1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag gjorde mitt första inlägg på denna blogg. Då visste jag inte vad jag skulle komma att skriva här och med facit på handen har det handlat mycket om vardagen i vårt nya hemland.

Ett år har gått fort och när vi kom tillbaka efter semestern i Sverige var det till en känd miljö. Det var annorlunda för ett år sedan. Det är alltid jobbigt och stressande att flytta och byta miljö och det får ännu en dimension när man lämnar det land man är född och uppväxt i. Vi har lärt oss mycket nytt det gångna året. Både om oss själva och om vårt nya hemland. Både positiva och negativa erfarenheter har vi fått och gjort. Vi ångrar oss inte att vi tog steget och lämnade Sverige och Borås. Samtidigt kan vi fortfarande sakna vårt gamla liv och alla kära vänner. Å andra sidan har vi nu börjat få ett större kontaktnät och nya vänner i Bryssel. Det gör att vi känner oss rika och lyckligt lottade med vänner på flera ställen.

Jag har funderat på om jag ska fortsätta blogga. Mitt beslut blir att jag kommer att göra det. För mig fungerar bloggen lite som en form av terapi. Det är skönt att få skriva av sig ibland.  Jag vet att en del av mina gamla vänner ibland har funderat på om jag berättar sanningen om vårt nya liv. Självklart är det min version av vårt nya liv ni får ta del av och lika självklart är det för mig att jag utelämnar saker som jag uppfattar som alltför känsliga för de andra familjemedlemmarna.

Veckan som har gått har präglats av att jag varit förkyld. Ett litet virus har hoppat runt i min kropp och gjort att jag har känt mig ganska hängig. Inte så hängig att jag inte har kunnat jobba, men tillräckligt för att min energinivå har varit ganska låg och att inte så mycket har blivit gjort. Mina tankar har också flugit iväg till Sverige och mina föräldrar, då min mamma har varit inlagd på sjukhus. Det är vid sådana tillfällen som det känns jobbigt att bo en bit bort. Samtidigt som jag inte hade varit till någon vidare hjälp om vi hade bott kvar i Borås. Men jag hade åtminstone kunnat besöka henne på helgen.

Imorgon är det bilfri dag i Bryssel. Det här året låter vi bilen stå hela dagen. Hela familjen ser fram emot det och vi ska gå mitt i gatorna och tänker inte flytta på oss om det kommer några vilsna nykomlingar och kör bil.

Loppmarknad

Så var denna helg snart till ända och imorgon är det dags att träffa eleverna igen. Det innebär också att jag måste jobba en liten stund ikväll.

För ovanlighetens skull gick jag upp tidigt en söndag. Kvart över åtta var jag en fyra passagerare på spårvagnen. Jag bytte spårvagn mot metro och steg av vid Louise. Därifrån promenerade vi, två rödblonda svenskor. Vi fick oss ett gott skratt när två killar i 25-årsåldern tutade på oss när de körde förbi i sin cabriolet. Vi undrade om de drev med oss eller om de såg dåligt. Det här har jag uppfattat som en skillnad mot Sverige. Man får fler komplimanger av okända människor. På väg till bloggträffen igår gav en man på gatan mig en komplimang för färgen på min klänning. Inget man, spontant, brukar göra i Sverige.

Efter en kort promenad och en kort hissfärd kom vi fram till Vossplein. De har en loppmarknad med en hel del antika saker där. Har man inget bättre för sig en söndagsmorgon kan man gå runt där och förundras över alla saker som söker en ny ägare.

Allt mellan antika möbler och nytillverkade, afrikanska, Manneken  Pis kunde man köpa på loppmarknaden vid Vossplein. 

En ny tennservis för kaffe och te köpte jag inte även, om jag tyckte att kannorna var snygga.

Krokodilskinn i modell större och mindre var till salu. Jag kanske skulle slagit till och låtit tillverka ett par stövlar...

Passande namn på en klocka, Urtyp. Vi prutade på denna, men de blev inte nöjda med de 15 € som vi erbjöd. Det var nog tur för den hade varit ganska tung att släpa runt på. 

Om man ville få huvudvärk kunde man köpa denna fantastiska lampa. 

Efter loppmarknaden styrde vi stegen mot Sablon. På vägen dit var vi inne i en några mysiga antikvitets- och inredningsaffärer. Framme vid Sablon åt vi en god frukost på Le Pain Quotidien.

Naturell youghurt med färska bär smakade härligt till frukost.

Vi inspekterade även utbudet på antikmarknaden i Sablon. Jämfört med loppmarknaden var det dyrare, men objekten såg i många fall mycket fräschare ut.

Resten av dagen har jag försökt att kurera en ömmande hals. Jag får alltid ont i halsen i samband med skolstart och hoppas nu att det inte ska bli värre. En stor kopp te med citron och lite alvedon ska nog kunna få min kropp gladare.

Fösta dagen på jobbet och bloggträff

Igår började min nya vardag... Jag träffade mina elever för första gången. Det var kul, men nervöst. Natten mot fredag vaknade jag två gånger mitt i natten med hjärtklappning. Det var svårt att somna om. När väckarklockan ringde kände jag mig allt annat än utsövd. Jag hade bestämt mig för att cykla och när jag skulle trampa iväg öppnade sig himlen. Jag hann i tid och kunde ta det lugnt en stund. Jag träffade en del av mina nya kollegor och de tog väl hand om mig. Jag fick se mina klasslistor för första gången och kunde konstatera att den största gruppen jag har består av 13 elever. Jag som är van vid grupper på 30-32 st. tycker att det känns lyxigt. Jag träffade 5 av 7 grupper under fredagen och det kändes bra. De yngsta är 11 år och jag är inte van vid att undervisa så unga. Fördelen är att jag känner dem lite eftersom jag träffade dem ganska mycket i våras. Alla grupper var trevliga och vi hjälptes åt med att komma fram till vilket ämne vi ska börja läsåret med. Söndagen ska därför ägnas åt planering. Jag måste medge att jag var trött på kvällen...

Idag har jag varit på bloggträff. För ett tag sedan fick jag en inbjudan om att träffa några andra svenskar som bloggar från Bryssel. Kul ide! Givetvis ville jag vara med. Det var trevligt att få träffa lite nya människor och också få ett ansikte på några av de bloggare som jag har läst ibland. Jag hoppas att vi kan ses igen!

Imorgon ska jag få gå på antikmarknad. Jag ska försöka att komma ihåg kameran så att jag kan visa lite bilder från marknaden en annan dag.

Idiotförklarad - två gånger

Idag har jag fått en del saker uträttade. Samtidigt har jag blivit mer eller mindre idiotförklarad på två ställen.

De senaste tre dagarna har jag ägnat mycket tid åt att försöka få alla praktiska delar kring mitt nya jobb att falla på plats. I måndags infann jag mig före kl. 13, enligt uppmaning, för att skriva på mitt kontrakt, få mitt schema och lite annat som kan vara bra att ha innan jag ska börja undervisa. Kontraktet var inte klart, det skulle jag få på tisdagen. Schemat fick jag senare på eftermiddagen och det stämde inte... Rektorn glömde att ta upp mig som nyanställd i sin presentation av alla nya lärare och jag fick istället själv presentera mig inför alla kollegor. På det allmänna mötet fick jag veta att jag skulle vara med på en intern it-utbildning på tisdag eftermiddag, omöjligt för min del eftersom jag inte kan trolla fram en barnvakt med knäna på mindre än ett dygn. Bättre välkomnande på en ny arbetsplats har jag varit med om.

Igår fick jag mitt kontrakt och schemat rättades. Jag fick tag på ansvarig för it-utbildningen och han konstaterade att jag inte kunde vara med, då jag inte hade fått en egen area eller log in. Det skulle jag komma tillbaka och hämta idag. Efter det försökte jag att få tag på vakmästarna som har hand om nycklarna. Omöjligt, givetvis. Idag åkte jag för tredje dagen till skolan och hade tur. It-ansvarig hade ordnat min area. Vaktmästarna fick jag tag på via telefon. När vi pratade om nycklarna ställde jag frågan om hur länge skolan var öppen på kvällarna och om man kunde få passerkort om man ville komma in efter skolan låsts. (Jag brukade passa på att kopiera på kvällar och helger på min gamla arbetsplats för att få vara i fred och kunna använda flera kopiatorer.) Uppenbarligen var det den dummaste fråga de hade fått på flera år. Hur skulle det se ut om så många lärare skulle börja springa omkring på skolan utanför öppettiderna. Jag rodnade lite klädsamt och bad om ursäkt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det måste väl fungera om det  kan fungera på många andra arbetsplatser. Jag skyller på kulturskillnader, men funderar även på om man inte litar på sina anställda.

På vägen hem stannade jag till för att titta på nya glasögonbågar hos en optikkedja. Ett av biträdena erbjöd sin hjälp. Jag förklarade att i Sverige får man möjligheten att låna hem bågar för att prova i lugn och ro, gick det för sig här också? Han skrattade mig rakt i ansiktet och undrade om jag trodde att han var dum. Om jag ville ta bågarna med mig hem fick jag minsann betala dem och sedan komma tillbaka med och få pengarna tillbaka. Om jag ville kunde jag ju ta kort på mig själv i butiken med de nya bågarna på. Jag tittade på några bågar och tog kort på mig själv och bestämde mig för att han minsann inte skulle få några pengar av mig. Istället gick jag till den "lokala" optikern. Nu visste jag att man inte fick låna hem bågarna. Denne optiker engagerade sig mycket och plockade fram flera bågar som passade mig bra. Dessutom fotograferade han mig med min mobil. Nu vet jag var jag kommer att köpa mina nya glasögon även om det kostar några hundralappar mer. Det ska inte löna sig att vara otrevlig och arrogant.

Multikultihelg

Bryssel är Europas huvudstad. Det märker vi varje dag. Här kommer ett exempel på hur en ganska vanlig helg kan gestalta sig.

I fredags kväll gick vi till marknaden. Det var varmt och skönt ute och vi satte oss på en av kvartersrestaurangerna och svalkade oss med en öl. Vid borden runt oss talades det franska, flamländska och finska. Efter en stund dök vår amerikanska granne upp och en stund var även vår franske granne på plats. När hungern började göra sig påmind, bestämde vi oss för att köpa med mat hem och sitta i vår trädgård i lugn och ro. Marokansk mat och grillad kyckling åts med god aptit. Det var en fantastisk, ljummen, kväll och vi satt ut till efter midnatt. Då hade vårt sällskap utökats med en brittisk granne. Många skratt blev det när hon undrade hur det egentligen var med den där grisen vi hade i trädgården... Speciellt roligt var det att vår amerikanska granne hade förklarat för henne att det var "a Swedish tradition". Brittiskan hade därför frågat en svensk på sitt arbete om denna tradition. Hennes kollega hade sett mycket frågande ut...

Även lördagen bjöd på varmt och skönt väder. Vi var bjudna på knytkalas hos en av Pärs kollegor. Pär hade skrivit upp att vi skulle ta med kakor. Eftersom han själv var tvungen att jobba på förmiddagen fick jag baka. Tycker ni att vi har en traditionell könsrollsfördelning i vårt hem så stämmer det, till viss del. Knytkalaset var trevligt. Jag har inte träffat så många av Pärs kollegor förut, så det var mest nya ansikten.  Jag fick chansen att bekanta mig med tyskar, irländare, italienare, britter, bulgarer och rumäner denna kväll. Jag fick dessutom bekanta mig med belgisk korpfotboll. Paret vi var hemma hos hade en fotbollsklubb som närmsta granne. När vi kom dit pågick en match. Pontus är tokig i fotboll och tjatade om att vi skulle gå dit. Jag följde med och det visade sig vara en match för män i 40-årsåldern. Pontus var övertygad om att det var Milan som spelade, eftersom de hade svart- och rödrandiga tröjor. Tyvärr var det ju inte Milan och jag jublade tyst när det var dags för halvleksvila efter en kvart...

Johan var tveksam till att knytkalaset skulle vara kul för honom.  När det visade sig att familjen vi var hos  hade två kaniner, som han fick leka med, tyckte han att det var ett bra kalas. 

Under natten bjöds vi på ett hejdundrande åskväder. Jag har sällan upplevt sådana oväder i Sverige. Vet någon om det blir kraftigare åskväder i dessa delar av Europa än i Sverige?

Jobbångest och nya ord

Jag är trött på att mina barn har sommarlov. En del av er tycker att jag inte är klok som kan tycka på det sättet. Låt mig få förklara. Vi har varit lediga i åtta veckor tillsammans, det är få förunnat det vet jag. Jag och mina barn trivs bäst när vi kan varva lek med kompisar med lugna sköna dagar med bara familjen. Mixen krävs och den här veckan har det inte varit så mycket mix. Två dagar har de lekt med kompisar och resten av tiden har vi umgåtts. Då vill jag att det ska hända lite och det vill de också. Problemet är bara det att jag måste tjata på dem hela tiden för att de ska klä på sig, äta frukost, städa undan det de har lekt med osv. Jag är trött på att behöva säga till tio gånger att de ska ta på sig rena kläder på morgonen så att vi kan komma iväg ut. Jag ser med andra ord fram emot att skolan börjar på tisdag så att vi får in rutiner. Skoldagar vet de om att bussen går om de inte klär på sig i tid och de vill inte åka kollektivtrafik på morgonen. Det har de lärt sig den hårda vägen...

Jag har inte världens bästa humör för tillfället. Om en vecka ska jag börja undervisa och med båda barnen hemma är det svårt att hitta tid för att kunna sitta i lugn och ro och planera. Jobbångesten har kommit krypande den senaste veckan och nu har den mig ordentligt i sitt grepp. Det brukar vara ganska bra, för jag tillhör den typen av människor som producerar bäst med en viss påverkan av stress. Nu ser jag fram emot tisdag, då jag får några timmar för mig själv medan barnen är i skolan. En annan sak som stressar mig lite är att jag fortfarande inte har fått mitt schema eller fått veta hur många undervisningsgrupper jag kommer ha. På måndag får jag veta det och då vet jag om vi måste ha någon som hjälper oss med barnen någon morgon eller eftermiddag. Kontrollfreak som jag är stressar detta mig också.

Tur för Pär att det dröjer några år innan hans söner får köra den själva....

Allt är inte negativt. Vi har denna vecka upptäckt att det finns stora gröna grodor och sköldpaddor i dammen i vår park. Skolmaterial har köpts och skolväskorna ska snart packas med alla nya böcker, pennor och kontaktböcker. Pär har köpt en vespa för att kunna ta sig till och från jobbet snabbare än med bilen och jag har kört bil i Bryssel en vardag på förmiddagen. Barnen och jag har besökt leksaksmuseet, http://www.museedujouet.eu, som visade sig vara fullt med gamla leksaker och man fick leka med allt som inte var inlåst i montrarna. Det var ganska rörigt, men barnen tyckte att det var kul och vill gå dit igen.

Leksaksmuseet ligger i ett gammalt hus. Jag roade mig med att titta på den gamla inredningen, medan barnen lekte.  

Vi har skrattat ordentligt några gånger den här veckan. När vi var ute och åkte bil i onsdags stod det en afrikansk man vid ett övergångsställe. Mannen var helt klädd i bruna, lite blanka, skinnkläder i samma färg som mjölkchoklad. Pontus tittar på honom och utbrister: Han ser ut som han är gjord helt i choklad....Jag kunde inte hålla mig för skratt den gången. Mannen såg faktiskt ut som en chokladbit.

Johan har kommit över en katalog från Teknikmagasinet. Där finns det mesta. Bland annat väckarklockan Orgasm. Vad är det undrade han... Jag försökte att ge en så barnvänlig förklaring som möjligt. Man behöver väl ändå inte veta allt när man nyss fyllt nio år? Nu är det bäst bäst att jag försöker att få honom att göra något annat. Han meddelade just att han har kommit in på avdelningen för vuxenleksaker....

Trevlig helg!

Bryssel - sex veckor senare

Så kom vi tillbaka från Alicante till stugan. Vemodet infann sig snabbt med vindar som påminde om att hösten inte är långt borta.

En ny hyresgäst hade dykt upp i stugan när vi kom hem från Alicante. Ett praktexemplar  av en  orädd, fullvuxen, vårtbitare. 

Onsdagen tillbringades i Borås. Jag började dagen med att äta frukost med mina gamla kollegor och fortsatte sedan till frisören. Jag har inte hittat någon lika bra i Bryssel, än så länge. Efter det blev det lunch och fika varvat med lite shopping i favoritbutiker i Borås. Barnen lekte med kompisar. Vi avslutade besöket i Borås med att besöka våra gamla grannar. Det var en dag när jag kände hur mycket jag saknar det gamla, invanda, livet. Samtidigt trivs jag med det nya livet. Kluvet är ordet. Jag får väl konstatera att jag är en lyckligt lottad person som inte flydde från något hemskt, utan lämnade något bra för att pröva något nytt.

I torsdags fick vi besök av mina föräldrar och Pärs pappa. Johan fyllde nio år på fredagen. Då de är upptagna pensionärer passade torsdagen bäst för att fira nioåringen. Pannkakstårta var beställd av födelsedagsbarnet och den bakglada mamman fixade till en. Jubilaren förärades presenter, men den som var mest nyfiken på paketens innehåll var lillebror. Ett schackspel och ett nytt Star Wars lego förgyllde sedan eftermiddagen och kvällen.

Fredag morgon uppvaktade vi Johan. Han är den som  brukar vakna först i vår familj och han hade sovit räv en stund...  Den nya, radiostyrda helikoptern var hel i 15 minuter, efter det hade den kraschlandat utomhus och blev inte som den varit från början. En annorlunda födelsdagspresent denna dag var ett tandläkarbesök. Vi tycker att det är bra om barnen kan prata med och förstå vad tandläkaren säger och därför får de fortsätta hos tandläkaren i Sverige. Där gick allt bra.

För några veckor sedan beställde jag ett nytt pass. Allt gick bra och  när vi var i Alicante fick jag ett sms om att passet var färdigt. När jag kom till polisen i fredags möts jag av en polisman som informerade mig om att de för tillfället inte kunde administrera några passärenden eftersom datasystemet hade havererat... Ångest, i-landsproblem och en massa annat sköljde över mig. När jag berättade att det var min sista vardag i Sverige innan jul och att mitt gamla pass går ut i november lovade han att höra med sina kollegor om man kunde lösa det. Lösningen blev att jag fick ut passet, men de kunde inte kontrollera chipet i det. Det kunde jag göra hos en lördagsöppen passutlämning och det fanns en i Kungsbacka och en i Malmö. Problemet löst, men de där minutrarna som gick innan dess kändes inte så kul...

Eftermiddagen tillbringade jag och Pär med att packa och städa. Barnen väntade på att kompisarna skulle komma hem. Äntligen dök de upp. Planeringen inför dagens event tog fart. Det skulle bli vattenkrig med en av grannarna... Allt var frid och fröjd tills Johan kom hem och skulle hämta sina badbyxor. De låg redan nerpackade i takboxen och cyklarna var monterade bredvid. Varken jag eller Pär hade tid eller lust att ta fram dem. Vi hade redan pratat med kompisarnas mamma och visste att han kunde låna badbyxor, vilket han inte accepterade. Vi försökte att resonera med honom, men han lyssnade inte på oss. Efter en stund ser jag hur han springer uppför kullen mitt emot huset och in i bakom grannens hus. Jag springer efter och hinner ifatt honom. Han är hur arg som helst och springer ifrån mig. Jag inser snabbt att jag inte kommer att få med mig honom hem. Istället springer jag hem och hämtar bilen. Han har hunnit ner i samhället och när jag kommer ifatt honom är han nästan framme vid bensinmacken. Jag lyckas få in honom i bilen genom att påpeka att kompisen kommer att bli besviken om inte vattenkriget blir av. Tillbaka vid stugan väntar kompisen på honom och några minuter senare försvinner den lille rymlingen iväg med kompisen till vattenkriget som om inget hade hänt... På kvällen firade vi Johan och hans kompis som är en dag äldre. Det blev en bra avslutning på ett fantastiskt sommarlov för barnen. De och vi har tur som har så bra grannar vid vår sommarstuga.

Lördagen blev en dag i bilen. Vi körde in i Malmö och mitt passärende var avklarat på mindre än fem minuter. Chipet stämde och jag slipper att fastna med ett ogiltigt pass i en passkontroll nästa gång jag åker utanför Schengen. Bilfärden gick bra, förutom att min käre make retade mig, ännu en gång, med att köra så långt som möjligt i Danmark utan att tanka. Han nekar till att det är medvetet från hans sida. Jag tror inte på honom. När vi körde ombord på färjan i Rödby kunde vi köra 7 km. till. Kvinnan i biljettluckan upplyste oss om att det fanns en mack efter två kilometer i Puttgarden. Den såg vi inte röken av, däremot rök det ur mina öron när färddatorn berättade att vi kunde köra -- km.  Eftersom min make besitter så kallad bondtur kunde vi rulla in på en mack efter 11 km. Där tankades bilen med 4 dl. mer än vad som ska gå i tanken. Antingen har biltillverkaren garderat sig med lite extra tankutrymme, eller körde vi på ångor den sista biten... Den obligatoriska(?) kön förbi Hamburg tog bara en och en halv timme och ca. 15 timmar efter att vi lämnade stugan nådde vi vår slutdestination.

Lägenheten var sig lik, krukväxterna hade överlevt sommaren tack vare våra snälla, belgiska, grannar. Uppenbarligen har det regnat mycket på sistone i Bryssel. I garaget hade det runnit in vatten. Eftersom vi inte kan få in bilen där har vi använt garaget som avställningsplats för våra tomma flyttkartonger och nu får vi anledning att köra till soptippen med dem, då de har blivit vattenskadade. I trappan till vinden låg det en massa döda getingar och uppe på vinden vid takfönstren var det rena rama getingkyrkogården. Jag gissar att getingarna har tagit sig in på vinden genom något hål i isoleringen, något bo har jag inte hittat. Getingarna har sedan inte kunnat hitta ut och har dött av törst och hunger. Otur för dem, men tur för oss. Det goda med detta var att jag fick städa på vinden innan jag kunde ställa upp våra väskor där. Inget ont som inte har något gott med sig...