bryssel på torsdag kväll och övernattade i Tyskland. Fredag morgon satt vi i bilen klockan åtta och vid halv tolv hade vi passerat flaskhalsen Hamburg. Där fastnade vi i den enda kön på hela hemresan. Fastnade gjorde vi i och för sig en gång till, men det berodde inte på kö. Snarare tvärtom. Vid Lübeck träffades vi av blixten. Polisens blixt, visade det sig... Strax dök det upp en liten blå bil med en skylt som det stod "Polizei folgen" på... Några nervösa minuter passerade. Hur mycket för fort hade Pär kört och vilken lagstiftning har man i Tyskland då det gäller fortkörning, hur mycket skulle det kosta var det som vi funderade på. Jag log även ett diaboliskt leende eftersom jag faktiskt hade påpekat att det kanske gick lite för fort strax innan vi träffades av blixten. Vad var det jag sa, liksom... 23 kilometer för fort hade det gått, sa polisen, och det kostade 100€. Billigt, jämfört med Sverige där det hade kostat 2 800 SEK, enligt Trafikförordningen.

Vi firade vår första julafton i stugan och fick sällskap av en del av Pärs släkt och en del av min släkt. Då detta bestämdes ganska sent fick jag vara tomte. Pontus var lite fundersam till en början och visste inte vad han skulle tro. Sedan lyfte han på rocken och sa nöjt: "Det är mamma, det ser jag på jeansen." Johan påstod att han hade sett att det var jag direkt. "Har man haft en mamma i nio år känner man väl igen henne" var hans kommentar. Vi får väl se om vi kan återupprätta tron på tomten nästa år.

På annandagen var vi bjudna till mina föräldrar. Min mamma, som hade varit pigg ett tag, var dålig igen och det blev jag som lagade middag. Vi träffade mina syskon och det var kul. Mamma var trött och dagen efter blev hon inlagd på sjukhuset, för fjärde gången sedan slutet på augusti. I skrivande stund får hon vara kvar där till i början på nästa vecka och jag hoppas att de kan kurera henne denna gång.

Den 29 december var barnen bjudna på teater i Göteborg av sin farfar. Det var även deras kusiner. Efter teatern skulle de sova över hos kusinerna. Det innebar att jag och Pär var barnlediga och att jag fick min julklapp av Pär. Julklappen innebar shopping, helkroppsmassage, middag på 28+ och övernattning på hotell. Göteborg visade sig från sin allra sämsta sida med storm och regn, men eftersom vi befann oss i våra gamla hemkvarter stod inte sightseeing på dagordningen. Hotellet och maten var fantastiskt bra så det spelade ingen roll att det var dåligt väder.

Nyår firade vi i Sandared. Vi började med att grilla korv vid lunch och de modiga bastade och badade i sjön i samband med det. Det gjorde inte jag. Framåt kvällen blev det fördrink i ett hus, medan middagen avnjöts i ett annat. Firandet innehöll allt som ska finnas på en nyårsfest. Det vill säga finkläder, god mat, champagne och roliga människor. På nyårsdagen var vi sega och passade på att stödja den svenska restaurangnäringen genom att hämta pizza. Det var vi inte ensamma om att göra.

Nyårsaftonens morgon var sagolikt vacker. Frost, sol och helt vindstilla skapade vackra  vyer  nere vid bryggan. 

I måndags åkte vi till Pärs mamma i Jönköping. Efter det lekte barnen med kompisar i Borås. Under tiden passade jag på att avlägga ett besök hos min frisör. Jag har inte hittat någon bra frisör i Bryssel, än så länge. När jag var klar hos frisören besökte jag jeansaffären. Visst kan jag köpa jeans i Bryssel, men i Borås gör jag det på tio minuter och är alltid nöjd.

Igår var jag och hälsade på mamma på sjukhuset. Jag hade ett bra samtal med hennes läkare och nu är det bara att vänta och se vad som händer. Färden tillbaka till Varberg tog lång tid. Det var mörkt och snöade och blåste hela vägen från Värnamo till Ullared. Strax efter Ullared övergick snön till regn och det var att ett lyft. När jag kom fram väntade en god middag i goda grannars sällskap. På natten väcktes jag av Emil och hade svårt för att somna om. Några knäckta tallar på grannarnas tomt vittnade om stormen när vi vaknade idag på morgonen. Idag har vi packat och förberett oss inför morgondagens hemresa.

Idag var det en annorlunda vy nere vid bryggan. Bryggan syntes inte idag och havet piskade mot stranden.

Alla överlevde inte stormen Emil. Den här fågeln hade havet sköljt upp. Är det någon som vet vad det är för sort? 

God fortsättning på det nya året!

Årets julklappar

Igår kom de äntligen, elektrikerna som skulle laga porttelefonen. Att de hade sagt att de skulle komma klockan tolv, men dök upp kvart över tre var inte så farligt. De kom ju rätt dag och med tanke på våra tidigare erfarenheter är det riktigt bra... Porttelefonen fungerar numera, men uppenbarligen var det svårt att få dem att fungera i alla lägenheterna samtidigt. Det verkar som att vår försvunna lur och sladd är en del av problematiken... I vilket fall som helst var väl detta en sorts julklapp till oss. Vi får väl se om den fungerar efter jullovet.

Porttelefonen är lagad med hjälp av silvertejp. Man ska alltid ha en rulle silvertejp hemma . En ovärderlig hjälp för alla inklusive hemmafruar, bilmekaniker och elektriker.

I morgon slutar de flesta skolor här inför julen och vad händer då? Jo, man bestämmer sig för att gå ut i generalstrejk för bland annat alla allmänna transporter. Lokaltrafik, tåg och bussar och eventuellt även flyget ska strejka. Som jag skrev i samband med förra strejken förstår jag fullt och fast varför de bestämmer sig för att strejka just nu. Men det blir svårare och svårare att acceptera. På det här sättet kan säkert en del av de strejkande få lite mer julledighet, men de ställer till besvär för oerhört många andra människor. Givetvis är det meningen att det ska vara så. Jag tycker synd om de som har bokat flyg eller tåg för att kunna besöka sin familj och som kanske inte kommer hem till jul det här året heller. Förra året var det många som inte kom hem beroende på snöoväder och i år kan det bli en strejk som sätter käppar i hjulet för julfirandet. Tack för den julklappen...

Det här året tillhör jag förhoppningsvis inte de som drabbas av strejken. Vi ska köra till Sverige med start i morgon eftermiddag. Vi kör en bit upp i Tyskland och övernattar och satsar på att fortsätta färden tidigt på fredag morgon. Målet är att ha kommit förbi flaskhalsen Hamburg före lunchtid. Vi inbillar oss att om vår plan håller kan vi komma nå vårt mål sent på fredag eftermiddag. Om vi slipper bilköerna i Tyskland så slipper vi väl knappast kön i mataffären i Varberg på fredag kväll. Julklapparna är redan köpta, men en del väntar på att bli inslagna. Och årets julklapp i den här familjen är föga överraskande böcker...

På sätt och vis kan jag påstå att jag blev drabbad av generalstrejken ändå idag. Min dagsplanering gick ut på att jag skulle förbereda mig inför mitt sista seminarium på min Kinakurs under förmiddagen. Istället fick jag hasta ut och köpa de sista klapparna, då man aldrig vet vilka affärer som kan hålla öppet under en generalstrejk. Seminariet i kväll gick, trots de ändrade planerna, bra och nu väntar en bok på att bli läst och recenserad under julen. Det blir årets julklapp till mig själv.

GOD JUL!

Carema made in Belgium?

Huset vi bor i har en intressant historia. En typ av Caremahistoria, för att anknyta till ett hyfsat aktuellt ämne i svensk media...

Igår kom jag hem glad i hågen eftersom vår porttelefon skulle vara lagad. Det var den inte. Jag sa några väl vald ord utom hörhåll för barnen. Jag har som sagt var börjat tröttna på att inte ha en fungerande porttelefon och jag är väl medveten om att det är ett i-landsproblem, men trots det är jag småsur. Elektrikern skulle komma igår och jag förutsatte att problemet skulle vara löst. Naivt kan man tycka. This is Belgium...

Idag fick jag veta varför den inte var lagad. Elektrikern hade mycket riktigt varit här, men i vår grannes lägenhet fanns så mycket att ordna till att han inte hann med porttelefonen. Han ska komma tillbaka på tisdag. Personen som talade om detta för mig var ägaren till huset, som nu har kommit till Bryssel från Qatar för julledighet. Hon besiktigade lägenheten tillsammans med den nye agenten för uthyrningen. De gick igenom och kollade på allt, inklusive vår ostädade vind... En trevlig kvinna som visade sig vara lärare i franska på en amerikansk skola i Qatar. Hon berättade även en del av husets historia.

Huset vi bor i fungerade fram till 2004 som ett äldreboende. I hela fastigheten bodde det 25 åldringar. De som bodde på övervåningen i vår lägenhet kunde inte ta sig nerför trappan och två gamla människor bodde i garaget... De som ägde äldreboendet på den tiden var tre legitimerade läkare. 2004 hände något som gjorde att de evakuerade huset på grund av sanitära orsaker. Det var väldigt nergånget och att ta hand om 25 äldre människor kräver, även i Belgien, tillgång till ändamålsenliga lokaler. Huset hade uppenbarligen evakuerats snabbt och ingen hade återvänt för att ta hand om det som lämnats kvar. Skor hade stått kvar i hallen. Sängarna stod obäddade med smutsiga lakan. I köket var kaffet kvar i kaffebryggaren och kylskåpet var inte tömt tre månader senare. Det var då det var visning av fastigheten. Det luktade inte gott i huset... Man kan verkligen fundera över hur åldringarna som bodde här mådde. Det  tre läkarna som ägde äldreboendet är verksamma som läkare idag. Det är med andra ord inte enbart i  Sverige som man kan sko sig på dålig äldrevård. Tråkigt men sant.

Den här trappan är inte helt lätt att gå i för en hyfsat ung människa. Om man är gammal och sjuk är det nog nästintill omöjligt. Jag tycker synd om åldringarna som bodde på vår övervåning. 

I det här mysiga garaget, utan fönster, ska det ha bott två människor år 2004. Jag ryser när jag tänker på hur fuktigt det måste ha varit och på de stora spindlarna de var tvungna att dela utrymme med. 

Det här badrummet fanns inte i äldreboendet, men det hade behövts...

Priset på fastigheten hade varit väldigt lågt och ägarna insåg varför när de fick tillträde till huset. Renoveringen av fastigheten kostade mer än vad inköpspriset var. De fick göra om allt från taket till att dra ny elektricitet. Under tiden som renoveringen pågick träffade man på nya fel hela tiden. Ägarna som vid den tiden bodde i Thailand flög hem fem gånger på ett år för att fatta beslut om hur renoveringen skulle fortlöpa. De blev nöjda med resultatet och lägenheterna är verkligen fina. De har aldrig bott här själva och en inte alltför avancerad gissning är att fastigheten är köpt i rent spekulationssyfte. Året som gått har det dock varit en hel del problem. Inte för vår del, men för vår granne och de som har haft hand om fastigheten har inte skött sitt uppdrag. De verkar dessutom ha hyrt in en del svart arbetskraft, för enligt ägaren, har de inte kunnat visa kvitton på arbeten de sagt att de låtit göra.

Nu ser vi fram emot det nya året och hoppas att vi ska slippa krypa genom häcken till äldreboendet fler gånger. Det verkar till och med som att vi ska kunna börja använda garaget.  De har lovat att göra nya inställningar på garageporten så att de inte stängs innan man hunnit köra ut hela bilen. Vi fick nämligen vita "stripes" på bakdörrarna då porten stängdes innan vi hunnit köra ut när bilen var helt ny... Vi ropar inte hej riktigt ännu, men jag är optimist och tror verkligen att det blir bättre. Ett nytt år och nya utmaningar väntar.

Fem saker ni (kanske) inte visste om mig och lucia

Häromdagen fick jag en utmaning från Brysselkakan. Jag ska berätta fem saker som ni (kanske) inte vet om mig.

Jag tål inte knottbett.
Moules frites är ingen maträtt för mig. Jag tycker om musslor, men blir dålig om jag äter det i större mängder.
Jag gillar att köra bil fort, när omständigheterna är bra som raka, torra vägar.
Jag och min man har mutat ryska tjänstemän med en flaska vodka på flygplatsen i Moskva.
Jag är bra på att koka knäck.

Förra torsdagen väntade jag hemma hela dagen på att "någon" skulle komma och laga vår porttelefon. Den har inte fungerat den senaste månaden och nu börjar jag bli mer än måttligt irriterad på detta. Givetvis kom det ingen och lagade den, trots att ägaren till huset nu gått in och agerar istället för agenten de anlitat för att fixa sådana här saker...

I fredags skulle vi ha gäster och mitt uppdrag efter jobbet var att köpa bröd. Jag lämnade av barnen hemma och även min mobiltelefon, eftersom det är den folk brukar ringa på när de vill bli insläppta genom porten. Jag gick till bageriet och de hade det bröd jag ville ha, allt var frid och fröjd. Jag känner efter om nycklarna ligger i jackfickan, det gör de inte. Jag har väl lagt dem i väskan tänker jag, men det har jag inte. Jag kan med andra ord inte komma in genom porten. Jag fnissar lite åt det hela och går hem. Jag tänker att jag kan ringa på hos någon av grannarna som jag brukar prata med. Ingen av dem är hemma. Jag funderar på hur jag ska komma in. Klättra är inget bra alternativ. Vänta tills gästerna kommer är heller inget bra alternativ. Ska jag bli tvungen att ringa på hos äldreboendet ännu en gång? De talar ju bara franska där... Jag drar på det någon minut, men bestämmer mig för att bita i det sura äpplet. Jag funderar ut hur jag ska förklara min situation, på franska i deras porttelefon. Mannen som svarar förstår min situation och öppnar för mig. Han har ficklampa med sig och hjälper mig att hitta hålet i buskaget där jag kan komma in i vår trädgård. Nu har de ännu en historia att berätta om den mystiska svenska grannfamiljen som kryper genom hålet i häcken.

Lördagen var en dag fylld med aktivitet. Knäck skulle lämnas på julmarknaden, födelsedagspresent inhandlas, hjälpa till med försäljningen på julmarknaden och avslutningsvis glöggmingel. Allt flöt på bra, men jag somnade innan huvudet låg på kudden på kvällen.

Söndag förmiddag inleddes med bak av lussekatter och tidigt på eftermiddagen stekte vi 2,5 kg. köttbullar. Lussekatterna tog vi med på kakbytardagen med grannarna på vår gata. En trevlig tillställning där man tar med sig ett bakverk och får smaka på andras kakor, samtidigt som man pratar med de som bor i området. Det hela avslutas med att vi går till äldreboendet och sjunger julsånger och bjuder på kakor. Mycket uppskattat. Ett av de roligare samtalsämnena det här året blev om lucia. Vi förklarade hur man var klädd i ett luciatåg. När vi berättade om stjärngossarna och deras vita hattar såg våra brittiska grannar lite konfunderade ut. Sedan kommer frågan om det har någon koppling till ku kluxklan. Jag har aldrig ens tänkt den tanken tidigare att det kunde uppfattas på det sättet. Fast det klart att män iförda vita klänningar med konformade vita hattar på huvudet kan ge sådana associationer.

I tisdags lyssnade och tittade vi på skolans luciatåg. Vår egen stjärngosse sjöng vackert tillsammans med sin klasskompis och efteråt fikade vi med Pontus klass. Samtidigt åts våra 2,5 kg. köttbullar på mitt jobb. Där är det tradition att svenska sektionen bjuder på ett litet julbord i samband med lucia.

Världens finaste stjärngosse som fortfarande inte vet att man kan tro att han är en del av ku kluxklan...

Men hör och häpna! Elektrikern som skulle kommit förra torsdagen ringde just och berättade att han kommer imorgon förmiddag. Bara åtta dagar senare än det var bestämt och fem veckor efter vi felanmälde porttelefonen första gången...

Strejk och frukost

I början av förra veckan slog det mig att det var länge sedan de strejkade i Bryssel. Hela hösten har det varit lugnt. Nu skulle jag väl inte ha tänkt så för dagen efter annonserades en stor strejk som bland annat skulle påverka lokaltrafiken. Som vanligt tänkte de strejka en fredag. Den dag som det alltid är mest kaos i trafiken i den här staden. Eftersom jag arbetar på fredagar och tar med mig barnen hem på bussen krävdes en viss planering av logistiken i vår familj den dagen. Jag bestämde mig för att cykla och Pär skulle försöka komma med bilen och hämta barnen. Vi var väl förberedda inför det väntade kaoset i trafiken. Antagligen var det många som hade planerat att jobba hemifrån på fredagen eftersom det väntade kaoset uteblev. En del av mina elever planerade också in en ledig dag, trots att en hel del av kollektivtrafiken gick, om än i minskad omfattning... I måndags skulle allt flyta på som vanligt, men det gjorde det inte. En vild strejk i kollektivtrafiken gjorde att jag kom för sent till jobbet. Anledningen till den vilda strejken var att någon/några under helgen hade uppträtt hotfullt mot spårvagnsförare. Det är inte ok, men samtidigt så blir det en form av kollektiv bestraffning när denna yrkesgrupp går ut i vild strejk och det kan jag inte heller tycka är ok. Dessutom så för det med sig problem på flera nivåer, då mina elever står utan lärare (vilket de i och för sig inte tycker är något problem...) och då får någon annan gå in och försöka hålla ordning på dem. Ännu värre blir det för andra yrkesgrupper. Vår städerska konstaterade att hon kan bli av med en hel dags inkomst om inte kollektivtrafiken fungerar. Jag förstår att de anställda i kollektivtrafiken vill visa hur viktiga de är för att samhället ska fungera. När jag nu har upplevt detta ett antal gånger på ett år så börjar jag faktiskt tröttna på det och om det händer för ofta tappar man förståelsen för det.

När jag väl kom på tunnelbanan i måndags så började jag fundera på frukostvanor. Jag har svårt för att äta tidigt på morgonen. Trots min egen oförmåga att äta frukost försöker jag att få mina barn att göra det. Med skilda resultat. Den gång de har ätit mest var när de fick flingor med chokladsmak. Något jag en gång svurit på att aldrig skull ge dem till frukost... För det mesta äter de en smörgås och dricker mjölk, juice och/eller äter youghurt. På tunnelbanan i fredags stod jag bredvid två barn i Pontus ålder. Att frukostvanor dök upp i mitt huvud berodde på att barnen bredvid mig på tunnelbanan åt varsitt pain au chocolat Det här är inte första gången jag ser barn äta sin frukost på väg till skolan på morgonen. Det som  har slagit mig är att de alltid äter något som innehåller mycket socker eller dricker saft till. Otänkbart i min frukostvärld.  En ovetenskaplig undersökning gjord av mig och min äldre bror tyder på att i norra Europa äter vi frukost som innehåller mindre socker än vad man gör längre söderut. Detta bekräftades även av en spanjor i fredags, som hade gjort samma iakttagelse.  Vid middagen i fredags konstaterade vi även hur konservativa många är när de äter frukost. De flesta väljer att äta detsamma varje dag till frukost, medan man är noga med att variera sin kost i övrigt. Nu kom jag att tänka på vad man äter i Kina och Vietnam till frukost. Det får avhandlas en annan gång.

Förra veckan pratade jag med min mamma. Hon riktigt sprudlade av liv, jämfört med hur det har varit under det senaste halvåret. De har äntligen kommit ett steg närmare en diagnos för hennes del. Med stor sannolikhet lider hon av Parkinson och för tillfället håller de på att pröva ut medicin till henne. Sedan de började medicinera har hon blivit så mycket piggare både fysiskt och psykiskt. För hela familjen är det så skönt att se att hon med ens har blivit så mycket bättre. Vi har fått en förklaring till den snabba försämring av hennes fysik och det som vi har uppfattat som en personlighetsförändring Vi förstår varför hon har varit så trött, haft svårt för att röra sig och verkat deprimerad. Vi vet om att det är en kronisk sjukdom och vad det innebär, men just vetskapen om vad man kan förvänta sig gör att allt känns mycket lättare. Ovisshet är alltid värst.

Julstressen börjar göra sig påmind. Förra onsdagen bakade vi pepparkakor. Jag gjorde egen deg och den blev superbra och barnen var fullt sysselsatta i två timmar. Igår var det julkonsert på skolan och Johan var med i luciatåget, det var fint. På lördag är det julmarknad på skolan och idag har jag kokat två omgångar knäck som ska säljas där. På luciadagen ska Johan sjunga duett med en klasskompis för hela skolan. Det stolta modershjärtat svämmar över... Innan det är dags för lucia ska vi även baka lussekatter och steka en massa köttbullar till olika evenemang som vi ska delta i.