När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...

Besök, Parlamentarium (igen...) och In Flanders Fields

Full rulle är det i Bryssel och det gör att det inte händer så mycket här på bloggen... Men här kommer ett lååångt inlägg.

Förra veckan var min brorsdotter och hennes kompis här. Det var kul och jag blev på nära håll påmind om hur det är att vara tonåring och hur det är att ha sådana i huset. Jag jobbade lite under veckan och de fick delvis klara sig på egen hand, vilket jag tror att de var mycket nöjda med. Att ha en 40-årig faster i hasorna hela tiden är nog inte så kul...

Vi besökte ett antal sevärdheter tillsammans och jag blev imponerad av hur intresserade båda var av allt vi tittade på. Jag har ju viss erfarenhet av att vara på studiebesök med ungdomar i den åldern och kunde snabbt konstatera att de var genuint intresserade. De föreslog själva att vi skulle gå in i katedralerna vi passerade på väg till andra sevärdheter.

Atomium var en av sevärdheterna vi besökte. Jag har inte varit inne i denna stora järnatom tidigare och vi hade tur när vi var där att vädret var klart. Vi såg stora delar av Bryssel och stadens omgivningar och fick bra information från audioguiden. På onsdagen tog jag med dem till Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum. Jag var där själv en vecka tidigare i syfte att undersöka om jag skulle kunna ta med mina elever dit. Mitt intryck då var att det var en massa information. Jag ville se hur tonåringarna kan tänkas ta till sig Parlamentarium. Precis som jag misstänkte tyckte de att det var väldigt mycket information i den första delen av utställningen. Den andra delen av utställningen tyckte de var mycket bra. Den delen består av en hel del interaktiva moment och man fick tänka en del själv och inte bara matas full med information. Vi var överens om att vid ett studiebesök där så måste man ha uppgifter att lösa i den första delen, annars kommer man att tappa de mindre intresserade eleverna efter tio minuter. Parlamentarium erbjuder ett rollspel för skolklasser, tyvärr kunde vi inte få se hur det gick till. Nu har jag varit på Parlamentarium två gånger och mina tankar om denna utställning är att den är oerhört informationsspäckad och ambitiöst gjord. Alla medlemsstaternas historia finns på något sätt representerad i utställningen och jag kan tänka mig att det ligger oerhört mycket jobb bakom urvalet av information. Inget land ska ju känna sig åsidosatt... Audioguiderna fungerar bra, men ibland kan man nästan önska att man skulle få lyssna till en livs levande guide. En bra guide kan ge så mycket mer liv åt utställningen.

De små prickarna på Atomium är inga flugor. Det är fönsterputsare som hänger i sina livlinor. Inget jobb för mig...

Jag vinkade av tonåringarna på torsdag eftermiddag och vid midnatt dök våra vänner från Göteborg upp. De var trötta efter att ha fastnat i köer vid Bremen och suttit i stort sett still på Autobahn i ett antal timmar. På fredagen var de ute och tittade på stan, medan jag jobbade några timmar och på kvällen åt vi middag och planerade lördagens utflykt.

Målet för utflykten var staden Ieper eller Ypres, beroende på vilket språk man talar. Eftersom vi gav oss av utan att äta frukost svängde vi in i den lilla staden Merelbeke för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det fanns inget kafé som var öppet vid nio på morgonen. När det började morras väldigt mycket på förarplatsen i vår bil gick jag in på den lokala puben och bad om förslag. De serverade ingen frukost på puben, men det fanns kaffe och te. Jag förklarade att vi var hungriga och då kom de med en annorlunda lösning på vårt problem. Lösningen blev att vi köpte bröd på bageriet på andra sidan gatan och pålägg hos charkuteristen bredvid och sedan åt vi inne på puben. En annorlunda frukost som vi sent kommer att glömma. Den morrande mannen log sedan glatt och lät sig väl smaka av alla läckerheter som vi kunde duka fram.

Vår frukost. Kaffe med äggröra... I det lilla glaset bredvid kaffekoppen är det ägglikör. Inget jag brukar dricka till frukost i vanliga fall.

När vi kom fram till Ieper gick vi in på stadens museum, In Flanders Fields. Det visade sig vara ett nyrenoverat museum som till större delen koncentrerade sig på livet vid Västfronten och skyttegravskriget under första världskriget. Det var ett av de bättre muséer jag besökt de senaste åren. Där fanns alla de vanliga inslagen på ett krigsmuseum som vapen, uniformer och kartor. Det som gjorde detta museum unikt var att de faktiskt gav glimtar av den "lilla" människans liv. Vid ingången till utställningen fick man ett armband. Detta armband fick man sedan aktivera genom att skriva in namn, ålder och vilket land man kom från. På olika platser i utställningen stod det små tittskåp och när man höll sitt armband mot en knapp fick man ta del av en persons levnadsöde. Vems liv man fick veta mer om berodde på vilken ålder, kön osv man programmerat in i armbandet. Man kunde även se en film där två skådespelare gestaltade en brittisk fältläkare och en sjuksköterska som både var verksamma vid ett av fältsjukhusen. Det gav en bra inblick i de förhållanden som rådde vid Västfronten.  Vi var fyra vuxna och fem barn, 6-13 år, som var där och alla hittade något de var intresserade av. Staden Ieper var mysig och välrenoverad och det är svårt att föreställa sig att den var totalt sönderbombad år 1915. Vi hann även med ett besök vid en av de gamla skyttegravarna innan vi körde tillbaka till Bryssel.

Rekonstruktion av skyttegrav. Sandsäckarna på bilden är inte från första världskriget. De är gjutna i betong. För övrigt låg denna skyttegrav mitt inne i ett industriområde utanför Ieper. 

Igår, måndag, vinkade vi adjö till våra vänner som fortsatte till Holland. Jag fick hämta en av sönerna i skolan eftersom han kräkts. I skrivande stund verkar han må alldeles utmärkt och är djupt försjunken i att titta på fotboll på nätet. Jag har två elektriker i källaren som lagar tvättmaskinen. Den bestämde sig för att kortsluta all elektricitet i lägenheten i fredags eftermiddag. Nu visade det sig att det var fel i eluttaget och man får ju vara glad för att jordfelsbrytaren fungerar som den ska... Ikväll välkomnar vi våra gamla grannar från Borås som stannar till här på vägen till Paris. Våra barn väntar ivrigt på att få leka med sina gamla grannar.

Gnäll

Jag har satt mina första betyg på två år. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tycker att det är kul... Hela  min kropp protesterar när jag ska sätta betyg. Jag får ont i ryggen och konsumerar stora mängder med sötsaker för att hålla energinivån på max. När betygen är klara sover jag ut och vaknar som en ny människa. Lugnare och lättad. Några dagar åtminstone...

Gräset har äntligen blivit klippt, efter att Pär skrivit ett inte alltför trevligt mail till de som har hand om lägenheten. Vi trodde ju att allt skulle bli bättre när det blev en ny byrå, men tji verkar vi få. De har i och för sig grävt upp golvet i tvättstugan för att få ordning på avloppet och efter en vecka är de ännu inte klara. Vi har nu ett 2x1 m stort hål inramat av jord och lera precis framför vår tvättmaskin. Känns inte så fräscht. I garaget, som vi inte kan ställa bilen i, har vi haft översvämning tre gånger den senaste veckan. Det luktar inte fräscht där. Vi påpekade problemet i augusti när vi kom tillbaka efter sommaren. I december lovade de att de skulle rensa takrännorna för att se om det kunde få bukt med de ständiga översvämningarna, men ännu har inget hänt. Det enda positiva i detta sammanhang är att jag inte äger fastigheten med tanke på bristen på underhållsarbete.

Så här rent och fint har vi det i vår tvättstuga för tillfället. Jag hoppas innerligt att de verkligen får ordning på avloppet så att våra grannar slipper att få upp smutsigt vatten i sin dusch i fortsättningen...

Usch vad gnälligt det här inlägget blir. Det beror nog på att jag glömde min "bitchbanan" hemma när jag åkte ner på stan idag. För er som inte vet vad en "bitchbanan"är kan jag berätta att för de personer som, liksom jag, får snabba blodsockerfall så är en banan en ständig följeslagare. Om man känner att blodsockerfallet är på gång så äter man snabbt sin banan och helt plötsligt känns livet mycket bättre. Får man inte i sig bananen vid rätt tidpunkt så kommer bitchen i en fram och den vill varken man själv eller någon i ens omgivning stifta bekantskap med. Idag missade jag banantidpunkten och resten av dagen har gått i stressens tecken, trots att jag försökte kompensera bananen med en chokladbit...

Måndag till torsdag den här veckan har jag conseil de classe, dvs konferenser som beslutar om eleverna ska bli uppflyttade till nästa år, eller om de måste gå om. Man ska vara med på alla konferenser i de klasser man har elever som man undervisar. Jag har en elev från en fransk klass och satt därför med på en helt franskspråkig konferens idag. Det var en ny erfarenhet. Jag behövde inte säga något och tur var väl det för de pratade mycket snabbare än på mina hörövningar och dem får man lyssna på minst två gånger för att förstå...

Förra veckan var min bror här och förgyllde vår tillvaro och de närmaste veckorna kommer att gå i besökens tecken. På söndag tar vi emot min brorsdotter med vän, därefter goda vänner från Göteborg och efter dem dyker våra före detta grannar upp. Vi ser väldigt mycket fram emot dessa besök och barnen är mycket ivriga eftersom det nu är barn som kommer och hälsar på. Innan alla besök drar igång ska vi fira svensk midsommar med allt vad det innebär. Det enda jag antagligen inte kommer att kunna fixa är väl sju sorters blommor, eller går det lika bra med de blommor man köper i affären?

Städer, kor och gräs

Är inne i en period när jag börjar skriva inlägg som jag inte skriver klart och publicerar. När jag sedan kommer ihåg det känns det inte aktuellt längre och jag bryr mig inte om att publicera det jag skrivit.

De senaste veckorna har vi bland annat besökt Dinant i Vallonien. En gammal stad, som varit strategiskt betydelsefull under långa tider. Den ligger vid floden Meuse, en viktig transportled, och vid staden fanns en av få broar över den mäktiga floden. Söt stad med fint citadell som varit i olika länders ägo under olika tider. Enligt mig är staden väl värd ett besök.

Vy över staden Dinant. Bilden är tagen uppe vid citadellet. 

En annan stad som är väl värd ett besök är De Haan, vid kusten. En liten pittoresk stad där husen inte får byggas högre än fyra våningar. Vi tillbringade pingstdagen på stranden där och fick än en gång bekräftat att vi inte är skapta för att ligga på stranden. Jag, som är en nitisk användare av solkräm, missade att smörja in fötter och ben ordentligt och brände mig värre än på säkert 20 år. Lika illa var det för Johan och Pär. Pontus har begåvats med ett bättre pigment och var den enda i familjen som inte var paprikaröd på någon del av kroppen. Hur som helst var det en fin strand och barnen tyckte att det var kul att bada i havet. Jag badade inte...

I samband med båda utflykterna har vi sett mycket kor. Framför allt har vi sett många Belgian Blue. Det är verkligen stora kossor. Det blir väldigt uppenbart när de går och betar i samma hage som "vanliga" kor. Jag tycker att de ser ganska groteska ut och svensk som jag är undrar jag om de verkligen är rätt att avla fram ett djur med så mycket muskelmassa.

Gräset blommar för fullt, liksom flädern. Jag nyser och förbannar än en gång hyresvärden som inte har klippt gräset. Nu tänker någon säkert att jag kan klippa gräset själv. Det skulle jag gärna göra om vi hade en fungerande gräsklippare i källaren. Enligt vårt hyreskontrakt ska det ingå trädgårdsmästare i priset som vi betalar. Tidigare har det kommit några män då och då som har klippt gräset och häckarna med maskiner som de har haft med sig på en släpkärra. Dessa män, och därmed även maskinerna,  har lyst med sin frånvaro hela våren. Det innebär att gräset numera är 40 cm högt på de fläckar som Pontus inte spelar fotboll på.

På tal om Pontus och fotboll så är han nu anmäld till en klubb inför hösten. En fransktalande sådan. Nu blir det en seriösare satsning med träning två dagar i veckan och matcher en dag i veckan. Förhoppningsvis utvecklas hans spel och hans språk parallellt. Det ska bli spännande att se vad han tycker om att spela i en "riktig" klubb.

Johan är en inbiten bokslukare och fick han välja skulle han ligga i sängen och läsa hela dagarna. På kvällarna måste jag lägga undan boken han läser, om jag inte gör det läser han i smyg så länge han orkar. Hans favoritböcker för tillfället är serien Beast Quest och nu försöker han att läsa en av dem på engelska. Den finns inte på svenska på skolbiblioteket, men Henry har lånat ut sin böcker till honom. Jag undrar hur mycket han förstår och är imponerad av att han försöker att läsa böcker på engelska. Det är ju ingen engelskspråkig skola han går i, men de har en lektion engelska varje dag med en lärare som måste vara "native speaker".

Johan läser allt han kommer över. Jag hittade honom liggande på golvet på stormarknaden, han var försvunnen när vi skulle betala. Han låg och läste en faktabok för barn - på franska och hade helt glömt bort tid och rum. 

Jag kämpar vidare med att försöka lära mig franska. Det går upp och ner. För det mesta känns det som mest ner. För tillfället sitter jag och funderar på om jag inte borde åka på en språkresa i sommar på franska rivieran. Fast språkresa känns väldigt mycket som något man gör som tonåring och det kan jag ju inte påstå att jag är längre... Men om några veckor ska jag umgås med två tonåringar i några dagar. Min brorsdotter och hennes kompis kommer hit. Det ska bli kul!

Grevinnan

Igår var jag med om något som jag aldrig varit med om förr.  Jag, maken och ett annat svenskt par var bjudna på middag hemma hos en 92-årig, belgisk, grevinna.

Anledningen till inbjudan var vår lärare i franska. Vår lärares mor var konstnär och grevinnan hade varit mecenat för henne. I detta fall innebar det att grevinnan utnyttjade sitt stora kontaktnät och på det sättet hjälpte franskfrökens mor att sälja tavlor. Konstnärsmodern har gått ur tiden, men vår lärarinna och grevinnan har tät kontakt med varandra och för tillfället hjälps de åt att skriva grevinnans släktkrönika.

När vi anlände till angiven adress igår kväll bjöds vi på champagne med tilltugg i trädgården. Vi fick en liten guidad tur i trädgården, som delades med ett annat hus. Det visade sig vara den gamla bostaden för chauffören. För tillfället bodde en släkting till grevinnans bror i det huset. Tidigare ägde släkten även tre hus till som gränsade till grevinnans, men de var nu sålda. Förr i tiden hade man haft en gigantisk trädgård att tillgå, den nuvarande var, med Brysselmått, väldig stor. Bland annat fick man plats med en egen tennisbana. Huset i sig var också stort och för tillfället bodde grevinnan där tillsammans med ett barnbarnsbarn och en avlägsen, ung släkting från Polen.

Vi bjöds på middag inne i matsalen som var möblerad med möbler från en svunnen tid. Vi fick ett smakprov på hur ett välbärgat belgiskt hem, med en lång historia kan möbleras och dekoreras. Ombonat, trevligt och väldigt långt från modern, svensk minimalism. Många små statyetter och religiöst influerad konst prydde väggarna. Och besticken pryddes med släktens sigill.

Vår värdinna, som till min stora lycka talar engelska, har levt ett långt och innehållsrikt liv. Hon hjälpte sin man i hans olika verksamheter och födde åtta barn på tolv år, varav sex fortfarande är i livet.
När hon inte tog hand om barnen var hon under lång tid engagerad i scoutrörelsen för flickor i Belgien, även på styrelsenivå för hela landet. Grevinnan hade även varit politiskt engagerad, för vilket parti vågade jag inte fråga... Med tanke på hennes bakgrund finns det nog inte så många att välja på... Hon hade varit med och kämpat för att kvinnor skulle kunna bli parlamentsledamöter. Den första kvinnan i det belgiska parlamentet valdes in i mitten på 1960-talet. När det målet var uppnått kämpade man vidare för att kvinnor skulle kunna bli ministrar. Hon var väl insatt i att vi i Sverige hade kommit långt när det gäller jämställdhet och föräldraförsäkring jämfört med Belgien och hon sade sig vara imponerad av det svenska systemet som uppmuntrade att kvinnor kunde jobba efter att de fått barn.

Religion är ett annat ämne som ligger grevinnan varmt om hjärtat. Hon har en djup gudstro och är väl påläst när det gäller helgon i norra delen av Europa. Över huvudtaget är hon fantastiskt allmänbildad och helt klar i huvudet, trots sin höga ålder. Familjen är viktig för henne och hon berättade om släktträffarna de brukade ha på slottet, som släkten äger, i Frankrike. Enbart hennes gren av släkten är  numera 75 personer och senast de träffades var över 60 personer på plats. Släkten är spridd i olika europeiska länder och bland dem finns bl a  diplomater och formgivare. Som jag skrev tidigare talar hon engelska med en härlig fransk brytning, däremot talar hon inte flamländska. När jag frågade varför hon inte talar flamländska berättade hon att det inte hade varit nödvändigt när hon var ung, på den tiden talade alla franska även i Flandern. Jag sa inget om det, men jag tvivlar lite på den uppgiften, eller åtminstone vad som menas med "alla" i detta sammanhang.

Tiden gick mycket fort, som den gör när man har trevligt och helt plötsligt var klockan nästan tolv. För vår värdinna var detta inget problem. enligt hennes polska släkting, som var med på middagen. En vanlig vecka var hon iväg på middag eller hade besök åtminstone tre dagar/kvällar. Hon gick sällan och lade sig för midnatt, men var alltid vaken vid sju på morgonen. Den polska kvinnan log och konstaterade att grevinnan var mer på fest än hon själv, som är i 25-årsåldern. Jag hoppas att jag kommer att vara lika pigg och nyfiken på livet när jag är 92 år.

Rom

På den här bloggen händer det inte så mycket för tillfället. När jag började skriva för lite mer än 1,5 år sedan var det upptäckarlusten och behovet att kommunicera med gamla vänner som drev min skrivlust. Upptäckarlusten har jag kvar, men eftersom vårt liv alltmer normaliseras här så upplever jag att jag inte har så mycket att skriva om. En del av det som händer i mitt liv är också av sådan karaktär att det känns som att jag hänger ut andra människor om jag berättar om det och det vill jag inte. Behovet att kommunicera har jag fortfarande, men en blogg blir trots allt ganska mycket envägskommunikation.   Jag kommer att fortsätta att skriva, men för tillfället inte lika ofta som förut.

En bra sak med flytten till Bryssel för vår del var att vi fick en veckas lov i samband med Kristi Himmelfärdsdagen. Förra året åkte vi till Paris några dagar och i år åkte hela familjen till Rom. Vi fick tag på billiga flygbiljetter och hyrde en liten lägenhet i de gamla delarna av staden. Boendet låg så bra till att vi hade gångavstånd till de sevärdheter som vi ville besöka.

Vi kom fram till Rom i söndags kväll och lämnade väskorna i lägenheten och gick ut och köpte lite att äta. Det var ljummet och skönt ute även att klockan passerat nio. Det har vi saknat i Bryssel. Vi somnade ganska tidigt på kvällen och före nio i måndags morse satt vi på ett kafé och åt frukost. Vi smorde kråset med färskpressad apelsinjuice, italienskt kaffe och nybakade croissanter med lufttorkad skinka. Mätta och belåtna styrde vi stegen mot Peterskyrkan som var dagens första stopp. Efter en stunds köande kom vi in i denna gigantiska katolska kyrka. En imponerande byggnad med all konst och andra utsmyckningar. En annan sak som var imponerande var hur tyst och lugnt det var inne i kyrkan trots att det var mycket människor där. Vi gick ut och upptäckte, för sent, att vi kommit utanför avspärrningarna som gjorde att vi hade kunnat komma in i Sixtinska kapellet också. Kön var mycket längre än när vi stod i den tidigare så vi bestämde oss för att strunta i kapellet då och gå dit en annan dag. De två yngsta i sällskapet hade mycket spring i benen och vi drog oss till Trastevere där en god lunch avnjöts och fotbollströja inhandlades. Vi tog oss sedan därifrån via ett stort antal vindlande gator till Pantheon och förundrades över ännu ett mäktigt byggnadsverk. Jag skulle nog vilja påstå att det var än mer imponerande än Peterskyrka, med tanke på att det är så mycket äldre. Romarna var fantastiska med sin byggnadskonst. Efter att ha sett Fontana di Trevi och druckit resans dyraste läsk var vi trötta i fötterna efter dagens långa promenader.

I Peterskyrkan tittade man mycket i taket. Vilka fantastiska målningar!

Schweizergardet var på plats och vaktade Vatikanstaten. Jag gillar deras färgglada uniformer. 

Vilken mäktig kupol Pantheon har. 

Tisdag morgon inledde vi med att bege oss till Forum Romanum. När vi kom dit var det stängt och vi tyckte att det var lite synd att vi inte skulle få chansen att besöka denna historiska plats. Vi begav oss med bestämda steg mot Colosseum, som  även det var stängt. Där fick vi dock veta att det skulle öppna om en timme och vi ställde oss i den redan långa kön. Jag tycker inte om att stå i kö, men det det visade sig vara ett smart drag att ställa sig i kön. Vi kom in efter en timme och då var kön dubbelt så lång som när vi ställde oss i den. Ännu ett gigantiskt byggnadsverk bredde ut sig framför oss. Den yngste i sällskapet fick dock ett sammanbrott eftersom han inte fick köpa en gladiator i museishopen och vi köpte en hög med böcker och lämnade Colosseum för att äta lunch. Efter lunchen var galdiatorn i stort sett glömd och vi bestämde oss för att titta på lämningarna av Cirkus Maximus. Det visade sig att det inte fanns så mycket kvar att se av denna, en gång i tiden storslagna, arena. En bonus i detta sammanhang var dock att vi kunde komma in på Forum Romanum. Två trötta barn grät på vägen hem och ett nödvändigt stopp för en glass gav de unga herrarna krafterna tillbaka igen. Kokosglass var favoriten denna semester och det fanns ett avtal som följdes, minst två glassar om dagen om solen sken. Och solen sken varje dag, till barnens och föräldrarnas stora glädje.

Forum Romanum. 

Colosseum på utsidan...

...och insidan.

Onsdagen var barnens dag. Vi hade varit duktiga och betat av i stort sett alla de sevärdheter vi tänkt oss på måndag och tisdag. Dagens första mål blev, efter noggrant övervägande, en biograf med 4D. Eftersom jag blir åksjuk väldigt lätt hoppade jag över biobesöket och shoppade en stund istället. Det visade sig vara ett bra drag eftersom Johan hade mått lite illa under filmen. Dagens andra mål var parken vid Villa Borghese. Picknick skulle vi ha i parken. Maten fick vi dock njuta av på en kyrktrappa istället för i parken då den enda regnskuren under vår vistelse inträffade just när vi skulle äta. Efter att det slutat regna gick vi till parken. På plats där hyrde vi en fyrhjulig cykel och cyklade runt den stora parken. Efter avslutat parkbesök bar det av hemåt. Vi passade på att shoppa lite på vägen. Bland annat inköptes ett par nya fotbollsskor till Pontus i en av Romas sportaffärer. Lyckan var gjord. Kvällen tillbringade vi på en uteservering i Trastevere med god mat och barnen hittade en ny kompis, en taxvalp.

Villa Borghese i bakgrunden. Den fyrhjuliga cykeln var uppskattad av både vuxna och barn.

Med stor sannolikhet kommer vi att återvända till Rom när barnen blivit lite äldre. Jag hann aldrig tillbaka till Sixtinska kapellet och det vill jag gärna besöka. Barnen tyckte om staden och var duktiga på att gå och tyckte att det var spännande med alla gamla "stenhögar" vi tittade på. De uppskattade också menyn på restaurangerna och jag vet inte hur många pizzor de åt på tre dagar. Den italienska glassen fick toppbetyg och även kyparna på restaurangerna. Barnvänligt var ordet.

Med Luther på axeln...

Nu får det vara slut på det här grå och kalla vädret. Jag blir totalt oinspirerad och längtar efter att plocka fram lite tunnare kläder ur garderoben. Jag tror faktiskt att vi har haft sämre väder än i Sverige för vi har fortfarande inte grillat ute i trädgården. Förra året hade vi grillpremiär i början av april. Ge mig sol och värme nu!

Ett och ett halvt år, lite drygt, tog det för mig att överlista den lille Luther som sitter på min axel...
I torsdags inledde jag en ny era i mitt hemmafruliv. Jag och en vän tittade på en hel film mitt på dagen. Det finns säkert de som tycker att det inte är något speciellt alls, men för mig och min vän var det det. Det var första gången som vi tillät oss att göra det. Egentligen ville vi gå på bio, men eftersom de filmer vi ville se började kl.13.15 var det inte möjligt om jag skulle vara säker på att vara hemma när barnen kom med bussen. Luther, som sitter ganska hårt fast på min axel, har tidigare kämpat emot när jag har tänkt tanken. Varför kan man egentligen undra? Men för min del känns det mer korrekt att läsa en bok eller en tidning jämfört med att "slötitta" på en film. Jag antar att det har med min uppväxt i bibelbältet och med gnosjöandan att göra... De där tankarna om att man ska visa sig produktiv på något sätt varje dag. I min värld är det mer "produktivt" att läsa en bok eller ett antal artiklar. Film mitt på dagen gav mersmak och jag kommer att göra det igen. Luther -Eva: 0-1...

I fredags anser jag att jag var ganska produktiv. Footfest är ett evenemang som går av stapeln på skolan varje vår. Evenemanget, som består av allt från fotbollsturnering och hoppborgar till modevisning och talangjakt, är till för att samla in pengar till olika välgörenhetsprojekt. Alla länder som finns representerade på skolan brukar också ha var sitt stånd där man säljer mat och godsaker som är specifika för landet. Förra året var Sverige inte representerade eftersom eldsjälen som organsierat det hade flyttat. En av mina kollegor tyckte att det var synd och tog tag i det hela. Hon organiserade så att eleverna i år 1 och 2 på sekundär hjälpte till med att baka och även sålde det de producerat. När hon kom med förslaget ställde en del av dem upp motvilligt, men den attityden byttes snabbt ut när de hjälpte till i fredags. De var så duktiga och de flesta verkade tycka att det var jättekul. Jag och min kollega höll oss i bakgrunden och servade med att koka kaffe, göra saft och koka korv. Det var härligt att se hur eleverna växte med uppgiften. Jag har lovat att jag ställer upp och hjälper till nästa år också.

Så över till en nyhet, som inte är någon nyhet för mig. Det är inte bara jag som kommunicerar på engelska med mina grannar. Både bra och dåligt. Bra för att kunna göra sig förstådd. Dåligt för integrationen i det belgiska samhället. Ämnet integration ska jag försöka att blogga om någon gång när solen har börjat skina över den belgiska huvudstaden.