Flickors rätt till utbildning och kanelbullar

Egentligen borde jag planera lektioner just nu och det gör jag väl på sätt och vis. Jag söker artiklar på nätet och inser att, idag, den 11 oktober, är den internationella flickdagen. En dag som Plan värnar mycket om. Och vem borde inte värna om denna dag? En dag då vi uppmanas att tänka på de flickor som inte har samma möjligheter och rättigheter som vi svenska kvinnor numera har. Genom att uppmärksamma detta kan vi ge fler flickor möjlighet till en utbildning. Något som borde vara självklart i världen år 2012, men som långt ifrån är det.

Jag slås av att jag inte hittar en enda notis om att det är den internationella flickdagen i någon av de stora svenska dagstidningarna på nätet. På Svenska Dagbladet annonserar Plan, men i övrigt kan jag inte finna någon information. Rätta mig gärna om jag har fel. För en vecka sedan var det kanelbullens dag. Det kunde man läsa om i alla svenska dagstidningar på nätet. Kvällens reflektion från min sida är att det verkar som att det är viktigare att uppmärksamma kanelbullar än flickors rätt till utbildning...

När Muhammed blev Kurt

Gårdagens fotbollsmatch mot Anderlecht slutade med vinst för Pontus lag. 7-2 blev resultatet och vi hade en stolt målskytt ( 1 mål) med oss i bilen hem.

Det är mycket som kretsar kring fotboll i vår blivande 7-årings liv. Han funderar en hel del på lagkompisarna och tränarna. Allt är nytt och allt sker på franska. Pontus har fortfarande ganska begränsade kunskaper i franska och ibland uppstår det komiska situationer. För någon vecka sedan pratade han med Pär om sina tränare, Muhammed och Jeremy heter de. Pontus hade fått för sig att Muhammed heter Kurt och det uppstod ett litet meningsutbyte om detta mellan far och son. Pontus gav sig inte, han har en tränare som heter Kurt, så var det bara. Pär försökte att övertyga honom att han faktiskt heter Muhammed. Pontus stod fast vid sin åsikt och påstod att de andra pojkarna i laget kallade honom för Kurt. Då ramlade poletten ner hos Pär. De andra pojkarna kallar honom för "Coach" och med franskt uttal på det engelska ordet kan man faktiskt uppfatta det som "Kurt". Vi tycker givetvis att detta är ganska gulligt och komiskt och skrattar gott åt det. En annan dimension i det hela är också att Pontus inte har kommit så långt i sina förutfattade meningar som vi. Jag och Pär tycker att det är ganska osannolikt att någon med Muhammeds utseende skulle heta Kurt. För Pontus del spelar inte utseendet, än så länge, någon roll vid valet av namn. Jag hoppas att ni som läser detta  inte tycker att jag och Pär är fördomsfulla när vi anser att det är ganska osannolikt att en man med nordafrikanskt utseende heter Kurt...

Efter matchen igår besökte vi det stora blågula varuhuset för inköp av diverse småsaker. Vi var inte ensamma om att besöka varuhuset igår... Vi åt lunch där. En skillnad mellan Belgien och Sverige är att här serveras det inget potatismos eller kokta potatisar till de obligatoriska köttbullarna, här får man hålla till godo med belgiska pommes frites. En annan rätt som serverades i restaurangen för tillfället var Moules frites, Belgiens "nationalrätt", för €5. Detta ger väl de belgiska krögarna än mer vatten på sin kvarn när IKEA:s restaurang diskuteras.

Idag ligger vår fotbollshjälte i soffan och tittar på film. Han har drabbats av febern som både hans bror och far haft. Jag håller tummarna för att den snabbt går över då jag inte vill vara hemma från jobbet imorgon igen. Alla som jobbar som lärare vet att det aldrig är bra att vara borta från sina klasser den första månaden på ett läsår. Det är då man, till stor del, sätter upp tempot och reglerna som gäller under resten av året.

Det här med att blogga...

Den senaste tiden har jag, ännu en gång, funderat på det här med att blogga. Det blir mycket envägskommunikation och frågan är om det är så många som bryr sig om det jag skriver. Visst kan jag se på statistiken att jag har haft si och så många besökare, men jag vet sällan vem det är som har läst bloggen. Jag kan även se på statistiken hur vilka sökord som har gjort att människor hamnar här. De vanligaste anledningarna är gardinupphängning och blåtira... De som har sökt på de orden måste ha blivit ganska besvikna när de har hamnat i mer eller mindre en återvändsgränd här...

En sak som jag själv har reflekterat över är att jag har blivit ganska tråkig i mina inlägg. Det känns som att det fanns mer berättarglädje i början när jag bloggade. Inte så konstigt i sig eftersom nyhetens behag har lagt sig och att jag inte har så mycket tid till att upptäcka nya delar av Bryssel och Belgien längre. En annan anledning till att jag är lite tråkigare i mina inlägg är att jag jobbar. Dels vet jag om att jag har elever som har hittat bloggen och dels vill jag inte skriva för mycket om mitt jobb här heller. Jag drar gränser för vad jag tycker är lämpligt att jag tar upp här. Ibland händer det saker som jag känner skulle vara ganska lockande att skriva om, men eftersom detta är en öppen blogg kan det ju uppfattas som att jag hänger ut mina elever och kolleger och därför nämner jag inte mitt jobb i någon större utsträckning.

Det jag har kvar att skriva om är min lilla familj och vad som händer i den. För det mesta är det inte så mycket. Vi tjatar på barnen att de ska klä på sig varje morgon, äter mellanmål när vi kommer hem på eftermiddagen, gör läxor och packar väskor. Inte så mycket som är annorlunda mot vad de flesta andra familjer gör runt om i världen.

Idag är det exakt en månad sedan vi kom tillbaka till Bryssel efter sommaren i Sverige. På den tiden har vår familj hunnit med fyra läkarbesök och två tandläkarbesök. Jag tror faktiskt att det är nytt familjerekord i oplanerade vårdkontakter på en månad... Den ende i familjen som inte har varit hos doktorn ännu är Pontus. Peppar, peppar är väl bäst att tillägga. Johan har ju haft en del otur med utslagen tand och misstanke om bruten handled. Dessutom fick jag hämta honom i skolan i torsdags då han fått feber. Pär fick feber i lördags och har varit ganska manligt febrig fram till igår. Själv har jag ojat mig över ett insektsbett. Jag har aldrig tidigare råkat ut för att ett bett har svullnat upp till storleken av en tudelad tennisboll. Nu vet jag hur det känns och jag är tacksam om jag slipper att uppleva det igen.

Johans vänstra framtand är numera mycket snyggt lagad. Vet man inte om att hälften är av plast kan man inte se det. Snyggt jobb av en snygg tandläkare...

En positiv sak har hänt den här veckan. Vi har bokat flygbiljetter inför vårens stora äventyr. Påsklovet kommer vi att tillbringa i Japan. Det ska bli sååå spännande. Besök i Kyoto och några dagar i Tokyo är så långt vi har hunnit i planeringen hittills. Eftersom vi är där på våren kanske vi får se de japanska körsbärsträden blomma i sitt hemland. Vår är det inte i Bryssel, däremot har det blivit väldigt mycket höst de senaste dagarna. Jag har blivit tvungen att använda sockor och att sitta ute i trädgården på kvällarna är det inte längre tal om.

Vi har funnit en, eller två, nya bekantskaper på vår gata i stan. Mopsen Cookie och hans matte, en ensam  äldre dam. Matten och jag kommunicerar på en blandning av tyska, franska och engelska. Det blir roliga små samtal om Cookie, som måste banta tre kilo...

På lördag ska Pontus spela match. Denna gång mot Anderlecht. Pär är mycket uppspelt inför det faktum att någon i hans närmaste familj får spela mot ett lag som är med i CL. Att det handlar om P8 spelar ingen roll. Jag misstänker att det blir en lördag förmiddag i Anderlecht. Det kan bli kul, för där har jag inte varit tidigare.

Livets gång...

Här har det varit tyst under en lång tid.

Sommaren sprang förbi i år också, men av lite andra anledningar än förra året. Jag skulle föredra att sommaren hade flugit förbi av förra årets anledningar. De var bra mycket trevligare än årets.

Det senaste året har mycket hänt i mina föräldrars liv och därmed även i mina bröders och mitt liv. Jag skulle snabbt trötta ut er om jag försökte att ge en kort version av alla vårdkontakter både mamma och pappa har haft de senaste 13 månaderna.

I början av sommaren stod det klart att min älskade mamma inte längre kunde bo hemma. En snabbt utvecklad demens och ett svårläkt lårbensbrott gjorde att hon var tvungen att flytta till ett äldreboende. En stor omställning i både hennes och pappas liv. En omställning som har inneburit stor sorg och smärta för båda två. Efter att ha levt tillsammans i 55 år så ekar det tomt i ett hus när ens livspartner inte bor där längre. Samtidigt är det än mer förvirrande när man inte fullt ut kan ta in varför man inte längre kan bo kvar i sitt hus.

För oss övriga i familjen gäller det nu att försöka att stötta våra föräldrar i deras respektive livssituation. Något vi gärna gör, men något som också är svårt och prövande för oss alla. Men motgångar föder på något sätt alltid något positivt, även om man inte alltid kan känna det när man befinner sig mitt i motgången. För min del handlar det om att jag har lärt känna min älskade pappa på ett nytt sätt. Jag har diskuterat saker med honom som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har även fått ny kontakt med min mammas bästa väninna. Jag har också insett hur oerhört lite jag vet om hur det är att leva med demens och hur jag som anhörig ska bemöta en människa som befinner sig i ett dement tillstånd.

Nog om detta.

När vi kom tillbaka till Bryssel möttes vi av några mindre upplyftande besked. Pamela och Henry, vår amerikanska granne och hennes son, skulle flytta till Amsterdam. Tråkigt för oss, men kul för Pamela, som fått ett jobb som hon inte kunde tacka nej till. Vi hade fått en räkning på € 2500 för städning av vår trappa och trädgårdsmästare. Det kändes inte rättvist med tanke på att jag själv har städat trappan när ingen har varit här på några veckor. När gräset tillåts bli 40 cm. högt kan jag inte påstå att jag känner för att betala för trädgårdsmästare heller... Efter många om och men verkar vi ha nått en uppgörelse med hyresvärden om att betala hälften. Vi får väl se om det står fast.

För att ytterligare spä på detta negativa inlägg så kan jag meddela att sedan vi kom tillbaks för tre veckor sedan har Johan slagit ut en av sina permanenta tänder och varit på akuten och röntgat sin handled efter att han trillat på en rast i skolan. Jag håller tummarna för att oturen är slut. Samtidigt klarade jag av besöket på akuten nästan helt på franska. Som sagt var inget ont som inte har något gott med sig...

Över till något positivt. Jag har börjat jobba igen. Att få träffa mina elever igen får mig på bra humör. De första veckorna är alltid hektiska innan schemat har börjat sätta sig och man hittar rutiner för allt. Det här läsåret kommer jag att jobba nästan heltid. Det kommer säkert att märkas här på bloggfronten.

Vi hann med några dagar i Stockholm i augusti. Förutom besök på Vasamuseet och en avkopplande vistelse i skärgården, besökte vi Birka. På bilden pekar vår duktige guide ut var staden låg en gång i tiden.

Molly - en toypudel.  Sommarens bästa händelse, enligt barnen.  

Saknad

Jag har varit på begravning. En begravning som väckte många starka känslor och minnen. 

Min pappa har under 37 års tid varit förmyndare och god man för ett kusinbarn. Ett kusinbarn som föddes på den småländska landsbygden för exakt 60 år sedan idag. Hennes mamma var annorlunda och hennes pappa var borta ur leken (kärleken?) när hon såg dagens ljus. Hon växte upp på släktens gård och ganska snart stod det klart att hon inte var som alla andra barn. Hon var förståndshandikappad. Hennes liv var inte alltid så lätt och hennes mamma verkar inte ha orkat med sitt barn. Till större delen var det hennes mormor som tog hand om henne. När hon var 10 år gammal dog hennes mamma hastigt och morföräldrarna blev då hennes vårdnadshavare. När de sedan började bli gamla bad de min far att bli förmyndare för dotterdottern och se till att hon fick ett bra liv. 

Beroende på sitt handikapp kunde hon inte gå i en vanlig skola. Det innebar att hon gick på ett särskoleinternat i Eksjö i många år. Hon trivdes bra, men lärde sig aldrig att läsa, skriva eller räkna. Hon klarade av att skriva sitt namn och när hon gick och handlade lämnade hon alltid fram stora sedlar. Så länge hon inte öppnade munnen och började prata var det ingen som kunde misstänka att hon var förståndshandikappad. När hon blev för gammal för att bo kvar på internatet flyttade hon till Horda och ett boende för förståndshandikappade, Tallebo. Hon bodde till en början i en villa tillsammans med fem, sex andra personer med liknande handikapp. 

Det är från tiden i villan jag har mina starkaste minnen. Mina föräldrar och jag åkte dit ungefär en gång i månaden och hälsade på. Varje gång vi kom dit möttes vi av ett antal öppna famnar och vi fick stora och varma kramar. Glädjen som visades vid våra besök var äkta och överväldigande. Det var inte så många som besökte dem, eftersom deras familjer ofta bodde ganska långt bort och ibland inte brydde sig om dem. Jag trivdes som fisken i vattnet. De lekte med mig hela tiden och på somrarna fick jag bada i deras pool. När jag badade hade jag alltid två, tre ”badvakter” med mig som var beredda på att livrädda mig om det skulle behövas. De var stolta och glada över att de kunde hjälpa till på något sätt. 

Efter några år flyttade de till en stor lägenhet. Det var fortfarande samma ”familj” som bodde tillsammans. Efter ytterligare några år bestämdes det att de skulle flyttas ut i eget boende. Var och en skulle få en egen lägenhet. Det var stort för dem, och skrämmande. Min pappa var inte enbart positivt inställd till detta eftersom han tyckte att det fungerade så bra med gruppboendet. Han var också orolig för att de skulle bli isolerade i sina lägenheter. Till en början var det nog också på det sättet. Men med tiden har de integrerats på ett mycket bra sätt i samhället. Det finns flera anledningar till det. Dels kände alla boende i Horda till de förståndhandikappade på Tallebo sedan tidigare. De var redan en del av samhället. Dels fick de behålla samma personal som arbetat på gruppboendet. Det var med andra ord välkända personer som kom och hjälpte dem med det dagliga livet. 

Pappas kusinbarn har klarat sig bra i livet, utifrån sina förutsättningar. Hon har under sitt vuxna liv känt sig trygg i sin vardag. Hon har bott tillsammans med människor som tyckt om henne, haft daglig tillsyn av seriös och kompetent personal och hon har haft ett arbete på Samhall. Hon har älskat sitt arbete och varit duktig på det hon gjort och mycket omtyckt och uppskattad på arbetsplatsen. 

När jag fick veta att hon dött var en av de tankar som slog mig att det kanske var skönt att hon slapp att bli gammal och sitta ensam i sin lägenhet utan några vänner. I samband med begravningen förstod jag hur fel jag hade haft. Jag som trodde att det skulle bli en begravning som endast besöktes av den närmaste släkten blev förvånad när jag så hur mycket folk som kommit till kyrkan. På minnesstunden var det flera personer som höll tal. Alla talen handlade om den värme, omtänksamhet och kärlek som pappas kusinbarn förgyllde vår tillvaro med. Mina farhågor om att hon skulle ha blivit ensam när hon slutade arbetade stämde verkligen inte. Hon visade sig ha ett stort nätverk med vänner. Vänner som hon värnade mycket om och som värnade mycket om henne. Vänner som saknar henne mycket och minns henne med glädje och tacksamhet. 

Nöjd, tacksam, hjälpsam, givmild och glad var de mest frekventa orden i talen som vännerna höll. Vem skulle inte vilja bli ihågkommen av sina vänner på det sättet? Jag anser mig vara mycket lyckligt lottad som fick lära känna denna person. Framför allt för att hon var en underbar person som alltid var glad när man träffade henne. Jag är även mycket tacksam för att jag fick möjligheten att lära känna hennes ”familj” på gruppboendet. Dessa människor, som en del är rädda för, är bland de snällaste, ärligaste och mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. De har berikat mitt liv på många sätt och jag saknar dem. 

När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...

Besök, Parlamentarium (igen...) och In Flanders Fields

Full rulle är det i Bryssel och det gör att det inte händer så mycket här på bloggen... Men här kommer ett lååångt inlägg.

Förra veckan var min brorsdotter och hennes kompis här. Det var kul och jag blev på nära håll påmind om hur det är att vara tonåring och hur det är att ha sådana i huset. Jag jobbade lite under veckan och de fick delvis klara sig på egen hand, vilket jag tror att de var mycket nöjda med. Att ha en 40-årig faster i hasorna hela tiden är nog inte så kul...

Vi besökte ett antal sevärdheter tillsammans och jag blev imponerad av hur intresserade båda var av allt vi tittade på. Jag har ju viss erfarenhet av att vara på studiebesök med ungdomar i den åldern och kunde snabbt konstatera att de var genuint intresserade. De föreslog själva att vi skulle gå in i katedralerna vi passerade på väg till andra sevärdheter.

Atomium var en av sevärdheterna vi besökte. Jag har inte varit inne i denna stora järnatom tidigare och vi hade tur när vi var där att vädret var klart. Vi såg stora delar av Bryssel och stadens omgivningar och fick bra information från audioguiden. På onsdagen tog jag med dem till Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum. Jag var där själv en vecka tidigare i syfte att undersöka om jag skulle kunna ta med mina elever dit. Mitt intryck då var att det var en massa information. Jag ville se hur tonåringarna kan tänkas ta till sig Parlamentarium. Precis som jag misstänkte tyckte de att det var väldigt mycket information i den första delen av utställningen. Den andra delen av utställningen tyckte de var mycket bra. Den delen består av en hel del interaktiva moment och man fick tänka en del själv och inte bara matas full med information. Vi var överens om att vid ett studiebesök där så måste man ha uppgifter att lösa i den första delen, annars kommer man att tappa de mindre intresserade eleverna efter tio minuter. Parlamentarium erbjuder ett rollspel för skolklasser, tyvärr kunde vi inte få se hur det gick till. Nu har jag varit på Parlamentarium två gånger och mina tankar om denna utställning är att den är oerhört informationsspäckad och ambitiöst gjord. Alla medlemsstaternas historia finns på något sätt representerad i utställningen och jag kan tänka mig att det ligger oerhört mycket jobb bakom urvalet av information. Inget land ska ju känna sig åsidosatt... Audioguiderna fungerar bra, men ibland kan man nästan önska att man skulle få lyssna till en livs levande guide. En bra guide kan ge så mycket mer liv åt utställningen.

De små prickarna på Atomium är inga flugor. Det är fönsterputsare som hänger i sina livlinor. Inget jobb för mig...

Jag vinkade av tonåringarna på torsdag eftermiddag och vid midnatt dök våra vänner från Göteborg upp. De var trötta efter att ha fastnat i köer vid Bremen och suttit i stort sett still på Autobahn i ett antal timmar. På fredagen var de ute och tittade på stan, medan jag jobbade några timmar och på kvällen åt vi middag och planerade lördagens utflykt.

Målet för utflykten var staden Ieper eller Ypres, beroende på vilket språk man talar. Eftersom vi gav oss av utan att äta frukost svängde vi in i den lilla staden Merelbeke för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det fanns inget kafé som var öppet vid nio på morgonen. När det började morras väldigt mycket på förarplatsen i vår bil gick jag in på den lokala puben och bad om förslag. De serverade ingen frukost på puben, men det fanns kaffe och te. Jag förklarade att vi var hungriga och då kom de med en annorlunda lösning på vårt problem. Lösningen blev att vi köpte bröd på bageriet på andra sidan gatan och pålägg hos charkuteristen bredvid och sedan åt vi inne på puben. En annorlunda frukost som vi sent kommer att glömma. Den morrande mannen log sedan glatt och lät sig väl smaka av alla läckerheter som vi kunde duka fram.

Vår frukost. Kaffe med äggröra... I det lilla glaset bredvid kaffekoppen är det ägglikör. Inget jag brukar dricka till frukost i vanliga fall.

När vi kom fram till Ieper gick vi in på stadens museum, In Flanders Fields. Det visade sig vara ett nyrenoverat museum som till större delen koncentrerade sig på livet vid Västfronten och skyttegravskriget under första världskriget. Det var ett av de bättre muséer jag besökt de senaste åren. Där fanns alla de vanliga inslagen på ett krigsmuseum som vapen, uniformer och kartor. Det som gjorde detta museum unikt var att de faktiskt gav glimtar av den "lilla" människans liv. Vid ingången till utställningen fick man ett armband. Detta armband fick man sedan aktivera genom att skriva in namn, ålder och vilket land man kom från. På olika platser i utställningen stod det små tittskåp och när man höll sitt armband mot en knapp fick man ta del av en persons levnadsöde. Vems liv man fick veta mer om berodde på vilken ålder, kön osv man programmerat in i armbandet. Man kunde även se en film där två skådespelare gestaltade en brittisk fältläkare och en sjuksköterska som både var verksamma vid ett av fältsjukhusen. Det gav en bra inblick i de förhållanden som rådde vid Västfronten.  Vi var fyra vuxna och fem barn, 6-13 år, som var där och alla hittade något de var intresserade av. Staden Ieper var mysig och välrenoverad och det är svårt att föreställa sig att den var totalt sönderbombad år 1915. Vi hann även med ett besök vid en av de gamla skyttegravarna innan vi körde tillbaka till Bryssel.

Rekonstruktion av skyttegrav. Sandsäckarna på bilden är inte från första världskriget. De är gjutna i betong. För övrigt låg denna skyttegrav mitt inne i ett industriområde utanför Ieper. 

Igår, måndag, vinkade vi adjö till våra vänner som fortsatte till Holland. Jag fick hämta en av sönerna i skolan eftersom han kräkts. I skrivande stund verkar han må alldeles utmärkt och är djupt försjunken i att titta på fotboll på nätet. Jag har två elektriker i källaren som lagar tvättmaskinen. Den bestämde sig för att kortsluta all elektricitet i lägenheten i fredags eftermiddag. Nu visade det sig att det var fel i eluttaget och man får ju vara glad för att jordfelsbrytaren fungerar som den ska... Ikväll välkomnar vi våra gamla grannar från Borås som stannar till här på vägen till Paris. Våra barn väntar ivrigt på att få leka med sina gamla grannar.