Hundar och fotboll

Här i Bryssel finns ett fenomen som inte är speciellt vanligt i Sverige. Det är hundtoaletter. Med ojämna mellanrum i staden har man byggt små inhängnade områden där det är meningen att hundarna ska göra sina behov på en liten yta täckt med grus. Dessa utnyttjas av en del hundar, tyvärr inte alla märker man under skorna ibland.... och av en och annan människa, bland annat min yngste son. I stort sett varje dag på väg hem från skolbussen stannar vi vid hundtoaletten och kissar vår egen lilla chihuahua...Frågan är om det är för att det är spännande eller om det är för att han verkligen behöver... Jag har även sett äldre herrar utan hundar besöka dessa rastplatser, aldrig äldre damer...

Den yngste sonen vill börja spela fotboll. Vi traskade därför till planen som ligger 200 m. från vårt hem och tänkte att allt skulle lösa sig snabbt och lätt. Där hade vi fel. Vi är välkomna tillbaka i april. Då ska han få "spela upp" och efter det bestäms det om han får vara med. Hur många klubbar i Sverige behandlar en femåring så? I och för sig har jag förstått att det ganska ofta finns en "hidden agenda" i de svenska klubbarna, där man alltid ringer de "bästa" först inför matcher... Frågan är vilket som är bäst? 1. Inte ens få chansen att vara med och träna,  eller 2. Få vara med och träna men aldrig plats i laguppställningen... Det är sådant man kan roa sig med att fundera över på tunnelbanan en onsdag.

Skridskor

Sju veckor har gått sedan jag och barnen kom till Bryssel. Tiden springer iväg och att få tiden att gå är det minsta problemet i våra liv...

Vi hade en lugn helg, jämfört med förra helgen.  I lördags åkte jag och Johan och köpte födelsedagspresenter till Pontus. Vi får väl se om Johan lyckas att hålla tyst om vad det är i paketen. På eftermiddagen var en klasskompis till Johan hemma hos oss och lekte. Det tyckte både Pontus och Johan var kul.

Söndagsförmiddagen tillbringade vi i ishallen i Woluwe. Johan tycker att det är kul att åka skridskor och på ett av barnkalasen förra söndagen visade det sig att många i klassen träffas i ishallen på söndagar. Vi åkte dit och träffade ett antal av både Johans och Pontus klasskompisar. Johan gav sig snabbt ut på isen tillsammans med Pär. Pontus och jag stod bredvid. Vi försökte att få Pontus att åka skridskor hela förra säsongen, men han totalvägrade. Samma sak i söndags, till en början, men helt plötsligt ändrade han sig och ville åka. Snabbt hyrde vi skridskor och fick ut honom på isen. Det fanns en liten "Kindergarten" med saker att hålla sig i och leka med. Där höll Pontus till i ungefär en halvtimme, sedan ville han åka med oss andra. Det gick riktigt bra för honom, en och annan vurpa blev det, men han klarade av att åka utan att hålla sig i något/någon efter en timme. Jag själv fick på mig ett par konståkningsskridskor för första gången på 24 år. Det kändes väldigt annorlunda om man som jag är van vid att åka på ishockeyrör. Det gick ganska bra, trots taggarna...

Pontus lär sig åka skridskor i Woluwe.

På skridskobanan var det väldigt enkelt att känna igen de svenska barnen. Det berodde inte på att de åkte bättre eller annorlunda än de andra barnen. De svenska barnen var de enda som hade hjälm på huvudet... Trygghetsnarkomanerna flyttar utomlands... Eller är det så att vi är realisterna?

Johan åker tryggt med hjälmen på...

Vi åkte spårvagn och tunnelbana till skridskobanan. Det tog ungefär en kvart. Vi har varit utan bil i tre veckor och vi klarar oss ganska bra. Det kan vara lite knepigt ibland när barnen ska iväg på kalas och när man ska handla. Vi får handla lite oftare och det är ganska bra eftersom vi varken har stor kyl/frys eller mycket skåp/lådor att förvara andra matvaror i köket. Tack vare att vi har så pass nära till buss och spårvagn är behovet av bil minimalt under veckorna.

På eftermiddagen gick barnen och jag till bageriet och köpte fika och bröd. Brödet här är så mycket bättre än det som säljs i svenska butiker. I stort sett alla affärer erbjuder flera olika sorters färskt bröd varje dag och det finns gott om små bagerier i grannskapet. Jag gillar det mycket. Här möglar faktiskt brödet om det har legat i skåpet en vecka, vilket inte alltid är fallet i Sverige...

En vanlig fredag

Idag har varit en intensiv dag. Jag började med att åka ut till barnens skola, än en gång... Där lämnade jag över och förklarade vad som stod på pappren om Johans tidigare skolgång. Nöjd åkte jag därifrån. Om jag inte hade åkt ut till skolan hade de antagligen inte förstått pappren och bett oss att göra om än en gång. Victory!

Dagen fortsatte med franskkursen och faktum är att det går bättre och bättre. Om en månad är det dags för det första testet och jag har en hel del att plugga. Den lugna hemmafrutillvaron lyser med sin frånvaro. Lunch intogs i EU-kvarteren och på restaurangen lunchade även vår svenska EU-kommissionär, Cecilia Malmström. Vi hejade glatt på henne och fnissade sedan lite förläget. Varför är det så att man hejar på en egentligen okänd människa enbart för att man känner igen den från media?

Delar av lunchsällskapet drog sedan vidare till en butik som säljer svenska livsmedel och tidningar. Jag handlade saker som jag antagligen hade kunnat hitta belgiska substitut för. Först på tunnelbanan hem började vi att reflektera över och skratta åt vad vi hade betalat för våra varor. Frågan vi ställde oss då är: Vilket pris får svenskheten ha?

Mina inköp idag. Jag betalade 7 € för dessa varor...

Nu ropar familjen på mig. Det är dags för fredagsmys på en restaurang nära oss.

Bussar

Det känns att man bor i en ganska stor stad på morgnarna. När vi väntar på bussen ringlar sig bilkön sakta förbi oss och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver köra barnen. Det går ca. 60 bussar till skolan varje morgon och det är föräldraföreningen som ansvarar för denna service. Jag tycker att det är ett bra system. Mitt ansvar ligger i att lämna och hämta barnen i tid vid bussen på morgon och eftermiddag. Ombord på bussen finns chauffören och på eftermiddagen dessutom en person som är ansvarig för att barnen går av vid rätt hållplats. Barnen släpps inte av om det inte finns någon som hämtar dem. Om de inte blir hämtade får de åka med bussen tillbaka till skolan och så får föräldrarna hämta barnen där. Denna service finns för att minska trafiken vid skolan.

Precis som i Sverige är det många barn som blir skjutsade till skolan, trots att de inte har lång väg att gå eller cykla... Detta har jag länge ställt mig undrande till. Varför måste man skjutsa sina barn till skolan om de har mindre än en kvart att promenera och gatorna inte är speciellt hårt trafikerade? Vi lever i en värld där vi i väst oroas över att barn har en tendens att bli överviktiga, samtidigt som vi plockar bort mycket av den vardagsmotion som vi fick när ni var barn. Jag kan inte påminna mig om att det var speciellt många av mina klasskompisar som fick åka bil till skolan när jag gick i låg- och mellanstadiet. Trafiken nuförtiden är tätare och bilarna kör snabbare, kommer en del att tänka, men varför är trafiken tätare nu än för trettio år sedan? Jobbar fler människor? Har vi blivit bekvämare? Är kollektivtrafiken sämre än för trettio år sedan? Är det farligare att gå till skolan nuförtiden? Jag bara undrar...

Barnen åker skolbuss och det beror på att vi bor några kilometer från skolan och hade vi bott kvar i Borås hade de haft rätt att åka skolbuss med det avståndet. Det som skiljer Borås och Bryssel åt är att här får vi betala ur egen ficka för denna service. Det kostar ca. 9000 SEK/barn och år. Idag tycker jag att det är värt varenda krona/euro. Jag var tvungen att ta mig ut till barnens skola på morgonen för att lämna några papper. Jag hade 40 minuter på mig att ta mig dit för att vara där i god tid innan besökstiden tar slut. Spårvagnen kom på utsatt tid, men den anslutande bussen, som ska gå var åttonde minut, kom 17 minuter för sent. Det gjorde att jag kom två minuter efter besökstiden och fick vända och åka hem igen utan att kunna lämna mina papper. Jag skulle kunna åka kollektivtrafik med barnen till skolan varje morgon och betala ca. 5000 SEK/ år. Problemet i det fallet är att jag är ansvarig för att barnen kommer i tid till skolan och det kan bli nog så svårt med opålitliga busstider. När jag har sett till att barnen har kommit på skolbussen på morgonen ligger ansvaret hos busschauffören att se till att de kommer i tid. Det är värt ganska mycket pengar och framför allt tid och att vi slipper känna stress på morgonen.

Barnkalas

Fyra barnkalas på en helg är i mesta laget...

I helgen som gick var barnen bjudna på var sitt kalas både lördag och söndag. Med andra ord fyra kalas på två dagar. Det kräver en noggrann planering, om man som vi lever utan bil för tillfället. På lördagen hade vi tur, då firades kalasen i samma del av staden med en paus på två timmar. Precis lagom för att hinna äta lunch och förflytta sig till nästa kalas med kollektivtrafiken... Båda barnen fick därför vara med på två kalas den dagen... De var trötta när vi kom till kalas nummer två och det var jag också... Det var trevligt att träffa de andra barnens föräldrar. Jag fick svar på en hel del praktiska frågor som vilka ytterkläder som är bra att ha under vintern i Belgien och om det finns svenska scouter i Bryssel bland annat. Det är ganska många av dem som jag har träffat hittills som har bott här i 10-15 år och därmed kan de hur allt fungerar. En guldgruva för en rookie som jag.

Lunch på kinakrog mellan kalasen på lördagen. Man kan inte enbart leva på tårta och godis.

På söndagen krävde logistiken att båda föräldrarna involverades. Två kalas i två  skilda delar av stan. Pär och Johan hade turen att få skjuts med en av Johans klasskamrater, medan jag och Pontus fick lösa logistiken med hjälp av cykeln. Kalaset gick av stapeln på ett ställe som låg en bit från närmaste busshållplats och dessutom var det söndag och bussarna dit gick en gång i timmen. För min del innebar det mer än en och en halv timme på cykel. Det var skönt att få "lite" vardagsmotion. 

Söndag kväll innebar två trötta barn och en trött man. Tre slagna kalashjältar... Fast slagna på olika sätt...

Överraskning

För två månader sedan fick jag ett mail med en fråga om vi var hemma i Bryssel helgen den 15-17 oktober. Männen i vår föräldragrupp ville nämligen "hämnas" på kvinnorna, som var en tur i Barcelona i början av september. Deras plan var att de skulle komma hit och överraska Pär. Med andra ord fick jag inte säga något till honom om det förestående besöket. Givetvis nappade jag på förslaget och har varit fantastiskt duktig på att inte säga något som har gjort att Pär har anat vad som var i görningen.

Halv tre i fredags eftermiddag dök de fem männen från Borås upp. Det var så kul att träffa människor som man känner sedan förr. Den fas jag är inne i för tillfället innebär att man träffar nya människor hela tiden. Det är roligt, men samtidigt ganska psykiskt tröttande. Därför extra kul att få se välkända ansikten. Vi började planera hur vi skulle få hem Pär lite tidigare än klockan sju och hur han skulle tas emot. En av planerna var att jag skulle komma utrusande från sovrummet iförd morgonrock och rufsig i håret och att minst en av de gästande männen skulle komma efter mig. Den planen fick skrinläggas eftersom barnen skulle vara hemma vid tidpunkten för Pärs hemkomst och de skulle ha avslöjat oss när Pär öppnade ytterdörren... Vi bestämde oss för att helt enkelt sitta och vänta i TV-rummet när han kom hem med en flaska champagne redo att öppnas.

Pärs min när han öppnade dörren och tittade in var obetalbar. Den gångna veckan har han vid flera tillfällen föreslagit att vi ska bjuda hem folk. Jag har hela tiden fått avstyra det hela, bland annat med hjälp av de fyra barnkalasen barnen var bjudna på i helgen. Jag hade sagt till honom att jag ville att han kom hem tidigt på fredagen, eftersom jag hade en överraskning till honom. Det hade satt ordentliga griller i huvudet på honom. Var jag gravid eller varför var jag så bestämd med att han skulle komma hem tidigt? Att vi skulle få besök hade han aldrig ens haft i tankarna. Visst hade jag tjatat en del om att jag ville få det klart i lägenheten, men inte mer än tidigare...

Efter att ha druckit en del champagne styrde vi stegen till en av restaurangerna i grannskapet. Där åt vi god mat och drack gott öl och vin. Barnen fick mer läsk än vad de är vana vid och tyckte att vi borde ha besök från Sverige varje dag. De flesta fortsatte sedan ner till centrum för att utforska Bryssels nattliv. Jag gick hem med barnen och laddade inför två barnkalas på lördagen.

Lördagen var en lång dag för männen och tomma blickar präglade ansiktsuttrycken vid frukosten på söndagmorgonen.  Men vad roligt de har haft!

Fem slagna hjältar? Den sjätte fick gå på barnkalas...
Tack för en kul helg!

Eva Montazami

Det här blir ett inlägg i bästa hemmafruanda...

Eftersom vi äntligen har packat upp och stuvat undan resterande flyttkartonger kan jag äntligen få sätta tänderna i att börja fixa i lägenheten...

Gårdagens projekt var att sätta upp gardiner. Något som inte visade sig vara så lätt som jag hade trott. Det finns gardinstänger vid alla fönster i lägenheten. Dominerande är en vit modell i trä. Det här blir lätt tänkte jag och letade fram några gamla gardiner som var tillräckligt långa. Jag klättrade upp och skulle ta ner stången och dra på gardinerna. Då upptäcker jag att de inte bara har skruvat fast stången ordentligt i väggen utan även i fästena som håller den på plats. Det gick med andra ord inte att rubba gardinstången. Det här skapade problem för min del... Jag blev tvungen att sova på saken och fortsatte projektet idag, när jag hade kommit på en lösning. Jag fick upp gardiner i tre rum. Det blev inte jättesnyggt, men bättre än innan...Summan av kardemumman är att jag ska köpa nya gardiner när vi åker till Sverige i början av november. Jag funderar på om det inte skulle sitta fint med några tofsar i den här lägenheten. Kanske ska ta och konsultera Maria Montazami...

En otroligt avancerad gardinupphängning. Vad tror ni om en liten tofs på den?

När jag ändå är inne på det här med detaljer kan jag inte undanhålla er hur fästena för taklampor ser ut i lägenheten. Vi måste ta hit en elektriker så att vi kan sätta upp lamporna vi hade med från huset i Sverige...

Något för arga snickaren att gå igång på?

Under tiden får vi nöja oss med de fina rispapperslamporna som hängde här ni vi kom hit för fem veckor sedan.

Den här är på fel håll, men jag orkar inte vända på den igen. Det ska jag lära mig imorgon. 

När jag inte har ägnat mig åt avancerade gardinuppsättningar har jag pluggat franska idag.

Mina franskböcker, ett franskt månadsmagasin och facebook. Elevbeteende...