Småsaker och viktiga saker

I förrgår körde jag bil till jobbet. Och.... tänker många av er som läser det här. Det är inte ofta jag gör det, då det sällan lönar sig för min del varken ekonomiskt eller tidsmässigt. I tisdags tog jag bilen eftersom jag var tvungen att lämna barnen hos en kompis då det var studiedag för dem, men inte för mig. Allt gick jättebra och jag hittade en enkel parkeringsplats på en tvärgata i närheten av skolan. När jag vid arbetsdagens slut närmade mig bilen såg jag att det satt en lapp på vindrutan. Otur, parkeringsböter var min första tanke. Det visade sig inte vara några böter. Istället har någon kört på min backspegel och varit snäll och satt en lapp med sitt telefonnummer på min bil. Schysst! Det finns hopp för mänskligheten. Trodde jag. Pär fick uppdraget att kontakta personen eftersom han till skillnad från mig kan prata franska, även per telefon. Det visade sig att numret inte hade någon abonnent... Grrr. Som tur var är bara spegelglaset trasigt och det blir ingen stor kostnad, men så irriterande och uträknat... Personen måste ha känt sig iakttagen och därför stannat och skrivit lappen och på något sätt tagit reda på ett nummer utan abonnent.

Annars är bilen den plats som jag tillbringade mest tid i under förra veckan. Ca. 400 mil på sju dagar gör att jag fortfarande idag känner mig stel i kroppen som en gammal tant. Yogamattan får bekänna färg  när jag försöker mjuka upp de stela lederna.

Ovanstående skrev jag tidigare och efter vad som hänt min goda vän J idag så känns det ganska futtigt att gnälla över en söndrig backspegel och att jag är stel i kroppen. Vid lunchtid fick jag via en annan vän veta att J:s dotter är mycket dålig. Efter en ganska enkel operation i tisdags hade hon blivit mycket dålig och drabbats av blodförgiftning. När de öppnade henne upptäckte de att i samband med operationen i tisdags hade de råkat göra hål i tunntarmen. Läget är fortfarande kritiskt, men stabilt och alla mina tankar är hos dem och jag håller alla tummar för att dottern ska klara krisen.

När sådana saker händer undrar man alltid vad man har att gnälla över egentligen. En krossad backspegel går hur enkelt som helst att ersätta, men en älskad dotter... Helst vill jag inte ens behöva tänka sådana tankar. En viktig sak som J har lärt mig är att aldrig lämna någon ensam som befinner sig i en krissituation. Att visa att man finns för den som har det svårt är så viktigt. Idag fick jag finnas där för henne när det var som jobbigast. Tack vare dagens teknik blev avstånden inte så kännbara. Men en kram via cyberspace kan förstås aldrig helt ersätta en som man kan ge irl...