lördag 30 april 2011

Shanghai del 2

Jag gillar Shanghai. Staden är lättare att ta till sig än Beijing. Jag, och många andra med mig, tror att det beror på att den genom sin historia varit utsatt för mycket mer västerländskt inflytande än vad Beijing varit.

Måndag morgon inleddes med en tidig bussfärd till Baoshan stålverk. Enligt mig en av resans höjdpunkter. Vi tog på oss hjälmarna och Byggare Bob kändes närvarande. Stålverkets sammanlagda yta motsvarade staden Macaos storlek... Industriområdet var som en egen liten stad i sig. De har egen järnväg och hamn och inom området finns det även bostäder. Vi fick se hur det gick till när de valsade ut den heta stålmassan till tunna plåtar. Jag tycker att det är så kul att få se den här typen av tung industri, eftersom jag sällan får den möjligheten. Känslan när hettan stiger emot en där man står på en plattform 10 meter ovanför gör att man funderar på arbetarna nere på golvet. Hur mycket hetta får de stå ut med på en dag. Det är en bullrig och smutsig miljö och tankarna på vad som händer om man skadar sig här slår jag snabbt undan.Vilka otroliga krafter man arbetar med. När man hettat upp stålet är det 1200 grader varmt och när det är utplattat och klart kan man ta i det. Vilken tyngd det är i valsarna och vilka enorma mängder vatten som måste användas för att kyla ner det. 15 000 personer arbetar på den enhet som vi besökte. Vi fick inte komma in och titta på masugnarna - industrihemlighet. Vi fick även veta att Kina inte har några större tillgångar av järnmalm utan man importerar den från bl.a Brasilien.
Här kommer stålet in i valsverket och kyls ner med hjälp av vatten från floden.
Det blir väldigt dammigt och smutsigt inne i valsverket. Undrar hur ofta hon måste svabba...

På eftermiddagen åkte eleverna till Fudanuniversitetet. Ett flertal av dem har sökt eller ska söka in där för att läsa kinesiska till hösten. Då mina möjligheter att plugga kinesiska på Fudan är begränsade passade jag på att åka tillbaka till muséet vi besökte på måndagen. I sällskap med min "arvtagare" vandrade vi runt och läste ordentligt på alla skyltar och log åt en del av formuleringarna. Man kan väl säga att en detta museum hade varit en utmärkt plats att hålla en övning i källkritik på. Vi blev lite överraskade när vi upptäckte att det fanns några européer med på bilderna över de som varit med när partiet grundades, men försod deras roll när de var representanter för KomIntern. När vi läst oss igenom muséet begav vi oss till fots till från den forna franska delen till den forna brittiska delen och The Bund. Vägen dit gick genom arbetarkvarter och än en  gång häpnade jag över hur omodernt det kan vara bara två kvarter bort från de mest fashionabla områdena. På kvällen lovade några av eleverna att ta oss med till en bra marknad. Vi tog tunnelbanan till centrum, men gav upp när vi inte hade hittat rätt på en kvart. Ett blodsockerfall var på väg och vi styrde istället stegen mot en restaurang där vi njöt av utsökt mat från Sigapore.
Ostron tycker många är gott. Den här mannen använde sig av en yxa för att öppna ostronen. 

Det var hyfsat klart väder i Shanghai. Jag står på The Bund, på andra sidan floden ligger  Pudong. Fram till 1992 var Pudongområdet ett outvecklat jordbruksområde. Idag är det känt för sina höga och spektakulära byggnader. 

Tisdagens morgon inleddes med ännu en bussresa. Den här gången var målet Autolivs anläggning utanför Shanghai. Där togs vi emot med öppna armar av den svenske ingenjören Fredrik. Han visade sig vara en "kändis" för en del av gruppen. Felix Herngren har haft en programserie "Felix stör en ingenjör". I ett av programmen besökte han Autoliv i Shanghai och träffade denne Fredrik (http://www.tv4play.se/noje/felix_stor_en_ingenjor?title=felix_glommer_sin_iphone_pa_ett_olampligt_stalle&videoid=1103475).  Fredrik tog med oss på ett av de bästa studiebesök jag någonsin varit på. Vi fick se produktionen av airbag och fick en ordentlig föreläsning i grundläggande fysik och även titta på ett krocktest. Krocktestet borde nog alla körkortsinnehavare få se, kanske kunde det hjälpa till att få ner hastigheten på vägarna... Jag som anser mig vara måttligt intresserad av teknik blev sugen på att bli ingenjör och då har man varit  duktig på att förklara hur saker och ting fungerar. Eller kanske det var ett nytt uttryck för mitt kända kontrollbehov. Tänk att kunna göra saker tryggare för oss som vistats på vägarna. En sann trgghetsnarkoman kommer med sina bekännelser...
Eftermiddagen var fri och vi tog oss till en marknad och handlade lite. Jag fick med skor och leksaker till barnen, skärp till mig och Pär och ett antal sjalar/halsdukar. Jag åkte sedan och hämtade min klänning. Den blev fin, men lite för stor. På kvällen gick jag och mina kollegor ut och åt tapas. Det var så kul att få sitta i lugn och ro och prata med dem. Jag saknar dem väldigt mycket, men nu har jag gjort mitt val.

Onsdag morgon vinkade jag adjö till hela gruppen. De åkte till partnerskolan och jag satte mig så småningom i en taxi. Vi hade blivit varnade för att åka med de röda taxibilarna, men jag hade inte tid eller hjärta att säga nej till den taxi som körde upp framför hotellet. Det visade sig vara ett misstag. Taxiresan blev 50 yuan dyrare än vad de sagt på hotellet och dessutom kördes jag till fel terminal. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag var ensam och inte behövde ta hand om 30 st. sura 18-19-åringar i samband med detta missöde. Det löste sig snabbt med flygplatsens shuttlebuss. På flyget hamnade jag bredvid en familj med en ettåring som inte sov speciellt mycket under resans gång, därför gjorde inte jag det heller. Istället hann jag att se nästan fyra hela filmer, bland annat The American och Black Swan. Den sistnämnda var jag sugen att se på bio så det här blev en bonus. Att den dessutom var riktigt bra gjorde inte saken sämre. 21 timmar efter att jag lämnat hotellet i Shanghai kom jag innanför dörren till lägenheten. Dödstrött, men nöjd med vad jag fått vara med om. Tack mina f d kollegor och elever för att jag fick vara med er under några dagar.

torsdag 28 april 2011

Från Beijing till Shanghai

Sitter i stugan och njuter av lugnet. Barnen sover sött, trötta efter flera timmars lek med kompisarna som börjat i skolan igen efter lovet. Våra barn börjar bli trötta på att ha lov, hör och häpna!

Den senaste tiden har varit ganska hektisk ur mitt hemmafruperspektiv. För två veckor sedan kom jag tillbaka till Bryssel efter en vecka i Kina tillsammans med några av mina före detta kollegor och elever. En del tycker säkert att jag är mer eller mindre tokig som frivilligt åker med på en sådan resa. Det finns flera anledningar till att jag gjorde det. Dels är jag, som ganska tydligt framgår i bloggen, trött på att vara hemma och dels så är resorna till Kina intressanta för min del ur flera perspektiv. Jag får besöka ett otroligt fascinerande land  med en av de bästa guider man kan tänka sig, min älskade kollega J som är född och uppvuxen i Shanghai. Dessutom leder hennes kontakter i landet till att vi får vara med om saker som jag inte kan arrangera på egen hand.

Jag anlände till Peking på torsdag förmiddag. Eftersom jag tillbringat flygresan bredvid en pratglad italienare hade jag inte sovit så mycket. Efter en uppigande brunch på Starbucks påbörjade jag en promenad mot Himmelska Fridens torg. Målet var att hälsa på Mao. Nu blev det inte så. Efter 500 meter kände jag mig yr och tog mitt förnuft tillfånga och gick tillbaka till hotellet och sov lite mer än en timme. När jag vaknade bestämde jag mig för att fördriva tiden i kvarteren runt hotellet. Jag hamnade snabbt i de gamla hutongkvarteren och där promenerade jag och fotograferade en bra stund. Jag är otroligt fascinerad över att se hur vardagslivet kan se ut för en person i dessa kvarter. De som bor i en del av husen är antagligen välbärgade men de flesta verkar inte ha det så gott ställt. Uppenbarligen gjorde jag ett bra val, i varje fall om man ska tro den här artikeln i DN den 20 april 2011. http://www.dn.se/resor/kina/hitta-ratt-i-peking-1 På kvällen träffade jag mina kollegor och elever och efter en snabb tur till Pearl Market åt vi Pekinganka tillsammans.
En av huvudgatorna i hutongområdet. Den vita byggnaden i mitten är en gemensam toalett.  Många av husen saknar  egen toalett och då finns dessa gemensamma toaletter för ett antal hus. På andra sidan gatan hade man rivit flera kvarter. Antagligen kommer det att byggas höga hus där inom en snar framtid. Markpriserna  i centrala Beijing är höga. 
Så här såg det ut på andra sidan gatan...  Jag har besökt ett  hutongområde för turister under en av mina tidigare resor och jämfört med detta område var det mycket mer "pittoreskt".  I det området blev vi körda i cykeltaxi och fick besöka en familjs kringbyggda gård.  Frågan är vilket av områdena som visar den "sanna" bilden av ett hutongområde i Beijing i början av 2000-talet...

Fredag morgon styrde vi färden utanför staden. Målet för dagen var Pekingmänniskan. En urtidsmänniska som levde för ca. 400 000 år sedan. Jag fick lära mig att det var en svensk som på 1920-talet hade upptäckt lämningarna efter dessa tidiga människor. Han, Johan Gunnar Andersson, ingick i ett internationellt forskningsteam. Jag vet fortfarande inte varför de hade valt just denna plats att gräva på från början. Jag imponeras av att det var svenskar, österrikare, kanadensare, britter, belgare och kineser bland annat,  som samarbetade runt dessa utgrävningar. På eftermiddagen följde jag med de andra för att hämta ut glasögon de beställt några dagar tidigare. Jag fick nya bågar till mina gamla glas för det facila priset 180 yuan, inklusive arbetet. Ett par nya solglasögon följde också med från denna marknad. Kvällen tillbringade vi på tågstationen och vi väntade på att nattåget skulle ta oss till Shanghai. Efter en ommöblering i kupéerna vaggades vi in i en orolig sömn.
Våra förfäder?
Vi klev av tåget vid åtta på morgonen efter en tio timmar lång tågresa. Efter en snabb dusch på hotellet åt vi frukost på ett café i närheten. Sedan bar det av till symarknaden. Kvinnorna i sällskapet beställde klänningar av kinesiskt snitt och hade grav beslutsångest när det gällde att välja tyger till klänningarna. J och hennes vän prutade åt oss på allt vi ville ha och efter en överkonsumtion av slipsar för 15 yuan styck åkte vi vidare. Vi var ganska trötta efter tågresan och kände att vi ville ta det lugnt. Därför bestämde vi oss för att gå på manikyr. Vi blev väldigt snygga och imponerades nästan mest över vilka fina nagelband vi fick... Tillbaka på hotellet blev det ett kärt återseende med min gamle elev D, som för tillfället arbetar i södra Kina med att undervisa lågstadiebarn i engelska. Det var så kul att träffa honom och höra om hans upplevelser av att bo i en "liten" stad i Kina. Livets skola är bra och det kändes som att han hade fått lära sig mycket nytt. Kvällen avslutades på Cirkusstaden med ett spektakulärt uppträdande. Guiden berättade för oss att de flesta av cirkusartisterna kommer från fattiga familjer på Kinas landsbygd och att de sätts i cirkusskola redan vid fyra års ålder och att de sedan "pensioneras" när de är i 25-årsåldern.

Söndag morgon inledde jag med en promenad i parken utanför hotellet. Att gå ut i en park i en asiatisk storstad tidigt på morgonen är något jag kan rekommendera  Man får då möjlighet att se de äldre damerna och herrarna göra sin morgongymnastik. Jag iakttog dem på håll, medan vår rektor hade hoppat in i en av grupperna och själv deltagit.
Resten av dagen gick åt till sightseeing. Vi var bland annat uppe i World Financial Center, åkte höghastighetståg och besökte muséet som upprättats för att påminna om var kommunistpartiet grundades. Besöket på muséet var något kort och jag bestämde mig för att återvända dit på måndagen.
Det är inte bara människor som tillbringar tidiga morgnar i parkerna i Shanghai.  I träden hänger burar med fåglar som man tagit med sig hemifrån för att de ska få frisk luft. 
En resumé över resterande dagar i Kina publiceras inom kort.

fredag 15 april 2011

Censurerad

Jag har varit i Kina. Det är därför jag inte har skrivit något här på ett tag. Jag trodde att jag skulle kunna uppdatera bloggen under tiden, men det gick inte. Det gick inte heller att kommunicera via facebook och de sista dagarna fungerade inte heller min hotmail... Vid mina tidigare besök i Kina har jag också känt av censuren, men den här gången kändes den mer påtaglig eftersom den begränsade mina internetvanor och min möjlighet att kommunicera med mina vänner. Jag funderade på hur min gamla elev som numera arbetar som lärare i engelska kunde kommunicera med mig på facebook. Han förklarade för mig att det går att gå runt censuren. Då köper man en sorts licens av ett företag på nätet som gör att man får tillgång även till de spärrade sidorna. Det väckte lite nya tankar hos mig. Hur många "vanliga" kineser har råd och vågar att göra det? Enligt min gamla elev så är det hur vanligt som helst, precis som att korruption tillhör vardagsmaten för den genomsnittlige kinesen... Så är det med den "sanna" kommunismen... Alla kan köpa sig till "lika rättigheter"...

Hur som helst är Kina ett otroligt fascinerande land. Detta var mitt tredje besök i detta gigantiska land och det känns inte som att det var mitt sista. Det finns så otroligt mycket att se. Mina besök har alla varit förlagda i storstäderna Beijing och Shanghai. Dessa två städer skiljer sig enormt mycket åt och det är väl inte så konstigt. Beijing (som för övrigt betyder den norra huvudstaden) och Shanghai har, om inte jag minns helt fel, ett geografiskt avstånd som motsvarar det mellan Stockholm och Rom. Att Beijing är det politiska och kulturella centrumet medan Shanghai är ett av de finansiella centrumen gör skillnaderna än större. Shanghai är dessutom influerat av västmakterna som hade sina egna delar av staden i slutet av 1800-talet, medan Beijing inte har haft motsvarande influenser.

Nu är jag tillbaka i Bryssel och bekämpar som bäst min jetlag. Återkommer med lite bilder och reseberättelse så småningom.

söndag 3 april 2011

April, april din dumma gris...

Igår fyllde Pär 40 år. Han har varit mycket nyfiken på vad som ska hända eftersom jag har antytt att det kommer att bli en överraskning av något slag. En resa till Paris har varit den hetaste gissningen från hans sida. Någon resa till Paris blev det inte.

På fredagkvällen, 1 april, samlades vår lilla familj vid halv sex på kvällen. Pär undrade vad som skulle hända och föreslog att vi skulle gå ut och äta. Jag tyckte att det var en bra idé. Vi fixade med lite tvätt och strax efter klockan sex ringde det på. Pär fick öppna eftersom det här var min överraskning. Det är kamera i porttelefonen och hans min när han såg vilka som stod ute på gatan var obetalbar. Det var sju av kompisarna från herrklubben i Borås och det var inget aprilskämt. Han blev jätteglad och de kom in med en stor tung låda. Han öppnade lådan och där låg en livs levande gris. Då trodde jag att det var ett aprilskämt. Min första kommentar var: "Vad har ni för plan för den här grisen?" Svaret kom från de sju med en mun:" Det är Pärs gris nu"...  Barnen var jättelyckliga, äntligen hade de fått ett husdjur!

Vad skulle vi göra med grisen? Vi bestämde att den skulle ställas ut i trädgården under natten. Det var inte kallt och det kändes som det bästa alternativet för oss alla. Vi gick ut och åt och kände oss trygga med att grisen fick frisk luft och att den hade ätit och druckit. På natten började problemen. Grisen lyckades att ta sig ur lådan. Frågan är om den inte fick lite hjälp av någon av gästerna... På morgonen går den och bökar i vår trädgård. Det görs försök att fånga in den, men de lyckas inte. Grisen försvinner och vi hoppas att det är för gott och männen åker in till centrum för att turista lite. Under dagens lopp dyker sedan grisen upp i trädgården med ojämna mellanrum. Jag får grav ångest och funderar på vad som händer med grannarnas trädgårdar. Jag och barnen flyr lägenheten och tittar på karnevalen som går genom vår stadsdel. Det är den 82:a i ordningen och jag och Henrys mamma önskade att vi hade förstått mer av inrikespolitiken för att kunna uppskatta en del av inslagen i karnevalen. Karnevalståget var ganska bra, men en del av deltagarna var mest intresserade av att dricka öl... På det sättet påminde den lite om SE-gymnasiets kortege i Borås...

Varje år har man med ett ekipage i karnevalståget som ska påminna om slaget vid Waterloo. De såg ganska svettiga ut i sina kostymer igår. Termometern visade på 23 °C.
Pär får på eftermiddagen tag på numret till bonden som sålt grisen och försöker att få honom att ta tillbaka den mot betalning. Antagligen är bonden förberedd på detta samtal och meddelar att han kan hämta den - om en månad... Paniken och ångesten växer. Jag åker ner till centrum och tröstshoppar lite. Vid halv sju får jag veta att problemet är löst. Någon av grannarna har ringt polisen och det är nu ett polisärende och de ska ta hand om grisen. Åh vad skönt. Vi grillar i trädgården tillsammans med några av grannarna och det blir bra tryck i födelsedagsfesten. Vid halv elva åker männen in för att testa nattlivet i Bryssel. Jag och barnen somnar, tryggt förvisade om att polisen har fångat grisen och att den har fått åka till en bondgård - eller blivit slaktad.

Jag vaknar på söndag morgon och tittar ut genom köksfönstret och det första jag ser är GRISEN. Polisen har inte fångat den som de sagt. Paniken infinner sig igen. Försök görs att fånga in grisen, men den är listig. Den äter upp närmare två kilo äpplen under de misslyckade försöken. Till slut kommer Pär på att man kan ringa till en organisation som tar hand om bortsprungna djur. Två män dyker upp i vår trädgård inom en kvart och efter en kvarts intensiv jakt fångar de grisen.  Den skrek verkligen som en stucken gris när den blev fångad. Vilken lättnad! De frågar oss vad vi ska göra med den och vi ber dem att ta med den. Några telefonsamtal senare berättar de att de kan ta med grisen till en farm, men det kommer att kosta 250€. Inga problem! En av männen i sällskapet langar glatt fram pengarna. Vid det här laget tror jag att alla var trötta på grisen och förstod att det inte var ett litet problem. Framför allt förstod de det när de såg hur grisen kämpade emot när den fångades in den. Männen som fångade grisen bad om ursäkt att det blev så dyrt, men de var tvungna att köra den 70 kilometer bort från Bryssel. Vi tyckte att det var helt ok och vi fick kvitto på att de varit här och vad de hade gjort, så vi tror inte att de blåste oss. 70 kilo dräktig gris försvann i en röd skåpbil och äntligen kunde vi andas ut. Tilläggas kan, för er som liksom jag är djurvänner, att grisfångarna sa att grisen verkade mycket lycklig när den hade fått vara ute i frihet...
Dagens hjältar! Det krävdes två vuxna män och en "lasso" för att fånga in grisen. Här sitter den äntligen i lådan igen.  Idag har jag förstått att grisar är väldigt sluga djur. Ingen slump att de är "huvudpersoner" i George Orwells "Djurens gård"...
Efter avslutet på detta äventyr var vi alla ganska trötta och en sen lunch intogs på ett Friterie i närheten. Sedan vinkade vi adjö till våra vänner som såg ganska slitna ut. Det tär hårt på en att gå på grisjakt... Jag tycker att det är fantastiskt kul att ha besök här. Ni sju som var här i helgen är hjärtligt välkomna tillbaka med era familjer, men utan gris. Tack! Nu när jag börjar få lite distans till händelsen skrattar jag ganska mycket åt de scener som spelats upp i vår trädgård de senaste dygnen. Jag hoppas att den utlovade filmen snart dyker upp. Då lägger jag upp en länk här.