Jag - en fotbollsmorsa?

Jag tillhör den delen av befolkningen som inte är speciellt bra på fotboll. Till saken hör väl också att jag inte är så värst intresserad av just den sporten, trots, eller kanske på grund av, att min pappa var fotbollsdomare i min barndom.

När vi fick barn bävade jag för att bli tvungen att stå och hänga i sporthallar och utmed fotbollsplaner och vänta på mina barn. Äldste sonen visade sig vara ungefär lika bra som sin mor på fotboll, så jag slapp enkelt undan. Yngste sonen visade tvärtom ett stort intresse för sporten, till makens och svärfars stora glädje. Automatiskt blev det så att Pär är den som tagit hand om Pontus och hans fotbollsträningar och matcher. Jag har avsagt mig allt ansvar för detta.

På barnens skola har de en fotbollsturnering mellan de olika språksektionerna. Matcherna spelas på onsdag eftermiddag och det är svårt för Pär att ta ledigt för att vara med och coacha laget vid den tiden. Idag erbjöd jag mig att vara med och ta hand om det lilla laget med 7-8-åringarna. Till min stora förvåning tyckte jag att det var ganska kul. Dessutom har jag nog den där genen som fotbollsmammor verkar ha. Den där som gör att man står och skriker till sina barn bredvid planen. På det där, som jag tycker pinsamma, sättet som jag bestämt mig för att aldrig göra...

Vi var tre svenska mammor som hejade på vårt lag idag. Det var en italiensk pappa som stöttade det italienska motståndarlaget. Förra gången hade de fått sätta tydliga gränser för hur nära planen han fick gå. Det kompenserade han idag med att skrika och vifta med armarna mer än vad vi tre klarade av tillsammans. I det perspektivet verkar jag ha ganska långt kvar innan jag blir en fullfjädrad fotbollsmorsa.

Den italienske pappan instruerar sitt lag med stora gester, ganska nära mitten på bilden. Matchen spelades i gassande solsken och 17 grader varmt. Det tinar upp kroppen och humöret.