Utmanad

Jag fick en utmaning av Brysselkakan och ska försöka att svara så ärligt som möjligt på frågorna.


1. Är du nöjd med din vikt?
Jag tror det. Faktum är att jag inte är säker på vad jag väger. Jag väger mig inte så ofta, men ibland känner jag i kroppen att jag borde leva lite sundare och då försöker jag att göra det. 

2. Vilket rum i ditt hem gillar du bäst?
Jag gillar vår matsal. Det låter kanske stelt och tråkigt, men jag tycker att vi har lyckats få till en bra harmoni i det rummet och det lämpar sig bra för långa måltider med intressanta samtal omkring det långa bordet. 

3. Och vilket gillar du sämst?
Jag tycker sämst om vårt bibliotek. Mattan och soffan passar inte ihop och jag ska försöka få tag på en ny matta. Jag måste bara övertyga mannen jag är gift med att det behövs. Han har en speciell anknytning till mattan.
 4. Jobbar du med det du vill?
Både ja och nej. Jag har gått en lång utbildning för att kunna jobba som behörig gymnasielärare. Jag har haft turen att få jobba med bra elever och duktiga, inspirerande kollegor. När vi flyttade hit tänkte jag att jag skulle byta yrke, men kunde inte komma på vad jag ville bli, nu när jag faktiskt måste vara stor på riktigt. Av de jobb jag har provat på i mitt liv är mitt nuvarande yrke det som jag känner är mest givande. Jag har dock inte släppt tanken på att göra något annat. Jag har lite funderingar, men jag tänker inte avslöja dem i detta forum. 

5. Absoluta favoriten när det gäller skräpmat?
Kebabrulle UTAN pommes frites i. 

6. Lånar du ut din bil om en vän behöver låna den?
Ja, men jag är alltid lite orolig att något ska hända...

7. Har du någon ovana du håller på med när du kör bil?
Nej. 

8. Ljuger du för din partner om pris på saker du köpt?
Nej, han bryr sig inte, så länge det finns pengar kvar på kontot. 

9. Om du får en present du inte gillar, säger du då det eller tackar du snällt för den ”fina” presenten?
För det mesta blir jag glad över det jag får. Skulle det vara något jag inte gillar så beter jag mig lite på olika sätt beroende på vem som har gett mig presenten. För det mesta tackar jag snällt, men kommer den från mannen i mitt liv så talar jag om det. 

10. Vågar du fisa så din älskling hör det?
Ja.
 11. Kan du fickparkera utan att svettas floder?
Jag fickparkerar mycket sällan... Jag går hellre en kilometer från en lätt parkering och svettas på grund av promenaden. 


Egentligen ska man skicka utmaningen vidare. Det verkar som att de bloggar jag brukar läsa nyss har deltagit i denna utmaning. Jag har därför ingen att skicka den vidare till. Om någon känner sig förbisedd så får ni gärna höra av er så ska jag ge er 11 frågor att svara på. 

Sjukvård här och där

Mitt knäproblem vill inte ge med sig och efter att ha fått resultatet från min magnetröntgen kontaktade jag en ortoped. I lördags träffade jag honom på ett av sjukhusen här i staden. Den här gången var jag också ute i god tid och hittade direkt till angiven adress. Doktorn hämtade mig i väntrummet och allt var i sin ordning. Jag lämnade över det papper jag fått av allmänläkaren med resultatet av magnetröntgen. Doktorn tittade på mig och frågade efter CD:n. Magnetröntgen spelades in och sedan kan man få en CD med hela undersökningen på. Något att titta på en fredagkväll tillsammans med familjen, eller kanske inte... Nu hade jag inte någon CD. Jag frågade efter en i samband med röntgen och de skakade på huvudet och fick det att framstå som lika osannolikt som att jag skulle få audiens hos påven, att jag skulle få en CD i min hand.

Nåväl, doktorn i lördags undersökte mitt knä, men kunde inte säga så mycket utan att ha studerat CD:n. Konversationen mellan oss var ganska komisk. Han talade inte engelska, men förstod och jag har ju samma utgångsläge på franska, kan inte prata så mycket, men förstår en del. Vi kom fram till att hans sekreterare skulle kontakta sjukhuset för att få tag på CD:n och jag skulle ringa idag för att få vidare instruktioner om vad som gällde. Idag på förmiddagen fick jag tag på sekreteraren. Nu visade det sig att det var jag som talade om för henne att hon skulle kontakta sjukhuset, fastän att jag är säker på att det var han som skulle sagt till henne det. Hon har lovat att göra det och efter det ska de återkomma med närmare instruktioner. Jag blir inte riktigt klok på det här, men får väl lägga det i kategorin "This is Belgium" och le och skaka lite lätt på huvudet.

När vi var i Sverige vid påsk hade jag viss kontakt med svenska myndigheter och sjukvården. För min del känns det svenska systemet ganska enkelt. Givetvis beroende på att jag "kan" det och att vi talar samma språk. Sjukvården i Sverige ordnar en tid för röntgen åt dig och slussar dig vidare till en specialist om det behövs. Informationen du och de behöver finns på plats i samband med besöket. Nu vet jag att det inte alltid fungerar på det här sättet men grundtanken är i sig god.  Här är jag som patient ansvarig för att ha med mig det som behövs till respektive läkare. Jag väljer vilken läkare jag vill gå till själv och är ansvarig för att boka tid hos de eventuella specialister jag behöver. Det positiva här är att jag kan träffa en specialist omgående för att reda ut min medicinska status. I Sverige är jag garanterad att träffa en specialist inom 90 dagar. Mycket kan hända på 90 dagar. Med andra ord tycker jag att det finns för- och nackdelar i båda systemen. I Sverige har man rätt till tolk i samband med sjukvårdsbesök. Jag undrar om det finns i Belgien? Jag skulle nog faktiskt behöva en...

Jag försöker att orientera rätt i sjukvården och får mig och börjar förstå hur jobbigt det måste vara för de som invandrar till Sverige. 

Bryssel tur och retur

Som vanligt när vi besöker fädernelandet tenderar det till att bli en aning hektiskt. Man vill träffa så många som möjligt och tänker inte på att man borde ta det lugnt någon gång också. Denna gång skilde sig inte från tidigare.

Resan till Sverige gick relativt bra. Kö ut ur Bryssel, men efter det var det lugnt på vägarna. Vi övernattade i den tyska metropolen Visbek och fortsatte resan norrut på lördag morgon. När vi nådde Puttgarden vid lunch kom det snöblandat regn på tvären och det blåste mycket. Vi hade otrolig otur och missade den första färjan. Det var vi och en bil till som vinkats fram som inte kom med. Det gjorde att vi tillbringade över en timme i färjeläget vilket aldrig inträffat tidigare. Vi fortsatte resan genom allt gråare landskap. Det var stor skillnad på hur långt våren hade kommit i Bryssel jämfört med södra Sverige. Vi körde till Hallandsåsen, där barnen överlämnades till barnvakterna och vi vände tillbaka till Malmö. Målet var en födelsedagsmiddag hos min barndomsvän. Efter ett snabbt ombyte på hotellet och en taxiresa genom staden kom vi fram i tid. Kvällen var fantastiskt rolig och strax efter fyra på morgonen hoppade vi ur taxin vid hotellet. Trötta och glada.

Korten blir lätt suddiga om man dansar samtidigt som man fotograferar

Vi lämnade Malmö vid lunch på söndagen och styrde bilen mot stugan. På plats i stugan gjorde vi inte många knop resten av dagen. Måndagen tillbringade jag och barnen med mina föräldrar och på kvällen packade jag om väskorna.

Tisdag lunch lämnade vi stugan och programmerade GPS:en till Trysil. Förra våren bestämde vi att vi skulle genomföra ett socialt experiment med vår mammagrupp. 12 vuxna och 12 barn skulle tillbringa fyra, fem dagar i ett hus i Trysil och åka skidor. Nu var det dags att genomföra experimentet. Huset var stort, fint och fräscht och till både vuxnas och barns stora glädje fanns det en bubbelpool utomhus. Skidor åktes på dagarna och goda middagar avnjöts tillsammans på kvällarna. Många olika samtalsämnen kom och gick och eftersom vi hade hängt med i hen-debatten var även det uppe till diskussion. Jag säger bara HILF, ni som var med vet vad jag menar... Dagarna sprang iväg och nästan allt var bra. Förutom att Johan fick öroninflammation och att en av kvinnorna brände ena armen med kokhett vatten. Pär påpekar att han var förkyld, stackars man... Söndag morgon vinkade vi adjö till varandra med löften om att ses igen. Det sociala experimentet avlöpte med bra resultat, tycker jag.

Årets påskägg från van Dender. Det var inte lika god choklad som vanligt från van Dender meddelar chokladspecialisten Johan. Näbben var gjord av marsipan och resten av ägget i ljus choklad. Oavsett om det var gott eller inte var det ett kul initiativ.

Vi kunde konstatera att de norska fjällen inte var lika spetsiga som de franska alperna. 

Tillbaka i södra Sverige igen möttes vi av regn och rusk. De få dagar vi tillbringade i stugan var tanken att vi skulle fixa med trädgården. Vuxna som vi är tänkte vi vertikalskära och gödsla gräsmattan. Planerna fick skrinläggas beroende på regn på tvären... Jag tillbringade mycket tid på vägarna. På måndag kväll var jag och firade en för detta kollega som passat på att fylla 50 år. En fantastiskt god middag och trevligt sällskap med många skratt förgyllde min kväll.

På tisdagen var vi hos doktorn med Johan och fick medicin mot öroninflammationen. Han skötte sig exemplariskt och svarade på doktorns frågor på ett lillgammalt sätt. Han fick mycket beröm av doktorn, som imponerades av hans sätt att förklara hur det kändes. Pontus besökte tandläkaren och drog ut en tand som inte ville lossna av sig själv, trots att den nya kommit upp. Bilen fick sommardäck och jag fick stödköpa lite kläder. För en gångs skull hade jag tagit för lite kläder med mig, eller rättare sagt gjorde det fuktiga vädret att tvätten inte torkade så snabbt. Sent på eftermiddagen for jag till Småland för att förbereda mina föräldrar inför onsdagen.

Onsdag innebar begravning av min farbror. Det blev ett vackert avslut på en gammal mans liv. Min pappa, som fortfarande är svag efter de senaste operationerna, orkade att vara med i kyrkan och under större delen av samlingen efteråt. Det var viktigt för honom och även kul att han fick träffa släkten. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag träffade mina kusiner för första gången på flera år. Vi bestämde att det var dags att träffas någon gång när orsaken inte var att någon hade dött. Förhoppningsvis kan detta ske till sommaren. När jag kom tillbaka till stugan stod middagen på bordet och den avnjöts i sällskap med våra grannar. Jag somnade som en stock på kvällen.

Torsdag innebar att vi började att förbereda oss för återfärden till Bryssel. Vi packade och var i stan och köpte varor som vi inte hittat bra substitut för i Belgein, än så länge. Jag köpte bland annat grön såpa. En produkt som vår städhjälp gillar mycket. Enligt henne finns det inte att köpa i det här landet och hon gillar den för att den känns så mild. Jag har förklarat att det även är en miljövänlig produkt, på min allra bästa franska. Barnen köpte plockgodis, något som är sällsynt i Bryssel. På kvällen åkte Pär till Borås för att träffa en del av sina vänner. Jag stannade i stugan och tog det lugnt.

Fredag förmiddag packade vi bilen och städade huset ordentligt. När städningen var klar var det uppehåll och jag gick ner till havet för att ta några djupa andetag havsluft innan vi satte oss i bilen. Vi lämnade Sverige på eftermiddagen och fastnade i en bilkö i Danmark. Den enda bilkön på den färden. Tillbakaresan tog 13 timmar, inklusive fyra stopp på vägen och en himla massa vägarbetsområden runt Bremen. Lite trafik, Autobahn och trötta barn underlättade resan. Och nej, vi träffade inga nya poliser den här gången...

Om ni har orkat att läsa ända till slutet förstår ni nog varför jag tyckte att påsklovet var kul, men hektiskt...

Vår och lyxbutik

Våren har exploderat i Bryssel. De få björkarna har löv stora som musöron och om jag hade haft några rosor skulle jag med andra ord ha beskurit dem nu. Vitsipporna i parken har nästan blommat över. Magnoliorna blommar för fullt just de här dagarna. Det är vackert och varmt. På eftermiddagarna kan man gå utan jacka, men för en frusen typ som jag är det för kallt att gå i shorts. Sitter man i lä är shorts helt rätt. Nu verkar det som att det ska bli kallare de närmaste dagarna och en och annan polenallergiker jublar säkert åt det.

Magnolian blommar för fullt i parken och sköldpaddorna solar sig på stenarna i dammarna. 

I lördags var det karneval här i Schaerbeek. Vår gata var helt avstängd beroende på att de olika ekipagen samlas här. Halv tio satte de igång discomusiken, som till största delen bestod av belgiska covers på musik från 80- och 90-talen. I takt med att allt fler ekipage anslöt sig blev musiken högre och andelen småberusade karnevalsdeltagare allt större. Nu låter det som att jag inte gillar karnevalen. Det gör jag. Jag tycker att det är imponerande att det är 83:e gången den anordnas och att så många människor engagerar sig. Tyvärr får vi se baksidan av arrangemanget med berusade, kissande män i trädgårdarna och discomusik i ostämd kanon halva dagen. Eftersom det bara inträffar en gång om året är det inget att haka upp sig på. I år hade vi inte möjlighet att se tåget eftersom det var kalas i en annan del av staden när det startade. Det ser ut som att det var ganska likt förra årets tåg på dessa bilder.

I tisdags hamnade jag, än en gång, i ett sammanhang som kändes mer eller mindre surrealistiskt. På kvällen gick jag och provianterade på lågprisbutiken Aldi. På väg hem bestämde jag mig för att gå in i en butik som öppnade i våra kvarter för några månader sedan. Jag hade sett damkläder i skylten och just där och då drog det till i shoppingtarmen. .Jag gick in och stoppades av en kostymklädd vakt som ville vakta min prickiga dramaten. Inget ovanligt. Jag styrde stegen mot skoavdelningen och såg direkt minst fyra skor jag kunde tänka mig köpa. Jag lyfte på  en sko och tittade på prislappen.  510€. Jag tittade igen, men det stämde. Då tittade jag i skon, Manolo Blahnik stod det. Jag skrattade för mig själv och konstaterade att butiken verkade vara av det lite dyrare slaget. När jag gick upp på andra våningen för att inspektera kläderna var det första märke jag träffade på Givenchy. Sedan radades idel exklusiva designermärken upp. Om jag hade haft en jättestor plånbok hade jag kunnat handla hur mycket som helst. Det fanns så mycket snyggt och min dyrhetsdetektor gick på högvarv... På nedre botten köpte jag ett nytt nagellack och pratade med expediten.

Smets, som butiken heter, är en butikskedja som ägs av en familj från Luxemburg, där de har flera butiker. De äger även andra butiker, t ex Superdry. Butiken jag var inne i är den första Smets i Belgien. Anledningen till att den ligger där den gör är att de ville bygga en helt ny butik och den plats som fanns i Bryssel var i våra kvarter. I mina ögon känns det som en något annorlunda placering av en butik för lyxvaror i Schaerbeek, men jag hoppas att det går bra för dem, även om jag inte har råd att handla där.

Idag har jag varit på  konstmuseet. För en vecka sedan öppnades en utställning med fokus på Stanley Kubricks stillbildsfotografier. Snygga foton med motiv på människor från New York. Utställningen var ganska så omfattande. Vi var där i över en timme, men hann inte att se allt.

I morgon ska jag jobba. Efter det väntar två veckor påsklov. Vi styr bilen mot Sverige på eftermiddagen. På lördag ska vi fira min barndomsväns födelsedag i Malmö. Något jag verkligen ser fram emot. Jag ser även fram emot att inspektera om vitsipporna blommar i vår trädgård, träffa släkt och vänner och njuta av tystnaden.

En Kafkadag?

Den senaste tiden har varit ganska så intensiv. Jag har inte jobbat mer än vanligt, men jag har varit mer social än vad jag är van vid. Det tillsammans med att oron för min far har släppt lite har gjort att jag känt mig ganska trött och sliten. Jag gnäller inte, men jag är van vid att känna mig hyfsat utvilad på morgonen när jag sovit "rätt" antal timmar. För tillfället skulle jag kunna sova dubbelt så mycket. Bussolyckan förra veckan, där 22 barn och 6 vuxna från Belgien dog i Schweiz, har också påverkat mig och många i min omgivning. Det är lätt att känna med föräldrarna som väntade på att deras älskade barn skulle komma hem efter skidresan. Samtidigt får vi lite dåligt samvete för vi vet om att liknande olyckor händer i andra delar av världen ofta, utan att vi uppmärksammar det eller påverkas av det. Ännu en gång blir det tydligt att det kulturella och geografiska avståndet är viktigt när det gäller vad som blir en nyhet och hur man berörs av den.

På tal om geografiskt avstånd har jag varit ute på ett litet äventyr idag. Jag har magnetröntgat mitt ena knä som inte vill sluta att göra ont. Det började egentligen redan innan vi åkte till alperna, men på plats där låste sig knäet så fort jag försökte mig på att åka de långa härliga pisterna från toppen av berget. Det gjorde rejält ont även när jag inte åkte skidor. Det gick över efter någon vecka, men dök upp igen när vi gick upp i klocktornet i Mechelen. Eftersom vi ska åka skidor vid påsk tyckte jag att det var bäst att gå till doktorn. Doktorn rekommenderade en magnetröntgen av knät och knappt två veckor senare fick jag en tid för det på ett sjukhus på andra sidan staden. Jag vågar inte tänka på hur många veckor jag hade fått vänta om detta varit i Sverige...

Som vanligt när jag ska till okända delar av staden konsulterade jag Google Maps. Jag skrev ut en färdbeskrivning och satte mig och läste på spårvagnen. Jag gick av på angiven hållplats och började ana oråd... Det fanns inga vägskyltar någonstans som indikerade att jag var på rätt väg och jag gick in i en blomsteraffär och frågade. Floristen visade åt vilket håll jag skulle gå och jag tänkte att det kanske tar lite längre tid än de angivna fem minuterna. Det visade sig ta 35 minuter och under den tiden hann jag tro att jag gått vilse flera gånger. Till slut kändes det som när man drömmer en mardröm. Jag gick och gick och alla jag frågade pekade åt samma håll och sa att det inte var så långt bort, men jag kom aldrig fram. Att vägen gick svagt uppför gjorde ju inte saken bättre och till slut trodde jag nästan att jag drömde och höll på att få panik. Jag som hade haft en halvtimme till godo på min bokade tid kom fram till sjukhuset två minuter efter min bokade tid. Med panik i blicken frågade jag efter rätt väg i informationen och fem minuter försenad kom jag till rätt avdelning. När receptionisten sa att hon inte kunde hitta någon bokning i mitt namn höll jag på att börja gråta. Som vanligt i det här landet var det "bara"mina två efternamn som ställde till problem.

Jag blev insläppt i det lilla omklädningsrummet så fort jag visade mig i väntrummet. Jag instruerades att ta av mig byxor och skor och allt som var gjort av metall. Jag funderade en stund på om jag var tvungen att ta av mig behån, men det behövdes inte. Sedan fick jag lägga mig på en brits och de låste fast mitt knä  och jag fick sätta på mig hörselskydd. Det skulle dåna ganska mycket, sa mannen som låste fast mig. Jag fick inte röra på mig på 20 minuter. Hur lång tid tar 20 minuter när man inte har en klocka att titta på och man inte får röra på sig? Det blir väldigt abstrakt kan jag meddela. När jag började känna att jag MÅSTE ändra ställning snart annars blir det outhärdligt kom en räddande ängel och meddelade att tiden hade gått. Utan att överdriva påstår jag att hela sjukhusbesöket gav mig sorts Kafkakänsla. Besöket avslutades dessutom med att jag hade svårigheter med att hitta ut då de höll på med en stor ombyggnation och hade stängt av en del av korridorerna som ledde ut från röntgenavdelningen.

Vad har jag då lärt mig idag? Att jag aldrig mer ska lita på en vägbeskrivning från Google Maps, eller åtminstone se till att kritiskt granska både kartan och vägbeskrivningen. Att alltid vara ute i god tid, hade jag inte varit det idag kunde jag ha sett mig om i månen efter min magnetröntgen den här veckan. Ha alltid nödproviant i väskan och bekväma skor om man blir tvungen att promenera 40 minuter beroende på felaktiga vägbeskrivningar. Se till att bara ha ett efternamn när man bor i Belgien...

Av det jag skrivit ovan får man kanske intrycket av att hela dagen var Kafkaliknande. Det fanns ljusglimtar även denna dag. Dagen började med en cykeltur fram och tillbaka till skolan. Denna vecka är det konstutställning där och alla klasserna i primär har bidragit med något som kan tolkas in under begreppet "step". Många fina konstverk visades upp av stolta barn. Vädret idag har varit fantastiskt. På eftermiddagen klättrade temperaturen upp till över 20 grader och magnolian börjar blomma runt om i staden. Ett vårtecken så gott som något.

Fruktstilleben inspirerade av Frida Kahlo. 

Färgglada skulpturer med inspiration av Miro. 

En av många fantastiska villor som finns i Bryssel.  Stora hus med vildvuxna trädgårdar och jag bara väntar på att Tintin ska titta fram bakom någon buske. 

Jag hittade den ryskortodoxa kyrkan utmed min oväntade promenadväg. 

Så här kände jag att jag hade velat lägga mig en stund  idag när jag aldrig trodde att jag skulle komma fram till mitt mål.  Jag hade dock gärna haft kläder på mig, även om det var ganska varmt idag. Statyn hittade jag på en bakgård vid Avenue Louise. 

Klocktorn och besök

Det slår mig att jag varit ganska kulturellt aktiv den senaste tiden. Efter besöket i stenåldern blev jag lite krasslig. Jag drog väl på mig någon bisonfeber eller noshörningssnuva. Inget allvarligt, men orkeslös var mitt tillstånd fredag till söndag.

Förra söndagen hade vi bestämt att vi skulle besöka någon ny stad eller plats i Belgien. Det var ett tag sedan vi gjorde en utflykt. Eftersom jag kände mig orkeslös fick det bli en utflykt som inte skulle innebära så lång restid. Vi hamnade i Mechelen. Staden ligger mitt emellan Bryssel och Antwerpen och den mest kända sevärdheten i staden är St. Rumboldstornet på katedralen som är 97 meter högt och byggt under senmedeltiden. Trots protester från sönerna bestämde vi att familjen skulle gå de 500 trappstegen upp till toppen av tornet. Protesterna byttes mot förtjusta utrop när vi började gå i den smala, vindlande trappan upp. Fascinationen blev än större när vi kom upp på den första avsatsen och kunde se rakt ner i kyrkorgeln och den pågående katolska mässan. Vi klättrade vidare och nådde avsatserna med kyrkklockorna och förundrades över deras storlek. Vi såg urverket till klockan som sitter på utsidan till tornet och till slut nådde vi toppen och beundrade utsikten över staden och de små människorna på marken. När vi kom ner från tornet gick vi en promenad i staden och kunde konstatera att detta var ännu en belgisk stad med en liten, mysig stadskärna med många specialaffärer. Att vi befann oss i Belgien kunde vi även se på en annan typisk företeelse för detta land, cyklisterna. Att cykla är ett stort folknöje på söndagarna. Många klär sig i sina åtsmitande cykelbyxor med tillhörande tröja och hjälm och ger sig ut på sina exklusiva velocipeder på landsvägarna. Efter några mils trampande stannar man på en bar i en liten stad beställer in en stor öl och röker en, eller flera, cigaretter för att sedan hoppa upp på cykeln och fortsätta motionsrundan. Belgisk träning verkar vara ganska trevlig. Tyvärr har jag inte lyckats fånga dessa öldrickande motionärer på bild...

Detta är kyrkorgelns pipor, ovanifrån. Bilden är tagen genom det hål i tornet som man använde för att hissa upp kyrkklockorna, för länge sedan.

Jag vet att barn och tobak inte hör ihop och detta är ingen tobaksreklam heller. Skyltfönstret är ett exempel på alla de små specialbutikerna som låg på samma gata i Mechelen. 

Förra veckan flöt på i rask takt med jobb, lek och shopping. Jag förberedde gästrummet för en besökare från Sverige. I fredags anlände en före detta sambo till mig. Vi gick till marknaden och åt grillade musslor och köpte med goda ostar och pratade sedan till långt in på natten. På lördagen var vi ganska sega, men vid lunchtid åkte vi in till centrum. Ett besök på Musikinstrumentmuseumet fick stå för lördagens kulturella inslag. Är man intresserad av musikinstrument och hur de låter är det här det rätta besöksmålet i Bryssel. Att det sedan ligger i en av de vackraste och mest kända byggnaderna i staden gör inte saken sämre. Vi stillade vår hunger i Zablon, drack ett glas vin vid St. Katrin och avslutade med lite shopping. Tanken var att vi skulle testa nattlivet i Bryssel, men vi orkade inte ge oss av igen när vi ätit middag i hemmets lugna vrå. Ålderstecken? Vem vet?

Vi fick gå upp ganska tidigt i söndags eftersom vi skulle skjutsa Pär och besökaren till Charleroiflygplatsen. Incheckning klockan nio innebar att vi gav oss av strax efter åtta. Eftermiddagen tillbringade vi till stor del i parken med en annan familj. Fantastiskt vårväder lockade många att tillbringa dagen utomhus.

På söndagen nåddes jag av en mycket tråkig nyhet. Min farbror lämnade jordelivet. Vila i frid älskade farbror.

Ett besök i stenåldern

I torsdags följde jag med Johans klass på utflykt. Målet var Musée de la Préhistore en Wallonie, ett museum om livet på stenåldern, beläget i närheten av Liege.

Kvart i nio satt vi i bussen. Alla flickorna i klassen påstod sig vara åksjuka och var tvungna att sitta längst fram i bussen. Hur sant det var är svårt att veta, men ingen av dem sa att de mådde illa under de nittio minuter som vi åkte buss. När vi kom fram till museet åt vi mellanmål och lämnade sedan våra ryggsäckar i ett litet hus.

Vi fick en halvtimmes genomgång om hur man levde på stenåldern. Guiden talade både engelska och franska, men en del av barnen tyckte att det var svårt att förstå allt. Det började klia i de små benen och att sitta stilla blev allt svårare för dem. Då tog guiden fram sitt ess ur rockärmen och tände en eld på samma sätt som en bonde gjorde på stenåldern. Hon slog två stenar mot varandra och gnistorna som bildades landade på lite fnöske. Fnösket lade hon sedan i lite hö och blåste försiktigt på det och efter några minuter brann det ordentligt i höet. Spännande!

Ingen rök utan eld. Guiden lyckades att tända eld på stenåldersvis. Barnen, och jag, blev imponerade. 

När vi lärt oss att tända eld var det dags för oss att jaga. Vi fick en bra genomgång av hur man jagade med spjut. Man använde sig av ett spjut och en kastpinne för att få mer kraft i kasten. Under glada tillrop fick alla i gruppen prova att skjuta på en noshörning och en mammutunge. Hade vi levt på stenåldern hade vi kunnat ha en ordentlig fest på kvällen eftersom många av barnen träffade bytesdjuren. Det gjorde inte jag och den lärare som var med i gruppen. Jakt med pilbåge stod sedan på programmet. Bisonoxe och häst var träfftavlorna då och det fälldes många bisonoxar. Barnen ville fortsätta att skjuta, men vi var tvungna att bege oss till nästa uppdrag.

Mammutjägarna in action. 

Flinta var ett begärligt material för stenåldersmänniskan. När jag nu har haft chansen att försöka tillverka något av detta åtråvärda material är jag mycket imponerad av de verktyg man tillverkade av denna hårda sten. Det var svårt att få loss en bit. Det såg så enkelt ut när guiden måttade till sina slag och fick loss den ena skärvan efter den andra. Jag slog och slog och inget hände. Jag fick se mig besegrad av en bit sten och guiden slog en gång på "min" sten och fick bort en bra bit. Övning ger färdighet, men jag har nog ingen framtid som stenhuggare, fast de tankarna har jag nog aldrig haft heller... Barnen tillverkade halsband och var stolta som små tuppar över dem.

Här slås det flinta för fullt. Skyddsglasögonen är inte från stenåldern.

Vi avslutade vårt besök som vi började det, vi åt. Den medhavda matsäcken smakade gott efter jakten. Barnen var inte det minsta trötta när vi satt i bussen på vägen hem. Det var jag...