Att bita den hand som föder en

I måndags fick jag mig en ordentlig tankeställare när jag var på jobbet. Det jag skriver nu kan säkert uppfattas som att jag biter den hand som föder mig...

Jag är anställd för att undervisa i religion. Närmare bestämt i protestantism, eftersom man i Europaskolan bedriver konfessionell religionsundervisning. Barnen på skolan undervisas i religion eller moral under minst ett lektionstillfälle i veckan från första klass till sista året på gymnasiet. So far so good. De blir med andra ord väl informerade och utbildade inom den religion de har valt att läsa eller inom moral.

En av punkterna som finns med för de äldsta eleverna i den protestantiska undervisningen är staten och kyrkan. Jag och eleverna har gemensamt beslutat att det ska vi ägna en del av den här terminen åt. Kan bli hur intressant som helst. Jag hade i måndags med mig en artikel om förhållandet mellan kyrkan och staten i Sverige, från det att Sverige kristnades fram till 2000-talet. Det var en ganska akademisk text och jag bestämde att vi skulle läsa den gemensamt och ta upp de ord de inte förstod. Vi hann två stycken i texten innan vi fastnade i begreppet "övernationell stat". Det framkom snabbt att eleverna aldrig hade behandlat begreppet övernationell. Vid närmare efterforskningar hade de inte heller begrepp om stat och nation. De hade läst om monarki och republik i historia i samband med studier av franska revolutionen. Anledningen till kunskapsluckorna var att de aldrig har läst samhällskunskap under sina år på sekundär,  dvs från tolv års ålder. Dessa ungdomar är alla svenska medborgare och har således rösträtt i svenska riksdagsval. De har bott större delen av sina liv i Belgien, men har aldrig fått lära sig något om det belgiska statsskicket. De bor i EU:s huvudstad, men har aldrig studerat hur EU fungerar och då har alla någon förälder som jobbar inom EU, annars hade de inte gått på skolan.  Statsskicket och hur EU fungerar studerar alla elever på gymnasiet i Sverige.

Jag blir fascinerad över att man i detta skolsystem tycker att det är viktigare att barnen lär sig om religion och moral än om hur det samhället de lever i är uppbyggt. Nu menar jag inte att det är fel att lära sig religion och moral, men det ena borde inte utesluta det andra i ett sekulariserat samhälle. Att vara förberedd inför livet utanför skolan innebär att veta hur samhället fungerar, man kommer inte så långt på att enbart veta hur kyrkan fungerar. Jag har nu, tillsammans med eleverna, kommit fram till att vi ska läsa statsskick och efter det kan det vara läge att ge sig på förhållandet mellan staten och kyrkan över tid. På det sättet följer vi kursplanen och ökar deras allmänbildning inom fler områden. Jag hoppas att jag inte får en hop med arga föräldrar eller representanter för religionsundervisningen efter mig. Jag står dock för min åsikt om att skolsystemet skulle må bra av att reformeras. Samtidigt kan jag förstå att man inte gör det. Tanken på de diskussioner som skulle föras när 27 länder ska enas om reformer i ett skolsystem känns ganska avskräckande.

Underligt

Här händer det underliga saker må jag lova!

I onsdags morse när jag följde barnen till bussen hörde vi en ordentlig smäll. Det lät inte som en krock, vi hörde inte det karakteristiska ljudet av krossad plåt och glas. Det var en dovare knall, ungefär som när man släpper ner tungt byggmaterial i en container. När vi kom fram till hållplatsen pekade de som redan stod där på en bil som låg på sidan på gatan. Föraren kunde inte komma ut först eftersom hans dörr låg nertryckt mot vägen. Han fick hjälp att klättra ur bilen och ställde sig och betraktade förödelsen. Hur gick detta till? Det vet vi inte säkert. Mannen backade ut sin bil från garageinfarten och då exploderade däcket. Antagligen blev det en sådan kraft att bilen välte.  Det är den enda teori vi tycker verkar rimlig.

En suddig bild på bilen som välte i vårt kvarter.  Ingen blev skadad, förutom bilen. 

Igår kväll fick vi finbesök. Pärs släktingar från Stockholm kom hit. Vi drack ett glas vin och skulle sedan gå till en restaurang i grannskapet. När vi skulle öppna porten ut mot gatan gick det inte. Vi försökte på alla möjliga sätt och ringde på och engagerade våra stackars grannar i vårt försök att ta oss ut på gatan. Alla försök att forcera porten var lönlösa. Så småningom visade det sig att strömmen gått i hela källaren. Huvudströmbrytaren gick inte att sätta igång och med andra ord fanns det ingen ström till den elektriska porten. Vi fick istället klättra genom ett litet hål i häcken och ringa på i huset bredvid och be dem att släppa ut oss på gatan. När vi sedan kom tillbaka fick vi klättra genom häcken igen. Ett litet äventyr... Tanken hade slagit mig tidigare hur porten skulle fungera vid ett eventuellt strömavbrott. Man kan öppna den med nyckel utifrån gatan, men nyckeln aktiverar den elektriska motorn som öppnar porten. Det är alltså omöjligt att ta sig in eller ut när strömmen gått. Vi har skojat och sagt att vi mer eller mindre lever i Fort Knox. Det är omöjligt att ta sig in om vi inte är hemma. Nu visade det sig att det var omöjligt att ta sig ut. Något som inte känns lika önskvärt.

Port nr. 1 som inte gick att öppna.

Port nr.2 som inte gick att öppna.

Vägen till frihet...

Idag på morgonen fick jag ett sms från vår granne. Hon berättade att hon lyckats att få ström till porten. Jag gick ner och pratade med henne och de hade inte haft någon värme i sin lägenhet, eftersom värmeaggregatet sitter i källaren. På måndag ska hon ha ett möte med det företag som sköter fastigheten. Förhoppningsvis kan vi då få svar på hur vi tar oss ut om strömmen går.

Idag har vi turistat och njutit av det fina vädret. Stora mängder moules frites har ätits och den belgiska ölen har provsmakats, Grand Place har besökts och ikväll ska grillen tändas i trädgården. En bra lördag!

Maneken Pis, dagen till ära iförd någon sorts vallonsk uniform. 

Lärande

Att lära sig nya saker är inte alltid lätt..

Maken har precis fått ta över den yngste sonens uppgivenhet och gråt för att han inte kan rita trianglar och cirklar tillräckligt bra. Läxan i matematikboken bestod av de uppgifterna. Till saken hör att varken vi eller någon av hans förskollärare någonsin har lyckats att få honom intresserad av att rita och pyssla. Det är det som visar sig nu. Finmotoriken är för dåligt tränad för att rita cirklar och trianglar. Att han är vänsterhänt gör inte det hela lättare. Nu hinner verkligheten ifatt honom. Det är en sak att vara bra på fotboll och att göra mål på sin första rugbyträning, som han gjorde i lördags. Men det är en annan sak att kunna rita och skriva. Vi får se var detta slutar. Eftersom han är född sent på året var vi till en början inställda på att han kanske skulle gå kvar på maternelle, förskolan, ett år till. Nu bedömdes han under våren vara mogen att börja i första klass. Idag känns det som att han borde ha varit kvar på maternelle ett år till.

Jag har också haft en viss tendens till att vilja ge upp idag. Att hålla igång sju olika grupper i skolan är ganska mycket. I varje fall innan man har kommit igång med något ordentligt och känner att man vet vart man är på väg. Jag läser, funderar och famlar runt med mina olika planeringar och får inte något ur händerna. Lätt frustrerande. Ni som träffat mig när jag är inne i dessa perioder vet att jag inte är någon kul typ för tillfället. En lätt rynka mellan ögonbrynen och korta svar kännetecknar min sinnesstämning. Samtidigt vet ni att om ett tag kommer jag att ha kommit ut ur min bubbla och då kommer jag att vara lika pratglad som vanligt. Min make säger att man måste jobba sig ur krisen och det håller jag på med för tillfället.

Idag har vi för första gången haft en fransklärare på besök här. Hela familjen ska bli bättre på franska och den här terminen testar vi att ha en privatlärare som kommer hit två timmar på tisdagar. En timme för barn och en timme för vuxna. Johan imponerade både på sin far och lärarinnan idag. Han kan mycket mer än vi har förstått. Antagligen beror det, till viss del, på att de bara får titta på franska barnprogram på TV. Pontus var inte lika koncentrerad som Johan, men han kan en del han också. Till skillnad från min förra fransklärare skrattade denna kvinna inte när jag försökte att prata. Tvärtom tyckte hon att jag hade bra uttal. Jag tackar mina småländska tungrots-r för det. Någon gång ska man väl ha nytta av sitt ursprung.

1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag gjorde mitt första inlägg på denna blogg. Då visste jag inte vad jag skulle komma att skriva här och med facit på handen har det handlat mycket om vardagen i vårt nya hemland.

Ett år har gått fort och när vi kom tillbaka efter semestern i Sverige var det till en känd miljö. Det var annorlunda för ett år sedan. Det är alltid jobbigt och stressande att flytta och byta miljö och det får ännu en dimension när man lämnar det land man är född och uppväxt i. Vi har lärt oss mycket nytt det gångna året. Både om oss själva och om vårt nya hemland. Både positiva och negativa erfarenheter har vi fått och gjort. Vi ångrar oss inte att vi tog steget och lämnade Sverige och Borås. Samtidigt kan vi fortfarande sakna vårt gamla liv och alla kära vänner. Å andra sidan har vi nu börjat få ett större kontaktnät och nya vänner i Bryssel. Det gör att vi känner oss rika och lyckligt lottade med vänner på flera ställen.

Jag har funderat på om jag ska fortsätta blogga. Mitt beslut blir att jag kommer att göra det. För mig fungerar bloggen lite som en form av terapi. Det är skönt att få skriva av sig ibland.  Jag vet att en del av mina gamla vänner ibland har funderat på om jag berättar sanningen om vårt nya liv. Självklart är det min version av vårt nya liv ni får ta del av och lika självklart är det för mig att jag utelämnar saker som jag uppfattar som alltför känsliga för de andra familjemedlemmarna.

Veckan som har gått har präglats av att jag varit förkyld. Ett litet virus har hoppat runt i min kropp och gjort att jag har känt mig ganska hängig. Inte så hängig att jag inte har kunnat jobba, men tillräckligt för att min energinivå har varit ganska låg och att inte så mycket har blivit gjort. Mina tankar har också flugit iväg till Sverige och mina föräldrar, då min mamma har varit inlagd på sjukhus. Det är vid sådana tillfällen som det känns jobbigt att bo en bit bort. Samtidigt som jag inte hade varit till någon vidare hjälp om vi hade bott kvar i Borås. Men jag hade åtminstone kunnat besöka henne på helgen.

Imorgon är det bilfri dag i Bryssel. Det här året låter vi bilen stå hela dagen. Hela familjen ser fram emot det och vi ska gå mitt i gatorna och tänker inte flytta på oss om det kommer några vilsna nykomlingar och kör bil.

Loppmarknad

Så var denna helg snart till ända och imorgon är det dags att träffa eleverna igen. Det innebär också att jag måste jobba en liten stund ikväll.

För ovanlighetens skull gick jag upp tidigt en söndag. Kvart över åtta var jag en fyra passagerare på spårvagnen. Jag bytte spårvagn mot metro och steg av vid Louise. Därifrån promenerade vi, två rödblonda svenskor. Vi fick oss ett gott skratt när två killar i 25-årsåldern tutade på oss när de körde förbi i sin cabriolet. Vi undrade om de drev med oss eller om de såg dåligt. Det här har jag uppfattat som en skillnad mot Sverige. Man får fler komplimanger av okända människor. På väg till bloggträffen igår gav en man på gatan mig en komplimang för färgen på min klänning. Inget man, spontant, brukar göra i Sverige.

Efter en kort promenad och en kort hissfärd kom vi fram till Vossplein. De har en loppmarknad med en hel del antika saker där. Har man inget bättre för sig en söndagsmorgon kan man gå runt där och förundras över alla saker som söker en ny ägare.

Allt mellan antika möbler och nytillverkade, afrikanska, Manneken  Pis kunde man köpa på loppmarknaden vid Vossplein. 

En ny tennservis för kaffe och te köpte jag inte även, om jag tyckte att kannorna var snygga.

Krokodilskinn i modell större och mindre var till salu. Jag kanske skulle slagit till och låtit tillverka ett par stövlar...

Passande namn på en klocka, Urtyp. Vi prutade på denna, men de blev inte nöjda med de 15 € som vi erbjöd. Det var nog tur för den hade varit ganska tung att släpa runt på. 

Om man ville få huvudvärk kunde man köpa denna fantastiska lampa. 

Efter loppmarknaden styrde vi stegen mot Sablon. På vägen dit var vi inne i en några mysiga antikvitets- och inredningsaffärer. Framme vid Sablon åt vi en god frukost på Le Pain Quotidien.

Naturell youghurt med färska bär smakade härligt till frukost.

Vi inspekterade även utbudet på antikmarknaden i Sablon. Jämfört med loppmarknaden var det dyrare, men objekten såg i många fall mycket fräschare ut.

Resten av dagen har jag försökt att kurera en ömmande hals. Jag får alltid ont i halsen i samband med skolstart och hoppas nu att det inte ska bli värre. En stor kopp te med citron och lite alvedon ska nog kunna få min kropp gladare.

Fösta dagen på jobbet och bloggträff

Igår började min nya vardag... Jag träffade mina elever för första gången. Det var kul, men nervöst. Natten mot fredag vaknade jag två gånger mitt i natten med hjärtklappning. Det var svårt att somna om. När väckarklockan ringde kände jag mig allt annat än utsövd. Jag hade bestämt mig för att cykla och när jag skulle trampa iväg öppnade sig himlen. Jag hann i tid och kunde ta det lugnt en stund. Jag träffade en del av mina nya kollegor och de tog väl hand om mig. Jag fick se mina klasslistor för första gången och kunde konstatera att den största gruppen jag har består av 13 elever. Jag som är van vid grupper på 30-32 st. tycker att det känns lyxigt. Jag träffade 5 av 7 grupper under fredagen och det kändes bra. De yngsta är 11 år och jag är inte van vid att undervisa så unga. Fördelen är att jag känner dem lite eftersom jag träffade dem ganska mycket i våras. Alla grupper var trevliga och vi hjälptes åt med att komma fram till vilket ämne vi ska börja läsåret med. Söndagen ska därför ägnas åt planering. Jag måste medge att jag var trött på kvällen...

Idag har jag varit på bloggträff. För ett tag sedan fick jag en inbjudan om att träffa några andra svenskar som bloggar från Bryssel. Kul ide! Givetvis ville jag vara med. Det var trevligt att få träffa lite nya människor och också få ett ansikte på några av de bloggare som jag har läst ibland. Jag hoppas att vi kan ses igen!

Imorgon ska jag få gå på antikmarknad. Jag ska försöka att komma ihåg kameran så att jag kan visa lite bilder från marknaden en annan dag.

Idiotförklarad - två gånger

Idag har jag fått en del saker uträttade. Samtidigt har jag blivit mer eller mindre idiotförklarad på två ställen.

De senaste tre dagarna har jag ägnat mycket tid åt att försöka få alla praktiska delar kring mitt nya jobb att falla på plats. I måndags infann jag mig före kl. 13, enligt uppmaning, för att skriva på mitt kontrakt, få mitt schema och lite annat som kan vara bra att ha innan jag ska börja undervisa. Kontraktet var inte klart, det skulle jag få på tisdagen. Schemat fick jag senare på eftermiddagen och det stämde inte... Rektorn glömde att ta upp mig som nyanställd i sin presentation av alla nya lärare och jag fick istället själv presentera mig inför alla kollegor. På det allmänna mötet fick jag veta att jag skulle vara med på en intern it-utbildning på tisdag eftermiddag, omöjligt för min del eftersom jag inte kan trolla fram en barnvakt med knäna på mindre än ett dygn. Bättre välkomnande på en ny arbetsplats har jag varit med om.

Igår fick jag mitt kontrakt och schemat rättades. Jag fick tag på ansvarig för it-utbildningen och han konstaterade att jag inte kunde vara med, då jag inte hade fått en egen area eller log in. Det skulle jag komma tillbaka och hämta idag. Efter det försökte jag att få tag på vakmästarna som har hand om nycklarna. Omöjligt, givetvis. Idag åkte jag för tredje dagen till skolan och hade tur. It-ansvarig hade ordnat min area. Vaktmästarna fick jag tag på via telefon. När vi pratade om nycklarna ställde jag frågan om hur länge skolan var öppen på kvällarna och om man kunde få passerkort om man ville komma in efter skolan låsts. (Jag brukade passa på att kopiera på kvällar och helger på min gamla arbetsplats för att få vara i fred och kunna använda flera kopiatorer.) Uppenbarligen var det den dummaste fråga de hade fått på flera år. Hur skulle det se ut om så många lärare skulle börja springa omkring på skolan utanför öppettiderna. Jag rodnade lite klädsamt och bad om ursäkt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det måste väl fungera om det  kan fungera på många andra arbetsplatser. Jag skyller på kulturskillnader, men funderar även på om man inte litar på sina anställda.

På vägen hem stannade jag till för att titta på nya glasögonbågar hos en optikkedja. Ett av biträdena erbjöd sin hjälp. Jag förklarade att i Sverige får man möjligheten att låna hem bågar för att prova i lugn och ro, gick det för sig här också? Han skrattade mig rakt i ansiktet och undrade om jag trodde att han var dum. Om jag ville ta bågarna med mig hem fick jag minsann betala dem och sedan komma tillbaka med och få pengarna tillbaka. Om jag ville kunde jag ju ta kort på mig själv i butiken med de nya bågarna på. Jag tittade på några bågar och tog kort på mig själv och bestämde mig för att han minsann inte skulle få några pengar av mig. Istället gick jag till den "lokala" optikern. Nu visste jag att man inte fick låna hem bågarna. Denne optiker engagerade sig mycket och plockade fram flera bågar som passade mig bra. Dessutom fotograferade han mig med min mobil. Nu vet jag var jag kommer att köpa mina nya glasögon även om det kostar några hundralappar mer. Det ska inte löna sig att vara otrevlig och arrogant.

Multikultihelg

Bryssel är Europas huvudstad. Det märker vi varje dag. Här kommer ett exempel på hur en ganska vanlig helg kan gestalta sig.

I fredags kväll gick vi till marknaden. Det var varmt och skönt ute och vi satte oss på en av kvartersrestaurangerna och svalkade oss med en öl. Vid borden runt oss talades det franska, flamländska och finska. Efter en stund dök vår amerikanska granne upp och en stund var även vår franske granne på plats. När hungern började göra sig påmind, bestämde vi oss för att köpa med mat hem och sitta i vår trädgård i lugn och ro. Marokansk mat och grillad kyckling åts med god aptit. Det var en fantastisk, ljummen, kväll och vi satt ut till efter midnatt. Då hade vårt sällskap utökats med en brittisk granne. Många skratt blev det när hon undrade hur det egentligen var med den där grisen vi hade i trädgården... Speciellt roligt var det att vår amerikanska granne hade förklarat för henne att det var "a Swedish tradition". Brittiskan hade därför frågat en svensk på sitt arbete om denna tradition. Hennes kollega hade sett mycket frågande ut...

Även lördagen bjöd på varmt och skönt väder. Vi var bjudna på knytkalas hos en av Pärs kollegor. Pär hade skrivit upp att vi skulle ta med kakor. Eftersom han själv var tvungen att jobba på förmiddagen fick jag baka. Tycker ni att vi har en traditionell könsrollsfördelning i vårt hem så stämmer det, till viss del. Knytkalaset var trevligt. Jag har inte träffat så många av Pärs kollegor förut, så det var mest nya ansikten.  Jag fick chansen att bekanta mig med tyskar, irländare, italienare, britter, bulgarer och rumäner denna kväll. Jag fick dessutom bekanta mig med belgisk korpfotboll. Paret vi var hemma hos hade en fotbollsklubb som närmsta granne. När vi kom dit pågick en match. Pontus är tokig i fotboll och tjatade om att vi skulle gå dit. Jag följde med och det visade sig vara en match för män i 40-årsåldern. Pontus var övertygad om att det var Milan som spelade, eftersom de hade svart- och rödrandiga tröjor. Tyvärr var det ju inte Milan och jag jublade tyst när det var dags för halvleksvila efter en kvart...

Johan var tveksam till att knytkalaset skulle vara kul för honom.  När det visade sig att familjen vi var hos  hade två kaniner, som han fick leka med, tyckte han att det var ett bra kalas. 

Under natten bjöds vi på ett hejdundrande åskväder. Jag har sällan upplevt sådana oväder i Sverige. Vet någon om det blir kraftigare åskväder i dessa delar av Europa än i Sverige?

Jobbångest och nya ord

Jag är trött på att mina barn har sommarlov. En del av er tycker att jag inte är klok som kan tycka på det sättet. Låt mig få förklara. Vi har varit lediga i åtta veckor tillsammans, det är få förunnat det vet jag. Jag och mina barn trivs bäst när vi kan varva lek med kompisar med lugna sköna dagar med bara familjen. Mixen krävs och den här veckan har det inte varit så mycket mix. Två dagar har de lekt med kompisar och resten av tiden har vi umgåtts. Då vill jag att det ska hända lite och det vill de också. Problemet är bara det att jag måste tjata på dem hela tiden för att de ska klä på sig, äta frukost, städa undan det de har lekt med osv. Jag är trött på att behöva säga till tio gånger att de ska ta på sig rena kläder på morgonen så att vi kan komma iväg ut. Jag ser med andra ord fram emot att skolan börjar på tisdag så att vi får in rutiner. Skoldagar vet de om att bussen går om de inte klär på sig i tid och de vill inte åka kollektivtrafik på morgonen. Det har de lärt sig den hårda vägen...

Jag har inte världens bästa humör för tillfället. Om en vecka ska jag börja undervisa och med båda barnen hemma är det svårt att hitta tid för att kunna sitta i lugn och ro och planera. Jobbångesten har kommit krypande den senaste veckan och nu har den mig ordentligt i sitt grepp. Det brukar vara ganska bra, för jag tillhör den typen av människor som producerar bäst med en viss påverkan av stress. Nu ser jag fram emot tisdag, då jag får några timmar för mig själv medan barnen är i skolan. En annan sak som stressar mig lite är att jag fortfarande inte har fått mitt schema eller fått veta hur många undervisningsgrupper jag kommer ha. På måndag får jag veta det och då vet jag om vi måste ha någon som hjälper oss med barnen någon morgon eller eftermiddag. Kontrollfreak som jag är stressar detta mig också.

Tur för Pär att det dröjer några år innan hans söner får köra den själva....

Allt är inte negativt. Vi har denna vecka upptäckt att det finns stora gröna grodor och sköldpaddor i dammen i vår park. Skolmaterial har köpts och skolväskorna ska snart packas med alla nya böcker, pennor och kontaktböcker. Pär har köpt en vespa för att kunna ta sig till och från jobbet snabbare än med bilen och jag har kört bil i Bryssel en vardag på förmiddagen. Barnen och jag har besökt leksaksmuseet, http://www.museedujouet.eu, som visade sig vara fullt med gamla leksaker och man fick leka med allt som inte var inlåst i montrarna. Det var ganska rörigt, men barnen tyckte att det var kul och vill gå dit igen.

Leksaksmuseet ligger i ett gammalt hus. Jag roade mig med att titta på den gamla inredningen, medan barnen lekte.  

Vi har skrattat ordentligt några gånger den här veckan. När vi var ute och åkte bil i onsdags stod det en afrikansk man vid ett övergångsställe. Mannen var helt klädd i bruna, lite blanka, skinnkläder i samma färg som mjölkchoklad. Pontus tittar på honom och utbrister: Han ser ut som han är gjord helt i choklad....Jag kunde inte hålla mig för skratt den gången. Mannen såg faktiskt ut som en chokladbit.

Johan har kommit över en katalog från Teknikmagasinet. Där finns det mesta. Bland annat väckarklockan Orgasm. Vad är det undrade han... Jag försökte att ge en så barnvänlig förklaring som möjligt. Man behöver väl ändå inte veta allt när man nyss fyllt nio år? Nu är det bäst bäst att jag försöker att få honom att göra något annat. Han meddelade just att han har kommit in på avdelningen för vuxenleksaker....

Trevlig helg!