Som vanligt har besöket i fädernelandet gått väldigt fort och jag har inte hunnit träffa alla som jag hade tänkt. Jag kan än en gång konstatera att det är otroligt skönt att vi har stugan att bo i när vi är i Sverige. Här har vi allt vi behöver för att livet ska kännas bra. Barnen är nöjda och glada då de har kompisar att leka med och vi kan ta emot besökare utan att vi behöver ta hänsyn till några andra än oss själva.
Vi kom hit kvällen före julafton efter en mycket bra hemresa. Vi lämnade Bryssel på torsdag kväll och övernattade i Tyskland. Fredag morgon satt vi i bilen klockan åtta och vid halv tolv hade vi passerat flaskhalsen Hamburg. Där fastnade vi i den enda kön på hela hemresan. Fastnade gjorde vi i och för sig en gång till, men det berodde inte på kö. Snarare tvärtom. Vid Lübeck träffades vi av blixten. Polisens blixt, visade det sig... Strax dök det upp en liten blå bil med en skylt som det stod "Polizei folgen" på... Några nervösa minuter passerade. Hur mycket för fort hade Pär kört och vilken lagstiftning har man i Tyskland då det gäller fortkörning, hur mycket skulle det kosta var det som vi funderade på. Jag log även ett diaboliskt leende eftersom jag faktiskt hade påpekat att det kanske gick lite för fort strax innan vi träffades av blixten. Vad var det jag sa, liksom... 23 kilometer för fort hade det gått, sa polisen, och det kostade 100€. Billigt, jämfört med Sverige där det hade kostat 2 800 SEK, enligt Trafikförordningen.
Vi firade vår första julafton i stugan och fick sällskap av en del av Pärs släkt och en del av min släkt. Då detta bestämdes ganska sent fick jag vara tomte. Pontus var lite fundersam till en början och visste inte vad han skulle tro. Sedan lyfte han på rocken och sa nöjt: "Det är mamma, det ser jag på jeansen." Johan påstod att han hade sett att det var jag direkt. "Har man haft en mamma i nio år känner man väl igen henne" var hans kommentar. Vi får väl se om vi kan återupprätta tron på tomten nästa år.
På annandagen var vi bjudna till mina föräldrar. Min mamma, som hade varit pigg ett tag, var dålig igen och det blev jag som lagade middag. Vi träffade mina syskon och det var kul. Mamma var trött och dagen efter blev hon inlagd på sjukhuset, för fjärde gången sedan slutet på augusti. I skrivande stund får hon vara kvar där till i början på nästa vecka och jag hoppas att de kan kurera henne denna gång.
Den 29 december var barnen bjudna på teater i Göteborg av sin farfar. Det var även deras kusiner. Efter teatern skulle de sova över hos kusinerna. Det innebar att jag och Pär var barnlediga och att jag fick min julklapp av Pär. Julklappen innebar shopping, helkroppsmassage, middag på 28+ och övernattning på hotell. Göteborg visade sig från sin allra sämsta sida med storm och regn, men eftersom vi befann oss i våra gamla hemkvarter stod inte sightseeing på dagordningen. Hotellet och maten var fantastiskt bra så det spelade ingen roll att det var dåligt väder.
Nyår firade vi i Sandared. Vi började med att grilla korv vid lunch och de modiga bastade och badade i sjön i samband med det. Det gjorde inte jag. Framåt kvällen blev det fördrink i ett hus, medan middagen avnjöts i ett annat. Firandet innehöll allt som ska finnas på en nyårsfest. Det vill säga finkläder, god mat, champagne och roliga människor. På nyårsdagen var vi sega och passade på att stödja den svenska restaurangnäringen genom att hämta pizza. Det var vi inte ensamma om att göra.
 |
| Nyårsaftonens morgon var sagolikt vacker. Frost, sol och helt vindstilla skapade vackra vyer nere vid bryggan. |
Igår var jag och hälsade på mamma på sjukhuset. Jag hade ett bra samtal med hennes läkare och nu är det bara att vänta och se vad som händer. Färden tillbaka till Varberg tog lång tid. Det var mörkt och snöade och blåste hela vägen från Värnamo till Ullared. Strax efter Ullared övergick snön till regn och det var att ett lyft. När jag kom fram väntade en god middag i goda grannars sällskap. På natten väcktes jag av Emil och hade svårt för att somna om. Några knäckta tallar på grannarnas tomt vittnade om stormen när vi vaknade idag på morgonen. Idag har vi packat och förberett oss inför morgondagens hemresa.
 |
| Idag var det en annorlunda vy nere vid bryggan. Bryggan syntes inte idag och havet piskade mot stranden. |
 |
| Alla överlevde inte stormen Emil. Den här fågeln hade havet sköljt upp. Är det någon som vet vad det är för sort? |
God fortsättning på det nya året!
Låter som ni också haft en bra vistelse i Sverige! Vi slog rekord då vi körde från Malmö till Bryssel på 9,5 tim inkl lunch och båt. Men så körde vi ju på nyårsafton och vägarna ekade nästan av tomhet genom Europa! Ni lär komma hem till ett blåsigt, även om det är lugnare nu än i natt, och regnigt Bryssel.
SvaraRaderaVistelsen i Sverige var bra, men det blir alltid lite stressigt och jag hinner aldrig träffa alla som jag tänkt mig. Det tog ca. 10 timmar för oss från Malmö igår. Det tar knappt två timmar från Varberg dit och vi åt lunch där innan vi körde vidare. Det var inte så mycket trafik, men ösregnade hela vägen till Holland. Blåsten här i natt var ingenting jämfört med Emil...
SvaraRaderaJu längre man är borta, desto mer väljer man vilka man träffar (och givetvis vad man gör) när man kommer hem. Det är vår erfarenhet efter att ha spenderat många år på att fara runt som torra skinn för att hinna med ALLA. I början hade vi en planering för att hinna med alla...och vi kom tillbaka till Bryssel helt urlakade. Nu har vi en planering för att hinna med oss själva och det vi vill göra...och vi kommer tillbaka till Bryssel och säger att 'men, det var en trevlig semester!' Inte alltid utan tankfullhet och viss sorg men med åren så har vi också lärt oss att det krävs två för att hålla en vänskap igång och inte bara en part som kör som galningar på E20 ut till Norrtälje! Sååå...välkommen hem igen! /RE-kollegan
SvaraRaderaRE-kollegan det är sant det du skriver. Vi är ju nybörjare än så länge, jämfört med er, och håller på och lär oss hur vi ska hantera allt nytt. Både här och där.
SvaraRaderaSuck, ja...om man hade lärpengar för varje metaforisk smäll så vore jag rik vid det här laget! :-)
SvaraRaderaEn av mina äldsta vänskaper höll till för bara så där en fem år sedan när en älskad väninna, M, efter mer än tjugo år bestämde sig för att fortsätta med mig på julkortsplats istället för hjärteplats. Våra liv hade genom åren blivit för olika och avståndet för stort så det blev som det blev. Det tog mig flera år att riktigt acceptera att det krävs två som vill lika mycket och att jag kan bara ta ansvar för min bit.
Men, men - fika när skolan börjar? :-) /RE kollegan