Tristess.
Ordet sammanfattar den här veckan så här långt... Pontus var hemma måndag och tisdag och var sjuk och det gjorde att jag var bunden till hemmet två dagar. En kreativ person hade säkert utnyttjat tiden och pysslat hemma, men inte jag.
I måndags hade jag en kompis här som lånade symaskinen. Det räddade min dag. Vi fikade en bra stund när hennes gardiner var färdigsydda. Samtalsämnet för dagen var huruvida vi lever lyxliv eller inte. Vi är båda vana vid att jobba heltid och båda har en akademisk examen. Vad vi kom fram till? Jämfört med vårt liv i Sverige lever vi ett lyxliv såtillvida att vi inte behöver stressa med jobb och dåligt samvete gentemot våra barn. Vi slipper känslan av att aldrig känna att man hinner bli riktigt klar på jobbet eller hemma. Är inte det underbart? Nja... Vi vill ha något mer i vårt liv än att lämna och hämta barnen vid skolan varje dag. Något mer intellektuellt utmanande, som ett jobb kanske... Vi har dock börjat förstå hur vårt liv kommer att förändras (än en gång ) när vi börjar jobba här. Sannolikheten är stor att det blir ett heltidsjobb och den svenska arbetsrätten är åtråvärd när man börjar jämföra. T.ex är det antagligen fyra veckor semester mot de fem lagstadgade veckorna i Sverige. En annan bieffekt om vi börjar arbeta heltid är att vi måste skaffa en au-pair eller lösa barnomsorgen på något annat sätt. I-landsproblem? Javisst! Kanske är vi också för dåliga på att ta hand om oss själva på dagarna. Vi borde kanske ta efter Hollywoodfruarna på svensk TV och gå på manikyr och skaffa en PT...
Resten av veckan har jag också tillbringat i hemmets lugna vrå. Jag lever på andras olycka för tillfället och borde vara glad över att jag inte har behövt arbeta denna vecka. Så är inte fallet. Jag behöver struktur på mina dagar, något att hänga upp dem på, och framför allt ett socialt sammanhang. Jag ringde till min gamla arbetsplats för ett tag sedan och talade med receptionisten. Hon blev inte ett dugg förvånad över att jag ville börja jobba. Hon tyckte att jag är alldeles för social för att trivas med att vara hemma på heltid. Jag kan bara konstatera att hon har rätt. Får jag inte jobba mer än jag har gjort de två senaste veckorna tar jag upp mina språkstudier igen för att åtminstone få ett socialt sammanhang.
Nyhetens behag som jag kände i början av vår vistelse här har bytts ut mot vardaglig tristess. Jag antar att det är ganska så normalt och inser att det är dags för mig att vidga mina vyer. Nästa vecka ska jag besöka Europaparlamentet. För vem vet, snart kanske jag har ett jobb och då har jag ingen tid över för att kunna besöka Europaparlamentet mitt i en vanlig vecka.
Idag har jag lidit av svår Sverigelängtan. Det gick så långt att jag gick och handlade alla ingredienser för att kunna baka semlor någon av de närmaste dagarna. De är duktiga på bakverk belgarna, men semlor har de inget begrepp om. Jag lovar att lägga upp bildbevis inom en snar framtid när ingredienserna har förädlats till gyllenbruna bullar.
Bildbevisen kommer jag att kunna ta med två kameror (tre om man räknar in iPhonen). Trogna läsare kommer ihåg att vår "gamla" kamera försvann efter bara några veckor i Belgien. Den har efterlysts hos hyrbilsfirmor och Antwerpen zoo, utan resultat. Ikväll återfanns den. Pontus stack ner handen djuuupt i sin egenhändigt dekorerade soffa och fiskade till sin och resten av familjens förvåning upp den saknade kameran. Vi har misstänkt att han varit inblandad i kamerans försvinnande och när vi tittade på de sista bilderna som tagits med den så visade det sig att vi hade rätt. De sista bilderna visar en bil som står på den vita soffan... Den ende i familjen som leker med bilar är Pontus.
fredag 28 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Föräldraförening
En sak som är väldigt annorlunda för vårt liv här i Bryssel jämfört med Borås är skolans föräldraförening. Man kan väl kalla det för Hem och Skola "extended version".
I torsdags kväll hade föräldraföreningen årsmöte. Mötet startade kl. 20.00 och förväntades pågå fram till midnatt. Det kändes något osvenskt, men vi befinner oss i EU:s huvudstad och dessa sena möten förvånar oss inte längre. Då mötet hölls i en av kommissionens byggnader var det säkerhetskontroll á la flygplats på vägen in. Och precis som på flygplatser pep det när jag skulle gå igenom, att jag aldrig lär mig... Årsmöte innebär alltid val av styrelse och att godkänna årsredovisningen och ge styrelsen ansvarsfrihet. Det var så även på detta årsmöte. Val av styrelse var avklarat efter en timme och sedan tog en frågestund med skolans rektorer vid. Efter att ha lyssnat på denna frågestund kan jag konstatera att det finns föräldrar som är väldigt engagerade i sina barns skolgång, men som kanske inte riktigt har koll på vilket forum man ska ställa sina frågor i... Med andra ord ställdes det ganska många frågor som borde ha skickats en nivå upp. Mötet pågick fram till 23.30 och då hade ca. 1/3 av mötesdeltagarna avvikit...
Europaskolorna här i staden är mycket överbefolkade. Som ett exempel på det kan jag nämna att barnens skola är byggd för 2400 elever och i dagsläget går där 3050 elever. Därför håller man på och bygger ut den fjärde skolan, som tidigare bara har varit för primärelever. Det finns även planer på att öppna en femte skola, men detta kan inte ske förrän 2015. En oerhört viktigt fråga är vilka språksektioner som ska finnas på dessa nya skolor. Alla skolor ska ha franska, engelska och tyska språksektioner, utöver det bestämmer en gemensam styrelse för alla skolor vilka andra språk som ska finnas på vilken skola. Ett förslag som har legat är att man ska flytta någon sektion från barnens skola till den nya skolan. Det har fått föräldrar att gå i taket. Jag kan till viss del förstå det eftersom de flesta har bosatt sig i närheten av barnens skola för att de ska slippa att få alltför lång väg till skolan. Samtidigt gnäller man över att skolan är överbefolkad och att det borde göras något åt det. Andra förslag som ligger är att man ska bygga upp de nya medlemsländernas språksektioner på de nya skolorna. Föräldrar från de länder som inte har en egen språksektion får idag välja vilken sektion de vill ha sina barn i. Många väljer den brittiska/engelska. Det har i sin tur medfört att den språksektionen nu brottas med ett ganska nytt problem. Andelen native speakers i de engelska klasserna sjunker vilket gör att nivån på undervisningen i många fall har blivit lägre och att eleverna där kan få sämre resultat. De brittiska föräldrarna är därför, av förklarliga skäl, oroliga för sina barns kunskapsutveckling. Man kan ju tycka att det skulle vara självklart att man då öppnade upp fler språksektioner, men det kostar mycket pengar att göra det och pengar är en bristvara, precis som i det svenska utbildningssystemet. Föräldraföreningen är bra på att ha koll på sitt revir och driver många av frågorna på ett professionellt sätt. De samarbetar även med föräldraföreningarna på de andra skolorna för att stärka sin roll i skolsystemet. Om det sedan blir någon egentlig påverkan är en annan fråga.
Föräldraföreningen driver många av de saker som kommunerna har hand om i Sverige. Det är de som har hand om skollunchen, en nyöppnad kafeteria, busstransporterna och fritidsaktiviteter. Man har ett antal anställda och har en omsättning på åtskilliga miljoner och förra året gick de med en betydlig vinst, något som de inte ska göra. De pengarna investerar man i år genom att sänka priset på skollunchen. Bra initiativ!
I fredags tog jag ännu ett steg mot ett självständigt liv. Jag hämtade ut mitt belgiska bankkort och kan numera handla med kort i alla affärer i landet. De har ett nationellt bankkortsystem, liknande det som finns i Danmark. Till en början är det obegripligt för en turist/utlänning varför man inte kan betala med VISA eller Master Card när det finns kortterminaler i butikerna och på kollektivtrafiken.
I fredags kväll fick jag även klarhet i vad det var som gjort att vi fastnat i registreringssystemet beroende på barnen. Vår äldste son har ett ovanligt tredjenamn, Teonard (för övrigt min farfars förnamn). Detta namn fanns inte i de belgiska registren och man var tvungna att skapa en ny kod för att registrera honom. Tala om byråkrati. Min farfar har alltså påverkat att vi inte fick våra registreringsskyltar i tid, indirekt.
Helgen var lugn, vi har ett barn med förkylning och feber. Det andra barnet har haft fullt upp med kalas och lek på två olika ställen. Kul för honom! Vi tog tag i vårt liv och fick i ordning på vinden. Inte det roligaste att göra, men vad skönt det är när man ser resultatet.
I torsdags kväll hade föräldraföreningen årsmöte. Mötet startade kl. 20.00 och förväntades pågå fram till midnatt. Det kändes något osvenskt, men vi befinner oss i EU:s huvudstad och dessa sena möten förvånar oss inte längre. Då mötet hölls i en av kommissionens byggnader var det säkerhetskontroll á la flygplats på vägen in. Och precis som på flygplatser pep det när jag skulle gå igenom, att jag aldrig lär mig... Årsmöte innebär alltid val av styrelse och att godkänna årsredovisningen och ge styrelsen ansvarsfrihet. Det var så även på detta årsmöte. Val av styrelse var avklarat efter en timme och sedan tog en frågestund med skolans rektorer vid. Efter att ha lyssnat på denna frågestund kan jag konstatera att det finns föräldrar som är väldigt engagerade i sina barns skolgång, men som kanske inte riktigt har koll på vilket forum man ska ställa sina frågor i... Med andra ord ställdes det ganska många frågor som borde ha skickats en nivå upp. Mötet pågick fram till 23.30 och då hade ca. 1/3 av mötesdeltagarna avvikit...
Europaskolorna här i staden är mycket överbefolkade. Som ett exempel på det kan jag nämna att barnens skola är byggd för 2400 elever och i dagsläget går där 3050 elever. Därför håller man på och bygger ut den fjärde skolan, som tidigare bara har varit för primärelever. Det finns även planer på att öppna en femte skola, men detta kan inte ske förrän 2015. En oerhört viktigt fråga är vilka språksektioner som ska finnas på dessa nya skolor. Alla skolor ska ha franska, engelska och tyska språksektioner, utöver det bestämmer en gemensam styrelse för alla skolor vilka andra språk som ska finnas på vilken skola. Ett förslag som har legat är att man ska flytta någon sektion från barnens skola till den nya skolan. Det har fått föräldrar att gå i taket. Jag kan till viss del förstå det eftersom de flesta har bosatt sig i närheten av barnens skola för att de ska slippa att få alltför lång väg till skolan. Samtidigt gnäller man över att skolan är överbefolkad och att det borde göras något åt det. Andra förslag som ligger är att man ska bygga upp de nya medlemsländernas språksektioner på de nya skolorna. Föräldrar från de länder som inte har en egen språksektion får idag välja vilken sektion de vill ha sina barn i. Många väljer den brittiska/engelska. Det har i sin tur medfört att den språksektionen nu brottas med ett ganska nytt problem. Andelen native speakers i de engelska klasserna sjunker vilket gör att nivån på undervisningen i många fall har blivit lägre och att eleverna där kan få sämre resultat. De brittiska föräldrarna är därför, av förklarliga skäl, oroliga för sina barns kunskapsutveckling. Man kan ju tycka att det skulle vara självklart att man då öppnade upp fler språksektioner, men det kostar mycket pengar att göra det och pengar är en bristvara, precis som i det svenska utbildningssystemet. Föräldraföreningen är bra på att ha koll på sitt revir och driver många av frågorna på ett professionellt sätt. De samarbetar även med föräldraföreningarna på de andra skolorna för att stärka sin roll i skolsystemet. Om det sedan blir någon egentlig påverkan är en annan fråga.
Föräldraföreningen driver många av de saker som kommunerna har hand om i Sverige. Det är de som har hand om skollunchen, en nyöppnad kafeteria, busstransporterna och fritidsaktiviteter. Man har ett antal anställda och har en omsättning på åtskilliga miljoner och förra året gick de med en betydlig vinst, något som de inte ska göra. De pengarna investerar man i år genom att sänka priset på skollunchen. Bra initiativ!
I fredags tog jag ännu ett steg mot ett självständigt liv. Jag hämtade ut mitt belgiska bankkort och kan numera handla med kort i alla affärer i landet. De har ett nationellt bankkortsystem, liknande det som finns i Danmark. Till en början är det obegripligt för en turist/utlänning varför man inte kan betala med VISA eller Master Card när det finns kortterminaler i butikerna och på kollektivtrafiken.
I fredags kväll fick jag även klarhet i vad det var som gjort att vi fastnat i registreringssystemet beroende på barnen. Vår äldste son har ett ovanligt tredjenamn, Teonard (för övrigt min farfars förnamn). Detta namn fanns inte i de belgiska registren och man var tvungna att skapa en ny kod för att registrera honom. Tala om byråkrati. Min farfar har alltså påverkat att vi inte fick våra registreringsskyltar i tid, indirekt.
Helgen var lugn, vi har ett barn med förkylning och feber. Det andra barnet har haft fullt upp med kalas och lek på två olika ställen. Kul för honom! Vi tog tag i vårt liv och fick i ordning på vinden. Inte det roligaste att göra, men vad skönt det är när man ser resultatet.
torsdag 20 januari 2011
Monsieur Chauffage
Barnen hade en riktig lekdag i lördags. Pontus hade sin älskade kompis O här och de lekte Star Wars hela dagen. Jag fick vara prinsessan Leia. Johan var och lekte med en av sina klasskompisar. Pär beställde stolar till matsalen. Äntligen! Tyvärr är det leveranstid på stolarna. De skulle ha passat bra i matsalen i lördags kväll då vi hade gäster,Hör och häpna! Det var kul att för en gångs skull bjuda hit en annan familj och få tillfälle att prata och äta tillsammans. Både jag och Pär känner att det är något vi saknat. Förhoppningsvis får vi tummen ur och bjuder hem folk lite oftare.
Söndagen tillbringade Johan hos en klasskompis, det verkar som att det börjar hända mycket på kompisfronten för hans del för tillfället. Pontus, Pär och jag njöt av vårväder och besökte glasscaféet för första gången, men absolut inte den sista, det här året. Efter det tillbringade Pontus och jag en stor del av eftermiddagen i parken. Han upptäckte en liten bäck och tvättade stövlarna ordentligt i den. Vi passade på att vara ute mycket eftersom värmen inte fungerade i lägenheten.
På måndagen var det fruktansvärt kallt i lägenheten när vi vaknade. När jag hade lämnat barnen tog jag fram yoga-DVD:n för att få upp värmen. Lite varmare blev jag, men bestämde mig för att lämna igloon och mötte upp med en kompis på stan. Vi försökte att fynda på rean och åt en god lunch. På eftermiddagen dök "Monsieur Chauffage" upp. När han gick efter en timme meddelade han att han inte kunde laga värmen, utan skulle komma tillbaka på tisdagen. Frusna kurade vi ner oss i sängarna tidigt.
Tisdag morgon var det iskallt i lägenheten och jag kurade under täcket tills "monsieur Chauffage" hade lagat värmen. Vilken lättnad att slippa gå i fleecetröja och fårskinnstofflor hela tiden. Men man ska aldrig ropa hej... På onsdag morgon var det svinkallt igen. Jag ringde till reparatören och förklarade, på franska (!) att värmen inte fungerade. Han lovade att komma på eftermiddagen, vilket han sa på engelska... Han ville väl trösta mig i mitt försök att göra mig förstådd på franska... Värmen har nu fungerat i över ett dygn och jag hoppas verkligen att den fortsätter att göra det. Igår eftermiddag var det dags för Pontus att leka med O igen. O:s mamma kom hit och vi hade en trevlig fikastund tillsammans.
I vår följetong bilen har vi kommit något närmre upplösningen, tror vi... En av anledningarna till att vi fastnade i systemet var att de inte hade hittat barnens namn i ett register. Jag funderar på varför barnens namn är viktiga i samband med en bils registreringsskylt. Kan någon förklara det för mig?
Söndagen tillbringade Johan hos en klasskompis, det verkar som att det börjar hända mycket på kompisfronten för hans del för tillfället. Pontus, Pär och jag njöt av vårväder och besökte glasscaféet för första gången, men absolut inte den sista, det här året. Efter det tillbringade Pontus och jag en stor del av eftermiddagen i parken. Han upptäckte en liten bäck och tvättade stövlarna ordentligt i den. Vi passade på att vara ute mycket eftersom värmen inte fungerade i lägenheten.
På måndagen var det fruktansvärt kallt i lägenheten när vi vaknade. När jag hade lämnat barnen tog jag fram yoga-DVD:n för att få upp värmen. Lite varmare blev jag, men bestämde mig för att lämna igloon och mötte upp med en kompis på stan. Vi försökte att fynda på rean och åt en god lunch. På eftermiddagen dök "Monsieur Chauffage" upp. När han gick efter en timme meddelade han att han inte kunde laga värmen, utan skulle komma tillbaka på tisdagen. Frusna kurade vi ner oss i sängarna tidigt.
Tisdag morgon var det iskallt i lägenheten och jag kurade under täcket tills "monsieur Chauffage" hade lagat värmen. Vilken lättnad att slippa gå i fleecetröja och fårskinnstofflor hela tiden. Men man ska aldrig ropa hej... På onsdag morgon var det svinkallt igen. Jag ringde till reparatören och förklarade, på franska (!) att värmen inte fungerade. Han lovade att komma på eftermiddagen, vilket han sa på engelska... Han ville väl trösta mig i mitt försök att göra mig förstådd på franska... Värmen har nu fungerat i över ett dygn och jag hoppas verkligen att den fortsätter att göra det. Igår eftermiddag var det dags för Pontus att leka med O igen. O:s mamma kom hit och vi hade en trevlig fikastund tillsammans.
I vår följetong bilen har vi kommit något närmre upplösningen, tror vi... En av anledningarna till att vi fastnade i systemet var att de inte hade hittat barnens namn i ett register. Jag funderar på varför barnens namn är viktiga i samband med en bils registreringsskylt. Kan någon förklara det för mig?
söndag 16 januari 2011
Nya tag
Veckan som gick var lite upp och ner. Precis som det brukar vara veckan efter ett lov. Det har varit vår i luften, termometern har visat tio grader nästan varje dag och vi har hört fåglarna kvittra som de brukar göra på våren.
I måndags hade jag fixardag. Jag fick en iPhone i julklapp, men inget micro-simkort. Det ordnade jag redan i lördags, men det uppstod problem när mitt kontantkort skulle omvandlas till ett abonnemang. Jag fick därför besöka mobilaffären två gånger under måndagen för att det skulle fungera. Jag var på ambassaden och hämtade ut mitt nya körkort, köpte en lärobok för självstudier i franska och försökte att öppna ett bankkonto. Det sistnämnda visade sig vara problematiskt då jag inte hade något belgiskt id-kort och eftersom jag ville ha ett gemensamt konto med min man. Det resulterade i att jag fick be min man kontakta sitt bankkontor och beställa tid för ett möte så att detta kunde lösas. Jag känner mig verkligen som en självständig individ... Femme aux foyer. För övrigt fick vi våra belgiska id-kort denna dag och jag förundras över att man skriver ut adressen hem på id-kortet. Tänk om ens väska blir stulen och man har nycklar och id-kort i den. Välkommen hem till oss tjuven! Vad kan vi stå till tjänst med?
På tisdagen var det äntligen dags för mig att besöka Johan i skolan. Jag har länge försökt att vara med barnen varsin dag i skolan, men hela tiden har det dykt upp något annat som har gjort att jag har blivit tvungen att ställa in. När jag kom till Johans klass mådde hans lärare inte bra och vid tiotiden gav hon upp. Då övergick jag från att vara besökande mamma till att vara vikarien Eva. En ny erfarenhet. Jag är inte van vid de små barnen. Det är svårt att veta var man ska sätta gränser när de vill berätta saker. Jag insåg snabbt att om en fick chansen så stod det fem till som ville berätta. Tiden sprang iväg... Strax innan de skulle gå på rast gick en av pojkarna på toaletten. Han kom tillbaka hysteriskt fnissande. Toaletten hade svämmat över och det hade kommit vatten på golvet. Helt plötsligt behövde halva klassen gå på toaletten och jag fick känslan av att det var på väg att bli lätt kaos. Jag fick sedan höra av en klasskompis mamma att det, enligt hennes son, hade fungerat bra och att jag hade varit som när jag "bara" är Johans mamma. Johan själv tyckte att det hade gått bra. Ja, då hade jag spräckt nollan på jobbfronten i Belgien.
Förmiddagen på onsdagen fikade och promenerade jag med en vän som bott här ungefär lika länge. Vi konstaterade att människor i vår närhet ofta frågar om barnen har fått några kompisar, men väldigt få undrar om vi vuxna har fått några kompisar. Har vi då inga kompisar? Vi har ju varandra och våra män har varit ganska trötta typer under hösten och kanske inte de mest sociala människor som man kan tänka sig. Men självklart saknar man ett större umgänge. Samtidigt får man vara ödmjuk inför det faktum att man flyttar hit och ska försöka att ta sig in i redan existerande vänkretsar. Det är kanske till och med lite lättare här än vad det hade varit i en svensk stad. Här är alla vana vid att människor kommer för att stanna några år och sedan flytta vidare eller tillbaka till Sverige. Frågan är vilken typ av vänskap man bygger upp under tiden man vistas här. Det får framtiden utvisa.
I torsdags fick jag ett eget bankkonto, med hjälp av min man... På morgonen började jag att röja på vinden och mitt i röjandet hör jag ett välbekant surr. En stor geting kör huvudet mot vindsfönstren och jag funderar på om det är våren som har kommit till Bryssel. Denna dag läste jag även ut en av de bästa böcker jag läst på länge: Utrensning av Sofi Oksanen. En bok som handlar om Estland och hur folket där har levt under förtryck en stor del av 1900-talet. Vem kan man lita på och vem står man närmast, är två frågor som är centrala i boken. Det är ingen "feel good"-bok, tvärtom...
Feel good var det inte heller på kommunhuset i torsdags kväll. Ett led i följetongen registreringsskylt innebar ett besök där. Taxichauffören släppte av oss i mörkret och ösregnet och önskade oss "Bon courage". Han visste vad han talade om... 90 minuter efter vår entré gjorde vi sorti och kände oss, än en gång, frustrerade över den belgiska byråkratin. Summan av kardemumman blev så småningom att vi har kommit något steg närmre den åtråvärda skylten.
I fredags var det meningen att jag skulle vara med Pontus i skolan. Istället blev jag vikarie för den svenska femman. Att vara springvikarie innebär att man aldrig är förberedd på vad eleverna håller på med och det kan ibland kännas lite frustrerande. Adverb och bråkräkning är inte ämnen jag har analyserat så mycket de senaste åren och att då försöka förklara det för någon som ganska nyss har fått veta att det finns blir en liten utmaning. Barnen var snälla, men testade givetvis vikarien på det klassiska viset genom att byta namn och platser... Med andra ord kan man konstatera att somliga saker aldrig förändras. Jag betedde mig likadant för 30 år sedan när vi hade vikarie och ärligt talat tror jag att de flesta som läser det här känner igen sig i den situationen...
I måndags hade jag fixardag. Jag fick en iPhone i julklapp, men inget micro-simkort. Det ordnade jag redan i lördags, men det uppstod problem när mitt kontantkort skulle omvandlas till ett abonnemang. Jag fick därför besöka mobilaffären två gånger under måndagen för att det skulle fungera. Jag var på ambassaden och hämtade ut mitt nya körkort, köpte en lärobok för självstudier i franska och försökte att öppna ett bankkonto. Det sistnämnda visade sig vara problematiskt då jag inte hade något belgiskt id-kort och eftersom jag ville ha ett gemensamt konto med min man. Det resulterade i att jag fick be min man kontakta sitt bankkontor och beställa tid för ett möte så att detta kunde lösas. Jag känner mig verkligen som en självständig individ... Femme aux foyer. För övrigt fick vi våra belgiska id-kort denna dag och jag förundras över att man skriver ut adressen hem på id-kortet. Tänk om ens väska blir stulen och man har nycklar och id-kort i den. Välkommen hem till oss tjuven! Vad kan vi stå till tjänst med?
 |
| Nya, viktiga, föremål i mitt liv denna vecka. Förhoppningsvis gör de livet lättare. Telefonen och jag kommer inte riktigt överens ännu, men för varje dag som går upptäcker jag (och barnen...) nya saker. |
På tisdagen var det äntligen dags för mig att besöka Johan i skolan. Jag har länge försökt att vara med barnen varsin dag i skolan, men hela tiden har det dykt upp något annat som har gjort att jag har blivit tvungen att ställa in. När jag kom till Johans klass mådde hans lärare inte bra och vid tiotiden gav hon upp. Då övergick jag från att vara besökande mamma till att vara vikarien Eva. En ny erfarenhet. Jag är inte van vid de små barnen. Det är svårt att veta var man ska sätta gränser när de vill berätta saker. Jag insåg snabbt att om en fick chansen så stod det fem till som ville berätta. Tiden sprang iväg... Strax innan de skulle gå på rast gick en av pojkarna på toaletten. Han kom tillbaka hysteriskt fnissande. Toaletten hade svämmat över och det hade kommit vatten på golvet. Helt plötsligt behövde halva klassen gå på toaletten och jag fick känslan av att det var på väg att bli lätt kaos. Jag fick sedan höra av en klasskompis mamma att det, enligt hennes son, hade fungerat bra och att jag hade varit som när jag "bara" är Johans mamma. Johan själv tyckte att det hade gått bra. Ja, då hade jag spräckt nollan på jobbfronten i Belgien.
Förmiddagen på onsdagen fikade och promenerade jag med en vän som bott här ungefär lika länge. Vi konstaterade att människor i vår närhet ofta frågar om barnen har fått några kompisar, men väldigt få undrar om vi vuxna har fått några kompisar. Har vi då inga kompisar? Vi har ju varandra och våra män har varit ganska trötta typer under hösten och kanske inte de mest sociala människor som man kan tänka sig. Men självklart saknar man ett större umgänge. Samtidigt får man vara ödmjuk inför det faktum att man flyttar hit och ska försöka att ta sig in i redan existerande vänkretsar. Det är kanske till och med lite lättare här än vad det hade varit i en svensk stad. Här är alla vana vid att människor kommer för att stanna några år och sedan flytta vidare eller tillbaka till Sverige. Frågan är vilken typ av vänskap man bygger upp under tiden man vistas här. Det får framtiden utvisa.
I torsdags fick jag ett eget bankkonto, med hjälp av min man... På morgonen började jag att röja på vinden och mitt i röjandet hör jag ett välbekant surr. En stor geting kör huvudet mot vindsfönstren och jag funderar på om det är våren som har kommit till Bryssel. Denna dag läste jag även ut en av de bästa böcker jag läst på länge: Utrensning av Sofi Oksanen. En bok som handlar om Estland och hur folket där har levt under förtryck en stor del av 1900-talet. Vem kan man lita på och vem står man närmast, är två frågor som är centrala i boken. Det är ingen "feel good"-bok, tvärtom...
Feel good var det inte heller på kommunhuset i torsdags kväll. Ett led i följetongen registreringsskylt innebar ett besök där. Taxichauffören släppte av oss i mörkret och ösregnet och önskade oss "Bon courage". Han visste vad han talade om... 90 minuter efter vår entré gjorde vi sorti och kände oss, än en gång, frustrerade över den belgiska byråkratin. Summan av kardemumman blev så småningom att vi har kommit något steg närmre den åtråvärda skylten.
I fredags var det meningen att jag skulle vara med Pontus i skolan. Istället blev jag vikarie för den svenska femman. Att vara springvikarie innebär att man aldrig är förberedd på vad eleverna håller på med och det kan ibland kännas lite frustrerande. Adverb och bråkräkning är inte ämnen jag har analyserat så mycket de senaste åren och att då försöka förklara det för någon som ganska nyss har fått veta att det finns blir en liten utmaning. Barnen var snälla, men testade givetvis vikarien på det klassiska viset genom att byta namn och platser... Med andra ord kan man konstatera att somliga saker aldrig förändras. Jag betedde mig likadant för 30 år sedan när vi hade vikarie och ärligt talat tror jag att de flesta som läser det här känner igen sig i den situationen...
tisdag 11 januari 2011
GOTT NYTT ÅR!
GOTT NYTT ÅR!
Så kom vi då äntligen till Sverige på annandag jul. Tomten hittade till barnen, trots att han hade påbörjat sin semester och den svenska julmaten smakade precis som om vi hade ätit den på julafton.
De första dagarna tillbringade vi hos våra föräldrar och vi tog det lugnt och åkte pulka. Pär åkte till Göteborg för att träffa Bacchibröderna. Det gjorde honom gott. Jag och barnen åkte tåg till Varberg från Bredaryd och Pontus hann med att besöka toaletten fyra gånger på en timme. Man var nämligen tvungen att trycka på tre knappar innan man kunde uträtta sina behov. En knapp för att öppna dörren, en för att stänga den och en för att låsa. Fantastiskt kul ur vår femårings perspektiv under en tråkig tågresa.
När vi hade installerat oss i stugan tog den stora tröttheten tag i mig. Jag hade inte ork att göra någonting. Jag hann nog aldrig att bli riktigt frisk från influensan jag hade innan jul. Jag hostade som om jag hade tuberkulos och började känna mig lätt beroende av Mollipect. Pär förstod att det var allvar när jag avböjde att gå på stan i Varberg dagen innan nyårsafton... Tack och lov har barnen bra lekkompisar i området, så dem gick det ingen nöd på, möjligtvis på deras föräldrar som fick ha fyra barn hos sig en stor del av tiden... Tack goda grannar! Nyårsafton firades med vänner som jag inte träffat på länge, men värdinnan var mycket trött och gjorde en tidig sorti. Tur att de sov över och att vi fick en lat dag tillsammans på nyårsdagen.
Vi hann med ett besök i Borås strax efter nyår. Barnen lekte med gamla kompisar på dagen och på kvällen fick vi chans att träffa några av våra kompisar. Denna träff utgjorde brytpunkten i min trötthet och efter det har jag blivit mindre och mindre trött. De sista dagarna i Sverige ägnade vi åt att skotta snö och faktiskt började vi nog alla att längta tillbaka till vardagen i Bryssel.
Nu väntar det nya tag här i Bryssel. Jag ska snart berätta mer om det.
Så kom vi då äntligen till Sverige på annandag jul. Tomten hittade till barnen, trots att han hade påbörjat sin semester och den svenska julmaten smakade precis som om vi hade ätit den på julafton.
De första dagarna tillbringade vi hos våra föräldrar och vi tog det lugnt och åkte pulka. Pär åkte till Göteborg för att träffa Bacchibröderna. Det gjorde honom gott. Jag och barnen åkte tåg till Varberg från Bredaryd och Pontus hann med att besöka toaletten fyra gånger på en timme. Man var nämligen tvungen att trycka på tre knappar innan man kunde uträtta sina behov. En knapp för att öppna dörren, en för att stänga den och en för att låsa. Fantastiskt kul ur vår femårings perspektiv under en tråkig tågresa.
När vi hade installerat oss i stugan tog den stora tröttheten tag i mig. Jag hade inte ork att göra någonting. Jag hann nog aldrig att bli riktigt frisk från influensan jag hade innan jul. Jag hostade som om jag hade tuberkulos och började känna mig lätt beroende av Mollipect. Pär förstod att det var allvar när jag avböjde att gå på stan i Varberg dagen innan nyårsafton... Tack och lov har barnen bra lekkompisar i området, så dem gick det ingen nöd på, möjligtvis på deras föräldrar som fick ha fyra barn hos sig en stor del av tiden... Tack goda grannar! Nyårsafton firades med vänner som jag inte träffat på länge, men värdinnan var mycket trött och gjorde en tidig sorti. Tur att de sov över och att vi fick en lat dag tillsammans på nyårsdagen.
Vi hann med ett besök i Borås strax efter nyår. Barnen lekte med gamla kompisar på dagen och på kvällen fick vi chans att träffa några av våra kompisar. Denna träff utgjorde brytpunkten i min trötthet och efter det har jag blivit mindre och mindre trött. De sista dagarna i Sverige ägnade vi åt att skotta snö och faktiskt började vi nog alla att längta tillbaka till vardagen i Bryssel.
 |
| Snöbollskrig med kusinerna. Pärs skoterställ kom än en gång till användning... |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)