Det här inlägget kommer att handla om hur det är att vara mor till två barn i skolåldern i Bryssel. Är du inte intresserad av att läsa om det kan du sluta här.
Måndagen var en fixardag i hemmet. Jag hade bestämt mig för att bli av med flyttkartongerna i vårt sovrum och det innebar en hel del omstruktureringar av redan uppackade saker. Allt flöt enligt planerna och nöjd med mig själv tog jag cykeln för att åka och handla. Att handla mat tar ganska lång tid för mig här, jämfört med i min gamla hemstad. Dels hittar jag inte i butikerna och dels förstår jag inte alltid vad det står på förpackningarna. Det innebär att jag för det mesta inte kommer hem med allt som jag har skrivit upp på min lista, men alltid något annat som jag tycker att vi kan testa... Dessa test sker med vitt skilda resultat. Efter min, än en gång, halvlyckade shopping var det dags att hämta barnen vid bussen.
När bussen kommer möts jag av en ensam, storgråtande Pontus. Han är helt utom sig för att bussen inte har väntat på Johan. Till saken hör att Pontus är lite rädd för att åka skolbussen. Det går bra om han får sitta bredvid Johan. Då känner han sig trygg. Med tanke på denna rädsla har vi beslutat att de inte ska gå på några fritidsaktiviteter i skolans regi, än så länge. Det skulle innebära att de ibland fick åka själva på bussen och det känns inte rättvist mot Pontus.
Vad gör man när man står där vid bussen och undrar vart ens barn har tagit vägen? Ja, jag måste behålla lugnet för Pontus skull och som tur är finns det en pappa till barnen. Jag får tag på Pär och förklarar situationen. Jag kommer då också ihåg att jag inte har fått någon bekräftelse på vår avbokning av barnens aktiviteter, trots tre skickade mail och ett telefonsamtal till de ansvariga. Pär ringer skolan. Det visar sig också att det är beroende på dessa aktiviteter som det har gått snett. Med tanke på att det finns ca. 3 000 elever på skolan är det många som vill delta i fritidsaktiviteterna och då även avbokar aktiviteter. Detta ska sedan rapporteras till barnens lärare och någonstans har kommunikationen brustit. Johans lärare har därför, helt riktigt, skickat honom till den aktivitet som står på hennes lista. Vi får veta var vi kan hämta honom och Pontus och jag hoppar på spårvagn och buss och hittar honom i skolan på angivet ställe.
Johan är helt lugn och tycker att det hela har varit ett litet äventyr. Han har varit på sin första pianolektion någonsin och skrattar när han berättar om den. Det var han och en fransk pianolärare i rummet. De båda kunde ungefär lika mycket engelska... Jag hade gärna varit en fluga i det rummet, vilken härlig konversation det måste ha varit. Två positiva saker träder fram ur den här historien, enligt mitt sätt att se det. Den ena är att det på skolan finns en väl fungerande ordning där de aldrig lämnar de mindre barnen utan tillsyn. De vet var barnen är hela tiden. Det känns, mitt i förvirringen, tryggt. Den andra positiva delen i detta är Johans reaktion, att han tar det som något positivt och inte blir förtvivlad för att vi inte finns på plats för att hämta honom. Han litar på att vi kommer. Han är trygg i sig själv och det känns skönt.
På vägen hem träffar vi på Pär på spårvagnen. Vi stannar till på en av kvarterskrogarna och äter kvällsmat och är lättade över att detta lilla äventyr slutade lyckligt. Pontus somnar helt utmattad mer än en timme tidigare än vad han brukar göra...
Johan väcker mig mitt i natten. Han är kokhet och febertermometern visar på över 39 grader. Jag och mina två söner tillbringar tisdagen i hemmet och gör inte så mycket mer än att titta på film, läsa och mysa. Ytterligare några dagar har passerat i den svenska Brysselfruns liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar