När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...