På tu man hand med scouterna

Idag inträffade något annorlunda i vårt liv. Båda barnen var bjudna på kalas. Samtidigt. En av Johans klasskompisar hade även bjudit in några av syskonen på sitt kalas. Det innebar att jag och Pär var barnlösa mellan tio och halv ett. Något som inträffat mycket sällan sedan vi flyttade hit.

Eftersom det var ett fantastiskt höstväder drog vi på oss träningskläderna och gav oss ut på en lång och snabb promenad i skogen vid Röda klostret. Ett av många fina rekreationsområden runt staden. Vi kom dit strax efter tio och när vi åkte därifrån vid halv tolv var det fullt på alla parkeringsplatser. Inte konstigt med tanke på den klarblå himlen och träden som börjar skifta i färg. Vi såg även ett av de stora söndagssfenomenen i Bryssel - scouter. Scoutrörelsen är mycket aktiv i denna stad och i många av bostadskvarteren finns det en scoutklubb. Söndagarna är deras stora mötesdag och de större parkerna i staden och skogsområdena, som man når med kollektivtrafiken, kryllar av barn och ungdomar i shorts, gymnastikskor och blå eller gröna skjortor. Vi ska försöka hitta en klubb till Johan. Han vill prova och jag tror att han skulle tycka att det är kul, med tanke på hans stora intresse för djur och natur. Dessutom skulle det vara bra för honom att komma in i ett sammanhang där han blir tvungen att använda sig av det franska språket.

En vacker söndagsmorgon i slutet av oktober.  

Man vet att man inte bor i ett svenskspråkigt land när man ser en registreringsskylt som den här...

Eftermiddagen tillbringade barnen hemma hos kompisar och jag och Pär satt i var sitt rum och arbetade, mer eller mindre intensivt, med att förbereda den kommande veckan. Den sista veckan innan novemberlovet. Och den sista veckan med en femåring i familjen, vilket vi påminns om flera gånger varje dag sedan ett antal veckor tillbaka. Att fylla sex år är en stor händelse.

Mammagruppen

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror på att jag har haft fullt upp. Dels med jobb och dels med fint besök från Sverige.

Äntligen börjar den värsta nybörjarångesten att släppa angående jobbet. Jag kan namnen på de flesta eleverna och börjar få ihop planeringen för klasserna. Jag undervisar sju olika grupper och det kräver ganska mycket planering, eftersom det handlar om sju årskullar elever, 12-18 år gamla. Som jag skrivit tidigare har jag drabbats av viss prestationsångest, min vana trogen... Det har i sin tur resulterat i att jag har sovit dåligt. Den dåliga sömnen kan även kopplas till viss oro för min mamma, som nu ligger på sjukhus igen, och till att Johan har varit på sin första skolresa med övernattning. Tre dagar var de borta och under den tiden fick man inte kontakta barnen. Det var första gången han sov borta utan att vi har kunnat ringa till honom eller han till oss. Lätt ångestframkallande, men allt som inte dödar härdar... Han hade haft jättekul. 

I torsdags drabbades vi av svår i-landsproblematik. Städerskan dök inte upp, för tredje veckan i rad. Jag kan städa själv, men min planering för torsdagen gick ut på att jag skulle jobba och planera fredagens lektioner medan lägenheten blev städad. Istället fick jag städa lägenheten själv och planeringen gjordes samtidigt i huvudet för att sedan nedtecknas sent på kvällen. Inte optimalt, men allt löser sig på något sätt. 

Anledningen till min städiver var att vi skulle få besök. Det var "mammagruppen" som äntligen skulle komma hit. Från början var vi åtta som hamnade i samma grupp efter att vi fött våra första barn för nio år sedan. Två har vi tappat på vägen, men vi är sex familjer som träffas några gånger om året. Vid en del av tillfällena är det med barn och ibland utan barn. Den här gången utan barn. Fem kvinnor/tjejer/mammor/ vänninor dök upp här i torsdags kväll. Givetvis välkomnades de med ett glas champagne och belgisk choklad. Vi planerade vad de skulle göra på fredagen, eftersom jag jobbade då, och sedan var vi tvungna att gå och lägga oss. Efter en orolig natt fick de lyssna på familjen Fäldts morgonbestyr, och de log igenkännande åt uppmaningarna om att äta upp frukosten, ta på sig skorna och skynda, skynda annars kommer vi för sent...

Självklart fick vi en gris den här gången också. Denna verkar var lite mer lätthanterlig än den maken fick i våras. 

Efter att de hade varit vid Grand Place, kissepojken, ätit moules frites och testat shoppingen i Bryssel  kom de tillbaks hit. Då drog vi med dem till marknaden. Där åt vi tapas och köpte med oss en massa goda ostar, korvar och oliver och parkerade hemma i vår matsal och pratade och skrattade i flera timmar. Det behövde jag! Vad det är härligt att träffa sina gamla vänner emellanåt och prata av sig om allt och inget.

Lördagen ägnades åt shopping och promenader. Vi gick genom stora delar av centrala Bryssel och provade på shoppingen i flera olika områden. Ett antal kassar släpade vi runt på och en del bra inköp blev det. Bland annat fick jag med mig den här jackan hem.Redan en favorit! God lunch intogs och lite kaffe hann vi också med. På kvällen gick vi på restaurang, tyvärr var servicen inte speciellt bra och jag var ganska besviken på maten. Jag rekommenderar därför inte restaurang Bonsoir Clara, nere vid Dansaert. Sällskapet förgyllde kvällen och vi hann med att dricka några drinkar innan vi tog en taxi hem vid tre på natten.

Söndag morgon ringde väckarklockorna redan vid åtta. Ingen av oss var speciellt utvilad. Vi skrattade åt varandras trötta ansikten och åt frukost tillsammans och konstaterade att ingen av oss är tjugofem längre... Vid halv tio kom taxin och jag vinkade av fem underbara kvinnor. Tack allesammans för att ni kom hit och förgyllde vår vardag och såg till att lufta mig ordentligt på stan. Kom hit igen!

Kaffe

I tisdags var jag hemma hela dagen. För en gångs skull tog jag det lugnt, utan att ha alltför dåligt samvete. Jag passade på och läste både facklitteratur (religion...) och skönlitteraur. På förmiddagen tog jag hand om vår granne. Hon ringde mig, lätt chockad, och berättade att hon blivit av med sin plånbok på spårvagnen. Eftersom jag varit med om samma sak ville hon prata med mig. Jag erbjöd henne att låna pengar eftersom hon spärrat sina kort. Hon kom hit och det första jag frågade var om hon ville ha en kopp kaffe. Då började hon skratta. Anledningen till munterheten var att hon för tillfället läser Stieg Larssons böcker. En av de saker hon noterat var att det verkar som att svenskar verkar dricka väldigt mycket kaffe. De dricker kaffe hela tiden i böckerna, tycker hon. Stämmer det?

Det blev ett intressant samtal. Jag upplyste henne om att svenskarna, så vitt jag vet, ligger på andra plats i världen när det gäller kaffedrickande. Bäst i världen på att dricka kaffe lär vara finländarna. Vi funderade vad det kan bero på. Är det mörkret som gör att nordborna behöver dricka en massa kaffe för att hålla sig vakna. Hon undrade om man dricker kaffe till maten. Jag berättade att man oftast tar en kopp kaffe efter maten och att till dagens lunch ingår det för det mesta kaffe. Jag fick då lära mig att på ett litet lunchställe i Minnesota där hon jobbat så drack man kaffe som måltidsdryck. Inte efter maten utan till den, i obegränsade mängder. Det tyckte jag lät annorlunda och jag känner ingen som dricker kaffe på det viset, inte ens de mest kaffeälskande lärarna på min gamla arbetsplats.

När det gäller lärare och kaffedrickande verkar det som att dricka kaffe är ganska utbrett i de nio europeiska länder som finns representerade på skolan. Mina helt ovetenskapliga observationer tyder på det. Det dricks ganska mycket kaffe under rasterna vid alla borden i personalrummet, oavsett vilken/vilka nationaliteter som sitter där för tillfället. Det är kanske så, som alla elever tycker, att lärare alltid dricker kaffe på sina raster. Däremot kan jag slå hål på myten om att lärare alltid äter tårta. Det är alldeles för sällan som lärare äter tårta när de dricker kaffe.

Fête de pommes

I söndags var det dags att lämna Bryssel för att vidga våra vyer och öka på våra kunskaper om Belgien. Efter ett tips från Johans fröken åkte vi söderut.

Målet för vår resa var den lilla staden Rongy, nära den franska gränsen. Fête de pommes stod på programmet och det var som en liten mässa som hade äpplen som huvudattraktion. Stora fina äpplen och päron låg i lastpallar och man kunde köpa två kilo för 2€. Dessutom fanns det andra lokalt producerade varor och lotterier och åkattraktioner för de yngsta gästerna. I inträdet ingick ett äpple, ett glas färskpressade äppeljuice och en åktur med traktor eller häst och vagn genom fruktodlingarna. Vi såg till att ta del av allt. I det gassande solskenet åkte vi efter en traktor och tittade på stora äpplen och päron. Vi tror att de hade samma sorts päron som vi har på vårt stora träd på landet. Våra är nästan lika stora som de proffsodlade.

Likadana päron som på trädet vid stugan. Vi hoppas att ni som bor i närheten av stugan går dit och plockar päron.

Pontus åker karusell. Stridsvagnen hette "Patton". Farfar, den gamle militären, blir antagligen stolt över valet av åkdon. 

Långa rader med äppel- och päronträd.

När vi hade tillbringat närmare två timmar på mässan och köpt med oss lite lokala delikatesser bestämde vi oss för att åka därifrån och äta lunch. Efter att ha kört en kvart hamnade vi i staden Tournai. Jag kände igen stadsnamnet, men kunde inte redogöra för varför. Guideboken låg kvar i bokhyllan i lägenheten. När vi kom hem kunde vi konstatera att vi varit i en stad som hade anor tillbaka till 600-talet fvt. då romarna grundade den. I och med kristendomens framväxt i romarriket blev Tournai en av de viktigaste städerna för den nya religionen och ett biskopsäte växte tidigt upp i staden. Det förklarade en hel del för mig som funderade på varför de hade en vääääldigt stor katedral i staden. Vi åt en sen, mycket god lunch, vid stora torget i Tournai och passade på att handla mat i en stor, söndagsöppen(!) mataffär. Två trötta killar somnade i bilen på vägen hem.

I måndags var det Tysklands nationaldag. Det innebar att lärarna på den tyska sektionen bjöd på lunchbuffé. Det vankades allehanda godsaker som Sauerkraut, Brezel, Apfelschorle och Schwarzwaldtorte. Jag inriktade mig framför allt på bakverken och desserten och fick en rejäl sockerchock före min sista lektion för dagen. Frågan för dagen var om man kan vara germanofil. Man kan ju vara frankofil och anglofil, de uttrycken används relativt frekvent, men används ordet germanofil?

Att bita den hand som föder en

I måndags fick jag mig en ordentlig tankeställare när jag var på jobbet. Det jag skriver nu kan säkert uppfattas som att jag biter den hand som föder mig...

Jag är anställd för att undervisa i religion. Närmare bestämt i protestantism, eftersom man i Europaskolan bedriver konfessionell religionsundervisning. Barnen på skolan undervisas i religion eller moral under minst ett lektionstillfälle i veckan från första klass till sista året på gymnasiet. So far so good. De blir med andra ord väl informerade och utbildade inom den religion de har valt att läsa eller inom moral.

En av punkterna som finns med för de äldsta eleverna i den protestantiska undervisningen är staten och kyrkan. Jag och eleverna har gemensamt beslutat att det ska vi ägna en del av den här terminen åt. Kan bli hur intressant som helst. Jag hade i måndags med mig en artikel om förhållandet mellan kyrkan och staten i Sverige, från det att Sverige kristnades fram till 2000-talet. Det var en ganska akademisk text och jag bestämde att vi skulle läsa den gemensamt och ta upp de ord de inte förstod. Vi hann två stycken i texten innan vi fastnade i begreppet "övernationell stat". Det framkom snabbt att eleverna aldrig hade behandlat begreppet övernationell. Vid närmare efterforskningar hade de inte heller begrepp om stat och nation. De hade läst om monarki och republik i historia i samband med studier av franska revolutionen. Anledningen till kunskapsluckorna var att de aldrig har läst samhällskunskap under sina år på sekundär,  dvs från tolv års ålder. Dessa ungdomar är alla svenska medborgare och har således rösträtt i svenska riksdagsval. De har bott större delen av sina liv i Belgien, men har aldrig fått lära sig något om det belgiska statsskicket. De bor i EU:s huvudstad, men har aldrig studerat hur EU fungerar och då har alla någon förälder som jobbar inom EU, annars hade de inte gått på skolan.  Statsskicket och hur EU fungerar studerar alla elever på gymnasiet i Sverige.

Jag blir fascinerad över att man i detta skolsystem tycker att det är viktigare att barnen lär sig om religion och moral än om hur det samhället de lever i är uppbyggt. Nu menar jag inte att det är fel att lära sig religion och moral, men det ena borde inte utesluta det andra i ett sekulariserat samhälle. Att vara förberedd inför livet utanför skolan innebär att veta hur samhället fungerar, man kommer inte så långt på att enbart veta hur kyrkan fungerar. Jag har nu, tillsammans med eleverna, kommit fram till att vi ska läsa statsskick och efter det kan det vara läge att ge sig på förhållandet mellan staten och kyrkan över tid. På det sättet följer vi kursplanen och ökar deras allmänbildning inom fler områden. Jag hoppas att jag inte får en hop med arga föräldrar eller representanter för religionsundervisningen efter mig. Jag står dock för min åsikt om att skolsystemet skulle må bra av att reformeras. Samtidigt kan jag förstå att man inte gör det. Tanken på de diskussioner som skulle föras när 27 länder ska enas om reformer i ett skolsystem känns ganska avskräckande.

Underligt

Här händer det underliga saker må jag lova!

I onsdags morse när jag följde barnen till bussen hörde vi en ordentlig smäll. Det lät inte som en krock, vi hörde inte det karakteristiska ljudet av krossad plåt och glas. Det var en dovare knall, ungefär som när man släpper ner tungt byggmaterial i en container. När vi kom fram till hållplatsen pekade de som redan stod där på en bil som låg på sidan på gatan. Föraren kunde inte komma ut först eftersom hans dörr låg nertryckt mot vägen. Han fick hjälp att klättra ur bilen och ställde sig och betraktade förödelsen. Hur gick detta till? Det vet vi inte säkert. Mannen backade ut sin bil från garageinfarten och då exploderade däcket. Antagligen blev det en sådan kraft att bilen välte.  Det är den enda teori vi tycker verkar rimlig.

En suddig bild på bilen som välte i vårt kvarter.  Ingen blev skadad, förutom bilen. 

Igår kväll fick vi finbesök. Pärs släktingar från Stockholm kom hit. Vi drack ett glas vin och skulle sedan gå till en restaurang i grannskapet. När vi skulle öppna porten ut mot gatan gick det inte. Vi försökte på alla möjliga sätt och ringde på och engagerade våra stackars grannar i vårt försök att ta oss ut på gatan. Alla försök att forcera porten var lönlösa. Så småningom visade det sig att strömmen gått i hela källaren. Huvudströmbrytaren gick inte att sätta igång och med andra ord fanns det ingen ström till den elektriska porten. Vi fick istället klättra genom ett litet hål i häcken och ringa på i huset bredvid och be dem att släppa ut oss på gatan. När vi sedan kom tillbaka fick vi klättra genom häcken igen. Ett litet äventyr... Tanken hade slagit mig tidigare hur porten skulle fungera vid ett eventuellt strömavbrott. Man kan öppna den med nyckel utifrån gatan, men nyckeln aktiverar den elektriska motorn som öppnar porten. Det är alltså omöjligt att ta sig in eller ut när strömmen gått. Vi har skojat och sagt att vi mer eller mindre lever i Fort Knox. Det är omöjligt att ta sig in om vi inte är hemma. Nu visade det sig att det var omöjligt att ta sig ut. Något som inte känns lika önskvärt.

Port nr. 1 som inte gick att öppna.

Port nr.2 som inte gick att öppna.

Vägen till frihet...

Idag på morgonen fick jag ett sms från vår granne. Hon berättade att hon lyckats att få ström till porten. Jag gick ner och pratade med henne och de hade inte haft någon värme i sin lägenhet, eftersom värmeaggregatet sitter i källaren. På måndag ska hon ha ett möte med det företag som sköter fastigheten. Förhoppningsvis kan vi då få svar på hur vi tar oss ut om strömmen går.

Idag har vi turistat och njutit av det fina vädret. Stora mängder moules frites har ätits och den belgiska ölen har provsmakats, Grand Place har besökts och ikväll ska grillen tändas i trädgården. En bra lördag!

Maneken Pis, dagen till ära iförd någon sorts vallonsk uniform. 

Lärande

Att lära sig nya saker är inte alltid lätt..

Maken har precis fått ta över den yngste sonens uppgivenhet och gråt för att han inte kan rita trianglar och cirklar tillräckligt bra. Läxan i matematikboken bestod av de uppgifterna. Till saken hör att varken vi eller någon av hans förskollärare någonsin har lyckats att få honom intresserad av att rita och pyssla. Det är det som visar sig nu. Finmotoriken är för dåligt tränad för att rita cirklar och trianglar. Att han är vänsterhänt gör inte det hela lättare. Nu hinner verkligheten ifatt honom. Det är en sak att vara bra på fotboll och att göra mål på sin första rugbyträning, som han gjorde i lördags. Men det är en annan sak att kunna rita och skriva. Vi får se var detta slutar. Eftersom han är född sent på året var vi till en början inställda på att han kanske skulle gå kvar på maternelle, förskolan, ett år till. Nu bedömdes han under våren vara mogen att börja i första klass. Idag känns det som att han borde ha varit kvar på maternelle ett år till.

Jag har också haft en viss tendens till att vilja ge upp idag. Att hålla igång sju olika grupper i skolan är ganska mycket. I varje fall innan man har kommit igång med något ordentligt och känner att man vet vart man är på väg. Jag läser, funderar och famlar runt med mina olika planeringar och får inte något ur händerna. Lätt frustrerande. Ni som träffat mig när jag är inne i dessa perioder vet att jag inte är någon kul typ för tillfället. En lätt rynka mellan ögonbrynen och korta svar kännetecknar min sinnesstämning. Samtidigt vet ni att om ett tag kommer jag att ha kommit ut ur min bubbla och då kommer jag att vara lika pratglad som vanligt. Min make säger att man måste jobba sig ur krisen och det håller jag på med för tillfället.

Idag har vi för första gången haft en fransklärare på besök här. Hela familjen ska bli bättre på franska och den här terminen testar vi att ha en privatlärare som kommer hit två timmar på tisdagar. En timme för barn och en timme för vuxna. Johan imponerade både på sin far och lärarinnan idag. Han kan mycket mer än vi har förstått. Antagligen beror det, till viss del, på att de bara får titta på franska barnprogram på TV. Pontus var inte lika koncentrerad som Johan, men han kan en del han också. Till skillnad från min förra fransklärare skrattade denna kvinna inte när jag försökte att prata. Tvärtom tyckte hon att jag hade bra uttal. Jag tackar mina småländska tungrots-r för det. Någon gång ska man väl ha nytta av sitt ursprung.