När farhågor inte besannas

Här kommer en liten uppdatering om allt spännande som hänt i mitt liv sedan slutet på juni... De första delarna av nedanstående text är skriven för två veckor sedan , men jag är för lat för att ändra tempus i den och jag tror inte att det spelar så stor roll för er som läser texten...

Livet i min vardag i Bryssel skiljer sig inte så mycket från min svenska vardag när det närmar sig terminsavslutning i skolan. Barnen åker på utflykter, det ska köpas presenter till älskade lärare och ordnas fika på avslutningsdagen. Den äkta hälften försvinner tidigt på morgonen och kommer hem lagom för att säga godnatt till sina avkommor och stupar sedan i säng för att upprepa samma mönster nästa dag

De senaste veckorna har vi haft många besökare och det har varit jättekul, både för vuxna och för barn. Tidigare har vi mest haft vuxna besökare, men nu har vi haft tre barnfamiljer inom loppet av två veckor. Det har fungerat hur bra som helst. Dels har vi väldigt bra vänner och dels har vi gott om plats med ett rejält gästrum med eget badrum.

Trots alla trevliga besök har jag gått omkring och haft en irriterande tanke på hjärnan. Jag har varit tvungen att deklarera i Belgien. Brysselkakan har beskrivit den belgiska deklarationen på ett bra sätt. När vi fick hem deklarationsblanketten stod jag och maken på samma blankett. Jag förstod ingenting när jag började läsa motsvarigheten till "Dags att deklarera" på franska. Jag kröp så småningom till korset och gick till den ekonomiansvarige på jobbet som snabbt konstaterade att jag och maken skulle ha varsin blankett. Maken ordnade detta och vi fick uppskov x antal dagar. Två dagar innan uppskovet gick ut hade vi fortfarande inte fått några nya blanketter. Lätt stressande, men som de jag talade med påpekade, vi bor i Belgien och det där med administration kan vara ganska "flytande". Dagen före det angivna datumet dök våra nya blanketter upp och då hade vi fått tio dagar till att lämna in våra deklarationer. Tyvärr var de nya blanketterna inte lättare att förstå. Jag var på jobbet och sökte den ekonomisansvarige, men han stod inte att finna. Jag fick då ett tips från en kollega om att man kunde gå till det lokala skattekontoret och få hjälp att fylla i blanketten. I måndags morse åkte jag dit och köade i en timme. När jag sedan kom in till tjänstemannen möttes jag av ett stort leende när jag på min allra bästa franska förklarade mitt problem. Han tittade snabbt igenom de papper jag tagit med mig och konstaterade att maken inte behöver deklarera i Belgien. Han skrev lite på sin dator och sträckte sedan fram deklarationsblanketterna och uppmanade mig att skriva under både makens och min egen. Jag tittade på honom med misstänksam blick när han sa att jag skulle skriva under med makens namn på en av raderna, men jo jag hade uppfattat det hela rätt. Jag skrev under och konstaterade att det belgiska systemet kanske inte är så dumt ändå. Det kändes väldigt smidigt... I Sverige hade jag aldrig blivit uppmanad av en tjänsteman på lokala skattemyndigheten att skriva under makens deklaration. Med största sannolikhet hade han varit tvungen att infinna sig personligen eller skriva under och se till att signaturen vidimerats av två oberoende personer inom tre dagar. Lättad lämnade jag skattekontoret och mötte upp våra gästande vänner nere på stan.

I tisdags, för två veckor sedan, åkte jag och barnen till Sverige. Jag hade gruvat mig lite för denna resa,  eftersom jag skulle köra själv med barnen och dessutom ha två cyklar på taket. Cyklarna innebär att man inte kan köra så fort och därmed inte får några fortkörningsböter i Tyskland... Som tur var fick vi resesällskap. Våra vänner, som vi bland annat var i alperna med, skulle köra till Sverige samma dag och vi körde tillsammans. Det gick mycket smidigt. Vi bytte lite barn så att syskonen inte åkte tillsammans utan med sina kompisar istället och vi tre vuxna kunde turas om att köra. Det var helt klart ett vinnande koncept. Inklusive en lång paus och några korta stopp tog resan till Sverige för vår del ca. 14 timmar. Vi råkade inte ut för några direkta köer, fast trafiken var ganska tjock i Ruhrområdet. Vi körde via Hannover och även om den sträckan är något längre än om man kör via Bremen så går den, för det mesta, fortare beroende på färre vägarbeten. Vi vinkade adjö till våra vänner när vi nådde Skåne och vi kommer att sakna dem mycket när vi återvänder till Bryssel. För deras del kallar plikten i Sverige numera, men vi hoppas att vi kan hålla kontakten med dem även i framtiden.

En vacker solnedgång bjöds vi på någonstans mellan Puttgarden och Rödby. 

Vi har nu befunnit oss i stugan i nästan två veckor och sedan en vecka tillbaka har vi fått sällskap av Pär. Vi njuter av den svenska sommaren och jag kan inte hålla med om att den har varit så hemskt dålig som kvällspressen vill påskina. Faktum är att vi har haft någon stund med sol varje dag sedan vi kom till Sverige. Det kunde vi inte skryta med att vi hade i Bryssel under juni/juli. Barnen trivs med friheten som det innebär att vara i stugan. De kan springa eller cykla till sina kompisar på egen hand, något de inte kan göra i Bryssel. Johan går på seglingskurs och tycker att det är kul, även om det har blåst kuling några dagar... Pontus går på fotbollsskola den här veckan och trivs som fisken i vattnet. Jag och Pär står och väntar på att barnen ska bli avprickade på en lista, innan vi kan ta med dem hem när vi hämtar dem. Det är så det fungerar på fritidsaktiviteterna i Bryssel. Här tittar ledarna lite frågande på oss när vi säger att vi tar med barnen. En klar kulturskillnad mellan de två länder som vi numera kallar för hemma.

Jag har hunnit med att vara hos mina föräldrar tre gånger sedan vi kom till Sverige. De behöver lite hjälp för tillfället och jag känner att det är skönt att få lite bättre koll på läget när det gäller dem. Vi har hunnit att träffa en del av våra vänner och jag har hittat två nya favoritkakor att baka. Varje sommar bakar jag en massa. Pär är den ende som inte tycker att det är bra... Något han tyckte var bra var konserten med Kent som vi var på i lördags. Eller vi tyckte att den var ganska bra, lite för mycket förprogrammerad musik som gör att spontana infall på scenen lyser med sin frånvaro. Det låter väldigt bra, men ibland undrar man vart spelglädjen tog vägen. Det var nog allt för den här gången. Over and out...

Sverige, Sverige älskade vän...

Besök, Parlamentarium (igen...) och In Flanders Fields

Full rulle är det i Bryssel och det gör att det inte händer så mycket här på bloggen... Men här kommer ett lååångt inlägg.

Förra veckan var min brorsdotter och hennes kompis här. Det var kul och jag blev på nära håll påmind om hur det är att vara tonåring och hur det är att ha sådana i huset. Jag jobbade lite under veckan och de fick delvis klara sig på egen hand, vilket jag tror att de var mycket nöjda med. Att ha en 40-årig faster i hasorna hela tiden är nog inte så kul...

Vi besökte ett antal sevärdheter tillsammans och jag blev imponerad av hur intresserade båda var av allt vi tittade på. Jag har ju viss erfarenhet av att vara på studiebesök med ungdomar i den åldern och kunde snabbt konstatera att de var genuint intresserade. De föreslog själva att vi skulle gå in i katedralerna vi passerade på väg till andra sevärdheter.

Atomium var en av sevärdheterna vi besökte. Jag har inte varit inne i denna stora järnatom tidigare och vi hade tur när vi var där att vädret var klart. Vi såg stora delar av Bryssel och stadens omgivningar och fick bra information från audioguiden. På onsdagen tog jag med dem till Parlamentarium, EU-parlamentets besökscentrum. Jag var där själv en vecka tidigare i syfte att undersöka om jag skulle kunna ta med mina elever dit. Mitt intryck då var att det var en massa information. Jag ville se hur tonåringarna kan tänkas ta till sig Parlamentarium. Precis som jag misstänkte tyckte de att det var väldigt mycket information i den första delen av utställningen. Den andra delen av utställningen tyckte de var mycket bra. Den delen består av en hel del interaktiva moment och man fick tänka en del själv och inte bara matas full med information. Vi var överens om att vid ett studiebesök där så måste man ha uppgifter att lösa i den första delen, annars kommer man att tappa de mindre intresserade eleverna efter tio minuter. Parlamentarium erbjuder ett rollspel för skolklasser, tyvärr kunde vi inte få se hur det gick till. Nu har jag varit på Parlamentarium två gånger och mina tankar om denna utställning är att den är oerhört informationsspäckad och ambitiöst gjord. Alla medlemsstaternas historia finns på något sätt representerad i utställningen och jag kan tänka mig att det ligger oerhört mycket jobb bakom urvalet av information. Inget land ska ju känna sig åsidosatt... Audioguiderna fungerar bra, men ibland kan man nästan önska att man skulle få lyssna till en livs levande guide. En bra guide kan ge så mycket mer liv åt utställningen.

De små prickarna på Atomium är inga flugor. Det är fönsterputsare som hänger i sina livlinor. Inget jobb för mig...

Jag vinkade av tonåringarna på torsdag eftermiddag och vid midnatt dök våra vänner från Göteborg upp. De var trötta efter att ha fastnat i köer vid Bremen och suttit i stort sett still på Autobahn i ett antal timmar. På fredagen var de ute och tittade på stan, medan jag jobbade några timmar och på kvällen åt vi middag och planerade lördagens utflykt.

Målet för utflykten var staden Ieper eller Ypres, beroende på vilket språk man talar. Eftersom vi gav oss av utan att äta frukost svängde vi in i den lilla staden Merelbeke för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det fanns inget kafé som var öppet vid nio på morgonen. När det började morras väldigt mycket på förarplatsen i vår bil gick jag in på den lokala puben och bad om förslag. De serverade ingen frukost på puben, men det fanns kaffe och te. Jag förklarade att vi var hungriga och då kom de med en annorlunda lösning på vårt problem. Lösningen blev att vi köpte bröd på bageriet på andra sidan gatan och pålägg hos charkuteristen bredvid och sedan åt vi inne på puben. En annorlunda frukost som vi sent kommer att glömma. Den morrande mannen log sedan glatt och lät sig väl smaka av alla läckerheter som vi kunde duka fram.

Vår frukost. Kaffe med äggröra... I det lilla glaset bredvid kaffekoppen är det ägglikör. Inget jag brukar dricka till frukost i vanliga fall.

När vi kom fram till Ieper gick vi in på stadens museum, In Flanders Fields. Det visade sig vara ett nyrenoverat museum som till större delen koncentrerade sig på livet vid Västfronten och skyttegravskriget under första världskriget. Det var ett av de bättre muséer jag besökt de senaste åren. Där fanns alla de vanliga inslagen på ett krigsmuseum som vapen, uniformer och kartor. Det som gjorde detta museum unikt var att de faktiskt gav glimtar av den "lilla" människans liv. Vid ingången till utställningen fick man ett armband. Detta armband fick man sedan aktivera genom att skriva in namn, ålder och vilket land man kom från. På olika platser i utställningen stod det små tittskåp och när man höll sitt armband mot en knapp fick man ta del av en persons levnadsöde. Vems liv man fick veta mer om berodde på vilken ålder, kön osv man programmerat in i armbandet. Man kunde även se en film där två skådespelare gestaltade en brittisk fältläkare och en sjuksköterska som både var verksamma vid ett av fältsjukhusen. Det gav en bra inblick i de förhållanden som rådde vid Västfronten.  Vi var fyra vuxna och fem barn, 6-13 år, som var där och alla hittade något de var intresserade av. Staden Ieper var mysig och välrenoverad och det är svårt att föreställa sig att den var totalt sönderbombad år 1915. Vi hann även med ett besök vid en av de gamla skyttegravarna innan vi körde tillbaka till Bryssel.

Rekonstruktion av skyttegrav. Sandsäckarna på bilden är inte från första världskriget. De är gjutna i betong. För övrigt låg denna skyttegrav mitt inne i ett industriområde utanför Ieper. 

Igår, måndag, vinkade vi adjö till våra vänner som fortsatte till Holland. Jag fick hämta en av sönerna i skolan eftersom han kräkts. I skrivande stund verkar han må alldeles utmärkt och är djupt försjunken i att titta på fotboll på nätet. Jag har två elektriker i källaren som lagar tvättmaskinen. Den bestämde sig för att kortsluta all elektricitet i lägenheten i fredags eftermiddag. Nu visade det sig att det var fel i eluttaget och man får ju vara glad för att jordfelsbrytaren fungerar som den ska... Ikväll välkomnar vi våra gamla grannar från Borås som stannar till här på vägen till Paris. Våra barn väntar ivrigt på att få leka med sina gamla grannar.